28 april 2012

Snart är det första maj, del två.

Bristen på bostäder är ett av Uppsala läns svåraste problem. Det skapar både sociala och ekonomiska problem, och det av flera orsaker. Tillväxten hämmas, matchningen på arbetsmarknaden försämras och människor som vill flytta till vårt län  för att arbeta tvinas bo kvar i andra regioner med väsentligt sämre arbetsmarknad. Sist men inte minst gynnar det inte precis Uppsalas rykte som lärosäte att det är fruktansvärt svårt för studenter att hitta en bostad till rimlig kostnad.

Detta borde givetvis innebära att det borde vara ett allmänt intresse att lösa problemen och att hitta konstruktiva idéer som faktiskt gör situationen bättre. I en rapport (du kan läsa den här) presenterar länasstyrelsen en rad konstruktiva förslag som faktiskt skulle leda till att bostadsmarknaden skulle fungera bättre.

Arbetet har letts av tjänstemannen på Handelskammaren Magnus Åkerman, en skicklig analytiker och utredare som brukar ha en god förmåga att föra samman olika intressen. Så har han också gjort i den aktuella rapporten, och Magnus har verkligen vinnlagt sig om att tillvarata olika synpunkter. Det kan jag intyga trots att jag själv inte har haft tid att lägga den energi jag skulle ha velat på att vara delaktig i arbetet.

Men alla gillar inte rapporten, utan betraktar den som någon sorts politisk pamflett. Anledningen till det är lätt att genomskåda, för kritiken kommer bland annat från det parti som gärna talar sig varmt för breda politiska lösningar - men alltid kräver att dessa lösingar mer eller mindre ska se ut exakt som just detta parti föreskriver.

Gärna en samsyn om utrikespolitiken, bara vi blir överens om att den ska vara socialdemokratisk. Gärna samförstånd om styrningen av hälso- och sjukvården -bara samförståndet inte innebär större mångfald och mer vafrihet i form av till exempel vårdval. Gärna en bostadspolitik i stor enighet - bara det inte finns inslag av sådant som socialdemokratin har svårt att svälja.

Den rapport som Åkerman presenterat innehåller många bra idéer om hur bostadsmarknaden kan fås att fungera bättre och om hur bostäderna i länet kan bli fler. Rapporten bygger på inspel från en rad olika aktörer, varav alla sannerligen inte kan sägas stå moderaterna nära.

Några alternativa idéer om detta, och någon bostadspolitik som faktiskt löser problemen har jag inte sett röken av, framför allt inte från de klagande partierna.

27 april 2012

Snart är det första maj, del 1

Den första och mest grundläggande förusättningen för att kunna bedriva politik är att man har konkreta idéer om vad det är man vill. Den andra förusättningen är att man också har kraft att genomföra sina idéer. Men det är lätt hänt, att politiska partier i stället för att formulera idéer, producera förslag och hitta sätt att genomföra dem i stället hemfaller till att göra det som annars lätt blir följden. Man kritiserar sina motståndare, gärna kryddat med diverse kraftord.

Vi har idag haft landstingsstyrelse. Rapporter gavs om landstingets ekonomi, om planerna på att renovera och bygga om Akademiska sjukhuset, om turerna kring Bålsta Vårdcentral samt sist men inte minst om verksamheten i stort. På alla dessa punkter gjorde Alliansen sitt jobb. Vi har inte bara tagir fram den politiska förslagen och hur de ska genomföras; vi tog också tillfället i samband med de verkamhetsrapporter som lämnades att ställa krav på åtgärder kring det som kan bli bättre.

Om detta hade våra politiska motståndare i oppositionen som väntat inte mycket att säga. I alla fall inte på sammanträdet. De satt förmodligen och tittade ut på det vackra vårvädret och planerade sina fina tal till Första Maj nu på tisdag. Då får de ju chanden att göra det de är allra bäst på, nämligen att häva ur sig spydigheter om det som inte fungerar så som de skulle önska, och helt oemotsagda formluera sina dogmer om hur samhället borde utvecklas.

Jagh tycker i grunden att det är en ganska bra arbetsfördelning. Vi i Alliansen ser till att driva välfärdens verksamheter framåt. Oppositionen kritiserar och håller tal.

17 april 2012

Att lyssna handlar om - att lyssna!

