26 februari 2012

Jodå, vårdvalet fungerar

För tre år sedan infördes vårdvalet i Uppsala län. Det innebar att människor kan välja vart de vill vända sig för att få kontakt med en allmänläkare, och att nya vårdgivare samtidigt fick möjlighet att etablera sig. Nui pekar en rapport från konkurrensverket på att reformen i allt väsentligt har fungerat mycket väl. Valfriheten hart blivit större och konkurrensen öppnar för högre kvalitet både för den verksamhet landstingen bedriver själva och för de nya aktörer som etablerar sig.

Särskilt glädjande för oss i Uppsala län är att rapporten visar att flera av de tankar vi tänkte när vi formulerade vårdvalet har visat sig vara mycket framgångsrika. Annorlunda uttryckt har den kritik som riktats mot vår modell helt och hållet kommit på skam. I stället är det vi själva i Alliansen som är den egna modellens viktigaste kritiker - för i stället för att kasta ut barnet med badvattnet, så söker vi nu efter vad som kan göras för att vårdvalet ska bli ännu bättre, leda till bättre kvalitet och bidra till att hälsoläget i befolkningen förbättras.

Människor vill välja, och man vill kunna ställa krav på den välfärd som erbjuds. Vårdvalet är inte bara en "valfrihetsmodell" - det är framför allt en viktig reform som sätter människan snarare än vårdapparaten i centrum. Den viktigaste förändringen är faktiskt inte att "bara" kunna välja mellan olika vårdcentraler - det minst lika viktiga är att vårdcentralerna nu måste leva upp till patienternas högst rättmätiga krav.

Vi har mycket kvar att göra även när det gäller primärvården. Väntetiderna kan fortfarande bli kortare, och det är önskvärt med fler vårdgivare som är beredda att etablera sig. Men en sak är säker. Vårdvalet är här för att stanna, och under åren som kommer är Alliansen beredd att arbeta vidare för att utveckla vårdvalet. Därmed är färdriktningen tydlig både för primärvården och för den specialistvård som kan erbjudas utanför sjukhusens slutenvård.

25 februari 2012

Nej, det är inte slut på idéer

Slut på idéer? Trötta på att regera? I färd med att montera ned välfärden? Knappast. Men att våra politiska mottåndare känner ett så uppenbart behov av att sätta den bilden på Alliansen och inte minst på oss moderater säger ett och annat. Det säger till exempel en del om två olika politiska kulturer, där den ena tror sig stå på det rätfärdigas sida oavsett hur världen än ser ut - medan den andra sidan inser att världen förändras och att det ställer krav både på att vara nyfiken på vad förändringarna innebär, och intresserad av hur nya utmaningar kan mötas. Det säger en hel del om föreställningar om för vad och vilka politiken och vi som är politiskt förtroendevalda faktiskt finns till. Politiken i ett demokratiskt samhälle är till för hela samhället och för alla människor, inte enkom för en ena eller andra utsatta "gruppen". Att värna om utsatta människor är självfallet en viktig politisk uppgift, men det centrala för den som vill söka människors förtroende i ett demokratiskt samhälle måste vara just att bygga ett samhälle för hela befolkningen, för alla människor i djupaste mening. Här ligger nämligen den avundsdjupa, och mycket ideologiska skillnaden mellan höger och vänster och mycket av orsaken till det tonläge vi för närvarande upplever i politiken. För vänstern handlar politiken just nu i mycket hög grad om att vara allmänt "kritisk" och att berätta pm hur politiken "slår mot" diverse olika så kallade grupper. Sällan, ytterst sällan, får vi veta något konkret om vad ßenna vänster, i ganska bred mening, vill göra åt olika högst verkliga samhällsproblem. Desto oftare får vi veta desto mer om hur illa denna vänster tycker om det som faktiskt görs. Det, käre läsare, är dessutom ett mönster som kan upprepas hur länge som helst så länge Alliansens politik fortsätter att vara det den är, nämligen reforminriktad och i beredskap att hela tiden lösa de viktigaste samhällsproblemen. Låt mig göra det tydligt genom att hålla mig till den politik vi för i vårt landsting. Under de fem år som gått sedan 2006 har vi i Alliansen haft ständigt skiftande problem och bekymmer att förhålla oss till. Dålig ekonomi, långa väntetider och köer, hotfull situation för Akademiska sjukhuset och brister i exempelvis kollektivtrafiken är bara några av dem. Hela tiden har vi också arbetat målmedvetet med dessa (och många andra) problem och utmaningar. Lösningar har presenterats, och nästan alltid fått svidande kritik från en vänsteropposition som konsekvent talat om hur fel den förda politiken varit. Problemet, eller hur man nu ska se det, är bara att så gott sm varenda en av dessa från början så kritiserade lösningar eft hand inte bara har accepterats. De har rent av kommit att bli en del av den politik som i vart fall delar av oppositionen för. I detta ser vi också den viktigaste skillnaden mellan de två politiska alternativen. Det ena alternativet levererar, söker hela tiden nya problem att lösa och utvecklar därmed både verksamheten och den egna politiken. På den andra sidan står det politiska alternativ som i brist på egna konstruktiva idéer tvingas till att, efter hand i ett allt högre tonläge, klaga och gnälla på i stort sett allt som rör sig. Senast och kanske tydligast kom detta till uttryck i den debatt som fördes i landstingsfullmäktige om landstingets politiska riktlinjer. Där lade Alliansen fram ett genomarbetat förslag, som oppositionspartierna inte ens orkade reservera sig emot. I debatten i landstingsfullmäktige klev däremot talare efter talare från oppositionen up och yttrade sig - om saker som fanns med i Alliansens förslag men som inte nämndes med ett ord i de texter som oppositionspartierna lämnade ifrån sig. Just nu pågår ett viktigt, framtidsorienterat arbete i landstingsstyrelsen. Vi behöver titta på hur vårt landsting och vårt län behöver utvecklas på fem till femton års sikt. Det ska bli ytterst intressant att se om oppositionen har några idéer. För att vara kritisk räcker bra om man är i opposition, men det är ingen bra grund om man vill styra.

22 februari 2012

Kvalitet är väl bra?

Det är bra att vi har fått en debatt om kvalitet i olika välfärdstjänster, och ännu bättre att den knyts til en allmän debatt om välfärdens finansiering. Men det finns alla skäl att höja ett varningens finger.

Kvalitet som begrepp är nämligen i högsta grad subjektivt och personligt. Det som är kvalitet för den ene behöver alls inte vara det som någon annan önskar. och det flesta av oss, i de flesta situationer, vill nog hellre bli ompysslade av rätt personer än av många.
Riksdagen ska nu tydligen fatta beslut om att ett - visserligen viktigt - kvalitetsmått ska vara lagfäst. En viss bemanningsnivå ska avgöra kvalitén på den verksamhet som erbjuds. Det är nu aningen oklart vad riksdagen egentligen tänkt sig, eftersom det som bakant är en kommunal angelägenhet att svara för de välfärdstjänster som avses.

Missförstå mig inte nu. Jag förstår verkligen att välfärdstjänster kräver personal. Men lika lite som i skolan är "personaltäthet" ett kvalitetsmått. Personaltäthet är ett mått på kvantitet, och det var det jag trodde att vi skulle komma ifrån.

Vi människor är olika. För det mesta spelar den olikheten mindre roll, eftersom vi ofta klarar oss hyggligt i vardagen. Men när vi blir sköra kan den olikheten bli förödande, om vi alla ska tryckas in i en och samma fålla. Det handlar inte ens om olika behov och krav - det kan vara så enkelt som att vi har olika önskan att vara uppassade av och omgivna av människor. Och det bekymrar mig när en fyrkantig människosyn leder till att man väljer att använda fyrkantiga kvalitetsmått utan hänsyn till olika önskemål och behov.

Därför är det viktigt att debatten om kvalitet i vård och omsorg fortsätter. Det är dessutom viktigt, mycket viktigt, att vi i Alliansen vågar stå upp för vår tro på att människor är olika - och därmed har olika önskemål, behov och förväntningar. Vi människor är olika, och vi som tror på olika måste kämpa för ett samhälle där alla får plats. Då måste kvalitet, och inte kvantitet, vara det som är avgörande i vården och omsorgen.

Tack!

Jag måste skriva ett inlägg som inte blev av igår, nämligen ett stort tack till Lena Claesson-Welsh och hennes kollegor och medarbetare på institutionen för immunologi, genetik och patologi samt deras kliniska kollegor på Akademiska sjukhuset. Jag fick igår vid ett studiebesök på Rubecklaboratoriet en fantastisk genomgång av allt som kan göras på dessa intressanta områden.

Att Uppsala är en framstående lärdoms- och vetenskapsstad är säkert v'älbekant, men vi är ibland kanske lite väl duktiga på att sätta vårt ljus under skäppan. Ödmjukhet är en viktig egenskap, men det behövs ibland också en aning av stolthet och mod att våga visa upp sina styrkor.

Den verksamhets som bedrivs vid IGP-institutionen hör verkligen till det vi har anledning att berätta mer om. Dels finns där forskning som håller hög internationell standard, men väl så viktigt för oss i landstinget handlar det om forskning av största betydelse för att få fram nya läkemedel, diagnostiska metoder för att spåra sjukdomar och sist men inte minst kunskap om sjukdomsprocesser. Det nära samarbetet mellan motsvande institutioner på Akademiska sjukhuset beskrivs också på ett intressant sätt.

Därmed finns det också två skäl för mig att skriva om gådagens besök. Dels för att visa min uppskattning över allt som beskrevs för mig. Men också för att uttryckla en upskattning för det goda samarbetet mellan landstinget och Uppsala universitet -eller som i detta fall mer konkret mellan respektive kliniker och institutioner. Både vi i landstinget och våra vänner på universitetet har alla skäl att göra vårt bästa för att stötta varandra. Det vinner inte bara Uppsala och länet på; det är en nationell angelägenhet!

Ett stycke papper gör ingen glad

Jag har ägnat en stund av morgonen åt en av de uppgifter som ibland (och allt oftare) tränger sig på. Det handlar om att svara på diverse enkäter om ditt och datt som olika intresseorganisationer skickar. och eftersom mitt uppdrag ändå handlar om idéer och opinionsbildning, så fyller jag snällt i. Om inte annat så finns det ju annars en risk för att bara vissa mottagare fyller i enkäten - med därav följande resultat för tolkningen.

Det här gången var enkäten av ett inte ovanligt slag - men ovanligt tydligt av just det slaget! Enkäten ville att jag efter ifyllandet skulle tycka att det är viktigt med olika FN-konventioner på MR-området. Kanske är du en av de läsare som inte vet vad förkortningen MR står för, och då kan jag berätta att det betyder mänskliga rättigheter och i vart fall för mig personligen är en av själva gurnderna för mitt engagemang i samhällsfrågor och politik.

Men döm om min förvåning. Inte en enda gång under ifyllandet fick jag någon fråga om hur dessa frågor berörde mig personligen, eller om mitt engagemang i politiken grundade sig på engagemang i MR-frågor. Desto fler gånger handlade frågorna om vad jag "kände till" om olika dokument som någon gång klubbats på någon konferens långt, långt ifrån Uppsala och Sverige. I en del fall gränsar denna "MR-bransch" till och med till ren och skär cynism, där det blir uppenbart att menlös välvilja (medvetet?) snärjs av storpolitik. är det till exempel inte smaklöst i överkant att en konvention om kvinnors rättigheter namngivits efter huvudstaden i det land som avrättar flest människor årligen?

Mänskliga rättigheter börjar med att se sin medmänniska i det lilla och vardagliga. Det fortsätter med ett engagemang i det lilla och lokala och kan sedan i vissa fall gagnas av att aktiviteter bedrivs i större sammanhang. I går fick jag till exempel tillfälle att hälsa på en sydafrikansk delegation på besök hos Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK). Självklart behövs det internationellt samarbete för att kunna knyta sådana kontakter, det förstår till och med jag. Men var skulle dessa stora organisationer vara, om det inte fanns en hängivenhet för "själva saken"?

Mänskliga rättigheter har dessvärre blivit till en form av geschäft, där skattemedel inte alltid kanaliseras till det som är mest ändamålsenligt, utan i stället går till det som ser vackrast ut. Det är därför den gräsliga förkortningen "MR" blivit mode i vissa kretsar, medan massor av människor som på olika sätt arbetar hårt för just mänskliga rättigheter inte bryr sig ett dyft om internationella konventioner och storslagna konferenser i diktaturregimers huvudstäder. De ägnar sig i stället åt att ge sina medmänniskor ett lite värdigare liv.

Ett stycke papper gör ingen glad. det är knappast FN:s och dess underorganisationers konferenser och deklarationer som främst av allt flyttar fram kvinnors, barns, funktionshindrades eller flyktingar ställning. Däremot ger de livsluft åt mängder av byråkrater som planerar, organiserar, genomför och följer upp. Mitt råd till dig som vill slå ett slag för mänskiga rättigheter är därför inte att börja med att lösa någon av FNs nio konventioner på området, utan att se en medmänniska i den närhet och göra något gott.

21 februari 2012

Utmaningar för ett växande län

Igår kom befolkningsstatistik från SCB som visar att Uppsala län fortsätter att växa. Vid årsskiftet hade länet 338.630 invånare, en ökning med 2.748. Det är den procentuellt sett näst högsta siffran i Sverige och i absoluta tal är Uppsala län det fjärde snabbast växande av alla län. Endast i "de tre stora" länen Stockholm, Skåne och Västra Götaland ökar folkmängden mer. Glädjande är också att sex av åtta kommuner i länet växer. Men Uppsala län behöver fortsätta att växa.

Att Uppsala län dessutom har landets lägsta arbetslöshet gör naturligtvis inte saken sämre, men faktum är att ännu fler människor behöver bosätta sig i vårt län om vi ska kunna klara de utmaningar som länet står inför. Kollektivtrafiken behöver fler passagerare, och med fler människor som arbetar och betalar landstingsskatt kan både vården och kollektivtrafiken byggas ut.

Samtidigt brottas andra delar av landet med helt andra problem. De sju nordligaste länen, Norrland plus Dalarna och Värmland, minskade sin befolkning med drygt 2.000 invånare. Vi är på väg att få ett Sverige där några län snabbt krymper medan andra snarare lider av växtvärk. Det är en allvarlig utveckling. Men den kan inte skymma det faktum att befolkningen växer där jobben finns.

Naturligtvis innebär en snabb befolkningstillväxt påfrestningar, och det är därför som landstinget just nu studerar hur framtiden kan gestalta sig. Men några saker vet vi redan nu.

Vi kommer att behöva bygga ut kollektivtrafiken, som sagt. Fler kommer att vilja bo och arbeta på olika ställen, och vill kunna ta sig mellan bostad och arbete snabbt och effektivt. Det ställer krav på att kunna pendla effektivt. Idag har jag samtalat med företrädade för Älvkarleby kommun om detta, och om hur landstinget och deras kommun kan arbeta för att göra den nordligaste delen av vårt län till en attraktiv plats att bo och verka på.

Jag har också diskuterat trafiklösningar med företrädare för Uppsala kommun. även i Uppsala måstre nya och smartare lösningar hittas för att människor ska få plats i staden. Under förra veckan förde jag liknande samtal i Enköping och Knivsta - och på alla dessa orter gör de ledande politikerna vad de kan för att utveckla sin del av vårt län.

Länets tillväxt skapar inga enkla lösningar. Snarare dyker det ständigt upp nya utmaningar som inte bara handlar om trafik och vård, utan också om till exempel miljö och arbetsmarknad. det viktiga är dock att alla goda krafter drar åt samma håll, nämligen mot att se till så att länet växer och att växtkraften kan användas till att ge människor en bättre tillvaro.

18 februari 2012

Som man frågar, som sagt

I dagens UNT går att läsa om frågor som jag fick besvara vid förra veckans landstingsfullmäktige. Nu läser jag att frågeställaren tydligen är lite missnöjd med de svar han fick. Men det är ju som bekant så, att man får de svar som frågan förtjänar. Du kan själv titta på själva debatten här (leta dig fram till 5:58:00 i sändningen). I debatten medger Wennberg att har förstår att det inte är möjligt att ge ett korrekt svar, men inte nog med det. Han frågar nu efter de största riskkapitalbolagen - men det är just det han har fått. de bolag som Wennberg far efter i debatten hör nämigen inte till de största avnämarna av landstingets verksamhet, oberoende av hur man räknar.

Med andra ord: Börje Wennberg frågade vilka förbindelser "landstinget har med riskkapitalbolag" - och fick efter rimlig möjlighet svar på den frågan. När han fått svaret, upptäckte Wennberg att frågan kanske inte var så klokt formulerad - och går då till angrepp på svaret.

Men, som bekant, som man frågar får man svar.

Det är alltså inte i någon större utsträckning så, att "skattepengar lyfts ur landet" som Wennberg försöker påskina. Och de "riskkapitalbolag" som vi har de flesta samarbetena med är inte de bolag som bedriver sjukvård.

En helt central fråga som måste ställas i sammanhanget är nämligen vad det är man får och inte får "gå med vinst" på. Sjukvård? Vad menar man då med det? Läkemedel? Medicinteknisk utrustning? Förbrukningsmaterial?

Begreppet "vinst i vården" är helt enkelt väldigt svårt att definiera, därför att vården är en så pass komplex om mångfacetterad verksamhet. Vård består inte bara av personal- och lokalkostnader vid ett sjukhus eller en vårdcentral, och inte ans av läkemedel och apparater. För att kunna definiera de korrekta kostnaderna för vården, för att kunna räkna ut vinsten, så måste man helt enkelt leda med att vården är verksam i ett större sammanhang.

12 februari 2012

En fråga om människovärde

Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Så låter en grundsats som ofta kallas socialistisk men som i själva verket är lika gammal och lika naturlig som samhället självt. Allt sedan mänsklighetens ursprung har det varit en viktig princip att, som det också har uttryckts, alla är med.

Visst ska det finnas tid både för återhämtning och avkoppling, och visst är äldre personer berättigade till att ta det lite lugnare och hinna njuta lite av tillvaron. Men det har aldrig varit ett normaltillstånd i något samhälle att en betydande del av medborgarna ställs utanför den gemenskap som arbetet innebär.

Det betyder verkligen inte att alla måste jobba till 75 års ålder. Det betyder inte heller att arbetslivet måste bli hårdare och mer utslagsgivande än idag. Faktum är att det är precis tvärtom, som Eskil Wadensjö, Bertil Wadensjö och Bodil Wennberg skriver i SvD.

Det dagens arbetsliv nämligen gör, det är att vid en viss ålder tala om för alla människor att de inte längre behövs. I alla fall inte i arbetslivet. Och det sägs i en tid, då människor som ännu inte fyllt 70 år är piggare och mer krävande än någonsin, och det mer än någonsin behövs att vi lever upp till den där uråldriga och alls icke socialistiska principen i den första meningen.

Den senaste tidens debatt är nämligen bara ännu ett sorgligt exempel på skiljelinjen i synen på arbetets vårde i ett samhälle. Om man, som vi i det nya arbetarpartiet, har grundsynen att arbete är något värdefullt inte bara för att det är värdeskapande, så blir konsekvensen att det också är fint att hitta ett arbetsliv som har plats för så många som möjligt.

Om man däremot, så här på en söndag, lever i föreställningen att arbete närmast är ett straff för oss människor, då kan man givetvis ägna sin politiska gärning åt att hitta alla vägar boprt från ett arbetsliv där alla behövs. Då kan man med utförsäkringar, aktivitetsgarantier, sänkt pensionsålder och rättighetslagar av skilda slag se tll så att så många som möjligt är beroende av andra för sitt levebröd. Det känns ärligt talat inte som något varmt och inkluderande samhälle.

Jag tror på människor. Jag tror på ett samhälle där alla behövs. Jag tror dessutom att det går att skapa ett samhälle där ingen ställs utanför arbetsgemenskapen bara för att man nått en viss ålder. Jag tror till sist att det går att skapa ett arbetsliv som bygger på många olika förmågor och egenskaper. I ett sådant samhälla kan de som vill stanna kvar i arbetslivet så länge man önskar. Det ger dessutom mer att dela på för dem som behöver. Så vad är egentligen problemet?

11 februari 2012

Att formulera problem och hitta lösningar

Politik handlar väldigt mycket om att lösa samhällsproblem. Visst är det tjusigt med både visioner och idéer, men i grund och botter måste dessa också ha ett syfte. Att ha idéer som inte löser faktiska samhällsproblem blir mer filosofiskt än handlings- och resultatinriktat.

Motbilden till detta är också intressant. Det är nämligen att, utan egna idéer, håna och förlöjliga dr föeslag till lösningar på samhällsproblem som faktiskt läggs fram av olika debattörer.
Vi har just nu ett antal ganska stora utmaningar att lösa i samhället. Klimathotet är ett av dem, frågan om framtidens välfärd är ett annat. I bägge fallen är det uppenbart för de allra flesta av oss att vi inte kan fortsätta som vi har gjort. Alltså krävs förändring på olika områden.

I klimatfrågan handlar det dessutom om mer än "bara" om koldioxid och utsläpp. Frågan är hur vi ska få jordens resurser att räcka till, när allt fler vill leva på en allt högre standard. För att den ekvationen ska fungera är det helt nödvändigt att inte bara begränsa och hindra, utan också att se möjligheter till utveckling. Därför är ny teknik, nya sätt att utvinna energi och nya sätt att använda material och råvaror oundgängliga redskap för en bättre värld.

När det gäller vår framtida välfärd är ekvationen kanske ännu tydligare. Den gemensamma välfärden arbetar vi ihop tillsammans. Hur länge vi kan leva på andras arbete är alltså inte upp till oss själva - utan upp till oss alla tillsammans. Om  vi vill jobba mindre får vi räkna med lite lägre standard. Om vi vill behålla välfärden får vi räkna med att anstränga oss lite mer. Några genvägar finns inte heller i den ekvationen, utan det är upp till oss alla att fundera både över hur vi vill att framtidens välfärdssamhälle ska se ut. Och, inte minst, vad vi själva vill göra för att ekvationen ska gå ihop.

För egen del tänker jag fortsätta att göra vad jag kan åt saken. Just idag har jag lite ledigt, men andra dagar jobbar jag gärna på, så länge som jag orkar och kan bidra till den gemensamma välfärden. Att stå vid sidan och håna dem som tar upp debatten, även när den innehåller kontroversiella förslag, det överlåter jag till dem som uppenbart saknar idéer om framtiden.

09 februari 2012

Vi är bra men kan bli bättre

De senaste två dagarna har jag befunnit mig i München. Tillsammans med ungefär 40 andra från Stockholm-Mälarregionen befinner jag mig på resa för att studera infrastruktur och innovationsmiljöer i en av Europas mest intressanta storstäder. Mycket rullar på i rätt riktning här. Ung befolkning, låg arbetslöshet och stabila ekonomiska förhållanden är inte många storstäder begåvade med. Men dagarna här visar varför det är så. München och dess invånare har länge arbetat hårt för att nå dagens situation. Det som också slår mig, är att vi trots allt inte år så tokiga heller. Vi har faktiskt riktigt bra förutsättningar för att stanna kvar i toppen - men vi måste vårda dessa goda förutsättningar. Vi måste också se till att få god utväxling på de satsningar som gjorts under de senaste 25 åren. Uppsala har tillsammans med Stockholm ett starkt biotech-kluster, men det som behövs är att ge regionens alla småföretag kraft och mod att växa. Resan till München ha gett en hel del goda idéer om detta, som det nu finns anledning att värdera och i vissa fall tillämpa på hemmaplan. Satsningar som Science for Life laboratory kan aktivt bidra till nya företag. men vi behöver också effektiva och långsiktiga företag som växer, och som därmed kan bidra till framtidens arbetsmarknad. Förutsättningarna finns, och det är goda. Nu gäller det bara att ta vara på dem.

08 februari 2012

Som man frågar

Det blev stor uppmärksamhet kring statsministerns intervju i Dagens Nyheter. Och det kan man ju förstå. Frågan är bara hur många det är av alla dem som kommenterat, som faktiskt också har läst vad Fredrik Reinfeldt sade. Nästa fråga är hur många som funderat över vad frågan ytterst handlar om.

