Jag har just hört bostadsminister Stefan Attefall debattera bristen på studentbostäder med socialdemokraternas Veronika Palm. Som så ofta blev det en något konstig diskussion.
Att det råder brist på studentbostäder råder det ingen motsättning om, inte heller om att det behöver byggas fler. Men hur det ska gå till...? Tja, det råder inte bara delade meningar om den saken; det tycks vara svårt att få till det eftersom bristen består.
Under några decennier har vi i vårt land prövat om det går att öka bostadsbyggandet med hjälp av subventioner. Samtidigt har vi en av världens mest reglerade hyresmarknader - som fungerar precis som man kan vänta sig. På senare år har de företag som faktiskt bygger bostäder blivit allt tydligare med vad som är det stora problemet: det är för krångligt, och därmed också för dyrt, att bygga bostäder. Det gäller i synnerhet hyresrätter.
Vi har alltså fått en situation där politiska beslut har bundit ris åt egen rygg. Det som då måste till, från politikens sida, är inte mer av samma sak - för det kommer bara att göra ont värre. Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått.
Det är också exakt vad regeringen gör, även om effekterna låter vänta på sig. Det pågår ett arbete med att förenkla regler och att underlätta för dem som faktiskt bygger bostäder. Men sådana förändringar tar tid, och det gäller att ta ett helhetsgrepp - vilket också pågår för fullt.
Det är också just så, som samhället fungerar. Samhället är inte en motsättning mellan marknad och politik, utan ett växelspel mellan olika aktörer som är beroende av varandra. Det som i grunden fick mig att skriva, var en sak som Palm säger i början av debatten: "Det går att göra saker med politik. Man behöver inte bara luta sig tillbaka och vänta på att marknaden ska lösa problemen". Det är, med förlov sagt, ett märkligt uttalande.
Sambandet mellan marknad och politik är både enkelt och komplicerat. En av politikens roller är nämligen att formulera spelreglerna för marknaden. Men politiken är också en del av marknaden, eftersom välfärdssektorn behöver leverantörer av allt ifrån förbrukningsvaror och enklare tjänster till bostäder, motorvägar och byggnader. Följden blir att det inte går att förenkla förhållandet mellan politik och marknad till någon sorts motsats - och tro att exempelvis avregleringar innebär att politiken "träder tillbaka".
Marknaden löser nämligen aldrig politikens problem; det får politiken vackert göra själv. Däremot kan politiken skapa problem - och det är just vad politiken gjort på bostadsmarknadens område. de är de skadorna som nu måste repareras, på bostadsmarknaden precis som på andra områden.
Jag skriver helst om den egna politiken, men ibland måste man också varna för effekterna av andra partiers förslag. Vi har under efterkrigstiden sett följderna av en misslyckad bostadspolitik, som Alliansen nu reformerar. Det vi lärt oss av bostadspolitiken bör vi dra erfarenhet av på andra områden där marknaden och politiken samexiterar. Det som ligger närmast till hands att varna för är det som Svenskt Näringsliv pekade på i våras, nämligen effekterna för välfärdssektorn om vinster förbjuds.
Men det är en annan historia, som jag ska be att få återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar