31 augusti 2011

Är det slutskrämt nu?

Flera gånger det senaste året har politiker från oppositionen gjort försök att misskreditera den fina bröstcancervård som vi bedriver i vårt landsting. Att oppositionen - som vanligt höll jag på att säga - har haft fel finns det nu kvitto på.

En undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting visar att vårt landsting hör till de bästa i landet när det gäller överlevnad efter böstacancer.

Min förhoppning är nu att oppostionen ber om ursäkt till alla kvinnor som utsatts för deras försök att göra politik av människors oro. Vi har, till skillnad från vad interpellationer, frågor, debattartiklar och utspel kan ge sken av, en bröstcancervård som hör till de bästa i landet. Fortfarande finns mer att göra, och Alliansen kommer att arbeta vidare för att väntetiderna ska kortas.

Därtill hoppas vi, som sagt, att det komemr en ursäkt för all oro som skapats. Men det är nog mer troligt att väntetiderna blir kortare än att oppositionen erkänner sina misstag. Det är Alliansen som är att lita på, även i detta fall.

30 augusti 2011

Rätt ska vara rätt

Då och då får den här bloggen användas för att korrigera uppgifter i media. Även journalister är mänskliga, och jag är övertygad om att de vill att det egentligen ska vara rätt.

Det är nämligen inte helt korrekt att den granskning som nu gjorts av landstingets egna forskning och utveckling initierades av UNT i höstas. det korrekta är att journalisten av mig fick veta att vi från Alliansen ville få reda på detta och därför initierat en utredning. Ärendet var alltså redan på gång när UNT skrev om frågan. Då hade budgeten för innevarande år nämligen redan antagits, och i den kan man läsa flera saker som handlar om att göra forskningen tydligare. Den viktigaste av dessa är att forskning och utveckling, tillsammans med andra övergripande kostnader, ersätts särskilt. Vidare inleddes redan 2008 arbete med det särskilda forskningsbokslut som visar vilken forskning som bedrivs på Akademiska sjukhuset. Kartläggningen som presenterades igår initierades i november 2010 som ett ärende i landstingsstyrelsen, vilket jag berättade för UNTs reporter när jag intervjuades i frågan.

Det som också kan berättas i ärendet är att vårt landsting satsar mest i Sverige per invånare på forskning och utveckling - och att denna forskning ofta ligger till grund för de många nyhetsartiklar som emellanåt publiceras om framgångsrik forskning i Uppsala, på universitetet och på Akademiska sjukhuset.

Rätt ska vara rätt. Rätt i detta fall är att forskningen fått längt större politisk uppmärksamhet de senaste åren; en utveckling som vi ska se till att den fortsätter.

28 augusti 2011

Vården ska vara trygg, säker och rättvis

Landstingets revisorer kommer at undersöka om vården till våra medborgsare ges på lika villkor. Det är bra, för det behövs. Det finns goda skäl att tro att resultatet inte kommer satt vara helt upplyftande.
En av de förväntningar som praktiskt taget alla medborgare har på vården, är att den ska ges på lika villkor. Det är också en av de mest grundmurade föreställningarna att det skulle vara på det viset. men verkligheten ser annorlunda ut. Den som är välutbildad och lever under goda ekonomiska förhållanden får en bättre vård än den som lever under svårare omständigheter.
Det är hög tid att ändra på detta, och det är ett av skälen till att det behövs förändringar av sjukvårdspolitiken. En mer rättvis och jämlik vård står högt på Alliansens lista, och just därför är det bra att en granskning av revisionen kan hjälpa till med att lösa detta problem. I grund och botten är det en fråga om rättvisa, men också om trovärdigheten för den svenska sjukvårdsmodellen.
Att vården inte ges jämlikt och rättvist är en av den svenska sjukvårdens stora brister. Det är hög tid att göra något åt saken.

26 augusti 2011

I valet mellan ansvar och populism

På måndag ärd et dags för sammanträde med landstingsstyrelsen, och ett av ärendena på dagordningen har direkt koppling till regeringens överläggningar på Harpsund. Det är också ett ärende jag skrivit om tidigare.
Det handlar om det högkostnadsskydd som finns i vården, och som gör att ingen ska behöva betala mer än drygt 2000 kronor om året totalt för vårdbesök och läkemedel. Det är en högst rimlig ordning.
För att vara mer exakt är det en mycket rimlig ordning att ingen behöver betala mer än så för ett års vård - men det är också rimligt att ta ut en viss kostnad för vården. Den exakta nivån kan alltid diskuteras - men diskussionen måste utgå från en förening av ansvar om gemensamma värden och en omtanke om de mest utsatta. Och det man då ska komma ihåg är att det är just de svgaste och mest utsatta som drabbas hårdast av svahga offentliga finanser.
Det ekonomiska läget just nu är kärvt. Då fungerar det mycket illa att lova allt till alla. En modest höjning av högkostnadsskyddet - som inte höjts på mer än tio år - är inte bara en rimlig åtgärd för att hålla hårt i statens och landstingens finanser. Det är också en social- och fördelningspolitiskt högst rimlig handling. I vart fall för den som sätter både socialt och ekonomiskt ansvar före enkel populism.

22 augusti 2011

Kvällen har ägnats åt en av de viktigaste verksamheterna på ett stort sjukhus, nämligen dess akutmottagning. Jag har haft tillfälle att prata med avdelningschefen och med flera av de anställda som jobbar på akuten. En stor del av kvällen har handlat om hur dagens sjukvård ser ut - och vad det innebär för arbetet på en akutmottagning i en av landets största städer, och på ett av landets största sjukhus.

Uppsala växer, som bekant. Det innebär att Akademiska sjukhuset, och inte minst dess akutmottagning, får en allt större och mer krävande uppgift. Lyckligtvis utförs abetet på ett mycket professionellt och kompetent sätt, men det innebär också att det finns en hel del att göra för att verksamheten ska kunna fungera ännu bättre.

En stor del av kvällen samtal handlade om hur sjukvården tar hand om de mest sjuka äldre. Ett av skälen till att arbetet på akutmottagningen är krävande är heklt enkelt att befolkningen blir allt äldre och därmed behvöer allt mer vård. Här skulle mycket kunna göras för att förbättra - framför allt om landstinget och länets kommuner kan samarbeta för att åstadkomma detta. Ensamt kan landstinget inte lösa detta angelägna problem, helt enkelt därför att de patienter som berörs både behöver vård och kommunal äldreomsorg. I Alliansen arbetar vi hårt med detta, som exempel har en ny närvårdsavdelning startat i Östhammar. Och fler lär följa.

Men det har ju bara börjat

Visst kan vi förstå att man firar i Libyen. Allt talar ju för att 42 år av socialistisk diktatur snart är över. Men det kan också vara på sin plats att försynt påverka att väldigt mycket återstår innan demokrati och frihet verkligen råder i Libyen.

Övergångar från diktatur till demokrati låter sig sällan göras i en handvändning. 42 år med Khadaffis socialism har givetvis satt sina spår, och de utplånas inte bara för att diktatorn tvingats bort. Det kommer att kräva mycket arbete att bygga upp institutioner och reformera alla de viktiga samhällsfunktioner som eroderats under fyra decennier.

Processen har bara börjat, och ingen vet hur den kommer att sluta. Vi kan glädjas med Libyens folk, men får också vara beredda på att mycket arbete återstår.

Det är nu reformerna behövs

Att den ekonomiska situationen i världen ser mörk ut har knappast undgått någon. I det läget gäller det naturligtvis att hålla hårt i ekonomin för att inte välfärden ska drabbas. Som du kanske noterat, gick vi i landstinget redan i förra veckan ut och påtalade att den budget vi planerar för 2012 och de närmaste åren därefter ofrånkomligen påverkas av världsläget. Landstingets skatteintäkter kommer att öka mindre än vi tidigare förutsett, och det gäller nu att hålla kostnaderna inom den ram som intäkterma medger. Annars väntar mer kraftfulla åtgärder längre fram - och det önskar ingen.

I det läge vi nu befinner oss brukar en del av inriktningen vara att "reformerna måste utebli". Om man med det menar nya kostnadsdrivande åtgärder för skattemedel, så är resonemanget rätt. Men i grunden är det faktiskt tvärt om; det är nu reformer behövs. De reformer som behöver genomföras är dock inte sådana som ökar skattetrycket utan tvärtom sådant som kan göra att de skattemedel som används för vår gemensamma välfärd kan nyttjas effektivare och klokare.

I vårt landsting slog vi in på den vägen redan för fem år sedan. Som exempel kan du läsa en debattartikel från oss som då var landstingsråd i majoritet här. Vi pekade då ut ett antal reformer i länets primärvård som vi ansöåg vara nödvändiga både för att komma tillrätta med stora ekonomiska underskott och med en oacceptabelt dålig tillgänglihet; för fem år sedan var väntetiderna i länets primärvård längst i landet. Idag är vi bättre än riksgenomsnittet. Som om inte det skulle räcka ser vi idag också en primärvård som jobbar klokare och som faktiskt har nöjdare medarbetare än för fyra-fem år sedan. Utvecklingen är både glädjande och anmärkningsvärd.

Motsvarande reformer behövs nu i sjukhusvården, och de reformerna är också på gång. Ökad valfrihet, större mångfald genom att fler ges möjlighet att erbjuda vård till medborgarn aoch sist men inte minst ett tydligare formulerat uppdrag är tre viktiga delar i en förbättring även av den vård som ges på sjukhus. Till detta kommer ett närmare samarbete med kommunerna om vården av de mest sjuka äldre och sist men inte minst en översyn av vilka investeringar som ska göras för att skapa effektivare vårdlokaler (en stor kostnad i landstingets budget). Tillsammans leder detta till det vi under åren sedan 2007 har uyppnått i primärvården: en både bättre och mer effektivt skött vård som gör att länets invånare mår bättre och är friskare - helt i enlighet med landstingets övergripande vision.

De närmaste åren blir spännande för vårt landsting. Men med reformer och framåtblickande kommer vi att kunna ge medborgarna en fortsatt välfärd av absolut högsta klass.

21 augusti 2011

Att göra rätt för sig

Jag läser i UNT om vad som måste sägas vara en ororande samhällsutveckling. Det är inte det ökande antalet konstroller som oroar, utan att det uppenbarligen behövs. Att det dessutom närmast är på väg att bli en sorts folkrörelse, i vart fall i storstäderma, ger ännu mer anledning att reflektera över hur den gemensamma välfärden ska kunna fungera på ett långsiktigt hållbart sätt.

Liknande resonemang dyker också då och då upp inom exempelvis vården; jag anar till exempel likheter iresonemangen om höjning av högkostnadsskyddet, för att bara ta ett exempel.

Därför kan det vara på plats att erinra både om grunderna för den gemensamma välfärden - och om viktiga demokratiska principer. Här handlar det om kollektivtrafik, men det skulle som sagt kunna gälla vilken del som helst av vår gemensamma välfärd.

Kollektivtrafiken kommer aldrig att vara gratis. Möjligen skulle den kunna göras avgiftsfri för resenären men att kalla detta för "gratis" är ett bedrägeri som vi sett förr i historien. Kollektivtrafiken i vårt län kostar till exempel ungefär en miljard att bedriva, och den andel av detta som resenären betalar i biljettavgift är ganska liten. Alltså är det inte heller i första hand resnärernas preferenser, uttryckt som betalningsvilja, som i första hand avgör utformningen av kollektivtrafiken. Framför allt är det inte den enskilde resenärens önskemål som avgör den enskilda busslinjen.Kollektivtrafiken ingår som en del i en väldigt stor helhet som i grund och botten handlar om hur hela samhället utvecklas.

På samma sätt är det faktiskt med välfärden som helhet. Poängen med sjukförsäkringen har, som exempel, aldrig varit ägnad att ge den enskilde någon sorts allmän inkomstgaranti. Den är en i högsta grad solidariskt utformad försäkring där vi alla gemensamt genom våra arbetsinsatser bidrar till att skydda den som råkar ut för kortare eller längre perioder av nedsatt arbetsförmåga. Alla bidrar, och alla ska ha möjlighet att få del av försäkringen när man behöver det.

Just detta förhållningssätt är helt enkelt en grundprincip för det så kallade samhällskontraktet, och en princip som är oändligt mycket äldre än välfärdsstaten och den politiska demokratin. För att ett demokratiskt samhälle ska fungera krävs helt enkelt att vi alla både bidrar och deltar.

Rörelser som "planka.nu" bygger därför minst av allt på solidariet. Rörelser som denna bygger snarare på en ovanligt rå form av egoism där man gärna ser att andra tar sitt samhällsansvar (genom att betala skatt -och ibland ganska mycket av det) men själv inte har det bittersta emot att smita från den egna delen av ansvaret. Smitandet ges dessutom gärna ganska tjusiga etikletter i syfte att politiskt förädla vad som således inte är något annat än... ja,just egoism.

Bilden av egoisten som en ensmavarg som själv tänker på sitt eget bästa behöver allts¨å revideras. Egoism kan rent av utövas av ganska mångas tillsammans, och slår då med kraft med oss andra.

Så nästa gång du ser en plankare på bussen, tåget eller tunnelbanan: se inte plankaren som någon som går något mot trafikföretaget. Plankaren stjäl från dig, från frukterna av ditt arbete och från din delaktighet i samhällsgemenskapen. Egoismen har inte bara många ansikten; den har också ett annat utseende än vi i förstone tror. Men icke desto mindre behöver den bekämpas!

18 augusti 2011

Onödig oro

Jag skrev för ett par veckor sedan om ett ämne som jag ska ta ett varv till idag. Nu har nämligen ett otvetydigt mesked kommit även från Sveriges Kommuner och Landsting.

I korthet handlar det om insulinpumpar för diabetiker, och om vem som ska stå för kostnaden för dessa. Tanken är att subventionen av praktiska skäl ska lfyttas från statliga Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket (TLV) till landstingen. Eftersom det är landstingens anställda som förskriver dessa pumpar blir det smidigare så. Det är alltså helt enkelt av praktiska skäl.

men detta enkla beslut - som har liten eller ingen betydelse för den enskilda patienten - har lett till en storm av olika aktioner för att "rädda insulinpunparna". Helt i onödan, således, eftersom ingen ifrågasatt att de skulle subventioneras.
Vad dessa protestaktioner däremot lett till, kan jag personligen intyga, är att massor av diabetiker och deras anhöriga blivit rejält oroliga. När det till och med påstås att pumparna ska "dras in" och argumentet dessutom sägs vara att "borgarna" (det vill säga vi i Alliansen) "vill spara pengar på de svagaste"så kan man inte låta bli att fundera på om det i vissa kretsar finns ett politiskt betingat intresse av att skapa oro hos människor.

17 augusti 2011

Vad blir det för mat?

Idag offentliggjorde vi vårt beslut att göra en noggrann utredning av patientmaten, ett område som ju vållat massor av debatt under de senaste två åren. Aytt maten är en viktig del av den totala upplevelsen när man ligger på sjukhus är vi många som kan vittna om. Det råder dessutom inget tvivel om att måltiderna är en viktig del av läkeprocessen då man är sjuk. Sist men inte minst är det alltid, inte minst för den som är sjuk, viktigt att få tillräckligt med näring.

Det som en noggrann utredning om maten på våra sjukhus kan leda till är att klarlägga alla osäkerhetsmoment och eventuella missförstånd som råder kring en av de viktigaste delarna av verksamheten. Som någon har kommenterat så är den nästan omöjligt att ge en objektiv beskrivning av en smakupplevelse, men det är helt enkelt inte bra om många upplever att maten, och hela måltidssituationen, inte är så bra som den borde.

Beslutet att utreda maten är heller ingen misstroendeförklaring mot den mat som serveras idag; snarare ska utredningen ses som ett sätt att få svar på frågan: hur kan vi göra maten på våra sjukhus så bra som det någonsin går, inom rimliga ekonomiska ramar. Sådana utredningar har vi förvisso gjort tidigare - men det kan helt enkelt vara bra att lysa igenom verksamheten med jämna mellanrum.

Vi driver en sjukvård i världsklass. Självklart ska maten hålla samma höga standard. Nu ska vi klarlägga om den gör det - och ta fram de förbättringar som kan behöva göras för att den ska svara mot höga krav.

16 augusti 2011

Verkliga lösningar på verkliga problem

Idag skriver socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och Försäkringskassans projektledare Jan Larsson på Svenska Dagbladets debattsida om åtgäder för att stärka de sjukas rättsäkerhet. Det är välkomna åtgärder, men inte nog med det.

Debatten om hur sjukförsäkringen ska fungera har vid det här laget svallat högt i ganska många år. det är värt att hålla i minnet att den inte började 2006, utan långt dessförinnan. Våra socialförsäkringar har länge brottats med problem som bara allt för länge har sopats under mattan. I själva verket har problemen visat sig så svåra att bemästra, att det har behövts flera paket med åtgärder - och jag hör till dem som inte tror att sista ordet är sagt. Förbättringarna måste komma successivt, men det gäller också att komma ihåg varför de görs.

Färra är idag sjukskrivna än för fem år sedan, och det är väldigt bra. Av debatten kan man ibland få intrycket att en sjukskrivning närmast är något eftersträvansvärt, när det självklara inte borde vara att få ersättning om man har nedsättning i sin arbetsförmåga. Det självklart eftersträvansvärda måste vara att bli frisk.

För att åstadkomma detta måste man naturligtvis veta det som så länga varit så sorgligt eftersatt, nämligen en hållbar och rättsäker definition på vad arbetsförmåga är - men också en bred överenskommelse om vad som är viktigt att uppnå och varför detta är viktigt för de människor av kött och blod somo drabbas av illa fungerande regler.

Någon bred överenskommelse lär dock inte bli av.

För medan Alliansen arbetar hårt (dagens debattartikel är bara ett av många exempel) med att göra människors levnadsförhållande bättre, så finns det krafter i den politiska debatten som har ett intresse av att framställa varje reform på området, oavsett både syfte och resultat, som ett misslyckande. det är en beklaglig attityd till ett av våra viktigaste samhällsproblem som har lett att att debatten för lite handlar om att på ett konstruktivt sätt lösa problem - och för mycket om att plocka billiga politiska poänger med en likaledes billig retorik.

Vi är många i Alliansen som oroas av både vårdköer, illa fungerande socialförsäkringar och andra uppenbara brister i välfärden. Det krävs hårt arbete för att komma tillrätta med dessa brister. Arbetet pågår för fullt, och kommer att behöva fortsätta. Men steg för steg blir allt fler delar av den gemensamma välfärden allt bättre, även i en mörknande ekonomisk situation.

Att ta ansvar

Det är riktigt som (s) oppositionsråd Vivianne Macdisi säger i dagens Upplandsnytt, att det är Alliansens ansvar att se till så att primärvården fungerar väl. Det ansvaret tar vi.

En viktig del av oppositionens ansvar, för en fungerande politisk dialog, är att tala sanning. Att på stå att primärvården har "centraliserats till större orter" finns det knappast något fog för. Tvärtom har Alliansens politik lett till att flera mindre vårdcentraler finns kvar och fungerar väl inom ramen för den nya ersättningsmodell som oppositionen kritiserade så hårt när den infördes.

Lägg till det att orter som Bålsta och Knivsta dessutom fått nya vårdcentraler. De hör kanske inte till länets minsta orter, men det ökade antalet vårdcentraler har gjort att servicen till medborgarna har blivit bättre även utanför de största orterna.

Till det kommer de satsningar vi gjort i Östhammar, Tierp och Enköping för att decentralisera och förlägga mer vård närmare patienterna.

Alliansens politik leder inte bara till mer vård, och till bättre vård. Den leder också till att vården ges där patienterna vill få den.

14 augusti 2011

Nya utmaningar väntar

Ännu en arbetstermin tar denna vecka sin början. Visserligen var förra veckan den första riktiga arbetsveckan efter semestern, men det är i morgon som allvaret drar igång med möten som ska hållas och beslut som ska fattas. Det ska bli skönt att komma igång igen, och vi är många som är laddade inför det som behöver göras.

För vi har mycket att göra, det råder det inget tvivel om. Fortfarande kan välfärden fungera ännu bättre för att ge alla människor riktigt trygga och bra levnadsvillkor. Allt för mång aär fortfarande utan arbete, med allt vad det innebär av gemenskap och ekonomisk trygghet. Allt för många går dessutom till arbeten som på olika sätt inte passar dem så bra som de skulle kunna göra. Inte nog med att risken för att skadas på jobbet i vissa yrken är hög; matchningen mellan kompetens och arbetsuppgifter skulle kunna vara mycket bättre.

De viktiga välfärdsområden som landstinget har ansvar för är inget undantag. Väntetiderna i vården är, trots alla de reformer som har genomförts, fortfarande för långa. Det går att göra mer för att effektivisera den verksamhet vi bedriver, så att fler kan få den vård de behöver - och få den i tid utan att behöva vänta. Landstingens IT-system lämnar mycket att önska, och det är fortfaradne långt ifrån självklart att det är patienten som äger sin journal - inte den behandlande läkaren.

Ekonomin kommer att bli en fråga i fokus även under 2011 och 2012. den som till äventrys trodde att finanskrisen var över bör de senaste veckorna ha fått klart för sig hur viktigt det är att hålla hårt i den offentliga ekonomin. I vårt landsting har vi de senaste åren kunnat bygga upp goda överskott, och de kan verkligen behövas nu när ekonomin åter blir kärvare. Desutom ökar kraven ytterligare på att anpassa verksamhetens kostnader till given budget.

Till det kommer kollektivtrafiken, ett nytt och spännande ansvar för landstinget. Här är utmaningen inte bara att få bussar och (framför allt) tåg att gå i tid. Det gäller att återställa ett sargat förtroende för kollektivtrafiken efter vinterns snökaos och sommarens bemanningstrassel, men också att få fler att välja buss och tåg framför bilen. Det, i sin tur, förutsätter punktliga, bekväma och effektiva kollektiva transporter som gör att människor som ett aktivt val föredrar att resa med tåg eller buss. Så länge bilen uppfattas som smidigare eller bekvämare kommer det att vara svårt att motivera ett byte från bil till buss eller tåg.

För egen del ser jag med spänning fram emot möjligheten att arbeta med alla dessa, och många andra frågor i landstingspolitiken. mest av allt ser jag fram emot att samarbete med vänner både i mitt eget parti och i de andra allianspartierna. Vårt goda samarbete bygger mycket på en kombination av samförstånd och personkemi som betyder mycket för det fina samarbete vi kunnat bygga upp. det har i sin tur lett till de goda, men kanske inte så uppmärksammade, resultat som vi nått i vårt landsting. Både 2010 och 2011 har vårt landsting hört till den främsta tredjedelen i landet, då Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjort en sammanvägd bedömning av alla landsting. Det sporrar, men vi är inte nöjda. Du som bor i Uppsala län kan vara säker på att vi i alla lägen gör vårt bästa för att bli ännu bättre. det är vårt löfte inför hösten 2011.

13 augusti 2011

Ride of Hope - för barnens skull

Idag hade jag nöjet att ta emot två symboliska spikar från "Ride of Hope", Barncancerfondens årliga cykellopp till förmån för Barncancerfonden. Läs mer här.

Skälet till att jag stod som mottagare är att ett Ronald McDonald-Hus, det femte i Sverige, byggs i Uppsala med byggstart nästa år. För oss som ansvariga för ett av landets största universitetssjukhus med en omfattande barnsjukvård är detta givetvis ett oerhört angeläget projekt. Att en aov orsakerna till att huset byggs är det nationella projektet Skandionkliniken gör inte saken mindre angelägen. Till detta kommer, som exempel, också den satsning på en särskild intensivvårdsavdelning för barn som nu byggs upp vid Akademiska sjukhuset. De två riksspecialiteter, för kraniofacial kirurgi och avancerade brännskador, som vårt landsting fått ansvar för har också stark inriktning på barn. Akademiska sjukhuset är också starkt när det gäller barnkirurgi, neonatalvård och mycket annat med särskild inriktning på barn, till exempel inom psykiatrin.

Allt detta görs som ett led i att utveckla Akademiska sjukhuset som ett ledande universitetssjukhus, men självklart också med en särskild omtanke om barns behov. Jag tror inte att det finns någon som är oberörd av barn som drabbas av svåra sjukdomar. Det drabbar dessutom inte bara det sjuka barnet utan blir en angelägenhet för hela familjen - inte minst det sjuka barnets syskon.

Vi i Alliansen tittar också på fler satsningar för barnens bästa. På detta som på många andra områden har mycket gjorts - men mycket återstår att göra. Och på detta som på andra områden är det konkreta satsningar snarare än prat och flashiga utspel som ger resultat.

12 augusti 2011

Att ta till våld är inte en lösning i en demokrati

Med förundran och inte så lite bestörtning läser jag dagens ledare i Aftonbladet. Däremot är jag inte så förvånad. Nog visste jag att frustrationen är stor i de socialdemokratiska leden, men detta tar ändå priset. Ledarskrbenten Karin Pettersson, före detta kommunikationschef (S) drar paralleller mellan kravallerna i London och den folkliga resningen i Egypten.

Det ger anledning till ett antal frågor som varje socialdemokrat faktiskt bör vara skyldig att besvara. Är den folkvalda regeringen i Storbritannien verkligen jämförbar med Mubaraks regim i Egypten? Finns det vissa typer av politiskt betingat våld som är försvarligt, och i så fall vilka? Är det lika legitimt att ge politiskt uttryck för protester med våld mot vänster som mot höger?

I grund och botten är Petterssons hårresande parallell ändå begriplig - om man betänker att den ger uttryck för en frustrerad socialdemokrati i opposition, i fullkomlig avsaknad av egna idéer. Väldigt många i Karin Petterssons parti anser nämligen att en regering som röstats fram av väljarna utan att ha ett socialdemokratiskt inslag eller stöd måste vara suspekt i någon mening. Det kan, enligt dessa, helt enkelt inte stå rätt till om en icke-socialistisk regering får väljarnas förtroende. Med den världsbilden, och den demokratisynen, kan man givetvis se kriminella element som brukar dödligt våld i Londons fattiga förorter, som ett berättigat uttryck för "unga människors aktivism". Det kan vara på plats att påpeka för den som nickar instämmande till Karin Petterssons resonemang att denna "aktivism" har kostat oskyldiga människor livet.

11 augusti 2011

Samarbete för de äldres bästa

Dagen har ägnats åt diskussioner med kollegorna i länets kommuner. Ämnet har varit hur vi på bästa sätt kan ta hand om dem som har de största behoven av landstingets och kommunernas insatser, nämligen de mest sjuka äldre.
Allt för ofta får jag del av berättelser om gamla och mycket sköra människor som kommer till Akademiska sjukhuset för operation eller behandling och sedan blir liggande kvar på en vårdavdelning för att vi idag inte har någon annan lämplig vårdform. På sjukhuset ska man definitivt bli inlagd om man behöver det stora och kompletta sjukhusets resurser, men efter en operation, en stroke eller en infektion måste man - särskilt om man är gammal och skör - också kunna få en riktigt bra omvårdnad och eftervård.
I Östhammar startade vi för ett år sedan arbetet med att inrätta en närvårdsavdelning, och i våras kunde den invigas. Nu finns 18 platser som sparar massor av ambulanstransporter mellan Uppsala och Östhammar, gör att äldre kan vårdas närmare hemmet, ger möjlighet till avlastning för anhöriga och kopplar ihop boende och vård på ett bra sätt.
Vårde blir alltså bättre. Parienterna är nöjda och mer vård och omvårdnad kan ges till dem som har de största behoven.
Men det måste ju kosta jättemycket...Eller???
Nej. Sanningen är att detta faktiskt kostar mindre än att göra som man brukar. En vårdplats på sjukhus är dyr, mycket dyr. Räknatn per vårddygn blir det alltså väldigt dyrt om det i sjukhussängen ligger en patient som med fördel kan vårdas någon annan stans. Det gör att närvårdsarbetet är bra för alla inblandade - och man kan fråga sig varför vi inte kommit i gång i fler kommuner med det som redan har startat i Östhammar.
Hösten 2011 är detta, tillsammans med att hålla ett vakande öga på landstingets ekonomi, en prioriterad fråga. Före mandatperiodens slut vill jag att Uppsala län ska ha den bästa omvådnaden och vården om de mest sjuka äldre. Jag tror att det kan göras, och det på ett sätt som dessutom hjälper till att klara landstingets ekonomi. Alla vinner på bättre samverkan om de äldre!

Koll på läget

Radio Uppland, UNT och TV4 gör alla förtjänstfulla inslag om skuldkrisens effekt på kommunerna. Läget för landstinget är givetvis detsamma; landstingets intäkter är ju nästan helt och hållet baserat på skatter, och hur mycket kommuner och landsting får in i skatt är beroende av konjunkturen. Ju mer folk arbetar, desto mer kommer in i kommunal- och landstingsskatt – och desto mer finns att använda till välfärdens kärna.



Det är därför vi håller ekonomin i hårda tyglar – och därför du ibland kan läsa om vad som ute i verksamheten uppfattas som ”nedskärningar”. Det som dock kan vara bra att veta är att vårt landsting aldrig lagt så mycket pengar som nu på hälso- och sjukvård. Alliansen har kunnat öka satsningarna eftersom ekonomin gett möjlighet och utrymme till det. Samtidigt är landstingets ekonomi, paradoxalt nog, starkare än någonsin. Det gör att vi kan möta en eventuell nedgång i ekonomin med ganska goda marginaler.



Men just som min kollega, Uppsala kommuns finanskommunalråd Gunnar Hedberg, påpekar i Radio Uppland, så gäller det att ha en hög beredskap. Om konjunkturen faller och arbetslösheten ökar, måste landstinget liksom 2008 snabbt kunna ställa om till tuffare villkor. Det som då gäller är att snabbt kunna göra sådant som kan ge effekter så att allt för drastiska åtgärder inite behöver tas till längre fram. Och den beredskapen måste den som har ansvar för en kommuner eller ett landstings ekonomi alltid ha.



Vi jobbar just nu på med 2012 års budget. Läget är ovisst, men som många andra bedömare ser det just nu inte ut som om den pågående oron på världens börser ska få någon bestående effekt på ekonomin. Men man kan aldrig veta. Och det är bättre att planera för det värsta än att hoppas på det bästa – utan att för den skull överdriva sin pessisimism.


Viktigast av allt är trots allt att ta ansvar. Populism och enkla lösningar är det sista den pågående krisen behöver. Det gäller i kommuner och landsting såväl som nationellt och globalt. Och den utgångspunkten är ledstjärna i landstingets pågående budgetarbete.

10 augusti 2011

Skuldkris och populism - orsak och verkan

I kvällens Aktuellt ställdes frågan om skuldkrisen kan leda till att populismen kan slå rot i politiken. Frågan är lätt att förstå, men den ger anledning till reflektion.

I själva verket är det ju snarare så, att det är populism som är skuldkrisens orsak och den enda verkliga boten för att komma ur problemen är en politisk ledning som vill och vågar ta ansvar.

Orsaken till problemen i exempelvis Grekland, Spanien och Portugal - för att inte tala om USA - är ju att regeringarna i dessa länder har agerat..tja, just populistiskt. Genom att göra av med mer pengar än de egentligen förfogar över, så har situationen till sist blivit ohållbar. Förr eller senare måste då notan betalas, och då blir medicinen besk.

Dessvärre gríper populismen omkring sig även då notan ska betalas. Det finns nämligen ingen annan väg än att anpassa statens utgifter till inkomsterna - och med den välfärdsmodell som är förhärskande så blir följden ofrånkomligen att den som i mer eller mindre grad får sin försörjning från det allmänna drabbas. Problemet, och det som i verklig mening leder till populism, är att detta sannerligen inte är några av breda väljarkretsar uppskattade åtgärder.

Men men... även detta kan hanteras med en gnutta populism. Att prata om att "de rika" ska "ta sitt ansvar" låter givetvis bra. Den som har gott ställt kan ju vara med att betala genom högre skatter. Kuxet är bara, att om resonemanget och ekvationen ska gå ihop, så måste ganska många människor med ganska normala inkomster räknas till dessa rika. och när skattehöjningarna kryper ner till normala inkomstnivåer så nås snabbt den nivå där samma inkomstlägen också får del av de offentligt finansierade verksamhet som också betalas med skattemedel. Att inbilla sig att "de riktigt rika" är tillräckligt många eller tillräckligt rika för att få ekvationen att gå ihop är antingen okunnigt eller naivt. Eller i värsta fall bådadera.

Den beska sanningen är att det inte finns några genvägar. Om de offentliga utgifterna är för höga, så är det inte säkert att den bästa lösningen är att höja de offentliga intäkterna - det vill säga skatterna. Höjda skatter har nämligen den otrevliga effekten att det kan påverka tillväxten och dessutom leda till att den enskildes marginaler krymper.

Politik handlar inte i första hand om att bli älskad eller kortsiktigt populär. Politik handlar om att bli respekterad och långsiktigt uppskattad. Att hålla hårt i de offentliga finanserna är därför den första och viktigaste uppdraget för varje ansvarskännande politisk ledare. Utan stabila offentliga finanser är den gemensamma välfärden i fara.

Det stora problemet är alltså inte de politiker som är beredda till kraftfulla åtgärder för att lösa skuldkrisen. Problemet är de politiker som b yggt upp välfärden med lånade pengar och som nu inte är beredda att ta sitt ansvar.

Ansvar - en "teknikalitet"

Kostfrågorna i Alliansen sköts med den äran av Nina Lagh i den kostnämnd som vi har gemensam med landstinget i Västmanland. En insändare från miljöpartisten Annika Forsell ger ändå skäl till en bloggkommentar.



Forsell avfärdar förklaringar i landstingsfullmäktige som handlar om landstingets ekonomi och om avtal med andra landsting som ”teknikaliteter”. Det är intressant att få veta, för det säger något om detta partis notoriska förmåga att inte ta ansvar.



Är våra avtal om högspecialiserad vård också ”teknikaliteter”? Är kanske hela driften av Akademiska sjukhuset det? Hur skulle miljöpartiet på nationell nivå hantera en skuldkris om man anser att priset på patientmat bara är en ”teknikalitet”.



All politik handlar om förmåga att ta ansvar. Den förmågan innefattar att förstå sammanhang och inte enbart hemfalla till enkla lösningar. Att kalla komplicerade frågor för ”teknikaliteter” är just det. Maten på lasarettet i Enköping blir inte bättre av att Forsell tror att frågorna kan lösas genom insändare i E-P och svepande uttalanden i landstingsfullmäktige.


08 augusti 2011

När det svajar

Vi är många som idag följer börsens utveckling i stort sett timme för timme. Världsekonomins utveckling får stor betydelse även för vårt landsting, och fallande bröser kan mycket väl leda till en ny ekonomisk nedgång, både globalt och i vårt land. En sådan nedgång passerar inte utan konsekvenser även för landstinget. Om vi skulle förlora en enda procent av våra skatteintäkter, så blir följden att ungefär 70 miljoner mindre finns at använda till viktig verksamhet i vården och kollektivtrafiken. Det är också just därför som vi i flera år haft en mycket återhållsam ekonomisk politik i vårt landsting. det har lett till att vi i stället för dramatiska besparingar har haft flera år med tuffa diskussioner om hur stora kostnadsökningar landsitngets ekonomi tål - och om vi ser längre tillkbaka på den historiska utvecklingen, så kan vi konstatera att vi aldrig stått så väl rustade att möta nedgångar i skatteintäkterna som idag.

Samtidigt är kostnadsutvecklingen fortfarande allt för hög, och den verksamhet landstinget bedriver i egen regi måste fortsätta att bli effektivare och helt enkelt producera mer vård för mindre pengar. Valet står annars mellan att höja skatten dramatiskt, vilket får konsekvenser även för medborgarnas privata konsumtion, eller att göra ganska kraftiga ingrepp i verksamheten. Och det senare är det knappast någon som vill.

Men det är också exakt vad som är bar att ha i bakhuvudet, näralternativ till den ansvarsfulla politik som Alliansen för presenteras. Visst vore det härligt med nya spännand e(och ofinansierade satsningar på olika områden. Problemet är bara att riskerna då ökar dramatiskt för a framtida mer drastiska åtgärder för att klara ekonomin. Att vi är lyckligt lottade i vårt landsting är gott och väl, men jag får oroande rapporter från andra landsting och kommuner som inte i samma grad sett till att samla i ladorna och att hålla kostnaderna i nivå med intäkterna. Det är värt att minnas när stormen tar till.

Förutsägbarhet och stabilitet är A och O för att det ska råda ordning och reda i ekonomin. Vårt landsting har lagt grunden för en sådan stabilitet, och det ger möjlighet att planera i lugn och ro - om den globala och nationella ekonomin utvecklas som vi alla hoppas. En kraftig nedgång kan däremot få konsekvenser även för välfärden i vårt landsting. Därför finns det anledning att följa vad som händer på finansmarknaderna och i den globala ekonomiska politiken. Låt oss hoppas att det går väl.

Sanning och konsekvens

Vänsterpartiets Sören Bergqvist förnekar sig inte. Allt, precis allt, som kan klandras av olika skäl kan skyllas på det som Bergqvist kallar för "borgarnas politik". mer konkret är det alltid fel att vi som människor får göra olika val. Och om verkligheten inte stämmer kan man ju skarva lite.

Alltså har Bergqvist i en insändare (UNT 31 juli) påstått att husläkare kan dra in körkort. Men indragning av körkort beslutas inte av en enskild husläkare utan av Transportstyrelsen.

Det allmänna hälsoläget i vårt län är bättre idag än 2006, då "borgarna tog över". det vet Bergqvist och hans vänner i vänstern. Därför ser vi påståenden som detta i media. Eftersom verkligheten inte talar för vänstern får man ljuga, skarva och hitta på lite grann, för då kan man få "borgarnas politik" att framstå i en sämre dager. Ändamålen helgar, som bekant medlen.

Sanningen är att konsekvensen för medboararna av Alliansens politik är att de fått bättre hälsa och bättre möjlighet att välja vårsgivare. Samtidigt har landstingets ekonomi förbättrats kraftigt.

07 augusti 2011

Dags för politisk klimatförändring

På senare tid har det i den allmänna debatten dykt upp två frågor, som har fått mig att fundera en del över debattklimatet och nivån på argumentationen i svensk välfärdspolitik.

De två frågorna är socialdepartementets förslag om en höjning av högkostnadsskyddet hälso- och sjukvården samt ett förslag om att flytta kostnadsansvaret för vissa särskilda hjälpmedel (bland annat insulinpumpar) från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) till landstingen.

I inget av fallen handlar det om stora och genomgripande förändringar av vår välfärdspolitik, snarare om administrativa justeringar som får ett av världens bästa välfärdssystem att fungera ännu bättre och bli ännu robustare. Sådana justeringar kan sannerligen behövas i en tid då den globala ekonomin är i gungning. Det är till och med så, att systsmet som helhet är än mer hotat om inga justeringar görs.

Nivåerna i högkostnadsskyddet har inte höjts sedan i slutet av 90-talet, vilket gör att redan en indexjustering skulle leda till högre kostnadsökningar än de som nu föreslås. Med andra ord: om man jämför nivån på högkostnadsskyddet år 2000 med den nivå som blir aktuell efter den nu föreslagna höjningen, så var 2000 års nivå en tyngre börda att bäraför den enskilda patienten än den nivå som nu blir aktuell efter en höjning. Det finns alltså inga sakliga skäl för att påstå att den föreslagna höjningen skulle vara fördelningspolitiskt orimlig (eller ”slå stenhårt mot de svaga” som retoriken säger). Förr eller senare måste skyddet justeras, och ju längre man väntar desto större blir höjningen

Förslaget om att flytta ansvaret för vissa hjälpmedel hänger direkt ihop med var kostnadsansvaret för sjukvården som helhet ligger. Motivet för en förändring är således mer praktiskt än betingat av besparingar eller andra förändringar i själva välfärden. Däremot leder en sådan förändring till att de resurser som tillförs vården kan användas klokare. Att inte göra sådana justeringar riskerar dessutom att leda till att produktutvecklingen av dessa typer av läkemedel påverkas negativt. Ju närmare användaren besluten fattas, desto bättre är det.

I bägge fallen handlar det alltså om att se till så att den gemensamma välfärden fungerar bättre. Lite annorlunda än förut, men utan stora konsekvenser av exempelvis fördelningspolitisk karaktär. Snarare en typ av justeringar som hela tiden måste göras, oavsett vilken färg det råkar vara på de beslutsfattare som har ansvaret.

Sådana politiska beslut kan givetvis ifrågasättas och debatteras – men det minsta man kan begära är då att frågorna och debatter bygger på saklig grund.

Jag har de senaste dagarna följt ett antal bloggar, facebookgrupper, hemsidor och media på nätet, och jag måste säga att jag blir direkt förfärad av det jag ser. Faktum är att jag inte hittat ett enda sakargument mot dessa båda förslag, men desto mer av en helt annan karaktär. Några av de argument som vi i Alliansen således har att bemöta i argumentationen om dessa förslag är ”dårpippi” , ”ättestupa” , ”de sparkar på de som redan ligger” , ”ännu ett förslag från borgarpacket med Reinfeldt i spetsen” (både statsministern och andra kallas också för ännu värre saker, men det tar jag inte upp här) , ”dom är inte riktigt kloka” , ”ännu mera idioti” och så vidare. Det är helt enkelt legitimt att använda rena okvädningsord i stället för att föra fram, sakliga invändningar och presentera alternativ.

Inte nog med det. När insiktsfulla kommentarer frågar efter just sakskäl emot förslagen så följer ofta ett svar från de okvädande att man ”inte är så insatt” eller”har hört att” förslagen ska få hela andra konsekvenser än de faktiska. Man kan ju fråga sig varifrån man i dessa fall hört detta. I några fall, där jag talat med människor som kritiserat förslagen, så har det visat sig att den som framför kritiken inte ens har läst förslaget. Det underlättar inte precis en saklig diskussion.

Med andra ord: en bra utgångspunkt för att vi ska få ett respektfullt och ömsesidigt klimat i den svenska politiska debatten är att betrakta motståndarens argument på samma sätt som man ser på sina egna – och tvärtom. OM man anser att det viktigaste argument man har om sina motståndarens uppfattning är att ”de sparkar på de som ligger” eller helt enkelt att motståndaren är ”korkad” , ”idiot” eller vill förslava människor; ja, då bör man kanske fundera vilken respekt även de egna argumenten är värda.

Med detta sagt kan jag än en gång konstatera att socialdepartementets förslag till nya nivåer i högkostnadsskyddet motsvarar en helt normal indexuppräkning och att förändringarna av vem som bekostar vissa hjälpmedel är en administrativ förändring. Den som vill påstå indexuppräkningar och administrativa förändringar ”hotar välfärden” eller ”ökar klyftorna” får givetvis påstå det, om man vill. Men man bör då också vara beredd att komma med en något mer saklig underbyggnad än att den som lagt fram förslaget är en idiot. Det ger liksom en lite varmare och trevligare debatt.

04 augusti 2011

Äntligen på rätt väg i USA - eller?

Det är en turbulent tid i politiken, men också i ekonomin och i samhället i stort. Den kanske allvarligaste samhällsekonomiska turbulensen på senare tid har gällt USA, som länge befinnit sig på randen till vad som närmast skulle ha inneburit en statsbankrutt. Om orsakerna till detta ska jag inte skriva; det finns andra som gör det bättre.
Om än tillfälligt på fallrepet är USA ändå världens största ekonomi, med avgörande inflytande på hela den globala ekonomin. Det gjorde naturligtvis ansvaret extra tungt på de amerikanska politikernas axlar. Frågan är om de axlade detta ansvar. Men personliga svar är att det är mycket tveksamt.
Själva poängen med det ekonomiska - och politiska - system som de flesta av oss förordar är att skapa stabilitet, trovärdighet och förutsägbarhet. Marknadsekonomin och rättstaten bygger på just detta, och det lagstiftande och verkställande politiska systemet har en aktiv roll för att detta ska komma till stånd. I många fall är makten delad mellan dessa båda grenar, men i vissa fall måste lagstiftaren (parlamentet/kongessen) och den verkställande politiska makten (regeringen/presidenten) interagera med varandra. Då är det klokt att respektera både den andra partens roll i det politiska systemet och vederbörandes politiska inriktning.
Jag ska nu inte författa mer än så om amerikanskt statsskick (som jag en gång i världen studerat), utan bara konstatera att det inte fungerade så bra den här gången, att det kommer att få mycket allvarliga följder för världsekonomin (även om det tillfälligt har löst sig) och att felet i mina ögon i ganska hög grad - men inte enbart - ligger på den republikanskt dominerade (även om demokraterna har majoritet i senaten) kongressen. Och då inte minst den så kallade Tea Party-rörelsen.
Maktdelning är bra. Personligen delar jag också många av de värderingar som gör att representanthuset har republikans majoritet. Men när maktdelningen får till följd att presidenten som regeringschef helt enkelt inte kan utöva den exekutiva makten - jag då är det helt enkelt inte alls bra. Det som har hänt i USA kan mycket väl får konsekvenser för hela världens förtroende fäör USAs politiska och ekonomiska ledarskap, och de konsekvenserna är inte så muntra att fundera över.
Skeendet i USA visar således att även en minoritet har ett ansvar i ett fungerande politiskt system. I fallet USA har det handlat mycket om att sätta käppar i hjulet för den sittande presidenten, mer av taktiska skäl än av realpolitiska. Och att mer moderata republikaner och tilloch med demokrater då gör gemensam sak med de mer extrema i senat och representanthus - det visar att värdet av att ge presidenten en näsbränna skattas högre än verkliga politiska vinster. Priset för det kan, som sagt, bli mycket högre än de eventuella politiska vinterna i sammanhanget. Det som återstår att se är vad väljarna nästa år har att säga om saken.
Låt oss nu hoppas att förtroendet för den amerikanska ekonomin snabbt återvänder och att hotet om en recession lika snabbt kan röjas ur vägen. Det behövs, inte bara för den amerikanska ekonomin och inte ens för den globala konjunkturen på kort sikt. Det behövs för att säkra förtroendet för hela den ekonomiska världsordningen och därmed för välfärden både i vårt land och på andra håll.

01 augusti 2011

Ständig förbättring.

Den senaste tiden har en del medial uppmärksamhet ägnats en rapport från landstingets revisorer som publicerades i vintras. Jag har åter igen läst rapporten, och funderat en del både över rapportens innehåll och medias vinkling av den.

Rapporten är nämligen ganska tydlig. Hälso- och sjukvårdsstyrelsens uppföljning av privata vårdgivare har de senaste åren blivit bättre, och konktrollen av externa vårdgivare är idag tillräcklig. Det uttrycks bland annat med följande, citerat ur rapportens sammanfattning:

Utifrån vad som framkommit vid vår granskning och utifrån ställda revisionsfrågor och revisionskriterier bedömer vi att Hälso-och sjukvårdsstyrelsen:

- har genom avtal tillförsäkrat sig insyn i de verksamheter landstinget köper från externa vårdgivare

- har utvecklat och förbättrat förvaltningsprganisationen för kontroll och uppföljning av externa utförare, dock bör enligt vår mening organisationen ytterligare förtydligas och utvecklas (min notering: detta pågår redan, se nedan).

- har använt sig av erhållen information för att styra verksamheten och förbättra styrningen av de externa utförarna där så bedömts nörvändigt

- under senare år väsentligt förbättrat kontrollen och uppföljningen av de externa vårdgivarna

Nu ska på en gång sägas, att detta inte är alla punkter i den sammanfattning av rapporten som gjorts. det finns också en rad punkter där revisorerna gör exakt det som är deras uppgift, nämligen lämnar råd och anvisningar om hur kontrollen och uppföljningen kan utvecklas ytterligare. Det är i detta som i andra fall gott och väl att revisorerna lämnar sådana råd, för annars skulle deras arbete inte vara värd de skattemedel som vi i landstinget lägger på deras arbete. Men att kalla punkter som "vi bedömer att den information som ges muntligen dokumenteras i protokoll" eller " att en sammanställd rapportering av verksamhetsberättelser per avtalsområde bör ske" för "kritik från revisorern" är nog att skjuta över målet. Minst sagt. I synnerhet som just detta, och en hel del annat, redan pågår.

Den vård som landstinget finansierar ska nämligen följas upp noga, både med avseende på kvalitet, ekonomi och organsiation. det görs också, och det görs år från år allt mer och allt bättre.

Det är dock som sagt inte riktigt den bild man får i media. I Upsala Ny Tidning kan man läsa rubriken "dålig uppföljning av privata vårdgivare" och i texten att "landstinget gör inte tillräckliga kontroller av privata vårdgivare". Det påståendet har faktiskt ingen täckning i den revisionsrapport som refereras. Även om det på vissa punkter kan vara "oklart" (det uttrycket används nämligen) hur uppföljningen sker, så talar alltså rapporten som helhet sitt tydliga språk: uppföljningen är bra och tillräcklig, men den kan bli ännu bättre.

På det viset speglar revisionsrapporten hela det arbete som vi i Alliansen bedriver i vårt landsting. Det är mycket som är bra, men ingenting som är så bra så att det inte kan bli bättre. Detta förbättringsarbete pågår ständigt, och det ger sakta men säkert resultat.

Med andra ord: det som är bra ska bli ännu bättre, och det som är fel ska rättas till. Det är för övrigt en grundsats som borde tillämpas äver i andra sammanhang än i landstinget. Inte minst det där med att rätta till fel...