Att ta ansvar kräver eftertanke

En av de frågor som ofta är aktuell i vårt landsting handlar om förhållandet mellan landstinget och privata vårdgivare, och hur vi i den politiska ledningen ser på samarbete med dessa. Det finns både aktuella fall av olika slag, och mer långsiktiga och principiella frågor kring detta.

När det gäller aktuella frågor på området, och mer konkret företag som vänt sig till landstinget för att teckna avtal, så är jag försiktig med att uttala mig. Den enkla orsaken är att förhandlingar pågår och i sådana fall självklart inte ska föras via media eller på bloggar. Vi har i vårt landsting en etablerad ordning för hur sådana förhandlingar ska gå till.
 

Landstinget i Uppsala län är ett av de landsting som tagit störst steg för ökad mångfald av vårdgivare. Vi tror på en sjukvård som är öppen för flera olika aktörer, och vi tror att det är bra både för skattebetalarna, för patienterna och för den sjukvård som landstinget bedriver i egen regi. Men ansvaret för skattepengar kräver att landstinget är korrekt och formellt i förhållande till privata vårdgivare. Det innebär att man som vårdgivare faktiskt har regler att följa. Att landstinget svarar för reglerna är inte för att landstinget vill skydda sin egen verksamhet från konkurrens. Skälet för regelverket är landstingets ansvar för att förvalta skattemedel.

Landstingets uppgift är att, finansierat med skattemedel, ge invånarna i vårt län sjukvård. Det gör vi genom verksamhet i egen regi, och i samverkan med fristående vårdgivare. I offentlig verksamhet, som bedrivs med skattemedel, finns det grundläggande principer att hålla sig till. Det är också själva orsaken till att vi faktiskt inte kan betala för verksamhet om vi inte först har ett avtal som reglerar både hur vården ska gå till och hur betalningen ska ske.
 

Inte på något område, och framför allt inte i verksamhet som betalas med skatter, är det brukligt att det finns "fri dragningsrätt" på pengar. En bilverkstad som får in en bil på reparation kan inte på eget bevåg göra annat än det som man lovat kunden att reparera, och till det pris man kommit överens om. I sjukvården gäller samma sak. Vi använder oss väldigt gärna av andra vårdgivare än landstinget självt – men det måste ske efter att parterna har kommit överens om formerna för samarbetet.

I det fallet är landstinget, för att komplicera det lite till, inte "bara" en avtalspart. I landstingets skyldigheter ligger också att säkerställa att vårdgivaren har rätt kompetens, rätt utrustning och i övrigt rätt förutsättningar att utföra arbetet.
 

Våra erfarenheter är dessutom att misstag i vården faktiskt kan ske, även om vi inför avtalstecknande är ytterligt noga i granskningen. Och det är just för att undvika sådana misstag som vi arbetar både noggrant och planmässigt, även om det tar tid. Och när de trots allt sker, så måste det finnas rutiner för att kunna skilja en vårdgivare från sitt uppdrag.

Jag är stolt över den verksamhet som bedrivs i vårt landsting. Stoltheten inkluderar både den verksamhet vi bedriver i egen regi – allt ifrån vårdcentraler till sjukhus – men också den verksamhet som bedrivs av andra på landstingets uppdrag och finansierat med pengar från skattebetalarna i länet. Jag är också trygg med det regelverk vi har byggt upp för att andra vårdgivare ska kunna vara med och erbjuda länets invånare sina tjänster, men just därför är jag också mån om att det regelverket faktiskt används och tillämpas på ett korrekt sätt.