31 mars 2011

Akuta problem - långsiktiga lösningar

Jag noterar idag att Socialstyrelsen enligt en TT-artikel (som jag inte hittat på nätet) i UNT konstaterar att väntetiderna på landets akutmottagningar är för långa. Socialstyrelsens utredning konstaterar också att det beror på att sökmönstret har ändrats på senare år. För den som följt oss i Alliansen och vårt arbete just med att förbättra det akuta omhändertagandet är detta inget nytt. problemen med långa väntetider på akutmottagningar är inte bara ett problem för akutmottagningen - det är just det vi jobba med. Många av de patienter som söker sig till sjukvården via sjukhusets akutmottagningar skulle få ett bättre omhändertagande - och ett bättre bemötande! - omo de först vände sig till andra instanser: närakuten, primärvårdens vårdcentraler och inte minst de närvårdsenheter som vi nu arbetar med att öppna. Det sista gäller framför allt de äldre med stora vård- och omvårdnadsbehov som är väl kända av vården och den kommunala omsorgen men som ibland behöver snabba medicinska insatser. de ska naturligtvis inte tas in via en akutmottagning utan kunna läggas in direkt på en anpassad vårdavdelning. Problemet i detta som i många andra fall är att lösningarna sällan är enkla eller kan genomföras i en handvändning. Men vi jobbar med frågan och är övertygade om att vi efter hand kan se både ett bättre akut mottagande för dem osm behöver och bättre vård och bemötand eäven för alla andra som söker vård av olika skäl.

30 mars 2011

I baksätet

Det här inlägget handlar egentligen inte om att Uppsala kommun tyvärr förlorar bandyfinalen. Möjligen är det föranlåtet av Miljöpartiets oppositionsråd Maria Gardfjells uttalande i frågan. Ilägget handlar nämligen om olika sätt att utöva den svåra konsten att vara i politisk opposition. Det ena sättet att utöva politik i opposition, det är att konstruktivt forma en egen linje i olika aktuella frågor - och konsekvent driva den oavsett om den leder till att man får igenom sina förslag eller inte. Påfallade ofta brukar den hållningen leda till ett eller annat politiskt resultat, i form av att man trots minoritetsställning (det är liksom skälet till att man är i opposition) får majoritetens gehör för sina synpunkter. Ett glatt humör och, inte minst, en insikt om att man är just i minoritet - vilket i sin tur beror på att man inte lockade tillräckligt många väljare - brukar vara effektiva hjälpmedel på vägen. Man kan också bedriva oppostion genom att vara emot. Driver man den oppositionslinjen konsekvent kan man således konsekvent vara emot pricis allting som majoriteten driver. Det slutar förr eller senare, oftast förr, med att majoriteten slutar lyssna och inte bryr sig så mycket. Vilket kanske inte är så konstigt. En annan inte obetydlig kategori som också brukar tröttna rätt fort är väljarna - vilket brukar leda till att den formen av opposition inte bara kan bli tröttsam utan också långvarig. Den tredje grundtypen för oppositonsarbete är att inte ens vara emot, utan att helt enkelt i alla lägen vara "kritisk". För det kan man alltid vara. En skicklig oppositionskritiker kan rikta kritik mot precis allting. Det finns ingen anledning i det läget att stoppa vid att vara kritisk emot själva den politik som majoriteten för - absolut inte. Kritiken kan riktas mot precis allting som finns, och i slutänden kanaliseras som kritik mot just den politiska styrningen. Begrepp som "ansvar" och "ledning" kan stoppas in här och var, för att öka graden av lämplig självrättfärdighet. Nu ska på en gång tilläggas att de olika formerna av opposition bedrivs i alla politiska läger varhelst det finns en minoritet som således agerar i opposition. Mitt råd till dig, käre bloggläsare, det är att syna den politiska opposition vi kan se på olika håll och på olika nivåer. Granska om det är "käpp-i-hjulet-och-grus-i-maskineriet" som är grunden för den politik oppostionen för, eller om det möjligen finns kloka och konstruktiva förslag. Passa gärna också på att granska om förslagen då handlar om konkreta förändringar för medborgarnas bästa eller om det snarare verkar vara så att både kritik mot majoriteten och innehållet i förslagen snarare andas något i stil med att "det borde vara vi som sitter vid makten, egentligen". Det blir lite grann som att styra från baksätet. Och det brukar ju sällan bli särskilt bra. För egen del missunnar jag ingen att vara kritisk vare sig mot mig personligen eller mot den politik vi för. Däremot skulle jag emellanåt uppskatta om jag kunde få ett enda litet klart besked om vad det egentligen är oppositionen vill. Det är man nämligen ytterst sällan intresserad av att berätta. Det är ju i och för sig en sorts kritik mot oppositionen, fast det tycker jag själv är mindre viktigt. Det viktiga för mig är den politik vi i Alliansen för, och vad den faktiskt innebär för väljarna.

28 mars 2011

Politikens viktiga uppgift

På enare tid har det allt oftare dykt upp påståenden om att det ena och det andra i politikens värld skulle vara "marknadens" eller "avregleringarnas" fel att saker och ting som finansieras med skattemedel inte fungerar så bra som man skulle kunna vänta sig. Det är bara det, att alltihop bygger på en jättelik missuppfattning. Sjukvården, skolan och omsorgen är inte ett dugg mindre finansierad eller politiskt styrd än det var för tio eller tjugo år sedan. Tvärtom är det faktiskt så att mer pengar än någonsin används just för dessa verksamheter i välfärdens absoluta kärna. Problemet liger i språket och i användningen av olika värdeladdade ord. Jag har till exempel noterat att det är våra politiska motståndare som mest och oftast pratar både positivt och negativt om "marknadslösningar" inom de offentligt finansierade systemen. Men några marknadslösningar kan det knappast någonsin bli fråga om när det gäller verksamhet som styrs med politiska beslut och finansieras via skatter. Att det finns en mångfald av utförare som i någon mening till och med kan sägas konkurrera förändrar inte saken. Marknaden bygger på raka motsatsen, nämligen personlig/privat finansiering och total frånvaro av varje form av offentlig styrning. Och det kan det ju inte vara fråga om, per definition, när det handlar om verksamhet som beslutas och styrs av politiker. Vad handlar deå debatten om egentligen? Tja, det är inte heller så konstigt. Det handlar om vad vi politiker främst ska fatta beslut om och hur den verksamhet som styrs och finansieras politiskt egentligen ska utföras. Därstår striden mellan dem som tycker att politiska beslut även ska reglera detaljer, medan vi andra tror mer på att människor kan bestämma själva.

27 mars 2011

Tuffa arbetsvillkor

En stilla ledig dag fylld av söndagssysslor blir det utrymme för lite reflektion om en del av politikens villkor, nämligen förhållandet till medierna. Det är en både kärleksfull och många gånger konfliktfylld relation som väldigt tydligt bygger på ett ömsesidigt beroende men också stora krav - från bägge sidor - på det som inte minst ska prägla mediernas och journalisternas arbetssätt: kravet på saklighet, objektivitet och allsidighet. Det som närmast får mig att skriva är ett par inslag de senaste dagarna i lokala medier som på ett bra sätt belyser journalisternas svåra arbetssituation men också visar vilka krav som är rimliga att ställa på den som arbetar professionellt med journalistik. Det handlar om vikten av att det inte bara blir rätt, utan också korrekt och så objektivt och sakligt som det någonsin går. Och det är inte helt enkelt för en stressad reporter med krav på deadlines och bra material. Jag rör mig på stan i Uppsala i stort sett varje veckordag. De senaste dagarna har ett nytt fenomen dykt upp, nämligen en mindre krets personer som träget brukar stå i ett hörn av Stora Torget. Ingen av gångerna då jag gått förbi har antalet personer varit fler än en handfull - eller om man så vill det antal personer som dyker upp på i stort sett vilket möte som helst. Denna mindre krets av, i flera fall, höggradigt partiaktiva personer är knappast ett utttryck för någon massiv folklig vrede; snarare som sagt en mindre krets personer som ger uttryck för sina synpunkter och sin oro. De vill nämligen avskaffa kärnkraften och passar givetvis på att bilda opinion nu, när media rapporterar flitigt från händelserna i Japan. Men är de så många, och har de ett så braskande budskap, att de "förtjänar" utrymme i media? Tja, den ende som ytterst kan bedöma detta är vederbörande mediums ansvarige utgivare - och vi andra, det vill säga alla vi som har media som en viktig grund för vår omvärldsuppfattnining, vi får lita på att medömningen är saklig, korrekt och objektiv. Korrekt och objektivt kräver för övrigt också god sakkunskap, och om den saknas kan det emellanåt bli lite tokigt. En bra journalist behöver således vara hyggligt allmänbildad och dessutom så pass insatt i det man skildrar, så att de mest uppenbara sakfelen helt inte slinker igenom. Och om de gör det, så är det bra med korrekturläsare och redigerare som inte bara kan sätta en riktigt bra rubrik utan också kan se och slå ner på en eller annan felaktighet. Som när ett medium i Stockholm pratar om att "slå ihop femton stift till fyra". Nu börjar Sverige visserligen bli ganska sekulariserat, men nog borde en journalist kunna skilja på ett stift och en församling - och någog borde någon, någon, upptäcka sakfelet innan det läggs ut på vederbörande mediums hemsida. Mitt eget förhållande till de medier som har till uppgift att granska mina förehavanden betraktar jag som gott. Det bygger på respekt och ömsesidig förståelse. Exemplen ovan ser jag som just exempel på att journalisternas arbete är både svårt och knepigt. Därför får man ha respekt för att det inte alltid blir till hundra procent korrekt. Jo, förresten. Grattis till Alexander Gagliano och Kina Pohjanen på Upplandsnytt som belönades med en så kallad Guldspade för en reportageserie om polisen. Vi får hoppas att reportagen fyllde alla tänkbara journalistiska krav.

26 mars 2011

Att prata ger ingen välfärdsutveckling

Nu har jag lyssnat på den nye S-ledaren. Det imponerar inte. Verkligen inte. Samtidigt har jag nämligen funderat över de riktiga utmaningar, som vi som nu har snavr för välfärden kärna står inför. Varje dag och i vart och ett av de beslut som vi behöver fatta.

Sverige har nu fått en riktig opposition, skriver någon; en oppostion med förmåga att möta Alliansen i debatten och i en kamp man mot man. Men politik handlar inte först och främst om att mötas i debatter utan om ett hantverk för att skapa välfärd och trygghet, utveckling och god ekonomi för samhället som helhet och de människor som lever tillsammans och formar samhället. Det handlar då givetvis inte minst om de utmaningar som våra motståndare, Juholt och hans gäng, gärna beskriver men har så förtvivlat får lösningar för.

Det handlar givetvis om sjukförsäkringssystemet. Men i arbetet med sjukförsäkringssystemet är det bra att först komma ihåg att fler har kommit i arbete och därmed tillbaka in i samhällsgemenskapen. Det kommer till uttryck i torra siffror som handlar om ohälsotal och ekonomi på det personliga planet¨. Sedan har sjukförsäkringssystemet fortfarande brister, och de bristerna ska självklart åtgärdas. Och det som behöver göras görs bäst av en Alliansregering med nya lösningar på de problem som sjukförsäkringen dragits med i åratal.

Det handlar om kollektivtrafiken. Idag säger Ingela Nylund Watz, ordförande i Mälardalsrådet, att "folklig vrede räcker långt". Jojo, men den folkliga vreden räcker möjligen för att synliggöra problemet, för att komma tillrätta med orsakerna krävs en långsiktig och tålmodig politik, inte folklig vrede och linjetal.

För oss som är verksamma i landstinget handlar det självklart också om hälso- och sjukvården, och i kommunerna om skolan och omsorgen. Människor får vänta för länge på att få vård, vill inte känna sig som passiva vårdtagare utan egen möjlighet att påverka och välja. Detta håller vi ny tålmodigt och systematiskt på att ändra så att vården bilr mer valbar och anpassad till de önskemålm och behov som patienterna har. Ett steg på vägen är en ökad mångfald - fler som ger vård som patienterna kan välja, helt enkelt. Att detta är ett hot - inte mot välfärdsmodellen som sådan utan mot den socialdemokratiska grundsynen - är bara allt för uppenbart i den politiska vardagen. Juholt kan prata hur mycket han vill om att vara för. I den vardagliga politiken är man emot, emot, emot.

I den ekonomiska politiken vet vi i Alliansen att det gäller att hålla i. Anders Borg utövar ledarskapet, men på alla nivåer i landsting och kommuner är vi hundratals som varje dag går samma match. I det fagliga arbetet möter vi en politisk motståndare som alltid har pengar till allt och som gärna pratar om ekonomsikt ansvarstagande men som inte har mycket att bjuda på bakom de vackra orden. et var till dem som Juholt talade idag, och har fick väntade applåder i retur.

Det går inte att prata fram god välfärd. Det går heller inte att demonisera det arbete som pågår, och som uppmärksammas av många fler än dem som står för den rödröda retoriken. Arbetet med välfärdens utveckling handlar om massor av små steg för att förnya en välfärdsmodell som i grunden är stark och stabil men som kräver åtskilligt av renovering. Det renoveringsarbetet pågår varje dag, även om det kan ta en kort paus ibland för kraftsamling och återhämtning.

Oppositionen kan prata. Alliansen handlar, och välfärden utvecklas.

Jag tror på ljuset

Idag är det Earth Hour. Det är en kampanj som går ut på att vi alla ska släcka ljuset i en timme för att "skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågoan på allvar". Det framgår inte riktigt om landstingsråd hör till "världens beslutsfattare", men jag kan försäkra att landstinget i Uppsala län tar klimatfrågan på stort allvar. Framför allt tycker vi helt enkelt inte att det är särskilt klokt överhuvudtaget att göra av med mer energi än nödvändigt. Just därför lägger vi ned mycket kraft på att vara så energieffektiva som möjligt. Ett mycket ambitiöst miljlöprogram har till syfte att både spara energi - och medborgarnas pengar.

Vårt landsting är också i möjligaste mån med i Earth Hour, det kan du läsa om här. Någon generell släckning är dock inte beordrad, och det har sina orsaker. De orsakerna gör också att jag personligen - personligen, det ska betonas - känner en viss tvekan inför själva kampanjen och dess form.

Ljus har en otrolig symbolik. Vi pratar om ljusa idéer, kallar den epok i historien som byggde på förnuftet för upplysningen och njuter självklart av att vi nu går mot ljusare tider både bokstavligt och i mer överförd mening. Framför allt symboliserar ljuset medmänsklighet, tilltro, hopp och kärlek. Att då "släcka ljuset" som en symbolisk handling är kanske inte det rätta i ett läge när krig pågår i Libyen och miljontals människor lider under grymheter och ofärrätter.

