Jag har nu med stort intresse och inte så lite deltagande läst Maciej Zarembas omtalade serie av debattartiklar i Dagens Nyheter. Jag har läst varje avsnitt i serien noga, men jag har också tittat lite bakom det som Zaremba skriver, till exempel genom att ganska hans källförteckning. Det är en intressant och tänkvärd läsning.
Sjukvården är en viktig del av välfärden. Den finansieras med skatt och omsätter varje år bortåt 300 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar - som varje år betalas in i skatter av de medborgare som därmed är sjukvårdens finansiärer och uppdragsgivare. Av samma skäl väljer medborgarna också ombud, som ska företräda dem och se till så att de skattemedel de betalar förvaltas så klokt som möjligt.
Hur vi som är satta att sköta den uppgiften, vi som är förtroendevalda i landstingen, löser det vi ska göra kan man naturligtvis ha åsikter om. Då bör man också titta bakom lite fler siffror än de som Zaremba har använt. Vi vet en hel del om kvalitet, resultat och kostnader i svensk sjukvård. Bara under de senaste åren har den utvecklingen gått hisnande snabbt, och vi har allt bättre koll på både kvalitet och resultat. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör löpande och systematiska uppföljningar på ett sätt som inte skedde tidigare. Varje landsting blir också allt bättre på att systematiskt mäta och följa vad som sker i vården. Av detta får vi en allt bättre sjukvård - men vi får två saker till.
Det ena är en bättre uppföljning av kostnader, det vill säga i klartext hur de pengar som skattebetalarna tillför faktiskt används. Mot den bakgrunden vågar jag säga att svensk sjukvård är ganska kostnadseffektiv - men att det också finns en hel del kvar att göra. Det finns resurser som inte används på effektivast möjliga sätt i sjukvården.
Det andra är att mätningarna och granskningarna av sjukvården har blottlagt vad som faktiskt är det största problemet i svensk sjukvård, i alla fall om man frågar den part som kanske är intressantast att fråga. Det är patienterna.
Det största problemet i svensk sjukvård är inte kvalitet. Det finns gott om mätningar och jämförelser som visar att svensk sjukvård håller god medicinsk kvalitet. Det gäller inte minst i vårt landsting.
Det största problemet i svensk sjukvård är heller inte det som brukar kallas för "bristen på resurser". Sverige lägger vare sig mycket eller lite på sjukvård jämfört med andra länder, och eftersom Sverige är ett ganska rikt land så blir det en rejäl summa pengar till sjukvård varje år.
Det stora problemet i svensk sjukvård, om man frågar patienterna, stavas i stället tillgänglighet, bemötande och delaktighet. Det vanligaste samtalet som kommer till oss landstingspolitiker från medborgare handlar inte om dålig vård utan om att man fått vänta eller blivit dåligt bemött.
Har då Zaremba fel?
Ja och nej. Det finns åtskilligt som kan bli bättre i svensk sjukvård, och det pågår ett ständigt arbete med att förbättra styrnings- och ersättningsmodeller. En återgång till den styrmodell som gällde för svensk sjukvård fram till för tio-femton år sedan är verkligen inget att sträva efter. Den modellen byggde på en ren anslagsfinansiering som gjorde det mycket svårare att veta vad vi fick för skattepengarna. Jag satt själv i landstinget under en mandatperiod i början av 80-talet - men lämnade snabbt uppdraget i frustration just över det som blev följden av den styrning som rådde då. Den medicinska professionen hade full kontroll över både kostnader, innehåll och kvalitet. Landstingspolitikernas roll inskränkte sig till att hålla igenom genom att inte höja skatten allt för ofta.
Det Zaremba kallar för "new public management" handlar i grunden om två saker. Det ena är att finansiären, landstingen, också håller i avgörandet om vad det är som ska göras i vården. Det är en ordning som råder inom all annan skattefinansierad verksamhet och i grunden är en fråga om demokrati. Det andra är en styrmodell som tydligare än anslagsfinansiering ger en möjlighet att både styra och följa upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar