18 juni 2012

Landstingspolitisk debatt

I två dagar ska landstinget nu debattera landstingsplan och budget för de närmast kommande åren. Det är, som alla säkert är medvetna om, en budget som balanserar viktiga satsningar med ekonomisk återhållsamhet. Men en genomläsning av de olika budgetförslagen (finns på landstingets hemsida) gör att jag inte kan låta bli att bli en aning förundrad över hur olika partier verkar se på landstingets ekonomiska förutästtningar.

Att det ekonomiska läget är kärvt, är det ingen som förnekar - i alla fall inte i ord. Men när det ska omsättas till handling, i form av praktisk politik, är läget en aning annorlunda. Då haglar nämligen förslagen på så kallade "satsningar" på både det ena och det andra. Dessvärre är det inte lika väl beställt från oppositionens sida med att se till så att dessa satsningar är finansierade.

En budget måste gå ihop, men den måste också bygga på realistiska utgångspunkter. Och om man pekar ut saker som man vill ska kosta mer - så måste man också vara beredd att berätta vad man vill satsa mindre på. Den politiska oppositionen är tråkigt nog bättre på det ena (på att göra nya satsningar) än på det andra (berätta om hur det ska finansieras).

Det är bland annat därför som Alliansens bugdetförslag är det mest genomarbetade och kompletta. Vår budget är inte bara en genomtänkt idé om hur landstingets verksamhet ska formas under kommande år; den är dessutom rundad på ansvar både för den egna verksamheten och för länsinvånarnas ekonomi.

Politik handlar nämligen om att göra prioriteringar. "Allt åt alla" är lätt att säga, och lätt att göra - men följden blir ofrånkomligen just det som vi nu ser utspelas i länder som Grekland och Spanien. Att hålla hårt i pengarna innebär att man måste säga nej till ett eller annat - men ger också en långsiktig ekonomisk trygghet som innebär att drastiska besparingar kan undvikas. Alliansens budgetalternativ innebär prioriteringar. Därför kan vi ta ansvar inte bara i dagens debatt, utan också under en följd av kommande år.

17 juni 2012

Folkvilja

Dagens viktigaste politiska nyhet är att konservativa Ny demokrati gick segrande ur det grekiska valet. Men det är en valseger som lämnar en del eftersmak. Segern är visserligen knapp, men ändå klar. De grekiska väljarna valde höger framför vänster, Europasamarbete framför isolering och ansvarstagande framför att smita undan de problem som tidigare grekiska regeringar lagt grunden för. På det sättet är valet i Grekland en framgång inte bara för Ny Demokrati och för väljarna i Grekland, utan också för Europa och förhoppningsvis för världsekonomin.

Men efterdyningarna innehåller också oroande om än inte helt oväntade signaler. Förlorande Syrizas ledare har visserligen gratulerats Ny Demokratis premiärministerkandidat Samaras, men också enligt media krävt att Smaras ska "följa folket vilja". Ursäkta, men i min föreställningsvärld är det exakt vad fria val i en demokrati handlar om: folket ger uttryck för sin vilja genom att rösta. Och det alternativ som får rösterna, regerar också med folkets mandat. Nu fick förvisso inte Ny demokrati egen majoritet, men förhoppningsvis ska det vara möjligt att samla en bred koalition, under Ny Demokratis och Samaras ledning, som kan föra en konstruktiv politik som för Grekland ur krisen.

Om nu inte...

För i vassen lurar enligt uppgift valets andre förlorare, Pasoks ledare Venizelos, vilken siktar på en koalition som nog är aningen bredare än vad Ny Demokrati fått mandat för - nämligen med flera av de partier längre till vänster (inklusive Syriza) som motsätter sig den krisplan som Ny Demokrati, och för den delen Pasok, gick till val på. Konsekvensen av ett sådant krav kan inte gärna bli annat än att just folkviljan sätts ur spel.

"Folkviljan" i Grekland har nu nämligen visat sig inte bestå av dem som under senare tid högljutt gett uttryck för sina åsikter genom att demonstrera på Atens gator. Folkviljan är snarare alla dem som inser hur dessa demonstranter bokstavligen skämt ut Grekland genom att utmåla landet som oansvarigt och ovilligt att ta på sig de bördor som krävs för att klara krisen. Låt oss hoppas att denna folkvilja nu också får sitt uttryck även i den politik som framöver kommer att föras i Grekland.

12 juni 2012

Så kan det gå

I dag kom så beskedet att Medpro Clinic begär sin egen vårdcentral i Bålsta i konkurs. Kanske inte helt förvånande efter alla turer, men inte hller något att glädjas över; absolut inte. Det som ändå känns betryggande är att vårdcentralen drivs vidare av konkursförvaltaren och att människor i Håbo kommun inte behvöer vara oroliga över att inte ha tillgång till bra primärvård i Bålsta.

