05 november 2012

En osynlig hand i det offentliga

Jag hör till den ganska stora skara människor som faktiskt har lite svårt att förstå den debatt som just nu rasar om det som kallas för "vinster i välfärden". Skälet är att begreppet välfärd används en aning konstigt. Det är ju nämligen inte bara de företag som bedriver just vård och omsorg som finansieras av skattemedel. Tvärtom är en god samverkan mellan det offentliga och otaliga privata aktörer helt nödvändigt för både den ena och den andra sektorn.

Just nu pågår ett antal byggprojekt i och i närheten av vårt landsting. Ett nytt hus byggs för den prykiatriska vården. Skandionkliniken växer fram på en tomt strax intill Akademiska sjukhuset. Ett nytt teknikhus byggs strax intill det så kallade 85-huset på södra delen av Akademiska sjukhusets område. Alla dessa projekt, och många fler, leder till att vårt landsting - i Skandionjklinikens fall tillsammans med andra landsting - får nya, moderna lokaler att bedriva verksamhet i. Alla dessa byggprojekt bygger på samverkan mellan det offentliga som beställare och olika privata företag som för skattepengar bygger lokaler för vår verksamhet.

Varje dag levereras dessutom läkemedel, förbrukningsartiklar, livsmedel och tudentals andra produkter från olika privata leverantörer. Ingen - eller i alla fall nästan ingen - tycker att det är konstigt att alla dessa olika leverantörer gör affärer med stat, kommuner och landsting. Lyckligtvis gå de flesta av dem också med vinst. Alternativet skulle vara värre - för gör de konkurs så är de snabbt ute ur leken och kan inte leverera de varor och tjänster som det offentliga behöver.

På tal om tjänster så är kommuner och landsting, som alla andra, beroende av väl fungerande telefoni, internet, revision och rådgivning, information och tusentals andra tjänster som vi också tar för självklara men kanske inte tänker på att de faktiskt levereras till det offentliga av privata, vinstdrivande företag som därmed utför helt avgörande verksamhet så att välfärden varje dag kan utföra sitt uppdrag.

Precis så ska det vara. Alternativet skulle nämligen vara att kommuner och landsting i egen regi ägde och drev byggföretag, tillverkare av hygienartiklar, konsultföretag och cykeltillverkare (jo, vårt landsting äger tjänstecyklar som vi köpt av ett privat företag!). Och att inte bara läkare, lärare, sjuksköterskor och administratörer vore anställda av kommuner och landsting utan också affärsbisträden, budbilschaufförer, reklammakare och telefonreparatörer.

Det var detta som den skotske nationalekonomen och fílosofen Adam Smith på 1700-talet kallade för "den osynliga handen". Smith såg hur tusentals olika funktioner kunde samverka utan någon övergripande styrning, därför att var och en koncentrerade sig på sitt moment, på sin del i den totala processen. Så kunde en blyertspenna (ett av demokratins viktigaste redskap!) tillverkas genom att producenter av grafit och cederträ tillsammans med tillverkaren av pennan såg till att skapa en produkt som någon (skribenten) behövde. Marknadsekonomin, lika gammal som mänskligheten, hade beskrivits. Lyckligtvis kan vi sedan ställa den i mänsklighetens tjänst även när det gäller sådant som vi gör tillsammans, i den gemensamt finansierade delen av samhällsekonomin.

Med andra ord är symbiosen mellan det offentliga och det privata både djupare och mer invecklad än debatten låter påskina. De allra flesta som deltar i debatten är säkert väl medvetna om detta - men nu går det ju att knipa ganska billiga poäng om det här med vinster i vården.

Låt oss därför bara för ett ögonblick fundera över hur samhället skulle se ut om det bara fanns verksamhet i offentlig regi, om allt som utförs för skattemedel också skulle vara producerat av anställda i stat, kommuner och landsting. Jag vill försynt påminna om att den samhällsmodellen är prövad, och den fungerade inget vidare.

Det leder också fram till vad det är som är lösningen på det problem som debatten borde handla om - och som de flesta faktiskt upplever som ett problem. Det är när kvalitén brister i de verksamheter som  det offentliga faktiskt har ett ansvar för, allt ifrån skola och barnomsorg till sjukvård och räddningstjänst. Då ser vi också vad som bör vara det offentligas viktigaste uppgift och vad vi som är förtroendevalda bör koncentrera oss på. Det är absolut inte att bygga hus eller tillverka förbrukningsartiklar. det är att se till så att skolan, vården och omsorgen håller bästa möjliga kvalitet. Och där finns det fortfarande en hel del att göra

2 kommentarer:

Erik Weiman sa...

Tack för dina, om än anonyma, synpunkter. Jag brukar inite publicera anonyma kommentarer men ibland känns det påkallat.

Påståendet att "folket är trött på att allt säljs ut" är intressant. Vilka är det som är "folket"? Visst möter jag då och då kritik mot den politik som Alliansen för, men jag får minst lika ofta uppskattande kommentarer om saker vi gör. Därför tror jag att man ska vara ganska försiktig med att tolka vad "folk" tycker. Men jag ska också återkomma med ett särskilt inlägg om detta (har skrivit om det tidigare också).

Motiven för beslut fattade i nämnden för vuxna med funktionshinder i Uppsala kommun lämnar jag till dem att svara på. Av ungefär samma skäl.

Erik Weiman sa...

Jag håller med om att samhällsklimatet har ändrats. Idag finns större möjligheter att göra egna val i välfärden. Sänkt skattetryck har lett till att byggnadsarbetare och sjukvårdsbiträden har fått en månadslön extra i plånboken I stället för evig förtidspension är strävan hos arbetsförmedlingen och försäkringskassan att människor med funktionshinder ska vara delaktiga i en arbetsgemenskap. Och nittonåriga män tvingas inte ägna ett år åt att kräla i lera och höra att "fienden framrycker österifrån...".
Det finns massor av ytterligare exempel på hur politiken förändrat samhället. Jag har full förståeldes också för att dessa samhällsförändringar också uttrycks i termer som "valfrihetskarusell", "skattesänkarfest", "omänskliga sjukregler" och "nedmontering av folkförsvaret". Det finns nämligen ideologiska motiv för att vara emot många av de reformer som Alliansen har sjösatt - alldeles oberoende av om de faktiskt leder till en bättre tillvaro för människor eller inte. Däremot finns det som sagt ingen objektiv sanning vare sig om vad "folk" tycker eller om varenda reform är verkningsfull.
Det finns nämligen, i alla fall i mina ögon, inte en enda uppfattning om vad som är "ett gott samhälle". och den största samhällsförändringen är kanske ändå att insikten växer hos allt fler om att det finns olika sätt att lösa samhällsproblem. det Alliansen mest av allt har gjort är nämligen just det: löst samhällsproblem med en annan ideologisk och politisk utgångspunkt än den som gällt i årtionden. Att det uppfattas som ett förändrat samhällsklimat säger kanske mer om det tidigare samhällsklimatet (som jag är uppväxt i) än om det nuvarande.