Gårdagen innebar många intressanta samtal med väljare i Bälinge, med goda synpunkter om hur vi i Alliansen kan arbeta vidare med de viktigaste välfärdsfrågorna. Men kvällen innebar också ett kort samtal som gav en intressant tankeställare.

"Jag är inte ett dugg intresserad av politik" sade en man till mig, när vi ringde på och ville lyssna. Här ligger ett av politikens största problem av idag. Väldig många människor uppfattar politik som något som endast angår politiker, något som vi som är politiskt verksamma själva får ta på oss. Det är nämligen lätt att få uppfattningen att politik snarare handlar om det politiska spelet mellan förtroendevalda och partier än om vad de politiska beslut vi fattar faktiskt får för konsekvens för människor.

Det är ett problem, för det kan leda till att besluten bara fattas av dem som är direkt berörda - när den politiska demokratin faktiskt förutsätter ett bredare deltagande. Det är därför vi moderater ägnar mycket tid och kraft åt att lyssna och samtala, i stället för att propagera. Visst måste man som politiskt aktiv och förtroendevald också berätta vad man vill göra, men det måste faktiskt utgå från en verklig vilja att sätta sig in i människors problem och människors förväntningar.

Att lyssna betyder också att lära. Det är verkligen inte alltid som de samtal vi för leder till att den politik vi driver blir bekräftad. men dessa samtal ger också en chans för oss moderater att faktiskt ifrågasätta våra egna ställningstaganden, och ibland fundera över hur den moderata politiken - med självklar utgångspunkt i våra grundläggande värderingar - kan leda till ett bättre samhälle att leva i för människor.

Allt börjar alltså med att lyssna. med trygg förankring i våra moderata värderingar kan vi sedan utveckla vår politik, baserat på en nyfikenhet på människor och deras villkor. Det moderata samtalet rullar vidare, och jag ser redan fram emot nära tillfälle till möten med människor.

16 april 2012

Samtal med väljare

Det är alltid intressant att ägna en kväll åt samtal med människor om vardagsfrågor. För ett par veckor sedan besökte jag Harbo, då blev det till och med en artikel i tidningen (läs här), och i kväll ska jag besöka Bälinge för att knacka dörr och samtala.

Frågorna som dyker upp i sådana samtal kan förvåna den som ägnar för mycket av sitt politiska arbete åt att prata med andra som är politiskt aktiva. Det handlar ofta om att får vardagen att gå ihop, om balansen mellan arbete och fritid, om hur skolan fungerar och inte minst om att kunna kombinera familjeliv och arbete.
En god vän till mig påpekade i helgen att familjen kom först. Sedan kom jobbet, som ju är viktigt för att försörja familjen. Därefter, om det blir tid över, kommer fritiden och aktiviteterna tillsammans med vänner och bekanta. Men om man är mitt i livet och ska klara både familj och yrkesliv, så kan allt det andra komma att sitta trångt.

Det ger minst två frågor att fundera på, om man är politiskt aktiv. Den ena är hur välfärden i form av allt ifrån barnomsorg till sjukvård akn fås att fungera så smidigt som möjligt. Att vi som är politiskt verksammma arbetar med det är nog ganska självklart för de flesta. Men den andra frågan är hur arbetsliv, familjeliv och "allt det andra" kan fås att fungera tillsammans. Inte minst när jobbet tränger sig på som allra mest under de år då vi helt vill ha tid för barnen också.

Stressen är mångas största vardagsproblem, och det är inte alltid den rena stressen på jobbet utan snarare hur man ska hinna hämta barnen, handla, laga mit, diska, tvätta, städa - och helst också hinna med att koppla av tilsammans med livskamraten och barnen.

Om vi med politiska beslut och kan hjälpa till att få det pusslet att gå ihop, då är mycket vunnet. Vi kan knappast rycka in och hjälpa till med tvätt och städning. Men vi kan i alla fall se till att underlätta. Ett exempel på det som ligger mig varmt om hjärtat, det är en fungerande buss- och tågtrafik.

Det ska som sagt bli intressant att lyssna till vad människor vill prata om i kväll. Och om de har tid en stund på kvällen mellan sex och åtta. För det är mycket annat än politik som är viktigt.

13 april 2012

Nödvändigt?

Den första frågan som en allianspolitiker måste få vid en skattehöjning är ytterligt enkel: är det verkligen nödvändigt? Lika viktigt är sedan att svarat inte blir lika enkelt - utan att det faktiskt finns en motiverad och välgrundad bakgrund till svaret.

Det reflexmässiga svaret måste nämligen vara nej. Ambitionen måste alltid vara att sänka skatter, för att i så lite utsträckning som möjligt ta ut av medborgarna vad som krävs för att hålla välfärden i gång. Därför är det aldrig enkelt för en allianspolitiker, allra minst för en moderat, att ställa sig bakom - och än mindre föreslå - en skattehöjning.

Men med ansvar för viktiga välfärdsområden följer också ansvar för att de sköts väl och fungerar så bra som människor har rätt att vänta sig. Det är också på plats att först som sist konstatera att den gemensamma välfärden består av många olika delar, som både är separata och sammanhängande på en och samma gång.

Landstingen har ansvar för två av de viktigaste delarna av välfärdens kärna - och två områden som rätt eller orätt har fått mycket skäll på senare år. det gäller hälso- och sjukvården, och det gäller kollektivtrafiken. Bägge är områden där behovet av renovering och förbättring är stort, både när det gäller att använda skattemedel så klokt som möjligt och att svara för en riktigt bra verksamhet.

Men landstingen har ytterligare ett litet bekymmer. Utöver dessa två ansvarsområden används mycket lite skattemedel till mer frivilliga åtaganden. Landstingens verksamhet är ganska renodlad, och mycket renodlad mot två väldigt viktiga välfärdssektorer. det gör att en av de vanligaste uppmaningarna jag brukar få i mitt dagliga arbete helt enkelt inte låter sig göras. Det är maningen "spara på något annat".

Uppsala län är ett av landets snabbast växande. Här finns landets lägsta arbetslöshet, och samtidigt en skriande bostadsbrist som hämmar tillväxten och gör det svårar för den som får ett arbete och vill flytta hit att faktiskt göra det. Medan andra delar av landet lider av matchningsproblemet brist på jobb och överskott på bostäder, så lever vi i regionen tvärtom. det vi då måste göra, är att göra så att människor kan bo på ett ställe och arbeta på ett annat. Satsningar på kollektivtrafiken bidrar till det.

Vårt län har en relatvit ung befolkning. men även i vårt län ökar antalet äldre - och särskilt de som har stora behov av både sjukvård och äldreomsorg. Allt för länge har dessa människor med stora vårdbehov kommit i kläm, delvis mellan det faktum att kommuner och landsting delar ansvaret för deras välfärd. Därför gör landstinget satsningar på en bättre vård för de mest sjuka äldre.

Det hade varit enkelt att helt stryka dessa satsningar. Med några penndrag hade både mellanvårdsplatser för de mest sjuka äldre och kapacitetsförstärkningar i kollektivtrafiken kunnat plockas bort ur landstingets budget. det hade till och med kunnat räcka till en liten skattesänkning. Om det nu vore så, att sänkt skatt vorde det enda svaret. Men en seriös politiker måste inte bara se konsekvenserna utan också vara beredd att ta dem.

Det ätr alltså enkelt att säga att skatten borde sänkas - men jag är inte helt övertygad om att ens den som vill det alltid också skulle vara själaglad över följderna. Vi vill nämligen alla ha bussar och tåg som går i tid och är hyggligt bekväma, och vill vill att gamla farmor får en riktigt bra omvårdnad. Och det tänker vi i landstinget åta oss att ordna. Vi får nämligen rätt många krav på just det _ och en del av kraven framställs rent av från människor som också ropar på sänkta skatter.

de senaste fem åren har alla som arbetar fått mer kvar i plånboken efter skatt. Jobbskatteavdraget har sänkt skatterna med långt mer än en tusenlapp varje månad. Mot detta kan nu ställas en skattehöjning som handlar om mindre än hundra kronor i månaden för de flesta. Om du vill veta mer om vad skattehöjningen innebär kan du läsa här.

Jag kommer att arbeta vidare för både sänkta skatter och bättre välfärd. det ena utesluter inte det andra. men jag kommer inte att tumma på att kvalitén ska vara god, och på att varje krona i skatteuttag ska vara väl motiverad. Nu återstår, till exempel, att se hur alternativen till Alliansens samlade och väl genomarbetade förslag kommer att se ut.