Det finns ingen anledning för mig, eller för landstinget överhuvudtaget, att spekulera i orsakerna till vårdcentralens konkurs. Vår uppgift är att se till så att människor i vårt län har tillgång till en god hälso- och sjukvård och att landstingets ekonomi är i god ordning. Vi kan konstatera att så är fallet, men inte nog med det. Tillgängligheten till primärvård är idag väsentligt bättre än tidigare i länet, och inte minst i Bålsta. Skälet till detta är det fria vårdval som gett möjlighet för företag som medpro Clinic att etablera sig.

Att återgå till tidigare ordning, där landstinget självt drev alla vårdcentraler, tillgängligheten var sämst i landet och primärvårdens ekonomi urusel, är naturligtvis inget fungerande alternativ. I sjävla verket finns det idag inga andra lösningar presenterade, vilk,et i sig ger en bra bild av hur pass framgångsrikt vårdvalet varit. Att alla aktörer som etablerar sig inte klarar ekonomin är tråkigt, mend et visar också att alla påståenden om att dessa vårdcentraler skulle vara överkompenserade är gravt felaktiga.

04 juni 2012

Väljarkontakt om vardagspussel

Det har varit en givande dag, med verksamhetsbesök på BVC i Storvreta och dörrknackning på kvällen.
Besöket i Storvreta gav en hel del tankeställare kring barnens situation. att vara barn är snart lika jobbigt och stressigt som att vara vuxen, om vi inte hittar lösningar för att få vardagspusslet att fungera. Det blir uppenbart i en ort som Storvreta där många pendlar och har långa arbetsdagar. En väl fungerande BVC (barnavårdscentral) är då inte bara en självklarhet utan en viktig pusselbit för att lösa problen, int minst för unga föräldrar.

Kvällen har ägnats åt samtal med väljare, denna gång i Alunda mellan Uppsala och Östhammar. Som vanligt ledde kvällen till riktigt intressanta samtal både om sådant som fungerar i vården - och om sådant som fortfarande kan bli bättre. Det senare är en hel del, men samtal som de jag har fört i kväll ger också en annan dimension till förhållandet mellan oss som arbetar med politik och de väljare vi företräder.

Det kanske starkaste intrycket är nämligen reaktionen från dem som blir glada över att få berätta om sina upplevelser för någon som lyssnar. Ett av de stora problemen med det politiska samtalet, inte minst när det förs i massmedia, är att det för det mesta förs mellan olika politiker. Möjligen är ibland också media deltagare i samtalet (om än på sina högst egna villkor), och vid vissa tillfällen kan någon representant från allmänheten - helst men mycket starka åsikter - ges möjlighet att delta i den offentliga debatten.

Men den största och viktigaste delen av det politiska samtalet förs faktiskt på helt annat håll, utom hörhåll för politiker och journalister. Det handlar om samtalet hemma vid köksbordet, och om mycket vardagliga frågor långt från de ganska teoretiska debattämnen som ofta präglar det politiska samtalet.

I grunden handlar tillvaron nämligen för de flesta människor om ett ganska knepigt vardagspussel, och den trots allt kanske viktigaste uppgiften för oss politiker är att hjälpa till med att få detta pussel att gå ihop. Det gör vi inte i första hand genom diverse reformer - utan genom att se till så att vården helt enkelt fungerar och finns till hands när människor behöver den.

03 juni 2012

Att lära av historien

En av de saker som sysselsätter mig just nu är det faktum att landstinget i år firar att det var 150 år sedan som landstingen inrättades. Att följa landstingens historia är att följa en intressant utveckling, där stora förändringar har ägt rum i takt med tidens och samhällets utveckling.

Därför ska vi vara glada och tacksamma över att det hela tiden sker en utveckling. Alternativet till att förnya landstingets verksamhet är inte att gå tillbaka till hur det var förr; en sådan utveckling skulle nämligen leda till just - en tillbakagång. Därför blir jag ibland en aning uppgiven när jag mötes förslag som inte ser den samhällsutveckling som sker - inte bara inom de områden som landstinget har snavar för.

Det är en utveckling på en lång rad olika områden. Människor är idag mer informerade än för bara ett decennium sedan. Med några knapptryckningar går det att hitta olika vårdgivare, jämföra resultat och väntetider, framföra synpunkter och hitta olika diagnoser och behandlingar. Den rätta politiken i en sådan verklighet är naturligtvis inte monpol, politisk detaljstyrning och låsning till en gammaldags styrmodell.

Frö femtio år sedan fungerade säert en sjukvårdspolitik byggd på politisk styrning av vårdproduktionen. Idag ställs helt andra krav, inte minst av de medborgare som faktiskt också är uppdragsgivare.

Mot den bagrunden är det bra att vi i landstinget nu reflekterar över hur det var förr. Det ger nämligen möjlighet till två saker. Det ena är att vi inser hur det var förr. Det andra att det ger oss möjlighet att tänka nytt, och fundera över hur vi vill att sjukvården ska vara formad i framtiden.