På senare tid har det i den allmänna debatten dykt upp två frågor, som har fått mig att fundera en del över debattklimatet och nivån på argumentationen i svensk välfärdspolitik.
De två frågorna är socialdepartementets förslag om en höjning av högkostnadsskyddet hälso- och sjukvården samt ett förslag om att flytta kostnadsansvaret för vissa särskilda hjälpmedel (bland annat insulinpumpar) från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) till landstingen.
I inget av fallen handlar det om stora och genomgripande förändringar av vår välfärdspolitik, snarare om administrativa justeringar som får ett av världens bästa välfärdssystem att fungera ännu bättre och bli ännu robustare. Sådana justeringar kan sannerligen behövas i en tid då den globala ekonomin är i gungning. Det är till och med så, att systsmet som helhet är än mer hotat om inga justeringar görs.
Nivåerna i högkostnadsskyddet har inte höjts sedan i slutet av 90-talet, vilket gör att redan en indexjustering skulle leda till högre kostnadsökningar än de som nu föreslås. Med andra ord: om man jämför nivån på högkostnadsskyddet år 2000 med den nivå som blir aktuell efter den nu föreslagna höjningen, så var 2000 års nivå en tyngre börda att bäraför den enskilda patienten än den nivå som nu blir aktuell efter en höjning. Det finns alltså inga sakliga skäl för att påstå att den föreslagna höjningen skulle vara fördelningspolitiskt orimlig (eller ”slå stenhårt mot de svaga” som retoriken säger). Förr eller senare måste skyddet justeras, och ju längre man väntar desto större blir höjningen
Förslaget om att flytta ansvaret för vissa hjälpmedel hänger direkt ihop med var kostnadsansvaret för sjukvården som helhet ligger. Motivet för en förändring är således mer praktiskt än betingat av besparingar eller andra förändringar i själva välfärden. Däremot leder en sådan förändring till att de resurser som tillförs vården kan användas klokare. Att inte göra sådana justeringar riskerar dessutom att leda till att produktutvecklingen av dessa typer av läkemedel påverkas negativt. Ju närmare användaren besluten fattas, desto bättre är det.
I bägge fallen handlar det alltså om att se till så att den gemensamma välfärden fungerar bättre. Lite annorlunda än förut, men utan stora konsekvenser av exempelvis fördelningspolitisk karaktär. Snarare en typ av justeringar som hela tiden måste göras, oavsett vilken färg det råkar vara på de beslutsfattare som har ansvaret.
Sådana politiska beslut kan givetvis ifrågasättas och debatteras – men det minsta man kan begära är då att frågorna och debatter bygger på saklig grund.
Jag har de senaste dagarna följt ett antal bloggar, facebookgrupper, hemsidor och media på nätet, och jag måste säga att jag blir direkt förfärad av det jag ser. Faktum är att jag inte hittat ett enda sakargument mot dessa båda förslag, men desto mer av en helt annan karaktär. Några av de argument som vi i Alliansen således har att bemöta i argumentationen om dessa förslag är ”dårpippi” , ”ättestupa” , ”de sparkar på de som redan ligger” , ”ännu ett förslag från borgarpacket med Reinfeldt i spetsen” (både statsministern och andra kallas också för ännu värre saker, men det tar jag inte upp här) , ”dom är inte riktigt kloka” , ”ännu mera idioti” och så vidare. Det är helt enkelt legitimt att använda rena okvädningsord i stället för att föra fram, sakliga invändningar och presentera alternativ.
Inte nog med det. När insiktsfulla kommentarer frågar efter just sakskäl emot förslagen så följer ofta ett svar från de okvädande att man ”inte är så insatt” eller”har hört att” förslagen ska få hela andra konsekvenser än de faktiska. Man kan ju fråga sig varifrån man i dessa fall hört detta. I några fall, där jag talat med människor som kritiserat förslagen, så har det visat sig att den som framför kritiken inte ens har läst förslaget. Det underlättar inte precis en saklig diskussion.
Med andra ord: en bra utgångspunkt för att vi ska få ett respektfullt och ömsesidigt klimat i den svenska politiska debatten är att betrakta motståndarens argument på samma sätt som man ser på sina egna – och tvärtom. OM man anser att det viktigaste argument man har om sina motståndarens uppfattning är att ”de sparkar på de som ligger” eller helt enkelt att motståndaren är ”korkad” , ”idiot” eller vill förslava människor; ja, då bör man kanske fundera vilken respekt även de egna argumenten är värda.
Med detta sagt kan jag än en gång konstatera att socialdepartementets förslag till nya nivåer i högkostnadsskyddet motsvarar en helt normal indexuppräkning och att förändringarna av vem som bekostar vissa hjälpmedel är en administrativ förändring. Den som vill påstå indexuppräkningar och administrativa förändringar ”hotar välfärden” eller ”ökar klyftorna” får givetvis påstå det, om man vill. Men man bör då också vara beredd att komma med en något mer saklig underbyggnad än att den som lagt fram förslaget är en idiot. Det ger liksom en lite varmare och trevligare debatt.
3 kommentarer:
Hej Erik! Jag kan hålla med dig om att det behövs en politisk klimatförändring. Det har under en längre tid förekommit ett mycket grovt och många gånger kränkande språkbruk i politiken. Som statsvetare har jag följt det här under en längre tid, och jag är förfärad över hur språkbruket utvecklats i politiken. Det finns ju till och med mycket hatiska grupper på Facebook som spyr ut otrevligheter mot oliktänkande. Jag tror mycket handlar om "uppfostran" och vad man fått med sig hemifrån vad gäller "vad som är accepterat och vad som inte är accepterat". Sedan tror jag skolan har en viktig roll, och där får jag en känsla av att det här med normer och värderingar, och mänsklig karaktär har kommit att ignoreras. När jag gick i skolan på 1980-talet, då talade vi aldrig om sådana här saker, och det var nästa som att "anything goes". Därför måste vi omgående få till bland annat attitydförändringar till det bättre. Tex handlar det om hur vi bemöter och behandlar varandra, och om hur vi som medmänniskor tilltalar varandra. Tyvärr får jag en känsla av att man "inte" blir tagen på allvar om man lyfter fram sådana här problem och vill finna lösningar på problemet. En grundsten borde vara "behandla andra så som du själv vill bli behandlad". Sedan handlar det mycket om människovärdet, dvs antingen anser man att alla människor är lika i värde och rättigheter, eller så väljer man att se vissa som mindre värde på grund av att de befinner sig i underläge, tex är ofrivilligt arbetslösa, långtidsarbetslösa, eller sjuka. Jag väljer det första alternativet, nämligen att alla människor är lika i värde och rättigheter, och att det aldrig någonsin är acceptabelt att se ner på eller uttrycka sig nedsättande/kränkande om utsatta människor. Jag tror också att både höger och vänster måste börja förstå varandra bättre, dvs att förstå varför man reagerar och resonerar som man gör vad gäller konsekvenser av olika politiska beslut. För, den som känner sig orättvist behandlad, eller känner sig kränkt av politiker och deras beslut kommer alltid att reagera och tala om vad man tycker och tänker. Därför måste man vara noga med konsekvensanalyser innan man fattar viktiga och avgörande politiskt beslut, som i värsta fall kan leda till att enskilda individer råkar illa ut ekonomiskt.
Tack för dina synpunkter som jag i allt väsentligt håller med om. De förtjänar dock en kommentar.
Jag kan ju egentligen bara tala för Alliansen i landstinget, men jag kan försäkra att alla våra beslut föregås av noggranna konsekvensanalyser. Men med det sagt ska man också ha i minnet att sådana analyser är precis lika subjektiva som politiken i allmänhet är. Det finns väldigt sällan någon "absolut sanning", inte ens om konsekvenserna av olika ställningstaganden.
Dessvärre möter jag påfallande ofta en attityd från politiska motståndare som går ut på att - exempelvis genom att använda begreppet konsekvensanalys - insinuera att den politik vi för, dvs. de förslag vi för fram skulle vara antingen slarvigt underbyggda eller rent ut sagt illvilliga. Och det är den attityden i politiken jag finner tveksam.
Eftersom jag är inblandad i en av debatterna på Facebook, den om högkostnadsskyddet, så inser jag nu att den blott och bart har kommit till för att få en röd regering efter 2014.
Du har helt rätt i hur tonen är och själv är jag "uppenbart empatistörd" när jag ställer frågan om det är orimligt att höja taket efter 13 år.
Rena lögner sprids och en del gör vad de kan för att piska upp en hätsk stämning mot regeringen.
Ingen verkar däremot höja på ögonbrynen över den höjning på 500:- som förra regeringen gjorde 1999 efter enbart två år.
Det är sorgligt när viktiga frågor kokas ner till en sörja av lögner och oförskämdheter
Skicka en kommentar