08 augusti 2013

Cancervård i världsklass

I stort sett varje morgon börjar för min del med att titta igenom media för att ta del av aktuella frågor och debatt. Idag fastnade jag för en debattartikel i Dagens Nyheter om skillnader i cancervården.

Tre läkare, alla själva aktiva inom cancervården, lyfter fram det faktum att våren ser olika ut beroende på var du bor i landet. Först av allt kan jag konstatera att vi i vårt län kan vara glada över en cancervård som hör till de bästa i landet. Det finns flera orsaker till det - men det ger inte skäl att luta sig tillbaka och vara nöjd.

2009 presenterades en nationell cancerstrategi, som sedan följdes av inrättandet av sex regionala cancercentra i var och en av la ndets sjukvårdsregioner. Arbetet med att samverka om cancervården har alltså just kommit igång, och det är en ömtålig process som väldigt mycket handlar om att säkerställa en god vård för alla cancerpatienter.

En av de skillnader som de tre cancerläkarna inte lyfter fram är nämligen skillnaden i behandling av olika cancerdiagnoser. Chansen att överleva är helt enkelt väldig olika, inte bara beroende på var du bor - utan också beroende på vilken cancerdiagnos du får. Förmågan att behandla olika diagnoser skiler sig nämligen oerhört mycket. Här måste vi som har det politiska ansvaret vara mycket varsamma i uppföljningen av hur olika delar av cancervården utvecklas, och hur resurser används för att åstadkomma det som alla nog är ense om. Det måste vara patientens behov som avgör.

Chansen att överleva i cancer har med åren ökat dramatiskt. Det finns en rad orsaker till det. Den medicinska utvecklingen, med nya läkemedel och andra behandlingsformer, leder givetvis till att förutsättningarna förbättras. I Uppsala kan vi vara stolta över lokaliseringen av den nya Skandionkliniken, som ju är ett nationellt projekt just för att öka möjligheterna för patienter från hela landet att få ta del av den senaste behandlingen. Jag är väldigt glad över att vi mellan landets alla landsting har kunnat komma överens om att bygga kliniken, och ser mycket fram emot att den ska skunna starta sin verksamhet.

Men vårdens resurser är begränsade. De har de alltid varit, och kommer alltid att vara. Även om Alliansen på senare år satsat mer på sjukvården än någonsin tidigare i vårt landsting, så måste vi fortfarande hålla hårt i landstingets pengar. Det är en mycket svår balansgång när nya läkemedel, nya behandlingsformer och nya diagnoser ställer krav på ständigt ökade resurstillskott. Därför måste vi även inom cancervården i varje läge vara beredda att väga varje satdas krona på guldvåg - för att även i fortsättningen kun na ha an cancervård för patienter i vårt län som håller absolut världsklass.

Alliansen jobbar på det. Varje dag. Vårt landsting ligger mycket långt framme vad gäller en god cancervård. Det är en framgångsfaktor som vi inte kan göra avkall på.

3 kommentarer:

Nina Cavalli-Björkman sa...

Hej Erik,

När mitt, Rogers och Kjells inlägg publiceras är jag på semester på en grekisk ö och har därför avböjt att kommentera när TV 4 och Ekot har ringt. När jag läser din kommentar känner jag dock att jag vill besvara den.

Jag vet inte om du känner till att jag sagt upp mig och slutat på Akademiska? Jag har arbetat där på onkologen sedan 2006 men kände under förra hösten att botten var nådd. Jag är mer eller mindre född in i ditt parti och har alltid röstat på alliansen, men efter vad som hänt med Landstinget under tiden ni styrt kan jag tyvärr inte göra det mer. Det är provocerande att läsa att du skriver att vi har en cancervård i världsklass. Det gångna året har så många sjuksköterskor sagt upp sig från onkologen att det i sommar endast funnits en enda vårdavdelning för onkologisk slutenvård. Vi läkare blev ålagda att "göra prioriteringar" som ju i praktiken innebär att vi inte kunde ge god vård. Skulle du eller någon i din närhet i sommar drabbas av en cancersjukdom så tror jag inte att du skulle tycka att väntetiden var tillfredsställande.

I Sverige har vi en skattefinansierad sjukvård som ska innebära att alla medborgare har tillgång till en god och jämlik vård. Undersökning efter undersökning visar dock att så inte är fallet. Medborgare som betalar skatt har betalat sin sjukvård i förväg, och ska inte behöva vädja om att få komma till oss eller ens uttrycka stor tacksamhet för den vård de faktiskt har rätt till. Ändå vittnar gråtfärdiga patienter och anhöriga som slipper genom nålsögat och får en säng på en vårdavdelning eller en canceroperation om att så är fallet. Detta är ovärdigt, och det har motsatt effekt när allianspolitiker slår sig för bröstet och uttrycker stolthet över sjukvården i Uppsala Läns Landsting. Fy. Den första politiker som ställer sig upp och erkänner vårdens fel och brister har min röst. Varför ska det vara så svårt att ärligt se hur saker är?

Någon gång mitt i sommaren frågade UNT landstingspolitikerna hur de ansåg att vården fungerade. Samtliga allianspolitiker uttryckte stolthet över vilken fin och välfungerande vård vi har. Jag skäms när jag läser detta. Jag har varit läkare i nästan 20 år och bristerna har aldrig varit så stora som nu. Vi har för många patienter, vi som ska vårda dem är för få, vi har för knappt om resurser, våra arbetsvillkor är orimliga. Ändå är det värsta att vi har chefer, och i förlängningen, politiker som försöker dölja detta faktum.

Nina Cavalli-Björkman
Onkolog

K R sa...

Problemet är också att det ges mer intresse för vissa cancerformer, tex bröstcancer, trots att fler dör i prostatacancer. Varför?

Erik Weiman sa...

Det som håller absolut världsklass är de medicinska resultaten. Däremot har jag upprepade gånger i olika sammanhang pekat på vad som brister i vårt landsting. Det är just det som Nina Cavalli-Björkman pekar på: bemötande, tillgänglighet och patientens delaktighet. Jag har flera gånger tidigare här på bloggen tagit upp dessa brister, och så länge vi i vårt landsting inte är bättre än vad vi är idag så kommer jag att fortsätta med det.

Till saken haör dessutom, att problem med bemötande och delaktighet sällan eller aldrig är en "resursfråga"; det vill säga att det blir inte automatiskt bättre för att man tillför ytterligare ekonomiska resurser. Däremot finns det mycket goda skäl att se över hur verksamheten är organiserad och hur olika delar av vården samarbetar - och där finns det sannerligen mycket att göra.