28 oktober 2015

Efter samordnarna: kommissioner

De senaste årens modefluga i politiken har varit Samordnarna. Hur många som nu finns har jag ingen aning om, men inrättandet av dem har brukat gå till på likartat sätt. Någon får syn på ett samhälls problem och reser krav på en politisk lösning. Och eftersom politiker, i dagens blixtsnabba medieklimat, aldrig kan stå handfallna - så har lösningen länge varit den samma: man tillsätter alltså en Samordnare.

Exakt vad denna Samordnare sedan ska uträtta brukar inte vara lika kristallklart. I regel ges vederbörande ett lagom luddigt uppdrag, lagom lång tid för att utreda problemets åtgärdande, och sist men inte minst lagom mycket resurser och mandat för att vara intressant och spännande ett tag, men ofarlig när det kommer till konkreta resultat.

Med tiden har dessa Samordnares antal för övrigt vuxit till en numerär som gör det angeläget att ställa frågan om det inte vore dags att engagera en Särskild Samordnare för att samordna alla dessa Samordnare.

Nå, samordningsväsendet (som inte på något sätt ska förväxlas med det mer klassiska utredningsväsendet) har nu fått sin efterföljare. Eftersom Samordnarna tydligen inte levererar, i alla fall inte det som vore ändamålsenligt, så behövs något mer.

Det är därför vi har fått Kommissioner.

Det gäller först och främst att vara klar över skillnaden.

En Samordnare städslas av berörda politiker, till exempel en minister. Vederbörande ska utföra någon del av ministerns arbetsuppgifter som ministern inte vill ta i själv eller anser sig ha medarbetare på departementet som kan klara av saken.

Kommissioner, däremot, är något som engageras av dem som till slut tröttnar på att Samordnaren inte fixade den handlingskraft som vi i normalfallet kan vänta oss av berörd, förtroendevald politiker. Därför består Kommissioner sällan av människor från Politikens led, utan snarare av alla de där som brukar ha synpunkter på Politikernas värv - utan att för ett ögonblick ens tänka tanken att de själva skulle ge sig in i något så gudsförgätet och otacksamt som att själv ta på sig ett politiskt förtroendeuppdrag.
....
Samtidigt med denna utveckling ser vi att förtroendet för politiska företrädare sjunker. Regeringens popularitet minskar, och det utan att det rimliga alternativet, oppositionen, i motsvarande grad lyckas generera ökande stöd. Partiledarnas förtroende är i botten. Kan där finnas ett samband? Kan det vara så, att väljarna av sina valda företrädare väntar sig något som tycks vara en bristvara i dagens politiska landskap. Nämligen handlingskraft.
....
Med andra ord: förskona oss, och samhällsmaskineriet, från alla dessa samordnare och kommissioner. Men förskona oss också från förtroendevalda politiker som inte själva kan visa vägen och peka ut vad som ska göras för att lösa samhällsproblem, utan som ständigt gömmer sig bakom andra för att slippa något så obehagligt och farligt som att behöva ta ansvar för egna handlingar och beslut.

Inga kommentarer: