22 juli 2011

Centerns val ett dilemma för (S)

Jag sitter just framför TVn och ser tre starka kandidater som partiledare för centerpartiet. Mer än att konstatera att partiets valberedning lyckats hitta en bra formel för arbetet ska jag inte kommentera ett annat allianspartis ledarval. Men att centerpartiet och dess politik behövs i Alliansen kan det inte råda något tvivel om.

Ett skäl till att det är så blir tydligt av andra kommentarer till den pågående processen, framför allt från vänsterhåll (lär här, här och här). Och det kan man ju förstå. Ett centerparti med stark förankring och tydlig roll i Alliansen innebär att vänsterns ökenvandring i svensk politik kommer att bli lång. Förhoppningsvis mycket lång.

Rader av ledarskribenter, politiska kommentatorer och bloggare från vänster när en dröm om att centern ska bryta med Alliansen, närma sig socialdemokratin och på det sättet bli länken tillbaka till ett maktinnehav, och en återtagen hegemoni över svensk politik. Det skulle is å fall med all säkerhet bli en hegemoni av samma karaktär som den vi känner igen från hela efterkrigstiden, med ett parti som i stort sett oavsett valresultat tillsätter regering och styr i stort som i smått.

Den tiden är förhoppningsvis förbi i svensk politik.

I grund och botten handlar detta om socialdemokratins syn på sig själva och sin roll i svensk politik. Den bygger på en självbild av Sverige som ett i grunden "socialdemokratiskt" land, där normen är att socialdemokratin har den politiska makten. Den kommer också till märkligt uttryck i TV-serien "hundra svenska år" som just nu repriseras i SvT. I denna norm ingår dels att se borgerliga politiker antingen som oppositionspolitiker, representerande en mindre del av väljarkåren, eller som en sorts komplement som socialdemokratin ibland tar till för att bredda litegrann och legitimera sin oerhört dominerande ställning.

Med den självbilden, och de uttrycken, är det inte så konstigt att så kallad "blockpolitik" (det vill säga att för socialdemokraterna självklara samarbetspatier vänder dem ryggen) är en förargelse. Det begränsar ju antalet partier som socialdemokraterna kan ställa sig på för att trygga som hegemoni över den politiska makten.

Därför följer socialdemokratin ledarvalet i centern med spänt intresse, och vi kommer att höra många socialdemokrater kommentera vikten av att centern vänder sig bort från Alliansen. Det säger dessa socialdemokrater givetvis inte av omsorg om centerpartiet eller dess väljare, utan av det rena och skära egenintresse som är en annan del av grunden för det socialdemokratiska maktinnehavet.

Samtidigt är hela detta resonemang givetvis också en signal och en tankeställare för oss andra i Alliansen, och inte minst oss moderater. Alliansen är som starkast när den består av oss alla fyra, och alla både delar ansvar och får del av resultatet.

21 juli 2011

Lösningar - och orsaker

Den ekonomiska krisen i Eurozonen tenderar att växa snarare än lägga sig. Även om en lösning för Grekland nu presenterats, är lösningen än så länge bara tillfällig. Nu befinner även sig Italien i blickpunkten. Trots semesterntider känns det angeläget att följa utvecklingen, för hotet är kanske närmare än vi tror.

I det läget vore det tacknämligt att någon gång se medierna redogöra för vad som egentligen är orsaken - och därmed en tydlig iindikation på vad som är lösningen.

Orsaken till problemen i Grekland, Irland och Italien är att dessa länder i olika avseenden har levt över sina tillgångar. Man har helt enkelt spenderat mer än man har att göra av med. I det långa loppet fungerar inte en sådan hållning vare sig för privatpersoner eller för stater: men konsekvenserna blir lite olika.

Om du som privatperson lever över dina tillgångar får du förr eller senare själv betala notan. När en stat lever över sina tillgångar är det dess medborgare som kollektivt får betala.Problemet är att de som då är mest beroende av staten och av det gemensamma också är de som får vara beredda att ta smällen. På den punkten är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en genväg. Det som på politiskt språk kallas för finanspolitiska åtstramningar fugerar just så.

Det är just därför det är så avgörande viktigt att hålla offentliga finanser i strama tyglar, även om det innebär att säga nej till kostsamma reformer som äventyrar ordningen i de offentliga finanserna.

Jag hoppas att du, käre läsare, har det i bakhuvudet nästa gång du hör en politiker lova mer utgifter ny nya köcka satsningar. I slutänden ska någon betala kalaset. Det är därför det nu råder kris i Grekland. Och det är därför vi i Sverige i alla fall för närvarande kan se relativt ljust på det ekonomiska läget.

För vår egen del, alltså. krisen kan mycket väl får konsekvenser även för oss, och då gäller det att ha en god beredskap.

18 juli 2011

Inget tekniskt fel på bussen - men på oppositionens argumentation

Trots ledighet - de senaste dagarna har ägnats åt slyröjning och allmänt fixande hemma på tomten - så får det bli några rader på bloggen, och det om en nyhet som visserligen inte handlar om det jag dagligen sysslar med men ändå känns nära nog.

Det handlar om den skenande bussen i Stockholm i våras, om någon minns den. Uppmärksamheten var stor då en buss inte stoppade som den skulle utan skenade och hamnade i folkvimlet på Södermalmstorg i Stockholm. Genast utbröt spekulationer om att bussen var behäftat med något tekniskt fel. Sedan låt inte nästa led i spekulationerna långt bort. Nämligen att det tekniska felet berodde på bristande underhåll. och att detta skulle bero på "privatiseringen" av - i detta fall - busstrafiken.

Nu var det bara det, att något tekniskt fel inte förelåg. Alltså kan felet - som inte fanns - i alla fall inte skyllas på det politiska beslutet att låta någon sköta drift och underhåll av bussar. Jag har dock inte den minsta förväntan om att de som av uppenbart ideologiska skäl drog igång spekulationskarusellen kommer att ta tillbaka sina felaktiga utsagos och be både bussentreprenören och alla andra om ursäkt.

Historein säger nämligen inte så mycket om driften av busstrafiken i Stockholm som den säger om nivån på debatten hos Alliansens politiska motståndare, i Stockholm såväl som på andra ställen.

Efter att äntligen ha insett att man (på många håll) faktiskt förlorat två val i rad haer den politiska oppositionen nu karskat till sig. Men inte genom att forma en genomtänkt och sammanhållen politik; det vore kanske ändå att begära för mycket. Däremot genom att i alla lägen, motiverat eller inte, i ganska svepande ordalag skylla på Alliansen och dess politik. Att den skenande bussen nu förefaller sakna allt samband med politiska beslut bekommer inte dessa debattörer. Allt, precis allt, är Alliansens fel.

Nå, mot detta aningen märkliga förhållningssätt finns egentligen bara ett motvapen, och det är att fortsatt ta ansvar. Vi i Alliansen tänker fortsätta att arbeta för en välfärd som fungerar bättre, fortsätta att ta ansvar för den offentliga ekonomin, fortsätta att se till att jobben blir fler och fortsätta att modernisera Sverige. det behöbs som motkraft till de aktörer som ser ideologiska skäl för att påstå att det var bättre förr.