23 april 2011

Kvalitet i centrum för Uppsalas val

Jag noterar att media nu konstaterar att fyra landsting, varav Uppsala län är ett, från i höst väljer en annan lösning än SOS Alarm för sin ambulansdirigering. Om detta är "bloggmässigt" inte så mycket annat att säga än att det var kvalitetsfrågor som avgjorde saken, vilket vår ambulanschef Per Andersson också besvarat på ett bra sätt.

Mer intressant att blogga om blir däremot ryggmärgsreaktionerna från vänster.

För oss som arbetar politiskt med sjukvårdsfrågor står hög kvalitet alltid i första ledet. Det betyder också att sjukvårdspolitik måste handla om att söka former för att hitta den högsta kvalitén - och det är inte alltid samma sak som att låta en och samma aktör göra allting. Det som nu uppdagas verkar vara ett bra exempel.

Det betyder egentligen inte med automatik att det måste finnas "fler privata aktörer", det är nämligen ganska ointressant vem det är som äger den som ger vården. Däremot är det viktigt att det finns en mångfald, att det finns alternativ och att det går att välja - och att välja bort. I första hand är det naturligtvis patienten som ska ha dessa valmöjligheter, men ibland är det som synes inte så tokigt om även vi landstingspolitiker kan välja, och välja bort, mellan olika alternativ.

Det som nu uppdagats är givetvis förfärligt, och ytterligt tråkigt. Den enskilda fallet är en fullständig tragedi. Jag hoppas att det under omständigheterna får bästa möjliga slut, men de anhörigas förlust av en kär familjemedlem kan aldrig ersättas.

Men det är oroande med den närmast cyniska inställning som nu uppdagas från olika vänsterdebattörer, till exempel socialisten Svensson, som utan att ha den blekaste aning om hur vår upphandling gick till börjar prata om "vinstjakt". Eller de kommentatorer på DN.se som tycks leva i uppfattningen att landstingsdriven vård alltid är säker medan den privata alltid är farlig. Världen är dessvärre inte så enkel.

Vi handlade upp ambulansdirigeringen och valde en leverantör som kunde höja kvalitén på en av de mest leveranskritiska och för den allmänna tryggheten viktiga tjänster som sjukvården överhuvudtaget tillhandahåller.

Svensk sjukvård mår bra av mer mångfald. Det gäller inte minst de anställdas möjligheter att kunna välja mellan olika arbetsgivare med olika sätt att förvalta sin arbetsgivarroll. Och kvalitén måste alltid vara det som står främst - före ideologiska skygglappar som hindrar ökad mångfald och valfrihet.

20 april 2011

I gräddfilen

Vårt landsting står som bekant inför mycket stora utmaningar som vi i Alliansen brottas med varje dag. Mycket återstår att göra även om mycket också går åt rätt håll. Det lasset drar vi gärna.

Vad oppositionen ägnar sig åt har vi emellanåt ägnat oss åt att fundera på. Nu vet vi svaret. En motion har i dagarna lämnats till landstingsfullmäktige, undertecknad av oppositionens fyra landstingsråd. De har, enligt egen utsago, gått igenom landstingets reseräkningar och funnit att det åks bil till landstingets sammanträden. Detta måste naturligtvis beivras, enligt oppositionens mening.

Lösningen är - tro det den som vill - att införa en särskil gräddfil för oss förtroendevalda. Genom att visa upp en kallelse till landstingets sammanträden föreslår oppositionen att vi poliitker "på ett enkelt och praktiskt sätt" kan åka buss och tåg till våra möten.

Nog har landstinget större frågor än så att hantera.

Jag åker gärna kollektivt när det passar, och använder ofta cykel till och från möten inom Uppsala. Men jag kan för egen del inte alltid åka kollektivt, och jag har full respekt för den politikerkamrat som gör motsvarande självständiga bedömning. Och jag vill framför allt inte ha ett samhälle där politiker genom att vifta med ett papper som vidimerar att vederbörande är just politiker får kliva på en buss eller ett tåg utan att betala. Ersättning för resekostnaden går att få redan idag - och dessutom får vi som bekant arvode för att delta i de sammanträden som det alltså ska åkas buss till.

Att vara förtroendevald innebär att kunna fatta kloka och välöverlagda beslut. Det minsta man då kan behära av oss förtroendevalda är att vi utan oppositionens pekpinnar kan avgöra hur vi tar oss till och från våra sammanträden. Och det sker i alla fall för min del utan nyttjande av några gräddfiler.

Men den stpra frågan är alltså om det är frågor som dessa, som väljarna väntade sig att de tre oppositionspartierna (S,V och MP) skulle driva. Och om de inte har någon mer graverande kritik att komma med, när det gäller majoritetens politiska inriktning.

18 april 2011

En vanlig dag på jobbet i Alliansens Sverige

Idag har som sagt hälso- och sjukvårdsstyrelsen och produktionsstyrelsen sammanträtt. Du kan läsa mer här. Några exempel ur dagens skörd: fri tandvård för tvååringar, ökad mångfald inom radiologin, ökad valfrihet inom hörselvård och förberedelser för vårdval även inom andra områden. Samt ett antal viktiga investeringar för att rusta Akademiska sjukhuset inför framtiden.

En rad viktiga beslut för att stärka vården, valfriheten och patientens rättigheter. En vanlig dag på jobbet, med Alliansen i ledningen för vårt landsting.

Orsakerna, inte bara symptomen

Idag sammanträder landstingets produktionsstyrelse, ett nytt politiskt organ som jag hoppas mycket på och som redan tagit viktiga steg mot en bättre styrning av den verksamhet vårt landsting bedriver i egen regi. Här finn mycket att göra.

Att framför altl Akademiska sjukhuset länge haft notoriska problem att hålla budgeten är väl känt. Men inom vården som helhet finns massor att göra för att komma tillrätta med ledning och styrning och med kvalitet och effektivitet.

Först av allt: effektivitet är inget fult ord i offentliga sammanhang. De pengar som skattebetalarna ställer till förfogande måste användas så klokt och ändamålsenligt som möjligt. Så är inite alltid fallet idag - och lösningen på att skattemedel inite används effektivt är inte att skjuta till mer pengar utan åtföljand ekrav på effektiv användning. I grund och botten är detta vad diskussionen om Akademiska sjukhusets ekonomin handlar om.

Det betyder inte heller att den enskilda medarbetaren på sjukhuset, i vården i allmänhet eller i offentlig verksamhet överhuvudtaget gör ett dåligt jobb. Tvärtom; de som arbetar och sliter i vården gör sitt bästa varje dag - men de har int ebästa möjliga förutsättningar.

Därför är den viktigaste frågan att ställa - och den fråga som står i centrum för vår produktionsstyrelse - vad som kan göras åt orsakerna till den notoriskt dåliga ekonomin. Hur ska sjukhuset vara organiserat? Hur får vi fram de bästa ledarna? Vad kan göras för att stärka sjukhusets konkurrenskraft? Är kvalitén vad vi kan vänta oss?

Svensk sjukvård ska vara av högsta tänkbara klass. Idag är den inte alltid det, ett exempel på uppenbara förbättringsmöjligheter finns här. Det är också ett exempel som visar att kvalitetsbristerna faktiskt kostar pengar och just därför knappast får sin lösning genom att utan ytterligare krav föra till mer pengar!

Svensk sjukvård står inför mycket stora utmaningar. Vårt landsting, och Akademiska sjukhuset, är sannerligen inget undantag. Om vi gör som vi länge har gjort, så kommer det att gå som det länge har gått. Det behövs nytänkande och nya idéer även i vården. det är därför vi i Alliansen arbetar med detta!

15 april 2011

Bakgrundssamtal

Jag hade för en tid sedan ett långt och mycket ingående samtal med en av stadens journalister. Samtalet handlade om frågor som ofta är på tapeten i de lokala medierna, om situationen på Akademiska sjukhuset och om det ekonomiska läget i vårt landsting.

Det blev ett bra och för bägge parter mycket givande samtal. Den jag talade med sade flera gånger att "det här visste jag inget om" och "detta var intressant att få veta" - och jag tänkte att du som tittar in på min blogg också kunde vara intresserad av att få veta just det.

Den verksamhet som landstinget bedriver är oerhört komplex. Landstinget omsätter totalt mer än tio miljarder kronor och har långt över tiotusen anställda. Akademiska sjukhusets är Uppsalas största arbetsplats och ett viktigt centrum för ytterst avancerad medicinsk utbildning och forskning. Det innebär automatiskt att de frågor som rör landstinget och Akademiska sjukhuset också är både komplicerade och svåra att förklara på ett enkelt sätt. och det blir ju inte lättare för media att både tiden och utrymmet är minst sagt begränsade.

Men problemet är just när svåra och komplexa frågor beskrivs enkelt, svartvitt och gärna en aning konfliktfyllt. Och när vi förtroendevalda politiker förväntas leverera lika enkla och snabba svar på oerhört invecklade frågor. Risken är då stor att konflikten får mer utrymme än lösningen.

Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång som ett invecklat problem presenteras i form av en kort och enkel lösning. Världen och verkligheten ser sällan ut på det viset - på gott och ont. Svåra och komplicerade frågor mår bäst av att beskrivas just som de är - och inte som någonting som kan lösas med en snabb och enkel åtgärd.

13 april 2011

På medborgarnas uppdrag

Den rödgröna oppositionen, som bllir allt mer splittrad, tycks nu också ha övergett sin gemensamma blogg om landstingspolitiken. Vad en del av oppositionen tycker finns ändå att läsa på Vänsterpartiets blogg "vänstervård" som nu vaknat till liv.

Bergqvist fullföljer traditionen från den tidigare gemensamma bloggen. Mina göranden och låtanden tycks fortfarand evara ett större problem än köer, ekonomisk situation eller andra saker som ofrånkomligen kräver åtgärder i vårt landsting.

Nu är Bergqvist - som givetvis inte alls gillar att jag har uppdraget överhuvudtaget - bekymrad över att jag gjort något som är en naturligt del av en landstingsstyrelseordförandes roll, nämligen invigt en ny vårdinrättning som ska tjäna våra medborgare. Det är nämligen precis vad den ska. Om Bergqvist velat delta på invigningen så hade han kunnat notera att jag vare sig gav några som helst förbindelser om framtida avtal med landstinget eller ens ställde mig på företagets sidfa i något avseende. Min uppgift är att företräda medborgarna, och jag fick ett bra tillfälle att påpeka något viktigt: fler aktörer som bidrar och ger vård är bra för dem som behöver vården.

Bergqvists inlägg på bloggen är bra, för det tydliggör alternativen i svensk vårdpolitik-. Vänsterpartiet tycker inte om ökad mångfald och fler alternativ även om det bidrar till att utveckla vården. Bergqvist vill tillbaka till en ordning där stat, kommuner och landsting gör precis allt inom välfärden. Den modellen har som bekant prövats, och det kan då och då vara på plats med en försynt påminnelse om hur välfärden fungerade på den tiden.

Allt är långt ifrån perfekt idag. Det finns massor att göra för att vården, omsorgen och välfärden som helhet ska fungera bättre. men den som lite romantiskt försöker påminna sig att det minsann fungerade bättre för tjugo-trettio år sedan bör kanske rannsaka minnet ordentligt. Sedan kan man lägga sin röst på Västerpartiet, om man tycker att köer, byråkrati och brist på alternativ är en modell som gynnar patienter och skattebetalare. Det är nämlligen dem jag företräder, även när jag välkomnar nya aktörer i vården.

Varifrån kommer pengarna?

En av nyheterna id agens flöde handlar om bidrag till politiska partier. det är den socialdemokraterna närstående - man kallar sig partipolitiskt obunden fast man ledas av en person med lång bakgrund i (S) opinionsbildning - tankesmedjan Arenagruppen som inte gillar anonyma personliga bidrag till politiska partier.

Moderaterna är emot detta, och det är inget märkligt. Man ska inte behöva skylta med sin partipolitiska hemvist om man inte vill. det gäller i valbåset lika väl som i privatekonomin. Men det är inte hela saken.

Det första och mest grundläggande kravet bordevara att ingen mot sin vilja tvingas bidra med ekonomiskt stöd till ett visst politiskt parti. Ingen borde helelr mot sin vilja tvingas stödja organisationer med direkt koppling till politiska partier. Med andra ord borde vi i Sveirge ha det som är sjöälvklart i de flesta läner ute i Europa: partipolitiskt oberoende fackliga organisationer.

detta kommer vi knappast att få se Arenagruppen propagera för. Man tycker nämligen att det är helt okej att den som går med i ett LO-föbund också ställer en del av sin medlemsavgift till socialdemokraternas förfogande. Om detta säger Arenagrunnesn företrädare Eric Sundström inget. Inte för att han inte vet om det, utan för att han inte vill. det är nämligen därifrån en betydande del av socialdemokaternas pengar kommer.

11 april 2011

Att lära känna den andra sidan

Debatten i landstingsfullmäktige rullar på och har kommit till behandling av motioner. Just nu debatteras en motion från oppositionen om äldrevårdscentraler. Oppositionen tycker det är synd att vi vill avslå en sådan fin motion, som man lagt ned så mycket tankeverksamhet på.

Nå, jag kan både förklara varför vi avslår motionen och säga ett och annat om att agera med respekt i den politiska debatten. Vi har stillsamt uttryckt också lagt en hel del tankeverksamhet på den politik som vi i Alliansen för, inte minst på det väl fungerande ersättningssystem som reglerar och finansierar verksamheten i primärvården. Förslaget att på särskilda vårdcentraler ge friska 75-åringar hälsoundersökningar står i direkt motsats till detta väl genomtänkta ersättningssystem.

Det vi faktiskt förstår när vi lyssnar till debatten är att oppositionen helt enkelt inte har förstått hur ersättningssystemet och vårdvalet i primärvården fungerar. Oppositionen är så dogmatiskt inställd på att Alliansens politik är i grunden felaktig (i deras ögon) att de inte sätter sig in i hur den faktiskt fungerar. Jag har inga problem att förstå att de är övertygade om sin egen politiks förträfflighet och gör vad de kan för att framhålla den i förhållande till vår - men en grundläggande förutsättning för respekt för varandra i politiken är att faktiskt sätta sig in i hur den andra sidans politik i praktiken fungerar.

Primärvården i vårt län fungerar idag inte som den gjorde före 2006. Modellen för hur landstinget finansierar är ändrad, och organisationen och arbetssättet ute på vårdcentralerna har följt efter. Vad som ingår i den ersättning per listad patient regleras i en så kallad regelbok som också ger möjlighet till förebyggande arbete riktat mot vissa grupper, till exempel äldre eller kroniker.

Men att den av oss förda politiken skulle ge sådana positiva effekter ser inte oppositionen. I deras värld är nämligen det enda syftet att "privatisera och konkurrensutsätta". Att förebyggande arbete till exempel kan vara ett sätt att lojalisera listade patienter och på det sättet skapa intäkter finns det då naturligtvis inte plats för i världsbilden.

Alliansens politik fungerar. Vi är stolta både över själva politiken och att den faktiskt fungerar. Skriver man då i opposition motioner som i stort sett går ut på att politiken inte fungerar som den gör - ja då blir det faktiskt avslag.

En reform av en reform

Just nu presenterar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson regeringens förslag till reformering av sjukförsäkringen. Det är bra, för många har kunnat konstatera att sjukförsäkringen måste ges en chans att förändras på de punkter där den idag fungerar som den borde.

Sjukförsäkringen reformerades under den förra mandatperioden. Det kan vara på sin plats att påpeka varför. Det var för att sjukförsäringen helt enkelt inte fungerade. Idag fungerar den klart bättre, men det finns ytterligare förbättringar att göra.

Det är alltså helt enkelt inte sant att regeringen på något sätt har "backat" när det gäller sjukförsäkringen. Att "backa" skulle innebära att gå tillbaka till en ordning där tusentals människor dömdes till livslångt utanförskap. Och det vill inte Alliansen.

När Alliansen styr

Debatten på landstingsfullmäktige pågår för fullt. Oppositionen, i form av S, V och MP, är missnöjt med att vi i Alliansen inte för den politik som oppositionen föreslår. Det finns goda skäl till att vi inte gör det.

Vänsterpartiets oppositionsråd Sören Bergqvist kallar årsredovisningen för en redovisning av borgerlig politik. Och visst är den det; kortare väntetider, fler valmöjligheter, en större professionalitet i verksamheten och sist men inte minst väsentligt bättre ekonomi än under de tolv år som gick med rödgrönt styre. Nu konstaterar till exempel Ludvig Larsson (FP) att investeringarna i landstingets fastigheter har fördubblats under de senaste fyra åren. Bara som ett exempel.

Det är lätt att förstå oppositionens bitterhet, och kanske till och med deras "oro" över sakernas tillstånd. Oppositionen har varit "orolig" många gånger under de fyra år som Alliansen lett vårt landsting politiskt - men deras "oro" har hela tiden visat sig obefogad.

Det betyder inte att tillvaron är problemfri; tvärtom. Vi har många, många problem att ta tag i och lösa. Men vi kan faktiskt också konstatera att många problem som nu är under lösning faktiskt är på väg i rätt riktning - men att det är stora och mycket svårlösta utmaningar som kräver långsiktigt hållbara lösningar. Utanför landstingspolitiken ser vi samma sak i exempelvis sjukförsäkringen eller satsningarna på infrastrukturen. Inom landstingspolitiken ser vi det i arbetet för att stärka Akademiska sjukhuset, men vi kan också blicka bakåt och se hur vår primärvård gått från problemområde till framgångsfaktor.

Årsredovisningen speglar borgerlig politik, säger vänstern. Jajamen. Det går bra för Uppsala län.

Mycket kvar att göra!

Idag är det sammanträde med landstingsfullmäktige. Huvudpunkten är landstingets bokslut för 2010, och du kan följa sammanträdet i webb-TV på landstingets hemsida. En stor del av debatten kommer alltså att handla om landstingets ekonomi och verksamhet för 2010, ett händelserikt år inte minst för oss politiker.

Landstingets, och inte minst Akademiska sjukhusets, ekonomi ä'r ständigt på tapeten. Det stora problemet är kostnadsökningarna, det som på fackspråk kallas för nettokostnadsutvecklingen. Den är dels en följd av ökande löner och priser - men också orsakad av att verksamheten helt enkelt växer. Prcis som i vilken familjeekonomi som helst för dock inte kostnaderna öka mer än intäkterna - för då måste man till slut dra ner på någonting. Därför är det centralt för ekonomin att hålla kostnadsutvecklingen i schack.

Därför kan det vara intressant att titta på hur kostnaderna har utvecklats inte bara det senaste året utan också tio-tolv år tillbaka i tiden.

Mellan 1999 och 2006 ökade kostnaderna i vårt landsting i genomsnitt med 6,3 procent. Vissa av dessa år gjorde landstinget till och med ett negativt resultat, och det går ju inte i längden som sagt.

Under de senaste fyra åren, då vi i Alliansen har styrt, har kostnaderna ökat med i genomsnitt 4,4 procent - och skillnaden mellan 6,3 och 4,4 är väldigt mycket pengar; ungefär 130 miljoner med dagens penningvärde.

Landstingets likviditet har förbättrats från att vara nnegativ i början av 2000-talet och på drygt 600 miljoner 2006 till dagens nära två miljarder kronor. Det är pengar som behövs för att bygga nya byggnader, betala framtida pensioner och ha en buffert ifall något oförutsätt inträffar. På tal om byggnader så har landsitngets investeringar fördubblats under de senaste fyra åren - samtidigt som likviditeten stärkts och resultaten hela tiden legat på plus.

Vi har alltså mycket att göra för att hålla kostnaderna i landstinget på rätt nivå. Men det gäller också att ha den rätta bilden av landstingets hela ekonomi när man diskuterar ett bokslut. Vi är på rätt väg, men mycket återstår att göra.

10 april 2011

Lite rätt men mest fel om politiken, människorna och samhällssystemen

Jag börjar en stillsam söndagsmorgon med att läsa en debattartikel av Ulf Bjereld och Marie Demker i Dagens Nyheter, och kan konstatera att Bjereld och Demker har rätt och fel.

Rätt eftersom de menar att politikens roll i samhällsutvecklingen är viktig, och att den rollen behöver återupprättas. Men det kan ju då också vara bra om dessa statsvetare gör sitt jobb och noterar att förtroendet för politiken faktiskt har förbättrats under senare år. Fler tror på politikens möjligheter, fler har förtroende för de ledande politikerna, till exempel statsministern och finansministern.

Däremot har Demker och Bjereld fel, eftersom de blandar samman politik med socialdemokrati. Alliansens politik har inte enbart handlat om jobbskatteavdrag, den har också handlat om att skapa en köfri sjukvård, om satsningar på kunskap i skolan, om investeringar i en gravt eftersatt infrastruktur och sist men inte minst på att stärka rättsstaten. Till detta kommer ett fortlöpande arbete med att reformera socialpolitiken, socialförsäkringssystemen och förutsättningarna för en fungerande arbetsmarknad. Och allt detta är politik. Det finns nämligen viktiga ideologiska skiljelinjer i svenska politik, och de handlar just om synen på individen, på människan som samhällsvarelse.

De kommer till exempel till uttryck i synen på de samhällsproblem som just nu kräver sin lösning. Och de exemplen går att se även i den lokala och regionala politiken. Medan vi i Alliansen nu arbetar intensivt för att förbättra resenärernas villkor, så är våra motståndares främsta intresse själva huvudmannaskapet. Medan vi vill korta köer och väntetider för alla patienter och medborgare, så vill våra motståndare inrätta särskilda "kategorivårdcentraler". Medean vi vill reformera vården, inte minst för dem med störst vårdbehov, så frågar andra krafter i politiken mest efter "vad som ska slyttas från Akademiska". Som om systemen vore viktigare än människorna.

Människor måste känna förtroende för den politik som förs och för de politiker som för den. Det sker bäst genom att politiken utgår från människors - många gånger högst skilda och individuella - förväntningar och önskemål snarare än från system och samhälsstrukturer. Det viktiga är att tågen går i tid, inte vem som äger loken och vagnarna. Det viktiga är att människor för vård, inte vem som betalar sköterskans lön. Där går en central skiljelinje i politiken, men att stå på människans sida är inte som Bjereld/Demker skriver, att "urholka beslutsmakten" hos de politiska institutionerna. Det är att utgå från det mest centrala: den enskilda människan.

09 april 2011

Det handlar om framtiden. Och om att lösa samhällsproblem

En ledig lördagsmorgon är ett bra tillfälle att surfa runt på lokaltidningars hemsidor. Det är ett inte enbart positivt nöje, för en oroande bild tonar fram. Då tänker jag inte på vårdköer och tågkaos, för det är högst aktuella samhällsproblem som just nu håller på att lösas. Det är snarare den bild av framtiden som kan bli plågsam verklighet om vi inte gör rätt saker idag.

Låt mig först konstatera en sak. Dagens samhällsproblem är följden av de lösningar som valdes för fem, tio eller tjugo år sedan. Tågkaoset beror inte på beslut fattade under de allra senaste åren; det är kanske bäst att tillägga att detta inte handlar om att peka finger åt någon viss politisk inriktning på besluten - bara ett konstaterande att dagens beslut kommer att ha inverkan långt fram i tiden. Just därför ska vi se till så att dagens lösningar på samhällsproblem inte kommer att vara omoderna i morgon. Och då handlar väldigt mycket om jobben.

Vi kan också konstatera att arbetslivet har genomgått stora förändringar inte bara under det senaste decenniet, utan under flera hundra år - och tur är det. Om dessa förändringar inte hade ägt rum...så hade vi levat kvar inte bara med artonhundratalets arbetsliv, utan också med artonhundratalets arbetsmiljö, arbetsrätt och levnadsstandard. Det kan vara på plats att påpeka det för den som tror att förra eller förrförra seklets jobb är det som kommer att rädda morgondagens välfärd. Men det kan också vara på plats att komma ihåg när det gäller framtidens - och dagens - välfärd.

Väldigt mycket av det motstånd vi i Alliansen möter handlar nämligen om just detta: ändra inte på saker. Låt det vara som det är. Det har ju fungerat tidigare och kommer säkert att fungera i framtiden. Svaret på det är att vi i just tågkaos eller välfärdsproblem ser att det är just så det inte kommer att bli.

När det gäller jobben kan vi naturligtvis fortsätta med arbetskraftsintensiva verksamheter som basinsustrin - om vi tror att någon kommer att betala betydligt mer för exakt samma produkt när länder där arbetskraftskostnaderna är väsentligt lägre säljer samma vara för lägre pris. Eller vi kan satsa på nya, unika produkter som är efterfrågade för att de är unika. Som den whisky som produceras i Mackmyra utanför Gävle.

Vi kan motsätta oss att nya aktörer driver fram nya lösningar både inom servicesektorn och på andra områden i samhällslivet - och dörigenom stanna kvar på en utvecklingsnivå som vår omvärld helt enkelt inte accepterar. Då är vi snart omsprungna, med allt vad det innebär.

Vi kan sist men inte minst leva i tron att en sådan utveckling klarar av att betala för den välfärd vi vill ha - och snabbare än vi anar räknas upp i ett mindre smickrande sällskap: Grekland, Portugal och Irland.

Det är nog ingen som vill det.

Alternativet är ständig förnyelse. Av arbetslivet, av välfärden, av transportsektorn och av det sätt vi lever våra liv på - och tjänar de pengar som gör att vi kan leva livet. Här finns också den politiska och ideologiska skiljelinjen. Det är också den skiljelinjen som gör det svårt att ta idéer och tankar som snarare blickar bakåt än framåt på något större allvar.

08 april 2011

Trygg och säker vård och arbetsmiljö

Jag kan förstå att man som medborgare, patient eller anhörig någon gång kan känna oro för om den vård som bedrivs i vårt landsting verkligen är trygg och säker. Jag kan med mycket gott samvete utlova att den i allmänhet är det. Att det sedan ibland förekommer påståenden om att det skulle vara riskfyllt att kontakta vården är en helt annan sak. Våra ansvariga företrädare för den verksamhet landstinget bedriver svarar givetvis för sig själva, men jag vill gärna lyfta fram den insändare som skrivits av Barnsjukhusets verksamhetschef Christophe Pedroletti. Jag kan verkligen förstå det han skriver. Om det förekommer brister i patientsäkerheten så är det mycket allvarligt, och i så fall finns det rutiner som skall följas. Att någon enbart påstår att patientsäkerheten brister är inite fog för att veta att det verkligen är så. Begreppet "patientsäkerhet" är i själva verket både så laddat och så väl definierat att en misstanke om brister ofrånkomligen ska innebära en närmare granskning - och en granskning som ska göras av medicinskt ansvariga. Samma förhållande råder för övrigt också med begreppet arbetsmiljö. Brister i arbetsmiljön är för allvarligt för att vara argument i en insändardebatt, och om sådana brietr verkligen föreligger ska de rapporteras till närmast ansvarig. Lanstinget ska vara en trygg och säker vårdgivare, och en arbetsgivare som erbjuder trygga och säkra arbetsplater. Ett viktigt led för att uppnå detta är att begreppen patientsäkerhet och arbetsmiljö används med den respekt för begreppens innebörd som de faktiskt kräver.

Falsklarm

Kommer du ihåg larmrapporterna? För inte så länge sedan påstods att omregleringen av apoteken skulle ha lett till att försäljningen av vissa receptfria läkemedel ledde till en rad icke önskvärda effekter. Unga flickor blev beroende och självmorden ökade, hette det bland annat. Nu har det visat sig att "larmrapporterna" inte stämde. Inget av det som påstods skulle bli följden av omregleringen har faktiskt hänt, det finns nu svart på vitt. Däremot kvarstår en del andra tydliga fakta. som att det finns fler apotek, att öppettiderna har blivit bättre och att det nu går att köpa vissa receptfria vardagsläkemedel i livsmedelsaffären. Jag är inte det minsta förvånad, vare sig över att det finns ett politiskt motstånd mot omregleringen eller att det nu visar sig vara helt fel att de negativa följder som beskrevs helt enkelt inte finns. I själva verket har dessa ett ganska klart samband. Det ligger nämligen i den politiska oppositionens intresse att sprida sådana påståenden.

06 april 2011

Marknadsföringsinsats?

I kvällens TV4-Nyheterna intervjuas Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. För henne är den svenska insatsen i Libyen inte vad det är för väldigt många av oss andra, en insats för att stoppa en diktator som mördar sina egna medborgare. Att insatsen är beslutad av FN och att Sverige fått en förfrågan om deltagande är inget som bekymrar, lika lite som att svenska soldater faktiskt deltar i kampen för det libyska folkets frihet med risk för sina egna liv. För Anna Ek är insatsen i Libyen "en marknadsföringsinsats för SAAB". Uttalandet är inte bara aningslöst utan faktiskt rent av cyniskt. Det stämmer visserligen att SAAB byggt och sålt Gripen. Och det råder inte något tvivel om att en framgångsrik insats kan vara bra för SAAB och för deras förmåga att sälja ett eller annat plan. Men Anna Ek tycks inte inse att hon relativiserar vapenanvändning. Det finns faktiskt en oerhört viktig skillnad mellan de vapen som är i Khadaffis händer och de JAS-plan som nu laddar för en insats. Khaddaffi, och därmed hans vapen, är allt annat än demokratiskt valda. De vapen som flugit ner till Medelhavet är däremot sända efter ett beslut stött av en förkrossande majoritet i en demokratiskt vald riksdag. Jag vägrar tro att uttalandet av Svenska Freds ordförande innebär ett ställningstagande som är neutralt mellan diktatur och demokrati. Men Anna Ek har i vart fall i mina ögon ett och annat att förklara i frågan. För egen del tvekar jag inte. Freden och friheten kräver att vi ibland är beredda att ta till vapen för att försvara vissa värden. Som till exempel demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter. Det är nämligen det som kränks i Libyen - och det är därför som JAS-plan står beredda på Sicilien. Mot den bakgrunden väljer jag att se Anna Eks olyckliga uttalande som en marknadsföringsinsats för Svenska Freds. Men till mig har man inte sålt in sin ståndpunkt.

05 april 2011

Ja, men tänk om vi ingenting gjorde!

Politik, och offentlig verksamhet överhuvudtaget, är ganska problemorienterad. Med det menar jag att det är ganska naturligt att det som oftast lyfts fram är problem, bekymmer och saker som kräver en åtgärd. Därför finns det några rubriker som du, käre läsare, aldrig någonsin kommer att kunna läsa i en tidningsrubrik. Till exempel: - Tågen går i tid - Alla är nöjda med vården(/skolan/kulturlivet/omsorgen) - Resurserna räcker; inga krav på ökade anslag Att en verksamhet fungerar, är tillräckligt finansierad eller kommer att vara kvar även i morgon är helt enkelt inte en nyhet och därmed inget som tidningarna skriver om. Det man i stället lägger kraft på - fullt begripligt, som sagt - är det som är avvikande eller innebär en avvikelse från det normala: att tågen inte går i tid, någon är missnöjd med något eller att "resurserna (det brukar betyda skattepengarna) inte räcker". Och det är om sådant som medierna faktiskt ska referera. Men låt oss då också konstatera varför det mot den bakgrunden finns så mycket att referera för våra kära massmedier. Det måste ju betyda att allting är galet och ingenting fungerar. Eller...? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Eller rättare sagt: så är det verkligen inte. Snarare är det så, att när mycket händer i en verksamhet - till exempel för att den går igenom stora förändringar - så ökar det alldleles självklart förutsättningarna för att det ska dyka upp intressanta saker att skriva om. Och det händer väldigt mycket i Sverige just nu. Så har det för övrigt varit under de senaste fyra åren, och så kommer det att vara ett tag till - för det finns mycket som behöver göras för att det ska bli ordning på det som de allra flesta svenskar tycker är det viktigaste i samhället: vården och kollektivtrafiken hör definitivt dit. Det händer mycket på dessa områden. Helt nödvändiga förändringar genomförs, nödvändiga för att vården och kollektivtrafiken inte bara ska fungera lika bra - eller dåligt - som idag, utan faktiskt fungera bättre, helst utan att för den skull kosta mer pengar än vi medborgare tillsammans har råd med. Tillsammans med de svåra problemen, som vi just nu har att arbeta med, så föreslås vi nämligen ofta lösningar. De lösningar vi oftast får med oss har bara två små problem. Det ena är att de inte alltid fungerar. Det andra är att de kostar pengar. Väldigt mycket pengar. Pengar som helt enkelt inte finns, eller som - om de användes - måste tas någonstans ifrån där de redan gör viktig nytta. Tänk gärna på det nästa gång du hör ett käckt förslag med en till synes enkel lösning!

03 april 2011

Rätt och fel om konkreta beslut

I dagens UNT finns en artikel med vidhängand eläsarkomentar som sannerligen förtjänar ett par rader. För den är mycket, mycket talande! Artikeln handlar om "neddragningar" inom den kommunala handikappomsorgen i Östhammar (där moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna är i opposition). Hur sakförhållandena ser ut har jag inte den blekaste om, och tänker inte kommentera. Jag noterar bara att den som skrivit en läsarkommenar skriver att "alliansens politiker sparar pengar enbart på fattiga och utsatta människor". Det stämmer alltså inte, och till råga på allt kan man på samma sida (i webbversionen) se hur det faktiskt går till när "alliansens politiker" är i farten. Längre ned finns nämligen en artikel om fredagens invigning av en närvårdsavdelning i Östhammar - en av de många nysatsningar Alliansen i landstinget gör under denna mandatperiod. Det är en satsning på de svagaset och allra sköraste i vårt samhälle: äldre patienter med stora vårdbehov. De ska inte behöva ligga i timtal på en akutmottagning för att vänta på att bli inlagda. De ska ha bästa tänkbara vård och omvårdnad av kommun och landsting i samverkan. Våra politiska motståndare sprider gärna falska bilder av Alliansens politik. Det är högst naturligt - eftersom våra politiska motståndare allt mer uppenbart saknar någon egen politik att förklara och försvara. Vi i Alliansen, på alla politiska nivåer, ägnar oss åt att söka upp och lösa riktiga, viktiga samhällsproblem. Det måste vara politikens viktigaste uppgift.