Världen är inte enkel

Jag drar mig undan för att skriva en stund medan flyktinggalan rullar vidare på TV. Generositeten och den gemensamma viljan att hjälpa människor i nöd ett underbart uttryck för mänsklig gemenskap när den är som bäst. Ändå är jag inte glad och lättad utan mer orolig än någonsin. För bakom jublet över människors generositet lurar en fara. Det som oroar mig är tron på att världens problem får sin lösning om vi alla bara är snälla emot varann.

Världen är inte enkel! Problem går inte upp i rök av att vi alla sjunger tillsammans och håller varann i hand. Festen tar slut, även om det råkar vara en fest som handlar om kärlek och endräkt. Och när festen tar slut kommer baksmällan.

Minns ni Ian och Bert? I början av 90-talet hade vi också flyktingkris, inte riktigt av samma dignitet som nu, men inte långt ifrån. Då fanns det två lustiga figurer i svensk politik som hade enkla lösningar på nästan alla samhällsproblem. Det staplades ölbackar och sjöngs roliga visor. Det var drag under galoscherna och inte ett enda samhällsproblem var svårt att lösa. Det enda som behövdes var att "de där gamla politikerna" fasades ut och ersattes med - som partiet kallade sig - Ny Demokrati.

Jag kan förstå den som upprörs över liknelsen och över att fösas ihop med dessa figurer - men fundera en liten stund.

Vi står alltså mitt i den största och mest allvarliga humanitära kris som mänskligheten upplevt sedan andra världskriget - eller gör vi det? Om jag skriver Vietnam, Biafra, Etiopien eller Balkan; är det möjligen någon som känner igen sig? Någon som minns att det för 25 år sedan gick en mur rakt igenom Europa? Och är det nu någon som kommer ihåg situationen i Gaza? Världen har brunnit förr, och den kommer att brinna igen. Om det är något vi borde ha lärt oss av historien, så är det att komplicerade samhällsproblem aldrig är betjänta av enkla lösningar.

Det är bra att vår solidaritet och omtanke just nu riktas emot de människor som flyr från krigets Syrien. Men tro inte för ett ögonblick att problemen är borta i morgon.

Värme, omtanke och insamlade pengar är bra, det är jättebra. Men det löser inte problemen. Det faktum att vi tar emot dem är inte samma sak som att deras trauma är över. För det kommer en vardag.

De människor som kommer hit ska först och främst få sina asylskäl prövade. Många av dem kommer förhoppningsvis att få stanna. Jag återkommer till det.

Andra kan komma att få avslag. Då står vi inför ett nytt problem, för i så fall får de helt enkelt inte stanna. Då står vi där igen, i en situation där hela principen för asylsökande prövas. Den bygger på skyddsskäl, riktiga skyddsskäl.

De som får stanna är varmt välkomna. En mycket stor majoritet av invånarna i Sverige är för ett generöst mottagande av flyktingar. Men vi vet också att den svenska integrationspolitiken inte håller samma höga kvalitet som annat i vårt samhällsbygge. Alltså har vi en utmaning att se fram emot. Det är att klara jobb, bostäder, utbildning, omsorg och mycket annat. De ska lära sig svenska - och de ska komma in i vår svenska samhällsgemenskap. Det kommer att bli ganska mycket som den gråa vardagen som obönhörligen dyker upp när festen är slut.

Jag söger inte att vi inte ska ta emot dem. Jag vill bara försynt påpeka att världen inte är enkel, att alla fester har ett slut, och att jag är rädd för att samma människor som nu dansar och är glada kommer att vara samma personer som står där och pekar finger när "politikerna" (som det brukar heta) ska försöka hantera de problem som väntar - och mest av allt bara får skäll när lösningarna inte visar sig fungera. För samma människor som tycker att problemen nu är enkla att lösa - det är samma människor som kommer att ha enkla lösningar att erbjuda nästa gång.

Världen är inte enkel, och väldigt få samhällsproblem går att lösa med hjälp av enkla lösningar. Men enkla lösningar låter bra, och likheten i enkelhet är ibland påfallande, alldeles oavsett från vilket håll den enkla lösningen kommer.