17 oktober 2017

Att stöka till det

Det blev rejäl fart på kulturdebatten sedan borgarrådet Roger Mogert gett sin syn på stök och oreda på biblioteken i Stockholm. Även vår nya moderata partiledare Ulf Kristersson har tagit upp tråden.

Mogert själv har gjort sitt bästa för att försvara sig, och menar att hans enda syfte var att peka på att biblioteken har fler roller än att vara tysta rum för läsning.

Det ger förstås skäl att granska lite närmare vad det var Mogert egentligen skrev - och inte minst varför han kan ha gjort det.

En sådan analys måste börja med något viktigt. Biblioteken är nog en av de samhällsinstitutioner som det råder störst enighet om. Inte ens den mest splittrade och ideologiskt skyttegravsnedgrävda kulturnämnd brukar kunna få igång någon större debatt om vikten av att det finns väl fungerande folkbibliotek som arenor inte bara för läsandet utan också för det fria ordet och meningsutbytet.

Av samma skäl är jag helt övertygad om att indignationen över utvecklingen på biblioteken i Stockholm och på andra håll i landet verkligen angår, och plågar, över alla partigränser. Det finns ingen, absolut ingen (utom fridstörarna, förstås) som vill att biblioteksfriden ska äventyras. Allra minst Mogert, som ytterst politiskt ansvarig för biblioteken i Stockholm.

Så vad var det då han skrev, och varför?

Mogerts text börjar inte med ett resonemang om situationen på biblioteken. Inte heller tycks det första som fått honom att fatta pennan vara någon sorts handlingsplan för att komma tillrätta med problemet. Mogert tar i stället utgångspunkt i sin egen, något torftiga (hans egen beskrivning) litterära uppväxt. Därefter kommer det som i varje normal artikel är hans huvudtes. Den är följande:
Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.

Med andra ord skriver Mogert: jag anklagar er som tar upp frågan för att ha en dold agenda. Det ni vill säga är inte att det ska vara tyst på biblioteken. Ni vill säga någonting annat.
Inte nog med det. För att skydda sig inför den debatt som kommer, fortsätter Mogert redan innan debatten kommit igång att han säkert "kommer att missförstås" och att kommande debattörers agenda "är en annan".

Frågan är ju vilken. För sedan kommer Mogerts bibliotekspolitiska ställningstagande. Det är så allmängiltigt och idépolitiskt intetsägande att vilken politiker som helst från vilket parti som helst utan vidare skulle kunna ställa upp på varje ord. För vem vill inte ha  en plats med rum för reflektion, för nya perspektiv på gamla berättelser som hjälper oss att bättre förstå oss själva och vår samtid? Vem är det som inte tycker att bliblioteken ska vara grundläggande för demokratin och det öppna samhället? Vill vi inte alla låta biblioteken ge människor möjlighet att använda sin demokratiska rättighet att utvecklas, tänka, tala och skriva fritt.


Svaret är "jo". Det Mogert påstår sig vilja föra till torgs är politiskt allmängods som alla ställer upp på. Ändå måste han skriva. Men det han måste skriva om är inte stöket på biblioteken, utan om orsakerna till varför frågan tas upp av dem som reagerar på "stöket". Mogert har, nämligen en klar bild av hur han vill att det ska vara på biblioteken, och den delas således av de flesta. Däremot har han ingen annan idé om lösningar på verkliga problem, annat än att anklaga dem som pekar på problemen för främlingsfientlighet.

Därmed kvarstår den näst viktigaste frågan - efter själva stöket - som obesvarad.

Varför var det viktigare för Mogert att anklaga motståndare för främlingsfientlighet än att söka samförstånd om åtgärder mot stök och oreda på stadens folkbibliotek?

Med mitt svar på den frågan ber jag att få återkomma.

04 oktober 2017

En ohistorisk jämförelse

I debatten om de superdyra men inte supersnabba järnvägar som nu diskuteras förekommer begreppet "nya stambanor". Det sker som ett led i en jämförelse med snabbtågsprojektet och de stambanor som byggdes i vårt land i mitten av 1800-talet.

Jämförelsen är ohistorisk. Stambanorna som byggdes för 150 år sedan kortade restider och kostnad för att resa dramatiskt jämfört med andra trafikslag som redan existerade. Järnvägen var en helt ny teknologi som ersatte kanalresor med båt eller resa på landsväg med häst och vagn. Att resa från Stockholm till Göteborg tog 14 timmar, i stället för de tre dagar som även den snabbaste resa hade tagit innan järnvägarna blev verklighet.

Faktum är att skillnaden i restid blev så dramatisk att till och med tidsangivelser påverkades. Från att varje del av landet hade haft sin egen lokala tid framtvingade det nationella järnvägssystemet - som för övrigt både bestod av stambanor och av privat finansierade sträckor - att hela landet införde en normaltid som järnvägens tidtabeller kunde förhålla sig till.

Förändringen av människors vardag blev dramatisk. Före järnvägen var en resa till närmaste stad ett äventyr som kunde ta dagar i anspråk. Nu kunde människor bege sig till närmaste järnvägsstation och för en relativt överkomlig penning ta sig längre än någonsin i sitt liv. Följderna för samhällslivet blev därefter.

De investeringar som nu föreslås ger inte en bråkdel av dessa dramatiska samhällsförändringar. Restiden mellan Stockholm och Malmö med tåg kortas med ett par timmar - men tåget är ändå inte snabbaste färdsätt. Det går, även efter byggandet av dessa nya banor, fortare att flyga mellan de båda orterna!

En mer adekvat jämförelse hade varit om den tidens förespråkade för modernisering hade föreslagit ett nät av "superkanaler" som skulle trafikeras med supersnabba ångbåtar (som då skulle gå tolv knop i stället för fem). Det hade visserligen kortat restiden med ett par dagar längs Göta Kanal - men dessa supersnabba ångbåtar hade inte kunnat konkurrera med järnvägen.

En upprustning av dagens järnvägssystem kan ge oss ett effektivt system för gods- och persontransporter särskilt på medellånga sträckor. Det kan göras till ett samhällsekonomiskt rimligt pris, och det kan ske på ett sätt som medger utveckling även av övriga delar av transportsystemet. Låt oss hoppas att vi inte bygger fast oss i något dyrt och ineffektivt.

26 september 2017

De som inte hörs

Just nu är vi många som upprörs över kvinnosynen i Sverigedemokraterna. En och annan tror säkert att den senaste i raden av skandaler kring partiet kommer att leda till väljarförluster, men det kommer inte att hända. Det hände inte när det viftades med järnrör eller någon annan gång när partiet fått schavottera i en vid det här laget rätt lång radda med skandaler. Skälet är att Sverigedemokraterna är precis det som de själva och alla andra partier vill att de ska vara. De är inte ett parti som andra, och därmed inte ett parti i mängden. I mängden av partier, alltså. För rätt många människor är de däremot ett parti för mängden.


Och eftersom skandaler uppenbart inte biter på sympatierna för detta parti, så är det kanske dags att fundera över vad det är som lockar människor till Sverigedemokraterna. Därpå kan vi också fundera lite på vilka som vinner och förlorar på deras läge i opinionen.


Först av allt: en femtedel av svenska folket är inte rasister. Det som lockar människor till SD är inte nöjet att kunna räkna sig som främlingsfientlig. Däremot - tro det eller ej - betraktar sig med all säkerhet det absoluta flertalet av Sverigedemokraternas sympatisörer som demokrater. Därmed tycker de med viss rätt att deras röst är värd att räknas.


För att föra resonemanget vidare, så upplever sig de allra flesta som uppger sympati med SD att de är tämligen vanliga. De marscherar inte i takt, klär sig inte i uniformsliknande kläder, tycker inte om att bränna böcker och bär inte armbindlar med hakkors. Men inte nog med det.


De är faktiskt vanligare än så. De har helt vanliga jobb, mycket vanliga inkomster, åker i ganska vanliga bilar och bildar påfallande ofta mycket, mycket vanliga kärnfamiljer. Med allt vad det innebär av vardagspussel, prioriteringar i privatekonomin, mycket vardaglig barnuppfostran och en oerhört vanlig vardagsordning för mat, tvätt och städning.


Det kan ju helt enkelt vara så, att många av dessa oerhört vanliga människor kanske inte upplever att den politiska debatten av idag handlar om dem och om deras vardagsproblem. Det kan faktiskt till och med vara så, att det som dessa väldigt vanliga människor upplever att samhällsdebatten handlar om liksom inte riktigt appellerar till just dem. Och det kan rent av vara så att de inte tycker att de politiker som representerar de övriga åtta partierna som förekommer mest i samhällsdebatten är de partier som adresserar deras frågor.


Ett talande exempel dök upp i veckan. Det handlar om en bild i en broschyr om föräldraskap och barnafödande. Jag kan förstå att bilden kan uppröra - men det gäller också att sätta sig in i på vilka olika sätt människor faktiskt kan uppröras.


DN berättar om broschyren och bilden. DN berättar också om Jessika (som egentligen heter något annat), som upprörs. För Jessika är bilden både heteronorm och kvinnoförnedrande. Jag kan förstå hennes ståndpunkt, och det är vi nog många som kan. Men frågan är hur många som kan förstå och dra konsekvenserna av känslan hos dem som inte alls ser det som Jessika (som vi alltså kallar henne) upplever.

Jag kämpar själv både för HBTQ-personers och för kvinnors rättigheter i samhället. Men en demokrati som enbart ser till behov hos dem som kan definieras som normbrytande får förr eller senare problem. Frågan är om det - som en analys av framgångarna för SD - inte är dags att fråga vilka som idag upplever sig som marginaliserade. Är det verkligen alltid de grupper som brukar räknas upp?


Nu kan ju någon med en föraktfull fnysning påpeka att det ändå inte är mer än femton-tjugo procent som anger sig som sympatiserande med SD. Ger det verkligen rätt att kräva plats, med tanke på hur majoritetssamhället sett ut i århundraden?

Svaret på den frågan beror på vilka man tycker ska ges företräde i samhällsdebatten - men också vilka man anser sig ha rätt att marginalisera. Det är kanske dags att fundera på vem som har en röst i samhällsdebatten, och på vems bekostnad.

Det betyder inte att jag vill öppna dörren för diverse rasistiska, främlingsfientliga, homofoba kvinnohatande och våldsbejakande figurer. Däremot är det kanske dags att börja lyssna på den grupp som är den allra viktigaste att lyssna till i en fungerande representativ demokrati. Det är gruppen som inte hörs. Om de etablerade partierna inte blir skickligare på att höra dem som inte hörs, så får vi de valresultat vi förtjänar. Och, i vissa fall, kanske de valresultat vissa önskar.

07 september 2017

Debattklimat

En del av reaktionerna på Nordeas beslut att flytta sitt huvudkontor har obehagliga likheter med hur socialister i andra länder reagerat i motsvarande situationer. Ett par intressanta exempel är Zimbabwe och Venezuela.

Zimbabwe har sedan landet blev självständigt helt dominerats av presidenten Robert Mugabe, som drivet en socialistisk politik med stark betoning på att konfiskera " de rikas" egendom. Det ska för ordningens skull tilläggas att "de rika" i många fall är vita ättlingar till kolonisatörer - men det rättfärdigar givetvis inte konfiskation av egendom, valfusk och allmän vanskötsel av ett land.


Venezuela hade kunnat vara ett av Latinamerikas rikaste länder, främst genom inkomster från en av världens största oljereserver men också tack vara andra naturtillgångar och ett strategiskt läge vid Mexikanska Golfen.


För bägge dessa länder har dock gällt det som nu också verkar styra en betydande del av den svenska vänsteropinionen: det är viktigare att spy hat och förakt över "rika" än att föra en politik som är bra för alla.

Följden brukar bli den samma. De som kallas för rika står ut ett tag, men gör till sist som vi nog alla gör når vi tröttnar på glåpord, ovett och rena falsarier. De tar sitt pick och pack och flyttar någon annanstans. Med sig tar de inte bara den där förhatliga rikedomen, utan också en betydande skattebas. Följden blir att rikedomen växer någon annanstans. Kvar står de som är lite fattigare, som nu blir ännu mer lite fattiga efter som de plötsligt måste betala samma skatt som förut plus den där skatten som de som flyttade inte längre betalar.

Så kan det gå.

Det var så det gick i Zimbabwe, som på ett par decennier gått från ett av Afrikas rikaste länder (där även fattiga levde relativt gott jämfört med andra länder) till ett av kontinentens fattigaste - trots goda förutsättningar.

Det är också precis så det har gått i Venezuela, vilket vi just nu kan följa nästan varje vecka. De som har resurser och möjlighet flyr landet. Kvar blir de som inte har något val - och de som med sin retorik driver "de rika" ur landet. Vilka fördelar detta ger dem som behöver välfärdsstatens breda skattebas är lite oklart - som för det mesta näs man ska försöka förstå var det är som är så himla bra med socialism.

Sverige är ännu inget Venezuela eller Zimbabwe. Faktum är att vi fortfarande är ett av världens rikaste länder - även om vi inte är lika rika i jämförelse med andra länder som innan skattefällan klappade igen på 70-talet. Sverige är faktiskt också ett land med jämförelsevis jämnt fördelade inkomster, vilket gör att skallet på "de rika" blir ännu mer patetiskt. Sverige tycks däremot vara på ett sakta, sakta sluttande plan, där var och en som skapat sig framgång genom arbete får finna sig i att bli misstänkliggjord eller helt enkelt anklagad för att sko sig på sina medmänniskors bekostnad.

Den svenska samtalskulturen bör helt enkelt hålla sig för god för att demonisera människor och företag, och för att tro att girighet och egoism ligger bakom varje politiskt beslut som inte passar socialisters världsbild och dagordning. Det faktum att Nordea väljer att flytta borde stämma till eftertanke och självkritik i stället för att omedelbart ta till överord och populistiska kampanjgrepp. Annars kan Sverige mycket snabbt bli ett helt annat land än de allra flesta av oss önskar.

23 augusti 2017

För Sverige, i tiden

Ett politiskt part som vill vara relevant måste alltid driva en politik som stämmer med den aktuella samhällssituationen. de frågor som måste besvaras är de frågor som ställs idag, inte de som var relevanta för fem år sedan. Däremot måste politiken alltid baseras på värderingar som är tidlösa och som kan lägga grund för en samtidsanpassning av sakfrågor.

Dagens presentation av den moderata försvarspolitiken inför partiets stämma i oktober är ett bra exempel på det, men det är också en del frågor som dök upp på presskonferensen. Vad vi moderater för tio år sedan tyckte i försvarspolitiska frågor hade absolut betydelse - för tio år sedan, och i den omvärld som gällde då. Även om försvarspolitik självklart har ett mer långsiktigt perspektiv än många andra frågor, så är det alltid lättare att göra en säkerhetspolitisk analys långt efteråt. Även omvärlden, och det säkerhetspolitiska läget, förändras över tiden.

Därtill är det en annan sak att vi moderater - i vart fall nu, tio år senare - har skäl att vara självkritiska. Situationen i omvärlden har inte utvecklats i den ganska ljusa riktning som vi då hade skäl att förmoda, och det är ju inte första gången som just det har hänt i försvars- och säkerhetspolitiken. Där har vi moderater onekligen en läxa att göra.

Föreställningen att det finns en värderingsgrundad patentlösning som alltid fungerar för all politik i alla lägen var däremot något som formandet av "nya Moderaterna" var en lika välkommen som välgrundad uppgörelse med. Ett modernt parti måste ha aktuella och relevanta svar på de frågor som väljarna ställer, och tycker är viktiga, idag. Vi moderater måste höra de frågor väljarna ställer, och kunna formulera svar som gör att väljarna känner igen sig.

Även på den punkten kan vi vara självkritiska. I valet 2014 ställde väljarna frågor om invandring och integration, och grundade sina frågor på en uppriktig oro över samhällsutvecklingen. Vi kunde inte ge de bästa svaren då, och det straffade sig i valet. Nu börjar vi ana vilka frågor som kommer att vara viktiga i nästa års val - och redan nu ställer väljarna frågor om det.

De frågor som väljarna nu ställer innebär att vi moderater och vår politik prövas på allvar. Många frågor handlar nu om välfärd och trygghet, om skola, sjukvård, polis och brottsbekämpning. Vår förmåga att svara på frågor inom dessa områden har över tiden varit en aning varierande.

Lag och ordning, brottsbekämpning och trygghetsfrågor har av tradition varit en av moderaternas starkaste grenar. Vi har varit tydliga med att medborgares trygghet och att brott inte ska löna sig är en av samhällsgemenskapens viktigaste uppgifter. Vi har också, även i tider med kärva statsfinanser, varit tydliga med att prioritera dessa frågor även ekonomiskt.

Även i skolfrågor har vi moderater länge haft en stark ställning. Betoning av kunskap i skolan, ordning och reda, flit och målmedvetenhet har vunnit sympati långt utanför våra egna led. Människor har upplevt moderaterna som ett parti att lita på. Vi behöver bygga vidare på det i skolpolitiken.

Med trygghets- och utbildningsfrågor som två av väljarnas viktigaste finns det goda möjligheter för oss moderater att forma svar på frågor som väljarna ställer. Det behövs om vi ska vinna majoritet för en politik i den riktning som behövs för att bygga Sverige starkare. Vi behöver forma en politik för Sverige, och i takt med den tid vi lever i. Då måste vi också välja att fokusera på frågor som väljarna tycker är viktiga, och som vi moderater uppfattas ha en trovärdig politik för.

16 augusti 2017

Den svenska modellen

Säkert har du hört talas om den svenska modellen. Jag har för övrigt skrivit om den tidigare. Många pratar om den, men det är ibland lite oklart exakt vad modellen går ut på. Därmed finns det ett utrymme för att göra lite olika tolkningar av den. Min tolkning är alltså bara en av många, och gör lika lite som någon annan anspråk på att vara den självklara.

Det vi kan vara överens om är att det handlar om en modell för att skapa stabilitet på arbetsmarknaden, full sysselsättning, en harmonisk lönebildning baserad på samarbete mellan arbetsmarknadens parter och en ekonomisk utveckling som främjar tillväxt och jämnt fördelat välstånd.

Precis så fungerade också den svenska arbetsmarknaden, och hela näringslivet, under lång tid. det var också en period av stabilitet även i större sammanhang än på hemmaplan. Väl definierade exportmarknader köpte svenska kvalitetsprodukter och betalade bra. Det var lite enklare då.

Tyvärr går det inte att fatta politiska beslut om att få tillbaka den tiden. Det finns de som försöker, och som tror att klockan kan vridas tillbaka till en enklare tid.


Alternativet till en tillbakavriden klocka är givetvis inte att avskaffa den svenska modell som fungerade då - men inte heller att troskyldigt inbilla oss att den tidens modell skulle fungera idag.

Det som då återstår är att våga reformera den.
Vad som närmast kommer att hända med den svenska modellen är en spännande fråga som påverkar hela samhället. det påverkas i sin tur av vilka krafter som har mod att reformera den svenska modellen, och det handlar i sin tur inte bara om arbetsmarknadspolitik utan också om utbildning, migration, globalisering och innovationsförmåga.
Det som verkligen oroar är då, som sagt, föreställningen att svensk arbetsmarknad skulle må bäst av att inte reformera den svenska modellen. Det enda vi kan vara säkra på är att vi i så fall går baklänges in i framtiden.

15 augusti 2017

Extremt

Just nu finns det goda skäl över att fundera över det politiska samtalet, dess ton och dess konsekvenser för demokratin och samhällsutvecklingen. Det finns det väl för all del alltid, men just nu råder en brytningstid som ger extra anledning till vaksamhet.


Ett fenomen som verkar ha blivit vanligare är att betrakta högst normala företeelser som extrema. Då finns ju goda skäl att fundera på vad det egentligen är som är extremt, och vem som faktiskt avgör. Det som på allvar fick mig att fundera var en insändare i en lokaltidning. Insändarskribenten reagerade över en artikel på ledarsidan, och menade att uppfattningen att våra skatter borde sänkas var en extrem åsikt.


Det kan man ju tycka. Vem som helst får givetvis sätta vilken etikett som helst i det politiska samtalet, men det väcker ändå en del frågor om proportioner och relativitet. Sverige är för närvarande ett av de länder i världen som har det allra högsta skattetrycket. Det gör att vi skiljer oss från andra välfungerande välfärdsstater. Det som skiljer oss är inte graden av välfärd - de flesta utvecklade länder har gemensamt finansierade välfärdstjänster - utan i vilken utsträckning vi invånare beskattas.


Ändå utmålas uppfattningen att vi borde vara som de flesta andra som "en extrem uppfattning". Är det då det övervägande flertalet invånare i välfärdsländer som är extrema, eller är det vi svenskar som har valt en samhällsmodell som skiljer sig från flertalet?

Den som väljer att använda begreppet "extrem" om någon annans ståndpunkt får nog faktiskt vara så vänlig att klara ut vari det extrema består.

Dessvärre är detta dessutom inte det enda problemet med ett sådant språkbruk. Risken är också stor att tillämpandet ger samma effekt som herdepojken som ständigt ropade på vargen. Om varjehanda politisk ståndpunkt som inte stämmer med den egna beskrivs med starkast tänkbara valörer, så är risken stor att orden inte räcker till den dag den verkliga extremismen slår till.

Att vi har olika åsikter i det politiska samtalet hör till demokratins principer. Att vi respekterar andras ståndpunkter likaså. Men det som också hör till är att inse att någon annan kan ha en ståndpunkt som har samma värde som den egna, även om vi inte delar den.

Därmed är den bästa demokraten inte självklart den som fördömer andras ståndpunkter som extrema eller på andra sätt avvikande - utan den som med respekt och ödmjukhet kan ta till sig att det finns fler sätt än ett för att lösa olika samhällsproblem. Och att någon annan kan ha rätt ibland, utan att för den skull vara särskilt extrem.