Ljuset symboliserar också utveckling, och det är just utveckling som är lösningen på de problem som "Earth Hour" säger sig vilja uppmärksamma. Världen har blivit oändligt mycket bättre för väldigt många människor bara under de senaste decennierna, och roten till denna dramatiska förbättring är inte att vi släckt ner och låtit det vara mörkt. Roten till den utveckling som gör att allt fler får det allt bättre har snarare handlat om ljus som tänts.

För hundra år sedan gick det helt enkelt inte att släcka ljuset på många platser i vårt land. Är det någon som tror att livet var bättre då? Nej, jag trodde inte det.

Så tänd ett ljus i kväll. Tänd det för någon medmänniska, för goda idéer som för mänskligheten framåt eller varför inte bara för att visa att du tror på en ljusare framtid. Det gör i alla fall jag, men jag tror också att det är klokt att inte slösa i onödan. Vare sig på energi eller på allmänna medel. I kväll och alla andra dagar på året.

23 mars 2011

Vaddå marknadslösningar? Det handlar om medborgarnas makt!

Under de senaste trettio åren har ett spöke gått genom samhället: medborgarmaktens, valfrihetens och mångfaldens spöke. För många aktörer till vänster i politiken har detta varit ett hot, eftersom det minskar de politiska beslutens makt i vardagsfrågor och skjuter fram den enskildes möjligheter att aktivt påverka sin egen livssituation. Föräldrar kan bestämma var barnen ska gå i förskola, patienter vilken vårdcentral de går till och äldre kan själva göra val om vem som ska utföra den mest intima omsorgen. Givetvis leder detta till att människor förvandlas från klienter i behov av politiska beslut till medborgare som inte bara ingår i en samhällsgemenskap utan också har förmåga att fatta aktiva beslut som får konsekvenser för den egna livssituationen.

Om detta tycker akademikerna och debattörerna Jesper Meijling och Sverker Sörlin (DN debatt 20/3) inte särskilt bra. För dem är människors egna val och egna initiativ "marknadslösningar" som inte hör hemma i den politiskt styrda vardagen och som i sig skulle vara skulden till praktiskt taget alla misslyckanden i den minst sagt omfattande samhällssektor som finansieras via skatter och styrs av politiska beslut. Det är bara det att skribenternas analys både är ytterligt grund och totalt felaktig.

För det första kan "marknadslösningar" inte vara aktuella i en verksamhet som finansieras via skatter, ytterst styrs av politiska beslut och vars efterfrågan likaså regleras av politiska begränsningar. Det är således nästan alltid motståndare till så kallade marknadsmodeller inom det offentliga som kallar dem så. Vi andra, som dagligen arbetar med att utveckla dessa modeller, talar hellre om valfrihetslösningar eller medborgarstyrd verksamhet. Det är nämligen vad det handlar om.

För det andra är empirin ytterligt tunn, när det gäller att leda i bevis att dessa modeller skulle upphov till sämre kvalitet och den verksamhet om olika aktörer erbjuder. I själva verket är det så att de kommuner och landsting som kommit längst med dessa medborgarstyrda valfrihetsmodeller i regel också har de nöjdaste medborgarna, den bästa kvalitén beträffande

resultat och dessutom i regel en sund och stabil ekonomi. Problemen med kvalitet, ekonomi och uppföljning finns snarare i de delar av den offentliga ekonomin där de dagliga besluten forfarande bygger på beslut fattade av politiker och företrädare för den verksamhet medborgarnas service utgår från.

Det finns ingen som helst olika syn mellan oss och Meijling/Sörlin på att skolan, vården och omsorgen både skall vara gemensamt finansierade och hålla en hög kvalitet. Det finns heller ingen skillnad i synen på att offentligt finansierad verksamhet faktiskt ska stå under offentlig kontroll. Däremot skiljer vi oss uppenbart i synen på vilken kvalitet som kan uppnås med olika former av styrning utifrån dessa grundsatser, och vad som kan åstadkommas. För Meijling/Sörlin är det uppenbart en styggelse att det finns privata eller fristående utförare oavett vilka resultat de levererar. För oss är det tvärtom självklart att höga krav på kvalitet och insyn för det offentliga för att säkerställa detta är det som politiken i huvudsak ska syssla med – inte att i egen regi producera alla de tjänster som medborgarna faktiskt ställer krav på att får utförda.

Vad debattörerna menar med "marknadslösningar" är således höljt i dunkel. Desto klarare är att det tycks vara själva det faktum att nytänkande och ökad mångfald uppfattas som ett hot mot den rådande, i allt väsentligt socialdemokratiskt formade samhällsmodellen. Vårt nära samarbete i en rad alliansstyrda kommuner och landsting – och de framgångar som detta rönt –övertygar oss inte bara om att färdriktningen är den rätta. Vi är dessutom många, inte minst i den politiska mittfåran, som delar denna övertygelse.

På väg mot en köfri sjukvård

Idag kan vi från landstinget ge det glädjande beskedet att köerna till mammografin är borta. Det betyder verkligen inte att vården har blivit köfri, men i vart fall att vi är en bit på väg.

Det är också exempel på något annat viktigt, något som präglat Alliansens arbete under hela förra mandatperioden - och under denna. När vi ser ett problem, så tar vi tag i det och löser det. Vi har löst många problem - men det finns många, många kvar att ta tag i.

22 mars 2011

Vad sjutton menar Grönvall?

Jag fick anledning att kika in på den blogg som Anders Grönvall, som är oppositionsråd för (S) i Knivsta skriver då och då. Där skriver Grönvall något som förekommer både här och där när (S) är i farten. Den gode Anders är nämligen upprörd över att förlusten för (S) i valet har lett till att "borgerlig politik får fritt spelrum".

Vi ska kanske klara ut hur detta "fria spelrum" har uppkommit. Väljarna fick nämligen rösta i det val som hölls i höstas. De kunde rösta på de partier som nu styrt Knivsta i åtta år - och på Anders Grönvall och hans politiska kompisar. Och väljarna röstade. Väldigt många röstade på oss moderater och de partier som gick till val tillsammans med oss. Inte särskilt många röstade på Anders Grönvall och hans vänsterkompisar. Och som en följd av valresultatet fick vi väljarnas förtroende att fortsätta styra Knivsta - det som Grönvall kallar för "fritt spelrum".

Det är nämligen så, Anders och alla andra socialdemokrater, att det inte är en naturlag att Sverige ska styras efter socialdemokratiska normer och doktriner. Det är väljarna som avgör vilken samhällsutveckling de vill se. Och de tycks gilla vad de ser just nu. Därför har de gett oss förtroendet. Det ger ett visst manöverutrymme, om man säger så.

21 mars 2011

På bestämda tider

Det var så enkelt. Man visste att tågen gick på bestämda tider och sedan så var det bara att åka. Så beskriver Lisbet från Vänge hur det en gång var, och snart kan bli igen. Upprustning av den så kallade Dalabanan planeras nu, och det är en helt avgörande förutsättning för att det ska kunna bli regelbunden tågtrafik mellan Sala och Uppsala. Och då menar jag regelbunden tågtrafik. Riktig, regelbunden tågtrafik, inte den lappa-och-laga-lösning med den så kallade UVEN som våra politiska motståndare försöker koka soppa på. En fungerande pendling kräver fungerande trafik, och UVEN är dessvärre inte så mycket att bygga på.

När då, då? Tja arbete pågår och en annan förutsättning är att Resecentrum i Uppsala blir klart och att vi också får en fungerande pendeltågstrafik mot Stockholm. Trafiken hänger nämligen ihop, och det behöver frigöras tågkapacitet. Men i slutet av 2012 eller början av 2013 bör detta vara på plats. Till glädje inte bara för de som bor i Vänge.

Högre lön eller mer att leva på

Dagen har ägnats åt landstingsstyrelse, och ändå är det en händelse utanför sammanträdesrummet som det känns viktigast att skriva några rader om. Jag blev nämligen uppvaktad av ett antal trevliga sjuksköterskor från Vårdförbundet som påtalade sitt missnöje med sin löneutveckling. För att åskådliggöra sitt missnöje gav de mig en fejkad hundralapp som sades vara "värd" endast 85 kronor. Detta för att visa hur löneutvecklingen halkar efter - i alla fall enligt Vårdförbundet.

Jag ska inte kommentera just Vårdförbundets krav närmare; de är inte den enda fackliga organisation som reser lönekrav. Däremot kan jag konstatera en sak. Sedan 2006 har en 30-årig sjuksköterska med en månadslön på 23.500 kronor fått 1652 kronor mer i månaden - på grund av jobbskatteavdraget. Det är en ganska rejäl ökning om man jämför med vad en aldrig så framgångsrik avtalsrörelse ger. Och det bästa av allt är kanske att det är den statliga skatten som sänks, den går ju som bekant inte till välfärdens kärna i landsting och kommuner som ju finansierar bland annat dem vård där de alldra flesta sjuksköterskor arbetar.

Alliansen ska fortsätta sänka skatten för folk som jobbar. Det är det absolut bästa sättet att ge mer i plånboken. Och det är ju det som ytterst avgör välfärden både för dig och mig.. Mer Allians, alltså, så räcker hundralappen längre.

20 mars 2011

Engagemang, driv och maktspel i politiken

Signaturen "Andreas" har i en kommentar till ett tidigare blogginlägg skrivit att "Den dag [...] pajkastning på sandlådenivå ersätts av engagemang och driv omkring de faktiska sakfrågorna, då ska jag engagera mig inom politiken".

Välkommen när du vill, Andreas! OM du engagerar dig så kommer du mycket snart att upptäcka just det engagemang och det driv som finns hos snart sagt alla som är engagerade i politik - inte minst i politiska partier. Det är ytterst få människor som går med i ett parti av andra skäl än just engagemang i någon sakfråga, och samma engagemang driver ofta människor till otrolig aktivitet i olika frågor. Till nytta och glädje för samhället, det vill säga oss alla.

Men det finns två små små problem till. Det ena är att engagemanget och drivet är väldigt lite värt om det inte kan omvandlas till konkreta politiska beslut. Det andra är att olika människor helt enkelt engagerar sig för olika frågor, och med helt olika utgångspunkter. Det är detta som leder till att politiskt engagemang också med automatik, och per definition, leder till spänningar mellan människor, grupper och partier. Poängen med en demokrati är att det inte finns "en lösning" på de flesta frågor - och att politiken i grunden blir kampen om dessa olika lösningar.

Med andra ord: det är helt riktigt att det inte finns en eller två lösningar på de flesta samhällsproblem. Det finns en hel massa olika lösningar, och människor som utifrån sina idéer och värderingar kämpar för dessa. Men till syvende och sist går politik ut på att göra prioriteringar som gör att samhället, på olika nivåer, kan styras. Det är där konflikten mellan olika idéer - ytterst ett majoritetsförslag och ett motförslag från oppositionen - kommer till uttryck. Det som möjligen är tragiskt är att denna konflikt gärna speglas just som en konflikt snarare än att vi i exempelvis massmedia får skildringar av de bakomliggande orsakerna till att alternativen ser ut som de gör. Konflikten i sig blir intressantare än sakinnehållet. Där finns ett av de stora demokratiska problemen i dagens politiska debatt.

Det kvittar inte alls

Socialdemokraterna vill att även Sverigedemokraterna ska vara en del av riksdagens kvittningssystem, skriver DN och SvD. Det är en rimlig ståndpunkt och socialdemokraterna bör nu vidta de åtgärder som krävs för att (SD) ska bli en fullvärdig medlem av oppositionen. Det är viktigt inom ett block att manifestera samhörighet.

Allianspartierna har deklarerat att man inte har något emot detta, vilket också är helt korrekt. Redan i valrörelsen deklarerade Alliansen att man på inga villkor skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna - och det understryks nu.

Nå, en del av er kommer kanske ihåg att även ledande socialdemokrater deklarerade nån sorts avståndstagande från (SD). I valrörelsen. Men det var ju då, och ändamålen helgar som bekant medlen. Nu helgas medlen, föga oväntat, av ett samarbete om kvittning och då kan det ju få svara så. Vad som sedan förenar (S) och (SD) mer än nån sorts allmän ovilja emot regeringen kan dessa partier också gärna ge besked om.

18 mars 2011

INgen dödskyss för kärnkraften

Kärnkraftens dödgrävare har givetvis vaknat till liv efter den förfärliga katastrofen i Japan. Det är begripligt, men det kräver också att vi som tror på kärnkraften som - om än tillfällig - energikälla har anledning att ge vår syn på saken.

Först och främst kan det vara klokt att ge frågan rätt proportioner. All energiproduktion innebär risker. Tusentals människor dör till exempel i kolgruvor belägna i länder där svensk arbetsmiljlagstiftning inte ens är en from förhoppning. Ett samhälle där energi blir en allvarlig bristvara är inte heller något drömscenario - framför allt inte för den som hoppas på en jämnare inkomstfördelning mellan människor. I själva verket är det så att en ökad tillgång på förhållandevis billig och lätt tillgänglig energi är en av de viktigaste förutsättningarna för ett jämnare fördelat välstånd.

Mot den bakgrunden är inte bara själva motståndet mot kärnkraften värt att ställa frågor kring; det kan emellanåt finnas anledning att syna vad följderna skulle bli. Samtidigt är det ofrånkomligt att nya energikällor måste tas fram om vi långsiktigt ska klara framtidens utmaningar. Inte bara kärnenergin i den form vi känner den idag utan också oljeberoendet måste vara en parentes. En långsiktigt hållbar värld kräver energiförsörjning som inte bygger på ändliga resurser.

Låt oss alltså se vad som händer i Japan med en aning av proportioner. Tusentals, kanske tiotusentals, människor har dött i en naturkatastrof. Tusentals kvadratkilometer mark och tiotusentals byggnader har förstörts. Infrastrukturen ligger i ruiner. Framtiden och förhoppningarna för miljoner människor är osäker, för att uttycka det milt. Det gäller att se katastrofen i Fukushima i ljuset av detta. Att strålning läcker ut är givetvis både oroande och besvärande. Men såvitt känt är dödsoffren mycket få, om ens några (i skrivande stund är det faktiskt inte helt klarlagt). Och att så att säga dra alla kärnkraftsolyckor över en kam ökar ju snarare kravet på att faktiskt sätta in kärnkraften i sitt energipolitiska och riskmässiga sammanhang. Det dör ganska många människor som en följd av energiutvinning. Är dessa liv olika värda?

All energiproduktion - nästan, i alla fall - innebär också påverkan på miljön. Ingen av oss vill se vindkraftverk på de platser där det faktiskt blåser mest. Ingen av oss har väl glömt oljekatastrofen i Mexikanska Golfen. Personligen tycker jag att den allt mer desperata jakten på oljefyndigheter är ett mer skrämmande fenomen än kärnkraft.

Kärnkraften ska vara så säker som möjligt. Men det gäller också all annan energiproduktion. Och ett samhälle med skriande brist på energi är ett långt mer skrämmande scenario än en energikälla som förvisso innebär risker men också ger den kanske viktigaste förutsättningen för mänsklighetens utveckling: tillgången till förhållandevis billig energi.

12 mars 2011

Om det voe så enkelt

Jag får då och då frågan varför vi helt enkelt inte "skjuter till mer pengar" för att lösa de problem som uppenbart finns i vården. Det är en fråga som är lätt att förstå, och som absolut måste få ett svar.

Det svaret är att vi redan idag lägger mycket pengar, och mer pengar än någonsin, på vården i vårt landsting. När det sägs att vården "måste spara" är det till att börja med inte riktigt. Däremot måste verksamheten hålla sig inom de ekonomiska ramar som är beslutade. Arbetet med kostnadsanpassningar handlar inte om att spara utan om att hålla en given budget.

Den budgeten bugger, som sagt, på att vården får mer pengar än någonsin tidigare. Det, i sin tur, har blivit möjligen genom en stark ekonomi som ger möjlighet till satsningar på välfärdens kärnverksamheter - men en stark ekonomi kräver i sin tur ordning och reda och strama tyglar. Det är just därför som vi ställer stora krav på att vårdens kostnader håller sig inom givna ramar, och inte drar iväg utanför dem.

Det vis dessutom kan konstatera, i vården som i alla andra sammanhang, är att sambandet mellan höga kostnader och bra kvalitet inte alls är självklart. Om det vore så, vore det som sagt ganska enkelt - för alla vill ha en verksamhet av högsta kvalitet.

Ett exempel på detta är diskussionen om antalet vårdplatser. Naturligtvis ska det finnas sjukhussängar med all den utrustning som behövs för den vård som krävs, men då ska man också komma ihåg att vården hela tiden förändras, att de vårdplatser som skapas blir allt mer specialiserade och sist men inte minst att förnyelsen av välfärden kanske är tydligast i vården. När utvecklingen går framåt kan allt mer också göras i öppen vård, det vill säga utan att man behöver vara inlagd på sjukhus och ligga i en sjukhussäng. Det är en modernisering av vården som går hand i hand med bättre behandlingsresultat och därmed fler som överlever och blir friska. Vilket ju måste vara det överordnade målet med all hälso- och sjukvård.

Ett bra exempel är vården av TBC-patienter. För sjutio år sedan vårdades tusentals av dem på sanatorier. När mediciner och behandlingsmedtoder blev effektivare och bättre kunde dessa patienter bli friska genom att få antibiotika, ofta hemma i den egna bostaden. De blev friska snabbare, vårdens resurser kunde användas till annat -och tusentals vårdplatser kunde stängas. Är det någon som vill ha sanatorierna tillbaka?

Däremot behövs en ny typ av vårdplatser. Det är för att bättre kunna vårda de mycket gamla och mycket sjuka människor som ofta bor hemma i den egna bostaden vid hög ålder och med mycket stora behov av både vård och av kommunal omvårdnad. Det är därför vi öppnar en närvårdsavdelning i Östhammar, planerar för liknande verkamhet på Samariterhemmet, utvecklar den verksamhet som redan finns i Enköping och ser över hur vi kan koppla ihop landstingets vård med kommunernas omsorgsverkamhet på ett bättre sätt. Det är bara det, att dessa vårdplatser - helt avgörande för att framtidens välfärd ska fungera - inte räknas i statistiken. Så kan det bli när klokt utvecklingsarbete förs in i den torra statistikens värld.

Men tillbaka till frågan som stlldes. Vi satsar alltså rejält på vården, och det ger stora möjligheter till viktig utveckling på många områden. Men att bara sjuta till "mer resurser", det vill säga skattepengar, är inte det som löser vårdens problem. Kanske är det rent av så, att tron på den enkla lösningen är en del av orsaken till att vi är där vi är idag.

05 mars 2011

Fairtrade eller mera rättvist?

Den senaste tiden har frågan om Uppsala ska bli en så kallad "Fair Trade City" varit aktuell i den politiska debatten. Lyckligftvis valde kommunfullmäktige att avslå förslaget. Det finns mycket goda skäl för ett sådant ställningstagande.

Man blir onekligen lite förundrad när en organisation med starka kommersiella och politiska kopplingar ges den roll de föreslås få i förslaget. Jag tänker på organisationen Fairtrade, som gärna framställer sig som både oberoende och neutral. På sin hemsida påstår man till exempel att man är en "oberoende produktmärkning". Men bland medlemsorganisationerna upptäcker man snart aktörer som gör Fairtrade allt annat än oberoende. Där finns nämligen en av Sveriges tre stora aktörer på dagligvarumarknaden, som dessutom grundar sig på en förtroendemannaorganisation med mycket starka partipolitiska förtecken. Ren korporativism, med andra ord.

Det handlar som du kanske förstår om KF. Ägt av socialdemokratin mycket närstående intressen, med en förtroendemannaorganisation som i stort sett uteslutande består av socialdemokrater och alldeles självklart med så kallade "starka ekonomiska intressen" av att svenska kommuner ska knyta sig till detta varumärke.

Jag försöker tänka mig en motsvarande hantering av andra affärsförbindelser i det offentliga, och tanken svindlar onekligen. Alliansen i landstinget har - oriktigt - anklagats för otillbörligt gynnande av vissa aktörer när fler vårdgivare nu etablerar sig. Men utöver att vi självklart behandlar alla aktörer lika (det finns ett särskilt regelverk som gäller alla vårdgivare) så skulle det knappast falla oss in att skriva på deklarationer som bygger på vad en enskild aktör har föreslagit.

Rättvis handel är bra. Men allt är inte guld som glimmar, och hur olika aktörer i den svenska dagligvarubranschen agerar bör man var mycket uppmärksam på. Framför allt när dessa aktörer i eget intresse ligger bakom politiska förslag.

02 mars 2011

Så jobbar vi i Alliansen

Med anledning av uppgifter i media idag kan det vara på plats med en kort kommentar. De olika partierna i Alliansen har varken olika syn på Akademiska sjukhusets ekonomi eller på samverkan med andra landsting som köper vård av Akademiska sjukhuset. Däremot har vi en helt naturligt arbetsfördelning, som inte minst i detta fall underlättar och förbättrar styrningen av både landstinget och Akademiska sjukhuset. Den produktionsstyrelse som leds av min kollekga Ludvig Larsson (FP) har som ett av sina viktigaste uppdrag att bedriva vården så kostnadseffektivt som möjligt - och som ett annat att öka sjukhusets intäkter av såld vård. Dessa båda uppdrag står inte i motsats till varandra, och definitivt inte heller i motsats till arbetet med att stärka sjukhusets ställning som ledande inom forskning, utveckling och undervisning.

01 mars 2011

Fram- och tillbakablickar

Framtidsdiskussioner om Akademiska sjukhuset och årsmöte med Uppsala medicinhistoriska förening. Och däremellan en tidningsintervju som jag tänker berätta om här på bloggen. Det blev en i vanlig ordning variationsrik dag, som är ovanligt lämplig att berätta mer om.

Förmiddagen ägnades åt samtal med sjukhusledning och företrädare för Uppsala universitet om framtiden för Akademiska sjukhuset. Den korta sammanfattningen värd att göra här, är att vi alla såg många spännande utmaningar och möjligheter för sjukhuset, inte minst i dess roll som ledande universitetssjukhus. Akademiska står mycket starkt på många områden, inte minst inom cancervården. Styrkorna behöver utvecklas, men vi som är engagerade i Akademiska sjukhuset har mycket att vara stolta över.

Så mycket mer intressant var också att jag på eftermiddagen talade med en journalist om just detta. Det gav mig ett glädjande tillfälle att lägga ut texten om vilken roll Akademiska sjukhuset faktiskt spelar för utvecklingen i Uppsala med omnejd. Att tillväxten är länet är hög, att befolkningen växer och att arbetslösheten är lägst i landet är säkert känt för många uppsalabor. Många känner säkert också till att den så kallade life science-sektorn, det vill säga företag inom branscher som har med medicin ochg medicinteknik att göra, är en av de absolut viktigaste näringsgrenarna i Uppsala, med åtskilliga tusen anställda i hundratals företag.

Det finns naturligtvis goda skäl att fundera över vad detta beror på. Är det en slump att hundratals företag i denna sektor växer fram i Uppsala och att många av dem når världsrykte? Givetvis inte. Det finns orsaker till att det går bra för Uppsala, och Akademiska sjukhuset är tveklöst en av de viktigaste. På eftermiddagen möttes vi som sitter i styrelsen för STUNS - och även där kunde vi konstatera betydelsen för näringslivets utvecklingen av att ha ett ledande universitetssjukhus i stan. Och givetvis betydelsen av gptt samarbete mellan två ledande universitet, det lokala näringslivet samt stat, kommuner och landsting.

Det goda samarbetet, framstående forskning och utbildning samt ett universitetssjukhus i världsklass ger helt enkelt goda förutsättningar för Uppsala. Det kan vi i landstinget, som skattebetalare, vara nöjda med; för det leder tilll den goda ekonomi vi har i länet.

Med detta i bagaget avslutades kvällen på trevligast möjliga sätt. Om dagen handlat om framtid och möjligheter så ägnades kvällen åt tillbakablick tillsammans med medicinhistoriska föreningen. Landstingets stipendium delades ut till Bo Lindberg som skrivit en intressant bok om läkaren, botanikern och donatorn Regnell. Utdelandet gav dessutom tillfälle för mig att göra en kortare betraktelse om just sambandet mellan nytänkande och utveckling av vården i ett historiskt perspektiv. Om alla de som ropar på att vi inte ska göra förändringar av den vård som bedrivs idag - då hade vården varit kvar på den niv den befann sig på...förut. Och inte var det bättre förr, inte. Att studera medicinhistoria är att lära sig mer om nutidens vård. Det är riktigt nyttigt.