Det finns en organisation på vänsterkanten som kallar sig för "Allt åt alla". De driver idén om klassamhällets avskaffande och gör det genom att - på sitt sätt - sätta fingret på vad de upplever som "orättvist".
Problemet med ett sådant resonemang är att det inte finns något objektivt sätt att värdera vad som är rättvist. Även om vi ofta kan bli ganska överens om vad som är och inte är rättvist, så är begreppet till syvende och sist subjektivt. Det vet, om inte annat, var och en som har haft syskon.
För den som ger sig in i politiken blir detta snabbt uppenbart. Politik kan aldrig gå ut på att ge "allt till alla", även om det finns politiker som älskar att vara alla goda gåvors givare. Problemet med sådana politiker är att de glömmer en sak. Det är någon annan som betalar.
Politik handlar om att göra prioriteringar och att lösa målkonflikter. Politik innebär att begränsade resurser ska fördelas till nära nog oändliga behov. Men allt för många politiker saknar det civilkurage som krävs för att säga det som ibland är nödvändigt: "Nej. Pengarna räcker inte. Vi kan inte göra den prioriterimgen. Det finns annat som måste gå före".
Men höjda skatter kan ju finansiera ökad välfärd, invänder kanske någon. Och det stämmer, men ett ökat skatteuttag betyder inte bara att kommunen får lite mer resurser till gemensam välfärd. Det betyder också att de invånare som har lägst inkomst drabbas allra hårdast av ökad skattebörda. Med andra ord är det inte heller särskilt rättvist att alltid lösa resursproblem genom att höja skatten. Man måste prioritera.
För några år sedan sändes TV-serien Vita Huset. I ett avsnitt tvingades presidenten tillfälligt avgå, och ersattes av en lika tillfällig vicepresident. Efter några dagar med tuffa och krävande beslut frågar den tillfällige presidenten sina rådgivare: "when does the fun part begin?" Frågan är lätt att förstå - men politik bygger inte särskilt mycket på "The fun parts"; politik handlar om att prioritera.
Att prioritera är alltid svårt. Når det dessutom handlar om människors välfärd blir det extra svårt - men det måste göras. Då är den skickligaste politikern inte den som löser sina problem genom att med skenbart enkla och kortsiktiga lösningar skapa större svårigheter på sikt utan den som lyckas med att hålla ihop stridiga viljor och samla majoritet för tuffa men nyttiga beslut.
Politiken kan aldrig ge allt åt alla. Bra politiker lovar inte mer än de kan hålla - och har dessutom förmåga att stå för sina beslut även om det blåser snålt. De bästa politikerna vågar dessutom erkänna fel och brister, fokuserar framåt och ser till att skapa ett gott samhälle med plats för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar