Hundra år av självrättfärdighet

Jag har ägnat söndagskvällen åt att läsa det socialdemokratiska partidistriktets hundraårshistoria. Boken, som jag fått av min företrädare Mats O Karlsson (tack så mycket, Mats), har fått titeln "100 år för ett bättre samhälle" - men efter läsning låg parafrasen på en känd roman från förra seklet mycket nära till hands.

I socialdemokraternas föreställningsvärld startade utvecklingen av välfärden ganska precis i samma ögonblick som deras partis födelse. I en hundraårsexposé bler det just i år lite underligt, med tanke på de många reformer som är bara en aning äldre. Som de första stegen mot allmän rösträtt, allmän folkpension, inrättandet av nationalparker och början till den moderna arbetsrätten - för att nämna några av de många reformer som den konservativa regeringen Lindman initierade åren 1905-1911. Att socialdemokraterna gärna "glömmer" dessa i sin egen historieskrivning får tillskrivas det faktum att deras historieskrivning är just socialdemokratisk. Och således en aning enögd.

Problemet uppstår egentligen i det som blir konsekvensen, nämligen en blind tro på att det svenska 1900-talet skulle vara en sorts följd av socialdemokratism på samhällets alla områden. Riktigt så är det nu inte, och framför allt vet vi ju faktiskt inte hur vårt samhälle skulle ha sett ut om den politiska (för den är onekligen i hög grad socialdemokratisk) historien hade gestaltat sig annorlunda. Vi kan helt enkelt inte vara säkra på om samhället hade varit lika mycket "bättre" med en annan politisk utveckling, i synnerhet under de senaste fyrtio till femtio åren.

Det gäller inte minst i landstingspolitiken, och eftersom (S)-partidistrikets historia tecknas paralllellt med den socialdemokratiska landstingsgruppens så kan vi konstatera att det nu behövs en rejäl period av annan inriktning på landstingspolitiken för att åtminstone den delen av samhällsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Vilket den ju faktiskt gör, även om historieskrivare Karlsson, själv ansvarig för ett och annat som nu i rask takt rättas till, givetvis bortser från ett och annat.

Vissa av de senare årens missgrepp finns dock med. Jag ska inte trötta med vilka - bara konstatera att författaren mellan raderna trots allt konstaterar faktum. Den politik som fördes under tolv år - många gånger med ett visst mått av arrogans mot den dåvarande oppostionen - till slut ledde till det oundvikliga. Nämligen att väljarna ville ha en annan politik. Nämligen den poltik som 2010 dessutom fick nytt förtroende.

Även detta har dock de självrättfärdiga samhällsbyggarna lite svårt att både acceptera och förstå. Och det ska vi i Alliansen, med ett stort mått av självinsikt och ödmjukhet, vara glada för. Att det nu steg för steg börjar bli ordning på beslutsprocesser och dokumenthantering (ledning och styrning) är ett exempel, och att mångfalden och valfriheten uppskattas av dem som kan välja är ett annat. Att det sedan återstår mycket - kostnadsutvecklingen och väntetiderna kan det alltid göras mer med - är inget annat än utmanande och inspirerande.

Jag har avslutat mandatperioden 2006-2010 med att studera socialdemokratins nostalgiska tillbakablick över sin enligt egen uppfattning monumentala betydelse för samhällsutvecklingen. I morgon är det den 1 november, och då börjar en ny spännande mandatperiod med nya utmaningar och möjligheter. Socialdemokratin skriver historia, vi i Alliansen målar upp framtiden.

Bindningar, intressen och lojaliteter

Med brösttoner kritiserar nu oppositionen den nya moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten. Att Sofia gjort resor och fått provköra bilar framställs som om vår partisekreterare fastnat i ett formligt träsk av korruption och otillbörliga vänskapsförbindelser. Det vore kanske på sin plats med en liten aning av självprövning och ödmjukhet.

För drygt trettio år sedan skrev författaren Erik Anners boken "den socialdemokratiska maktapparaten", en genomgång av hur socialdemokraterna under sitt maktinnehav utökat sina domäner långt utanför politiken. Genom ett nätverk av samverkan mellan politiska, fackliga, ekonomiska och folkrörelseidella intressen spann socialdemokratin en väv som fortfarande omsluter betydande delar av den svenska samhällsekonomin. I själva verket utgör dessa samlade intressen på många samhållsområden ett formligt skruvstäd som håller samhället i ett fast grepp - oavsett vilka politiska förhållanden som råder.

Det är kanske dags att i bredare kretsar erinra om hur denna fackligt-politiskt-ekonomiska samverkan ser ut, och hur den utvecklats sedan Anners skrev sin bok i mitten på 70-talet. Det kan vara på plats att granska LO:s makt i svenskt näringsliv, hur olika fackliga företrädare sitter på politiska uppdrag (det förekommer till exempel i vårt landsting), sambandet mellan arbetarrörelsen närstående organisationer och statliga dito och mycket mycket annat.

Gränslinjen mellan korporativism och korruption är många gånger hårfin. I närheten av denna gräsnlinje finns ofta mycket tveksamma kopplingar mellan olika uppdrag och befattningar som påfallande ofta kn vara mycket mer tveksamma än Arkelstens nu diskuterade resor.

Sten ska man som bekant inte kasta i glashus. Just nu klirrar det betänkligt i de socialdemokraterna närstående leden.

Den utmanande framtiden

I dagens UNT beskrivs de utmaningar som landsting och kommuner står inför: en allt äldre befolkning, ökande krav på sjukvården och nya vetenskapliga landvinningar. Men den bild som målas upp behöver kompletteras.

Hälso- och sjukvårdens utveckling har pågått allt sedan tidernas begynnelse, och den kommer att fortgå även i framtiden. Det är till och med så, att den utvecklingen i sig är helt nödvändig för att kvalitén och innehållet i vården ska hålla jämna steg med befolkningens helt rimliga krav. Några exempel på vad den utvecklingen inneburit är tuberkulosvården, penicillinet och behandling av magsår med mediciner.

För sextio år sedan låg tjogtals med lungsanatorier spridda över landet. Efterhand som tuberkulosen utrotades, genom nya mediciner och behandlingsmetoder, blev dessa sanatorier helt enkelt överflödiga. Lyckligtvis lades de efter hand också ner - vilket naturigtvis frigjorde resurser för annan angelägen vård.

På samma sätt förhåller det sig med magsårsbehandling. För tjugo år sedan innebar ett magsår operation och en flera veckor lång inläggning på sjukhus, till stora kostnader för landstingen. Idag behandlas magsår med läkemedel och kräver ofta inte ens sjukskrivning.

Penicillinet är ett annat exempel på hur nya upptäckter och landvinningar både leder till effektivare behandling av sjukdomar och förbättrat hälsoläge. Men penicillinet är också ett exempel varningssignaler som måste beaktas. Om vi inte tänker noga på hur läkemedel används, så kan vi snabbt försättas i en situation som skapar långt större problem än den demografiska utvecklingen - nämligen att bakterier blir motståndskraftriga (resistenta). Det är en verklig utmaning för vården!

Alltså måste den pågående utvecklingen tillåtas fortgå, annars kan vi mycket snabbt hamna i en situation där knappa resurser används fel. Ekonomin måste växa, för ett större ekonomiskt underlag är nödvändigt för att finansiera ökade kostnader. Men de pengar som tillförs måste också användas effektivt, så att vi inte "slår vakt om" dagens motsvarigheter till 40-talets sanatorier.

Det utvecklingsabetet pågår, och pågår ständigt. Det finns inget "trollslag" som leder till att vi klarar de utmaningar som vården står inför. Det finns heller inga fribrev för att hålla igen den utveckling som måste till. Några exempel på"det som redan görs är utvecklingen av närvård i samarbete med länets kommuner, införande av nya behandlingsmetoder, nya vårdgivare som med nya idéer berikar vården och inte minst ett systematiskt utvecklingsarbete på alla nivåer för att använda vårdens resurser på allra bästa sätt.

