Modern teknik ger bättre arbetsmiljö

Jag befinner mig på Vitalis, Nordens största mötesplats för IT i vård och omsorg. Här finns gott om intressanta människor att träffa och prata med om IT i vården. Det finns också mycket gott om innovationer som skulle kunna underlätta vardagen för hundratusentals anställda i välfärden. Här finns appar, dataprogram, robotar, tekniska hjälpmedel och hundratals andra prylar som bara väntar på att handlas upp, införas i verksamheten och användas.

Det som flertalet av dessa prylar, appar och program har gemensamt är att de skulle underlätta tillvaron för stressade och hårt slitande medarbetare i olika delar av vår gemensamma välfärd. Här finns till exempel en kamera som skulle kunna spara in hundratals mil på hala skogsvägar för nattpatruller i norrländska inlandskommuner med en geografisk yta som ett medelstort landsting i södra eller mellersta Sverige. Nattpatruller i hemtjänsten kan ibland få köra flera mil för ett enda tillsynsbesök där själva besöket i bästa fall kan ta tio minuter, enbart för att säkerställa att vårdtagaren mår bra och har en ostörd nattsömn. Tills nattpatrullen kommer och knackar på, alltså.

Om alla dessa prylar kom till användning, så skulle tiotusentals arbetstimmar kunna - inte sparas in, men i stället användas till viktigare sysslor. Digitalisering i vården ska inte handla om att spara pengar genom att dra in tjänster. Digitalisering i vården ska handla om att göra så att anställda sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och hemtjänstassistenter kan lägga sin arbetstid på det som de är bäst på.

Men tekniken används inte fullt ut, och så sent som igår fick vi ett tydligt exempel på varför det är så.

När statsministern presenterade regeringens senaste satsning på välfärden - tio miljarder i friska skattepengar - så var det inte datorer, programvara och robotar som pengarna skulle satsas på. I stället kom det vid det här laget lika välkända som verkningslösa förslaget: det ska anställas ännu fler, för att göra ännu mer.

Men om fler anställda vore lösningen på välfärdens utmaningar, så hade de sedan länge varit lösta. Vi ha aldrig haft så många läkare, sjuksköterskor, barnmorskor eller socialarbetare (med reservation just för den sista yrkesgruppen) som vi har idag. De sliter ändå hårdare än de någonsin gjort.

Skälet är att den sociala och medicinska utvecklingen ställer allt större krav - men också att det blir allt svårare att möta de krav utvecklingen ställer, just därför att handkraft inte är det som ger lösningen på nya utmaningar. Därför blir arbetsinnehållet tuffare och tuffare, och nu har förändringarna av arbetssätt gått så långt att fler händer helt enkelt inte är lösningen.

Regeringens tio nya välfärdsmiljarder borde i stället oavkortat gå till att ge alla anställda fler hjälpmedel och smarta lösningar för att underlätta deras arbetssituation. På köpet följer dessutom - garanterat, för så fungerar alla andra samhällssektorer - bättre arbetsmiljö, färre sjukdagar och en stabilare arbetssituation.

Banksektorn har gjort det, dagligvaruhandeln lika så. Vi gör redan massor av saker på nätet, och den sociala interaktionen mellan oss människor har inte blivit lidande av det. Men vården  och omsorgen fortsätter att vara hopplöst omodern och får dessutom statliga stimulansmedel för att fortsätta vara det.

Nu är det bråttom. Välfärden behöver bli modernare, både som arbetsplats och för att ge dem som behöver vård och omsorg det bästa möjliga och den modernaste teknik som finns att tillgå. Regeringen borde ta chansen, stryka ett streck över pratet om fler anställda och i stället se till att kommuner och landsting använder modernast tänkbara teknik. Då, men inte förr, kan svensk välfärd återta positionen som ledande i världen igen.

Den svenska modellen

På senare tid verkar en del ha fått för sig att "den svenska modellen" skulle ha någonting att göra med socialdemokratisk välfärdspolitik. Den har därmed, särskilt av företrädare för det ena regeringspartiet, gjorts till någon sorts symbol för något den inte är.

Exakt vad den svenska modellen egentligen är går helt enkelt inte att säga, eftersom den med tiden har blivit ett ganska allmänt hållet begrepp. Det som däremot faktiskt går att definiera, det är när och hur modellen föddes. Den föddes i Saltsjöbaden, och året var 1938.

Sedan dess har Sverige i huvudsak haft en fridfull arbetsmarknad präglad av samförstånd och insikt om vikten av måttfulla löneökningar som ger utrymme för ekonomisk tillväxt. I stället för att strejka sig till skyhöga löneökningar som leder till inflation och försämrad konkurrenskraft har svensk fackföreningsrörelse varit klok nog att förhandla sig till löner som höjts i den takt företagen tål. Det var en av de viktigaste nycklarna till den goda tillväxt Sverige drog fördel av under 50- och 60-talen.

Denna goda tillväxt, emellanåt med tal som närmast liknar de senaste årens kinesiska under, lade för övrigt grunden för att finansiera den välfärdspolitik som socialdemokraterna således försöker ta äran åt sig för - genom att kalla sin ideologiskt färgade syn på välfärdspolitik för "den svenska modellen".

De senaste decennierna har denna framgångsrika modell inte alltid varit lika självklar. Arbetsgivarsidan kan absolut inte skylla ifrån sig, men även LO och dess medlemsförbund har satt några plumpar i samförståndsprotokollet. Därför är det glädjande att LO och Svenskt Näringsliv nu centralt sätter ner foten. Löneökningarna ska hållas inom det så kallade märket, så att svensk industri kan bevara sin konkurrenskraft.

Bra så! Men det behövs mer! Att arbetsmarknadens parter tagit sitt ansvar för en avtalsrörelse med ordning och reda är ett steg, och nu väntar vi bara på det övriga som behövs: respekt för förenings- och avtalsfrihet, en lönebildning som öppnar för en arbetsmarknad i förändring och inte minst en skattepolitik som främjar arbete, sparande och kapitalbildning framför bidrag, lånande och konsumtion. Mycket av detta går att göra redan idag - men en mer progressiv skattepolitik - i ordets rätta mening - kräver nog en del politiska förändringar.