17 juni 2019

Att beskriva olika villkor

Den liberala skribenten Kajsa Dovstad skrev nyligen en krönika i Göteborgs-Posten om sin upplevelse av hur samhället förändrats under påverkan av hög migration. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, men har också varit högst förutsägbara.

Det Dovstad, själv vän av ett öppet och rörligt samhälle, ville påpeka var lite förenklat att den som står för en sådan öppenhet och rörlighet också måste vara beredd att se konsekvenserna - och att hantera dem.

Dovstad är inte den enda som pekat på detta. En annan skribent som tänkt i samma banor är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Även han pekar, om än från en lite annan ideologisk vinkel än Dovstad, på det ofrånkomliga: en omfattande inflyttning från andra kulturer får avtryck i den kultur de flyttar till. Det får konsekvenser som måste hanteras.

Svar på tal har inte saknats. Ofta har dessa genmälen hållit ett ganska hånfullt tonfall. I Aftonbladet hävdar Martin Aagard att Arpis ganska hovsamma samhällsanalys placerar honom bortom alternativmedia (i förhållande till Aftonbladet, alltså). I samma tidning raljerar ledrskribenten Pernilla Eriksson om Dovstads oro. I bägge fallen synes ingen oro över det som Arpi och Dovstad faktiskt vill lyfta fram, och det är anmärkningsvärt.

För Sverige har förändrats, och det finns skäl att ta förändringen på allvar. Problemet är givetvis inte vilka som sitter på torget i någon småstad eller om en läkarstuderande kan hitta mat på vägen hem från det sena kvällspasset. Båda dessa symptom får nog sorteras som en form av i-landsproblem, vilket däremot inte är möjligt att göra med den oro som inte minst manifesteras i den politiska opinionen.

Personligen har jag, liksom mitt parti, förmågan att kunna tänka två saker samtidigt. Det går att kombinera en positiv syn på öppenhet och rörlighet med en insikt om vilka samhällsproblem som måste bemötas. Men på detta område, liksom i andra frågor i samhällsdebatten, hämmas den goda utvecklingen av en brist på förståelse för andra vinklar på en fråga en den man själv intar. De texter i Aftonbladet som jag länkat till är goda exempel på det.

Arbetslösheten bland infödda svenskar är tre procent. Arbetslösheten i de särskilda områden som polisen pekar ut är nästan tre gånger högre. Att inte se och förstå innebörden av den skillnaden i levnadsförhållanden lägger en utmärkt grund för en ökad misstro emot det politiska system som vi alla borde vårda. Det är därför Dovstad, Arpi och deras texter bör tas på allvar - särskilt i de politiska kretsar som säger sig värna om det öppna samhället.

17 december 2018

Miasmer, flogiston och hotet mot klimatet


Eppur si moueve, ”likväl rör hon sig”, påstås Gallileo Gallilei ha yttrat när han tvingades avsvära sig uppfattningen att solen rörde sig kring jorden. Den katolska kyrkan hade nämligen beslutat att världsalltet var inrättat med Jorden i centrum, utifrån skapelseberättelsen i Bibeln. Tvärtemot vad många tror idag, så var detta en också i vetenskapliga sammanhang accepterad dogm, tills den tidens nytänkande astronomer lyckades klarlägga att världsalltet trots allt såg ut på ett annat sätt. Idag vet vi rent av att inte ens vårt solsystem är universums centrum. Vetenskapen har tagit oss vidare, trots att forskargemenskaper genom historien har varit förbluffande eniga - och haft fullkomligt fel.

Orsaken till detta stavas förklaringsmodeller. Forskning handlar om att ställa upp en hypotes och att sedan söka bevis för att den är sann eller falsk. Ofta, om än inte alltid, går det då att hitta tillräckligt starka och tillräckligt övertygande bevis för att övertyga alla berörda. Av det uppstår en allmänt vedertagen förklaringsmodell, som också hålls för allmän sanning. Den håller fram till den dag då någon både har modet att tvivla på den och dessutom kreativiteten att ställa upp en alternativ hypotes. Ofta krävs någon upptäckt av någonting tidigare okänt för att grunda den nya hypotesen på, och det är därför som tvivlet och ifrågasättandet har en så avgörande roll för vetenskapens ständiga sökande efter nya sanningar.

Ett par intressanta exempel på detta är miasma- och flogistonteorierna. Miasmer var en förklaringsmodell för spridande av smittsamma sjukdomar som var allmänt vedertagen tills Louis Pasteur upptäckte bakterierna (eller mikroberna, som de först kallades),varvid hela den teori som präglat vården av smittsamma sjukdomar fick helt nya förutsättningar. För att belägga bakteriernas existens satte Pasteur enligt uppgift dessutom en rabiessmittad pojkes liv på spel - i en tid då vare sig etikprövningsnämnder eller forskarkollegier kunde anlägga synpunkter (idag har vi lyckligtvis mer kontrollerad och reglerad forskning). På liknande sätt trodde kemisterna innan syret upptäcktes att det fanns ett särskilt ämne, kallat flogiston, som förbrukades vid förbränning och uppgick i ett nytt förädlat ämne i form av aska. Upptäckten av grundämnet syre kullkastade denna både eleganta och allmänt omfattande teori.

Skälet är som sagt att vetenskapliga forskare i många situationer måste använda förklaringsmodeller, inte för att en gång för alla beskriva det slutgiltiga vetandet, utan för att beskriva verkligheten så som vi känner och förstår den idag, med den kunskap vi besitter just nu. Det viktiga är då inte bara att blint tro på förklaringsmodellen, utan också att våga ifrågasätta och utmana för att på det sättet hitta vägen till ny, för dagen okänd kunskap.

Denna enkla vetenskapshistoria på låg nivå slår mig i debatten om klimatet och dess förändringar. Jag är själv absolut inte så kallad klimatförnekare, utan är personligen övertygad om att vi snarast måste minska utsläppen av skadliga ämnen i atmosfären. Men även ett enigt forskarsamhälle (för forskarsamhället ÄR enigt på detta område) måste faktiskt ta till sig av de tvivel och de ifrågasättanden som uppstår - eftersom mycket på klimatforskningens område är just förklaringsmodeller.

Som exempel vet vi att klimatet just nu undergår förändringar, som dessutom går åt olika håll. Sanningen är dock att forskningen inte vet exakt vilka mekanismer som ligger bakom de förändringar vi oundvikligen ser, och därför inte heller kan ange exakt vilka konsekvenser olika åtgärder kommer att få. Det är viktigt att erkänna, eftersom risken annars är stor att klimatförnekarna hittar sin förklaringsmodell. Det vore verkligt förödande.

Här har politiken, nationellt och globalt, ett stort ansvar. Politiska beslut lämpar sig sällan för att detaljstyra forskning. Däremot kan politiken ge resurser och stimulera forskningen till att utmana sig själv och att hitta nya hypoteser och nya lösningar. Risken är dock uppenbar, inte minst i rådande läge, att politiken gör tvärtom. Likt den katolska kyrkan under medeltiden och renässansen väljer man att ifrågasätta den som säger ”likväl rör den sig” och att premiera dem som tror att jorden befinner sig i centrum.

Klimathotet är på allvar. Just därför är kritisk prövning, nytänkande och ifrågasättande viktigare än någonsin i mänsklighetens historia. Just därför behöver vi färre rättänkande inkvisitorer, färre överstepräster som brännmärker den som tänker annorlunda och sist men inte minst färre domedagspredikanter som hellre gisslar sig själva än berömmer den som hittar en utväg.

Klimathotet är på riktigt. Medeltidens läkare, upplysningstidens kemister och astronomerna som visste att jorden kretsade kring solen kan ge oss en fingervisning om hur hotet kan avvärjas.

06 november 2018

Om konservatism


På senare tid har konservatismen verkligen kommit i ropet. Som med många modetrender gäller det då att verkligen kunna skilja kopiorna från originalet, och då skadar det inte med lite produktkännedom. Det gäller även de konkurrenter, som givetvis oroade av uppmärksamheten måste göra sitt bästa för att misskreditera. När de enkla kopiorna och oron för konkurrens till råga på allt gör gemensam sak blir det än viktigare att klargöra ursprungsmärkningen.

Från konkurrenters håll finns en förtjusning i att beskriva konserkvatismen som en samling högst misshagliga ståndpunkter, och saken blir då inte bättre av att de som vill nyttja de lånta fjädrarna gärna intar just dessa. Låt oss därför bena ut varifrån konservatismen kommer, var den befinner sig idag, och vart vi kommer att ta vägen om vi anträder den väg konservatismen visar oss.

Först av allt: många tror att konservatism är lika med uppfattningen att det var bättre förr. Inget kan vara mer fel. Det är sant att konservatismen slår vakt om att antal tidlösa värden, som rättssäkerhet och individens okränkbarhet. Det vaktslåendet är viktigt just för att det rör sig om värden som är tidlösa, men det betyder inte att konservatismen för den skull sitter fast i tankegods som har blivit föråldrat. Verklig konservatism längtar inte tillbaka till det gamla, utan vill förnya och utveckla med erfarenheten och den förvärvade kunskapen som grund.

Av samma skäl kan ett annat vanligt missförstånd avfärdas, nämligen att konservativa idag skulle kunna beslås med tankar som konservativa tänkte i en annan tid. Som konservativ handlar tänkande om utveckling och om att i varje givet läge kunna förhålla sig till verkligheten som den ser ut idag, inte till hur den såg ut vid förra sekelskiftet eller under franska revolutionen.

För att kunna göra det utan att tappa fotfästet gäller det däremot att vara väl förankrad i fasta och noga genomtänkta grundläggande värderingar, där synen på människan som en okränkbar individ och på ett samhälle som bygger på fasta institutioner är de viktigaste. I själva verket är dessa två grundläggande principer så fasta, att andra principer ibland helt enkelt får backa. Det är uppenbart detta som både oroar och skrämmer företrädare för ideologier med en mer löslig och rörlig – men ändå förment dogmatisk – grund. Konservatismen har inget idealsamhälle som ska uppnås till varje pris, utan grundläggande värderingar som ska bevaras.

Av exakt samma skäl är det heller inte rimligt att kalla sig konservativ om man inte tror på människors lika värde eller för den delen tror att 1800-talets nationalism skulle kunna appliceras på den tid vi lever i idag. Samhället har förändrats, vilket självklart får konsekvenser för mellanstatliga och mellanfolkliga förbindelser. Men det får också konsekvenser för den moderna människans sätt att förhålla sig till umgänge med andra människor, familjebildning och livsval.


Framför allt möter man som konservativ som omgivning med värdighet. Man uttalar sig inte rasistiskt, homofobt eller allmänt nedsättande om personer i sin omgivning – vad än man än må tycka om dem.

Med andra ord: konservatismen är modern, framstegsvänlig och i takt med sin samtid. Den ägnar sig inte åt nostalgiskt tillbakablickande – men inte heller åt naiv tro på utopier. Den är nationell, men för den skull inte inskränkt och storvulet nationalistisk i en tid då den nationella särarten är beroende av impulser från och utbyte med andra länder och dess medborgare. Konservatismen är helt enkelt en ideologi i samklang med sin egen tid.

28 december 2017

Filterbubbla eller ekokammare?

Jag fick häromdagen frågan om jag tror att det finns en "filterbubbla" och vad det i så fall betyder för samhällsdebatten. Är debatten friare än någonsin med alla nya medier, eller finns det en så kallad "åsiktskorridor"?

Frågan har sysselsatt mig sedan dess, och under några dagar har jag verkligen letat, både efter åsiktskorridorer och exempel på den fria tankens utrymme. Det jag har funnit gör mig en aning fundersam.

Ju mer jag läser och letar, desto mer av spännvidd tycker jag mig hitta både i svensk och internationell samhälls- och idédebatt. Och det vore ju trevligt, om det nu inte vore för ett enda litet problem. Det finns gott om olika åsikter, men det är inte fullt lika vanligt att de möts. Snarare verkar det som att påfallande många debattörer mer är ute efter bekräftelse och gillande än av genomtänkta motargument som framtvingar en skärpning av det egna tänkandet. Och jag kan inte komma ifrån känslan av att den ökande mångfalden av fora och kanaler för olika åsikter förstärker monotonin i var och en av dem.

Till höger tror man på en fri ekonomi, öppna samhällen och individens förmåga till eget förverkligande. Här finns bubblor för alla som vill förfasa sig över allt från statlig dirigism och allt för nära band mellan statsapparaten och maktbärande partier (till vänster) via stupida regleringar av allt från alkohol till spelande, över till en välfärdsstat byggd på vad högern uppfattar som orimliga skatter.

Till vänster hyllar man förstås både de höga skatterna och den statliga dirigismen, för den sker ju i all välmening. Men brännjärnet kommer omedelbart fram när den något abstrakta "marknaden" inte sköter sig som den ska. Eller när banden är allt för nära mellan statsapparaten och maktbärande partier, fast nu till höger. Vänstern förfasar sig över Ungern och Polen, och Högern kontrar med Venezuela och Zimbabwe. Bekräftelserna haglar.

Det är som om vi alla glömt vad det var "kejsarens nya kläder" faktiskt handlar om. Grunden i berättelsen är ju inte kejsarens fåfänga - utan det faktum att hans fåfänga fick hela folket att gå på vävarnas knep. Ingen ifrågasatte vävarnas påståenden och talade om för kejsaren vad de såg. Därför gick kejsaren naken genom staden. Han hade behövt en avvikande röst i debatten.

Därmed tillbaka till den grundläggande frågan. Nej, det finns ingen åsiktskorridor, och inga filterbubblor. Utrymmet för fri debatt och opinionsbildning är större än någonsin, och nya medier är en del av förklaringen. Däremot leder mångfalden till att vi kan välja bort - och helt naturligt väljer vi bort det som inte passar den egna smaken. Konsekvensen blir dessvärre en fördumning som följer av att vi hellre läser det vi gillar och själva delar, men väljer bort de tankar och idéer som skulle kunna fördjupa våra egna.

Snarare än filterbubblor består debatten av ekokammare, där vi om och om igen hör våra egna argument, möjligen en aning förvrängda. Och om någon röst tränger in från annat håll, så uppfattar vi ändå inget annat än ekot.

Ett tips till alla tänkare och debattörer från en idrottsintresserad sådan: pröva att spela lite på bortaplan ibland. Publiken kan vara svårflörtad och det är betydligt svårare att vinna. Men det skärper tanken och leder i längden till bättre resultat.

17 oktober 2017

Att stöka till det

Det blev rejäl fart på kulturdebatten sedan borgarrådet Roger Mogert gett sin syn på stök och oreda på biblioteken i Stockholm. Även vår nya moderata partiledare Ulf Kristersson har tagit upp tråden.

Mogert själv har gjort sitt bästa för att försvara sig, och menar att hans enda syfte var att peka på att biblioteken har fler roller än att vara tysta rum för läsning.

Det ger förstås skäl att granska lite närmare vad det var Mogert egentligen skrev - och inte minst varför han kan ha gjort det.

En sådan analys måste börja med något viktigt. Biblioteken är nog en av de samhällsinstitutioner som det råder störst enighet om. Inte ens den mest splittrade och ideologiskt skyttegravsnedgrävda kulturnämnd brukar kunna få igång någon större debatt om vikten av att det finns väl fungerande folkbibliotek som arenor inte bara för läsandet utan också för det fria ordet och meningsutbytet.

Av samma skäl är jag helt övertygad om att indignationen över utvecklingen på biblioteken i Stockholm och på andra håll i landet verkligen angår, och plågar, över alla partigränser. Det finns ingen, absolut ingen (utom fridstörarna, förstås) som vill att biblioteksfriden ska äventyras. Allra minst Mogert, som ytterst politiskt ansvarig för biblioteken i Stockholm.

Så vad var det då han skrev, och varför?

Mogerts text börjar inte med ett resonemang om situationen på biblioteken. Inte heller tycks det första som fått honom att fatta pennan vara någon sorts handlingsplan för att komma tillrätta med problemet. Mogert tar i stället utgångspunkt i sin egen, något torftiga (hans egen beskrivning) litterära uppväxt. Därefter kommer det som i varje normal artikel är hans huvudtes. Den är följande:
Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.

Med andra ord skriver Mogert: jag anklagar er som tar upp frågan för att ha en dold agenda. Det ni vill säga är inte att det ska vara tyst på biblioteken. Ni vill säga någonting annat.
Inte nog med det. För att skydda sig inför den debatt som kommer, fortsätter Mogert redan innan debatten kommit igång att han säkert "kommer att missförstås" och att kommande debattörers agenda "är en annan".