Det som nu händer i vården är således egentligen inget nytt. Däremot krävs ett ständigt nytänkande för att möta ständigt nya utmaningar. Det arbetet pågår, inte minst i vårt landsting.

PS: om man räknar lika långt bakåt som de refererade prognoserna pekar framåt, så har faktiskt Akademiska sjukhusets omslutning ökat med ungefär en miljard. DS.
PS2: det kanske också är på plats att påpeka att vi är väldigt stolta över Akademiska sjukhuset. Ett skäl är att mycket av den medicinska utveckling som behövs för att möta framtidens utmaningar faktiskt äger rum på Akademiska. DS

Åt skilda håll

Vad är enklast? Att hålla sams under det ständiga korstryck som en politisk majoritetsställning innebär - eller att samlas i den relativa stillhet som ett oppositionsläge ger? För de flesta är nog svaret självklart. Att hålla samman en politisk konstellation i majoritet ställer oändligt mycket högre krav på samsyn, gemensam vilja och förtroende mellan de deltagande.

De rödgröna visade idag hur bräckligt deras alternativ varit alltifrån första dagen. Alliansen bildades i opposition, har vunnit två val och lyckats med att både bilda och bilda om en regering. Vi har sett och förstått hur vi fungerar tillsammans, både nationellt, regionalt och lokalt.

De rödgröna höll i några få veckor efter valet - i förhållandevis bekväm opposition. Hur länge de rödgröna hade hållit som regering kan var och en således fundera över. Uppenbarligen, och allt mer uppenbart, handlar deras gemensamma agenda om i stort sett ingenting annat än att regera ihop. Någon värdegemenskap värd namnet tycks det rödgröna samarbetet inte innehålla.

Således finns det för närvarande bara ett enda seriöst regeringsalternativ - nämligen den regering som just nu leder landet.

Skrivkramp

Ja.
Jag hör till de politiker som dragit ner bloggandet kraftigt sedan valet. Men skälet är ganska enkelt.

Många som inte är aktiva i politiken tror säkert att veckorna efter ett val är rena semestern för oss politiker. Men så är inte fallet. Efter valet väntar diskussioner som hur politiken ska föras under de närmaste åren, fördelning av poster i styrelser och nämnder och mycket annat som både tar tid och kraft. Dessutom ska en ny budget för de kommande åren tas fram och vara färdig senast den 31 oktober - så det är mycket som ska göras på kort tid.

Nu börjar mycket av detta eftervalsarbete bli färdigt, och då blir det också dags att börja skriva mer regelbundet. Var så säker!

När livet slår till

Valrörelsen var intensiv. Veckorna efter valet har inte varit mindre hektiska och fyllda av aktiviteter. Denna vecka skulle ha varit ännu en i raden av arbetsfyllda veckor - men plötsligt ville omständigheterna annorlunda.

I lördags åkte jag ganska hastigt och inte så lustigt in till Akademiska sjukhuset för en akut undersökning. Kan bara konstatera att jag blev kvar, och nu är här på tredje dygnet, inriktad på ytterligare minst ett. Jag tänker inte skriva om varför jag är här mer i detalj, inte om personalen som sköter mig och absolut inte om de trevliga medpatienter jag träffar. Lite integritet på nätet skadar inte.

Men jag kan konstatera att svensk sjukvård är utmärkt, inte minst just här på Akademiska sjukhuset. Kan också konstatera att den personal som jobbar har gör ett mycket bra jobb, inte minst när det gäller att ge en fin omvårdnad.

Det jag snarare vill säga är att livet slår till ibland, och kanske när man minst anar det. Då gäller det att vara beredd och att kunna hantera saker och ting som de är - inte som man skulle vilja att de vore.

Några dagars konvalescens mitt i en hektisk tid ger också utrymme för reflektion. Därför ägnar jag nu mycket nyttig tid till att fundera och planera för de år som kommer, mitt i den miljö som våra politiska beslut i landstinget i hög grad handlar om.

Vi ska vara stolta över svensk sjukvård, och inte minst över den vård som bedrivs i vårt län och på Akademiska sjukhuset. Men vi ska också arbeta aktivt för att den även i fortsättningen ska vara värd att vara stolt över. Det blir fyra intensiva och spännande år. Men först ska jag bli frisk och stark igen.

Lite mer om det här med att ta ansvar

Alliansen vann valet, både till riksdagen, till vårt landsting och i en rad av länets kommuner. Att så är fallet står nog klart för de allra flesta av oss och märks om inte annat på att en ny regering, med Fredrik Reinfeldt som statsminister, håller på att formas.
Men det verkar av blogginlägg och andra kommentarer att döma inte om om alla riktigt har insett följderna av valresultatet. Därför tycks några siffror behöva upprepas.
I riksdagen har allianspartierna tillsammans 173 mandat. De rödgröna partierna har 156. 173 är mer, ganskla mycket mer, än 156.
I vårt landsting har Alliansen tillsammans 36 mandat. De rödgröna partierna har 32. 36 är helt klart mer än 32.
Emellertid finns en -observera en - möjlighet att fälla regeringen. Det är att de rödgröna partierna gör sig beroende av Sverigedemokraterna för att fälla regeringens förslag.
För oss i Alliansen är detta dock mest en fråga om val- och röstmatematik. Det viktigaste för Alliansen är nu att fövalta det förtroende som väljarna gett oss, och föra den politik som medborgarna har skäl att förvänta sig. Personligen är jag övertygad om att det är just ansvarstagande och konsekvens som väljarna lönade i valet.
Mot den bakgrunden är våra politiska motståndares agerande minst sagt besynnerligt. Något intresse för att föra en tydlig och konsekvent oppositionspolitik ser vi inte, däremot en fortsättning på den politik som ledde till att de rödgröna förlorade valet. Så mådet väl vara, och så kan det givetvis fortsätta i fyra år. Frågan är om det tyder på någon större förmåga att ta ansvar för tuffa politiska beslut - vilket tycks vara det som väljarna mer än något annat efterfrågar.

(S)tatskonst eller oppo(s)ition?

Att spela rollen som statsbärande kraft innebär mer än att bara vinna val. Det inser man snabbt efter de senaste dagarnas spektakel där oppositionen och inte minst ett av oppositionspartierna snabbt faller i allmän aktning.
Det finns idag en både handlingskraftig och regeringsduglig politisk kraft i Sverige. Den bygger sitt mandat på en valseger och kan agera i kraft av sin förmåga.
Mot denna tydliga politiska kraft står en opposition som är vare sig tydlig eller enkel. Om socialdemokraterna accepterade ett kristallklart utslag i riksdagsvalet och från den utgångspunkten lade sig vinn om att vara i just opposition, så skulle respekten både för demokratin och för olika politiska krafter kunna växa sig större. Nu försöker i stället socialdemokratin och dess oppositionskamrater frammana en bild av att de egentligen borde vara de som styr. Det blir bara ovärdigt.
Om detta skriver både Expressen och DN idag insiktsfulla ledare. Att befinna sig i opposition innebär ett alldeles särskilt ansvar i en demokrati. Det ansvaret handlar inte som man kan tro om att lägga krokben för en majoritet (även om det kan ha sina poänger) utan om att forma ett alternativ som kan intressera majoriteten - och därmed ge påverkan på den förda politiken - eller intressera väljarna i ett kommande val. Påfallande ofta finns det en syntes mellan dessa båda.
Ville socialdemokraterna att Kent Härstedt skulle utses till riksdagens talman? Varför lanserades i så fall den äldre och mer meriterade Björn von Sydow? Kan det ha varit så, att (S) och inte minst von Sydow personligen insåg att Alliansen aldrig skulle acceptera en rödgrön talman och därför markerade att man inte heller kunde acceptera en från Alliansen?
Frågorna kan ställas mycket enklare än så, och blir då också mycket mer bestickande. Har de rödgröna, och inte minst socialdemokraterna, accepterat valresultatet och dess konsekvenser?
Det finns fler exempel, på olika politiska nivåer, som pekar mot att socialdemokratin som politisk rörelse inte accepterat ett i själva verket ganska tydligt valresultat - och inte heller vill inse att Alliansen bara kan fällas genom samverkan mellan de rödgröna och (SD).
Ett sådant samverkan, i stället för en konstruktiv opposition, kommer vi säkert att få exempel på under de närmaste fyra åren. Tyvärr.
Att bedriva en konstruktiv opposition kan vara ett exempel på statskonst och statsmannaskap. Att förvandla den viktiga oppositionsrollen till ovärdig krokbensläggning kan sluta riktigt illa. För oppositionen, men framför allt för demokratin.

