En del av reaktionerna på Nordeas beslut att flytta sitt huvudkontor har obehagliga likheter med hur socialister i andra länder reagerat i motsvarande situationer. Ett par intressanta exempel är Zimbabwe och Venezuela.
Zimbabwe har sedan landet blev självständigt helt dominerats av presidenten Robert Mugabe, som drivet en socialistisk politik med stark betoning på att konfiskera " de rikas" egendom. Det ska för ordningens skull tilläggas att "de rika" i många fall är vita ättlingar till kolonisatörer - men det rättfärdigar givetvis inte konfiskation av egendom, valfusk och allmän vanskötsel av ett land.
Venezuela hade kunnat vara ett av Latinamerikas rikaste länder, främst genom inkomster från en av världens största oljereserver men också tack vara andra naturtillgångar och ett strategiskt läge vid Mexikanska Golfen.
För bägge dessa länder har dock gällt det som nu också verkar styra en betydande del av den svenska vänsteropinionen: det är viktigare att spy hat och förakt över "rika" än att föra en politik som är bra för alla.
Följden brukar bli den samma. De som kallas för rika står ut ett tag, men gör till sist som vi nog alla gör når vi tröttnar på glåpord, ovett och rena falsarier. De tar sitt pick och pack och flyttar någon annanstans. Med sig tar de inte bara den där förhatliga rikedomen, utan också en betydande skattebas. Följden blir att rikedomen växer någon annanstans. Kvar står de som är lite fattigare, som nu blir ännu mer lite fattiga efter som de plötsligt måste betala samma skatt som förut plus den där skatten som de som flyttade inte längre betalar.
Så kan det gå.
Det var så det gick i Zimbabwe, som på ett par decennier gått från ett av Afrikas rikaste länder (där även fattiga levde relativt gott jämfört med andra länder) till ett av kontinentens fattigaste - trots goda förutsättningar.
Det är också precis så det har gått i Venezuela, vilket vi just nu kan följa nästan varje vecka. De som har resurser och möjlighet flyr landet. Kvar blir de som inte har något val - och de som med sin retorik driver "de rika" ur landet. Vilka fördelar detta ger dem som behöver välfärdsstatens breda skattebas är lite oklart - som för det mesta näs man ska försöka förstå var det är som är så himla bra med socialism.
Sverige är ännu inget Venezuela eller Zimbabwe. Faktum är att vi fortfarande är ett av världens rikaste länder - även om vi inte är lika rika i jämförelse med andra länder som innan skattefällan klappade igen på 70-talet. Sverige är faktiskt också ett land med jämförelsevis jämnt fördelade inkomster, vilket gör att skallet på "de rika" blir ännu mer patetiskt. Sverige tycks däremot vara på ett sakta, sakta sluttande plan, där var och en som skapat sig framgång genom arbete får finna sig i att bli misstänkliggjord eller helt enkelt anklagad för att sko sig på sina medmänniskors bekostnad.
Den svenska samtalskulturen bör helt enkelt hålla sig för god för att demonisera människor och företag, och för att tro att girighet och egoism ligger bakom varje politiskt beslut som inte passar socialisters världsbild och dagordning. Det faktum att Nordea väljer att flytta borde stämma till eftertanke och självkritik i stället för att omedelbart ta till överord och populistiska kampanjgrepp. Annars kan Sverige mycket snabbt bli ett helt annat land än de allra flesta av oss önskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar