15 juli 2008

Hang in there, Ilona!

Jag hade egentligen tänkt hålla hårt på att ta bloggpaus under hela juli, men Ilona Szatmari Waldau, kommunalråd (v) i Uppsala, får mig att bryta pausen.

Skälet? Enkelt. Ilona, som likt alla vänsterpartister i stort sett inte har en siffra rätt i sin politik, är en av de mer sympatiska i den lokala politiken i Uppsala. När jag då får läsa att hennes semester förstörts av lika delar (?) kriminalitet och statligt järnvägsbolags kundservice så blir jag berdrövad. Ilona, och hennes familj, hade behövt en skön, trasselfri och avkopplande semester. Värdet av en sådan kan jag nämligen mitt i blogg- och pliktfriheten intyga.

Nå,mitt löfte till Ilona blir att fortsätta jobba för att vardsgabrotten ska bekämpas och att SJ genom ännu mer konkurrens ska pressas att bli kundvänligare. Efter semestern, när batterierna är färdigladdade.

Tills vidare önskar jag att resten av Ilonas sommar blir bättre än vad hon beskrivit i sina senaste inlägg och att vi ses i höst, taggade till tusen i vår strävan att från olika utgångspunkter sträva efter att göra samhället lite bättre i olika politiska organ. Jag gillar dig, Ilona, men inte din politik!

PS. Det kanske är bäst att påpeka att kriminaliteten på inget sätt hade samband med SJs kundservice. Bara för att undvika missförstånd Läs själv Ilonas blogg. DS
PS2. NU ska jag ta bloggpaus igen. Jag kommer igen i början av augusti! DS2

01 juli 2008

Regeringens enmansutredare Rose-Marie Frebran har presenterat sin syn på framtiden för svensk radio och TV, i vart fall den del av dessa medier som kontrolleras politiskt. Flest synpunkter på utredningen kommer föga förvånande från dem som är närmast och mest berörda, det vill säga ledning och medarbetare på Sveriges Radio och Sveriges Television. Och de är inte glada. Frågan är bara vad som hade gjort dem glada, annat än möjligen en återgång till den gamla tiden då det vi brukar kalla public service också i praktiken hade monopol på att sända radio och TV.

Sedan et drygt decennium tillbaka råder nämligen någorlunda fri konkurrens inom radio och TV - men de så kallade public serviceföretagen behåller en underlig särställning som behöver ses över. De konkurrerar, men inte på samma villkor som sina konkurrenter. Egentligen ska det inte spela så stor roll eftersom public serviceföretagen borde ha en särskild och tydligt definierad uppgift.

Fast på den begränsade spelplanen vill inte Eva Hamilton, Kerstin Brunnberg och alla deras medarbtare leka. De vill göra starkt kommersiella program, som OS, Melodifestivalen, Sommartorpet och allt vad de heter. Och de vill helst ha samma fast inte samma villkor som konkurrenterna. Som så ofta i motsvarande situation vill Sveriges Radio och Sveriges Television helst sitta i en guldbur. Spela på samma spelplan fast med mera skydd och lite snällare regler.

Ge public service ett tydligt och väl avgränsat uppdrag! Acceptera att alla tunga produktioner inte längre hör hemma i "statstelevisionen" och att både räckvidd och produktionsförmåga är väl så god hos konkurrenterna. Vi behöver få en fast och långsiktigt hållbar mediepolitik, och även om Frebrans utredning är ett stort steg på vägen så kan kulturdepartementet och riksdagen göra mer innan frågan är slutligt avgjord.

Reform utan motstycke

Det är faktiskt rimligt att säga att vårdvalsreformen saknar motstycke, och det av två skäl. Dels är den en viktig omsvängning i synen på förhållandet mellan sjukvården och patienten, men det är också anmärkningsvärt att de partier som motsätter sig reformen har så lite att komma med.

Den utvärdering som nu görs av reformen i ett landsting, Stockholms län, visar exakt den man kan vänta sig. Fler patienter listar sig hos husläkare och fler läkarbesök görs. Det förhållande som alla mätningar av vårdtyngd visat sig vasra viktigast, nämligen åldern, får ett bra genomslag. Om det sedan kan behövas korrigeringar, vilket alltid varit nödvändigt i alla välfärdssystem, så måste de givetvis föregås av en noggrann analys av vilka behov hos befolkningen som måste mötas.

Uppfattningen om detta hos oppositionen är - i stort sett ingen alls! Annat än att man är allmänt emot därför att man sedan ln ge förälskat sig i en sjukvårdsmodell man kallar "socialdemokratisk", och som inte fungerar särskilt väl längre.

Vårdvalet har kommit för att stanna. Självklart behövs hela tiden korrigeringar och förbättringar, men det är uppenbart att Alliansen har de verktyg som behövs för att utveckla och förnya vården.