Talmansval och vardagsarbete

Mellan diskussionerna om förestående politiska prioriteringar och planering av kommande sammanträden hanns under dagen också med att följa valet av talman i Sveriges riksdag. Man ska nog vara ganska djupt politiskt involverad för att tycka det är spännande att någon, i detta fall riksdagens tjänstgörande ålderspresident Mona Sahlin, entonigt läsa upp namn efter namn från de inlämnade valsedlarna. Men eftersom ingen på förhand säkert kunde veta utfallet så...

Nu blev det som det rimligen ska bli i en fungerande demokrati. Den företrädare som nominerades av det största blocket i riksdagen vann. Detta efter en hel del krumbukter från det mindre, och i valet förlorande, blocket.

Tyvärr ser vi liknande exempel på samma sak även i andra sammanhang. Att väljarna gett ett klart utslag är inte alltid samma sak som att de som inte fått väljarnas förtroende accepterat utslaget. I vardagen går det redan att se ett och annat exempel på detta, och det enda som är att göra åt saken är självfallet att göra jut set som vi i Alliansen nu är i full färd med att planera för; nämligen att föra just den politik vi gick till val på. Och fick väljarnas förtroende att föra!

Nu väntar fyra år av hårt vardagsarbete med att forma och förverkliga våra vallöften. VIP-kort med bra behandling av multisjuka äldre med stora vårdbehov är redan på gång, liksom ett fortsatt arbete med mer mångfald och ökad valfrihet. Det känns bra både att ha vunnit valet på en tydlig politik och att ha fått ett tydligt mandat att föra den politiken. Jag ser redan fram emot att varje dag möta väljarna med resultatet av den förda politiken - och att om fyra år åter få bekräftelse på den utveckling vi arbetar med!

En ny mandatperiod

Först ett stort tack för det förtroende vi fått i valet, i såväl riksdag och landsting som lokalt i Knivsta kommun. För egen del är jag ödmjukt tacksam för många personkryss. Det ger råg i ryggen inför åren som kommer.
Men det gäller självfallet att möta och respektera valresultatet med en mycket stor portion ödmjukhet. Vi har fått ett förtroende av väljarna, och det förtroendet ska vi i Alliansen förvalta väl.
Men vi möter under de närmaste dagarna det första exemplet på vad valresultatet faktiskt betyder. I riksdagen fick Alliansen inte egen majoritet även om differensen till det andra regeringsalternativet, de rödgröna partierna, är odiskutabelt. Den klara skillnaden i röstetal spelar dock mindre roll i vissa fall.
Under valrörelsen bedyrade alla partier att man inte tänkte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. När den dagspolitiska verkligheten tränger sig på visar det sig att vissa partier kan tänka sig att i praktiken agera annorlunda.
I riksdagen har Alliansen 173 mandat. De rödgröna har 159. Men med stöd av 20 mandat från Sverigedemokraterna kan de rödgröna vinna omröstningar. På måndag väljs riksdagens talman. Då får vi veta om de rödgröna tänker ta stöd av (SD) eller om Alliansens kandidat Per Westerber ska vinna omröstningen med stöd av de 173 röster som Alliansen lägger.