Frågan är ju vilken. För sedan kommer Mogerts bibliotekspolitiska ställningstagande. Det är så allmängiltigt och idépolitiskt intetsägande att vilken politiker som helst från vilket parti som helst utan vidare skulle kunna ställa upp på varje ord. För vem vill inte ha  en plats med rum för reflektion, för nya perspektiv på gamla berättelser som hjälper oss att bättre förstå oss själva och vår samtid? Vem är det som inte tycker att bliblioteken ska vara grundläggande för demokratin och det öppna samhället? Vill vi inte alla låta biblioteken ge människor möjlighet att använda sin demokratiska rättighet att utvecklas, tänka, tala och skriva fritt.


Svaret är "jo". Det Mogert påstår sig vilja föra till torgs är politiskt allmängods som alla ställer upp på. Ändå måste han skriva. Men det han måste skriva om är inte stöket på biblioteken, utan om orsakerna till varför frågan tas upp av dem som reagerar på "stöket". Mogert har, nämligen en klar bild av hur han vill att det ska vara på biblioteken, och den delas således av de flesta. Däremot har han ingen annan idé om lösningar på verkliga problem, annat än att anklaga dem som pekar på problemen för främlingsfientlighet.

Därmed kvarstår den näst viktigaste frågan - efter själva stöket - som obesvarad.

Varför var det viktigare för Mogert att anklaga motståndare för främlingsfientlighet än att söka samförstånd om åtgärder mot stök och oreda på stadens folkbibliotek?

Med mitt svar på den frågan ber jag att få återkomma.

04 oktober 2017

En ohistorisk jämförelse

I debatten om de superdyra men inte supersnabba järnvägar som nu diskuteras förekommer begreppet "nya stambanor". Det sker som ett led i en jämförelse med snabbtågsprojektet och de stambanor som byggdes i vårt land i mitten av 1800-talet.

Jämförelsen är ohistorisk. Stambanorna som byggdes för 150 år sedan kortade restider och kostnad för att resa dramatiskt jämfört med andra trafikslag som redan existerade. Järnvägen var en helt ny teknologi som ersatte kanalresor med båt eller resa på landsväg med häst och vagn. Att resa från Stockholm till Göteborg tog 14 timmar, i stället för de tre dagar som även den snabbaste resa hade tagit innan järnvägarna blev verklighet.

Faktum är att skillnaden i restid blev så dramatisk att till och med tidsangivelser påverkades. Från att varje del av landet hade haft sin egen lokala tid framtvingade det nationella järnvägssystemet - som för övrigt både bestod av stambanor och av privat finansierade sträckor - att hela landet införde en normaltid som järnvägens tidtabeller kunde förhålla sig till.

Förändringen av människors vardag blev dramatisk. Före järnvägen var en resa till närmaste stad ett äventyr som kunde ta dagar i anspråk. Nu kunde människor bege sig till närmaste järnvägsstation och för en relativt överkomlig penning ta sig längre än någonsin i sitt liv. Följderna för samhällslivet blev därefter.

De investeringar som nu föreslås ger inte en bråkdel av dessa dramatiska samhällsförändringar. Restiden mellan Stockholm och Malmö med tåg kortas med ett par timmar - men tåget är ändå inte snabbaste färdsätt. Det går, även efter byggandet av dessa nya banor, fortare att flyga mellan de båda orterna!

En mer adekvat jämförelse hade varit om den tidens förespråkade för modernisering hade föreslagit ett nät av "superkanaler" som skulle trafikeras med supersnabba ångbåtar (som då skulle gå tolv knop i stället för fem). Det hade visserligen kortat restiden med ett par dagar längs Göta Kanal - men dessa supersnabba ångbåtar hade inte kunnat konkurrera med järnvägen.

En upprustning av dagens järnvägssystem kan ge oss ett effektivt system för gods- och persontransporter särskilt på medellånga sträckor. Det kan göras till ett samhällsekonomiskt rimligt pris, och det kan ske på ett sätt som medger utveckling även av övriga delar av transportsystemet. Låt oss hoppas att vi inte bygger fast oss i något dyrt och ineffektivt.

26 september 2017

De som inte hörs

Just nu är vi många som upprörs över kvinnosynen i Sverigedemokraterna. En och annan tror säkert att den senaste i raden av skandaler kring partiet kommer att leda till väljarförluster, men det kommer inte att hända. Det hände inte när det viftades med järnrör eller någon annan gång när partiet fått schavottera i en vid det här laget rätt lång radda med skandaler. Skälet är att Sverigedemokraterna är precis det som de själva och alla andra partier vill att de ska vara. De är inte ett parti som andra, och därmed inte ett parti i mängden. I mängden av partier, alltså. För rätt många människor är de däremot ett parti för mängden.


Och eftersom skandaler uppenbart inte biter på sympatierna för detta parti, så är det kanske dags att fundera över vad det är som lockar människor till Sverigedemokraterna. Därpå kan vi också fundera lite på vilka som vinner och förlorar på deras läge i opinionen.


Först av allt: en femtedel av svenska folket är inte rasister. Det som lockar människor till SD är inte nöjet att kunna räkna sig som främlingsfientlig. Däremot - tro det eller ej - betraktar sig med all säkerhet det absoluta flertalet av Sverigedemokraternas sympatisörer som demokrater. Därmed tycker de med viss rätt att deras röst är värd att räknas.


För att föra resonemanget vidare, så upplever sig de allra flesta som uppger sympati med SD att de är tämligen vanliga. De marscherar inte i takt, klär sig inte i uniformsliknande kläder, tycker inte om att bränna böcker och bär inte armbindlar med hakkors. Men inte nog med det.


De är faktiskt vanligare än så. De har helt vanliga jobb, mycket vanliga inkomster, åker i ganska vanliga bilar och bildar påfallande ofta mycket, mycket vanliga kärnfamiljer. Med allt vad det innebär av vardagspussel, prioriteringar i privatekonomin, mycket vardaglig barnuppfostran och en oerhört vanlig vardagsordning för mat, tvätt och städning.


Det kan ju helt enkelt vara så, att många av dessa oerhört vanliga människor kanske inte upplever att den politiska debatten av idag handlar om dem och om deras vardagsproblem. Det kan faktiskt till och med vara så, att det som dessa väldigt vanliga människor upplever att samhällsdebatten handlar om liksom inte riktigt appellerar till just dem. Och det kan rent av vara så att de inte tycker att de politiker som representerar de övriga åtta partierna som förekommer mest i samhällsdebatten är de partier som adresserar deras frågor.


Ett talande exempel dök upp i veckan. Det handlar om en bild i en broschyr om föräldraskap och barnafödande. Jag kan förstå att bilden kan uppröra - men det gäller också att sätta sig in i på vilka olika sätt människor faktiskt kan uppröras.


DN berättar om broschyren och bilden. DN berättar också om Jessika (som egentligen heter något annat), som upprörs. För Jessika är bilden både heteronorm och kvinnoförnedrande. Jag kan förstå hennes ståndpunkt, och det är vi nog många som kan. Men frågan är hur många som kan förstå och dra konsekvenserna av känslan hos dem som inte alls ser det som Jessika (som vi alltså kallar henne) upplever.

Jag kämpar själv både för HBTQ-personers och för kvinnors rättigheter i samhället. Men en demokrati som enbart ser till behov hos dem som kan definieras som normbrytande får förr eller senare problem. Frågan är om det - som en analys av framgångarna för SD - inte är dags att fråga vilka som idag upplever sig som marginaliserade. Är det verkligen alltid de grupper som brukar räknas upp?


Nu kan ju någon med en föraktfull fnysning påpeka att det ändå inte är mer än femton-tjugo procent som anger sig som sympatiserande med SD. Ger det verkligen rätt att kräva plats, med tanke på hur majoritetssamhället sett ut i århundraden?

Svaret på den frågan beror på vilka man tycker ska ges företräde i samhällsdebatten - men också vilka man anser sig ha rätt att marginalisera. Det är kanske dags att fundera på vem som har en röst i samhällsdebatten, och på vems bekostnad.

Det betyder inte att jag vill öppna dörren för diverse rasistiska, främlingsfientliga, homofoba kvinnohatande och våldsbejakande figurer. Däremot är det kanske dags att börja lyssna på den grupp som är den allra viktigaste att lyssna till i en fungerande representativ demokrati. Det är gruppen som inte hörs. Om de etablerade partierna inte blir skickligare på att höra dem som inte hörs, så får vi de valresultat vi förtjänar. Och, i vissa fall, kanske de valresultat vissa önskar.