Det gäller nämligen lite mer än bara om vi ska gå till jobbet, fika på rasten och stämpla ut klockan fem även när sjuttioårsdagen har passerat. För om vi inte ska jobba, så måste någon annan stå för vår försörjning. Eller också får vi räkna med sänkt - rejält sänkt - levnadsstandard. Kanske skulle frågan i stället ha varit om vi kan tänka oss att leva på en bråkdel av nuvarande lön efter 65 års ålder, eller om vi utan att få mer för pengarna är beredda att betala betydligt högre skatt.

Den nuvarande välfärden kläms nämligen dessutom från två håll, om vi inte ser till att öka antalet arbetade timmar rejält. Den ena skänkeln som klämmer åt heter pensionssystemet. Den andra skänkeln är hela det välfärdssystem där inte minst hälso- och sjukvården är en betydande del.

Vi kan mycket väl klara av framtidens välfärd, leva gott och få utrymme över för lite guldkant. Men då kan vi inte leva i föreställningen att vi kan arbeta allt mindre och hoppas att "någon annan" (vem det nu är) ska ta ansvar för att välfärdssystemet håller ihop. Hur det går i så fall ser vi nämligen påtagliga exempel på, på ganska nära håll: i Grekland.

"Allt åt alla" är helt enkelt ingen bra paroll om man vill bygga ett robust välfärdssystem som klarar - just det - en välfärd för alla medborgare. Risken med den filosofin är tvärtom att samhället slits itu, mellan dem som klarar att sörja för sin egen välfärd och dem som helt enkelt är beroende av ett välfärdssystem som brakar samman.

Att "vara kritisk" räcker dessutom inte som mothugg mot den framtidsbild som statsministern skissar. En befolkning som blir allt äldre och samtidigt vill sluta jobba allt tidigare är med nuvarande välfärdsmodell helt enkelt en ekvation som inte går ihop. Att "beskatta de rikaste" fungerar inte heller - för i motsats till den bild som försöker sättas är "de rika" vare sig så rika eller så många att det går ihop. De som politiskt motsätter sig statsministerns tankar är alltså inte bara skyldiga att ge ett svar på hur de vill lösa ett centralt samhällsproblem. De är dessutom fångade i sin egen felaktigt grundade argumentation.

Låt oss så återkomma till vad statsministern sade, fast med lite andra ord. Han sade först och främst att fler måste kunna byta jobb mitt i livet. Vi behöver helt enkelt en rörligare arbetsmarknad. Han sade vidare att det bör vara möjligt för de som kan att arbeta upp till 75-årsdagen, inte att alla måste. Sist men inte minst öppnade han för en bred diskussion om hur vi ska klara framtidens välfärd. Den inviten möttes politiskt mest av allt av öppet hån. Det om något visar var gränsen går mellan långsiktigt ansvarstagande för att forma ett samhälle och kortsiktig populism för att rycka fram litegrann i nästa opinionsmätning. Jag är glad att vara på rätt sida om den gränsen.

07 februari 2012

Att marknadsföra Uppsala och länet

Hemma från årets Disting med Handelskammaren är det framför allt en sak som fastnat i minnet. Det var min kollega Fredrik Ahlstedt som begick sin offentliga premiär som kommunalråd i Uppsala kommun med att säga en klok och tänkvard sak. Vi måste alla ta ansvar för att marknadsföra Uppsala och vårt län.

Nu gör vi visserligen det, till exempel i olika nätverk, men det är värt att lägga på minnet att bilden av Uppsala sätter vi alla tillsammans. Marknadsfööringen av länet handlar inte bara om affischer, annonser, kampanjer och aktiviteter, utan också och i första hand av den bild som förmedlas genom alla våra handlingar.

Nyckelordet bakom detta brukar kallas för "storytelling". vad är det vi säger om Uppsala län när vi rör oss i olika sammanhang? För egen del ska jag fundera lite extra på detta under de närmaste tre dagarna, när vi i en delegation från Mälardalsrådet besöker München. dels är det som alltid en bra chans att berätta för kollegor i regionen om våra styrkor i Uppsala län, dels är det en chans att marknadsöfra både Uppsala och Stockholm i München.

Vi ska vara stolta över vårt län! Vi har mycket att vara stolta över: våra universitet och vår lärdomstradition, en sjukvård i världsklass, ett vitalt näringsliv och sist men inte minst unika kulturella upplevelser. Och det är mycket roligare att vara positiv!

02 februari 2012

Mer behöver göras

En kort kommentar till utfallet för vårt landsting" av regeringens stimulanssatsning, den så kallade kömiljarden. Det som uppenbart behövs är mer reformer och högre snarare än lugnare tempo i reformarbetet. Det är anmärkningsvärt att de landsting spår vågat utmana gamla föråldrade tänkesätt är de som har kortaste köerna, nöjdaste patienterna och därmed också bästa utfallet av stimulansmedlen. Här har vi ett jobb att göra i vårt landsting - ett jobb som dessutom redan är på gång. För fullt. Och det behövs alldeles uppenbart. Alliansen och vår politik behövs.

Dråpslag mot forskningen?

Jag väljer att peta in ett frågetecken i rubriken, även om dagens besked från AstraZeneca givetvis är en riktig motgång. Men vad som nu händer beror i hög grad på vad olika ansvariga kan göra åt saken. Landstingen är en sådan aktör, och då inte bara Stockholms läns landsting. Forsknings- och utvecklingsfrågor, liksom den högre utbildningen, är viktiga inte bara för staten. Landets stora universitetssjukhus är viktiga motorer för utvecklingen av näringslivsstrkturen på de orter där de är belägna; Uppsala är en av dessa. Ett intensivt arbete måste nu inledas för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för FoU i vår del av landet. I just Uppsala har vi gått igenom detta tidigare. För ett antal år sedan lade Pharmacia ned som omfattande verksamhet, bestående avd både forskning och produktion, i Uppsala. Men faktum är att det idag är fler sysselsatta inom sektorn än innan Pharmacia lade ned. Orsaken står att finna i ett intensivt arbete för att skapa goda förutsättningar, där en Nära samverkan mellan olika aktörer var en avl nyckelfrågorna. Idag och i morgon är jag på konferens, bland annat fr att tala om dessa frågor. Men redan på måndag är det dags att se vad vi kan göra i vårt landsting. Det kommer att behövas, för neddragningarna i Södertälje kommer att påverka även Uppsala. Vi står starka idag, tack vare ett antal positiva faktorer. Men beskedet från AstraZeneca oroar, och vi kan inte sitta stilla och hoppas att det går bra.

01 februari 2012

Landstinget i världsklass

Kanske har du noterat affischtavlorna i Uppsala, där nätverket Världsklass berättar om sin verksamhet. Landstinget är en av aktörerna bakom nätverket, tillsammans med Uppsala kommun, ett antal ledande företag i Uppsala och några andra större organisationer. Motivet för vårt deltagande är egentligen lika enkelt som självklart: vårt landsting behöver synas i sammanhang som tydliggör hur ledande vi faktiskt är på en rad områden. Genom nätverket får vi tillfälle att tillsammans med andra lyfta fram Uppsalas starka ställning på en rad områden, inte minst när det handlar om medicin och biovetenskaper. Tyvärr är det inte så välkänt som det borde vara, hur starka vi faktiskt är, inte bara som vetenskapsstad, utan också som kultur- eller idrottsstad. Och faktum är, att vi i landstinget har alla skäl att lyfta fram just våra styrkor - och synnerligen goda motiv för att göra det tillsammans med andra. För mig är det också av mycket stor vikt att lyfta fram allt det positiva son händer i vårt landsting, att vi flyttar fram positionerna när det gäller forskningsanslag, att nya utbildningsplatser lokaliseras till Uppsala, att nya vårdgivare gärna söker sig hit och inte minst att Uppsala och länet lockar nya invånare. Eftersom jag gärna uttrycker mig positivt både om länet och om den politik vi i Alliansen för (för att inte tala om de goda konsekvenserna av den) så är det naturligtvis extra roligt att kunna göra det i en majoritetsroll. Vi har ju så mycket roligt att berätta om! Samarbetet i Världsklass ger mycket, men det kanske viktigaste är stoltheten över att kunna verka för Uppsalas bästa tillsammans med andra som också vill se framgång för Uppsala och för hela vårt län. Den stoltheten är värd mycket, särskilt när den paras med klokhet och efttänksam ödmjukhet. Vi har goda skäl att framhålla våra styrkor. För vi är i världsklass.