10 april 2012

Var det bättre förr?

Jag har roat mig med läsning, närmare bestämt av en bok som heter "Det stora tågrånet" av Mikael Nyberg. Författaren är ännu en i den långa redan av opinionsbildare med klar ideologisk hemvist som i den journalistiska berättelsens form argumenterar för politiska teser. det är kanske bäst att påpeka att fenomenet finns i alla politiska/ideologiska läger.

Vad jag menar med det är att den allsidiga spegling och kritiska granskning av alla fakta, som bör vara en sann journalists signum, fullständigt kommer till korta i denna typ av litteratur. Det viktiga är inte att spegla fakta, utan att skilda en viss bild med stöd av utvalda fakta. I det aktuella fallet gäller det att med alla till buds stående medel misstänklliggöra den så kallade avregleringen av järnvägen för att i stället måla upp en romantisk bild av hur det var förr. På den gamla goda tiden, när SJ var statligt och kallades för "hela folkets järnväg".

Jag kan bara konstatera att jag själv har den epoken i färskt minne, och jag kan berätta ett och annat som ryms även i bloggens litterrära form. Som att inte många åkte tåg på den tiden. Som att det förekom både förseningar och trassel även då. Som att 60- och 70-talens järnvägar minsann inte heller präglades av komfort, kvalitet och service. Och sist men inte minst att den tid då SJ var en "allmännytta" inte precis präglades av massiva investeringar i nationell infrastruktur - utan av att tusentals kilometer järnvägssträckor helt enkelt lades ner och rälsen revs upp! För den som inte minns men vill ha epoken återkallad i ännu en litterär form, kan jag tipsa om Stefan Demert och hans pricksäkra "SJ, SJ, gamle vän".

Tekniken är lika enkel som förrädisk. Måla upp ett aktuellt problem som alla känner igen, koppla problemet till en ideologisk inriktning som du vill distansera dig i från - och romantisera kring ett alternativ som känns så där lagom avlägset för att inte kunna beslås med felaktigheter. Sluta så med att göra tydligt att det finns ett alternativ till aktuella misshagligheter, nämligen den lätt romantiserade bild du själv vill sätta.

Botemedlet är enkelt: att blottlägga hur det faktiskt ligger till. Det var inte bättre förr - och det fanns ett skäl till att förändringar har gjorts på rader av olika samhällsområden. De förändringarna gjordes för att människor var missnöjda, och förbättringar behövde göras. Den massiva järnvägsdöden på 50- och 60-talen berodde inte på att den tidens politisker var elaka varelser - utan på att människor föredrog bilen i stället för tåget. Nu innebär det inte att allt har blivit bättre (och ibland inte ens att det har blivit bättre), men att skylla dagens misstag på något annat än vad som faktiskt ligger bakom, det är inget annat än att kasta ut barnet med badvattnet.

Järnvägens problem idag är inte någon sorts "marknadstänkande", utan att järnvägen har misskötts i årtionden. Länge berodde denna misskötsel på en direkt misstro mot järnvägens framtidsutsikter - med ledande företrädare för den politik som idag försäker romantisera i främsta rummet. Nedmonteringen av den svenska järnvägen sammanfaller exakt med den epok, då "socialdemokratin" var som starkast. På likartat sätt förhåller det sig även inom andra samhällsområden.

Med andra ord: det var faktiskt inte bättre förr. Kanske kan det ibland verka som oom det är "sämre nu" - men vi glömmer så lätt alla de samhällsförändringar som ligger till grund för den verklighet vi lever i just idag. Vi glömmer att människor idag har det bättre, är friskare, lever längre och kan resa på ett helt annat sätt än för bara en generation sedan. Och den som romantiskt längtar tillbaka till hur det var förr, med någon sorts diffus "allmännytta" som grund för sin längtan, den personen blir svaret skydig till en hel del. Till exempel vem som faktiskt ska betala för den "återreglering" som ibland efterfrågas, och hur den ska gå till.

Inget är så enkelt som att göra det enkelt för sig. Och inget är så svårt som att göra rätt, framför allt om man granskas i efterhand. Det kan vara värt att komma ihåg när man följer en del av den aktuella samhällsdebatten.

05 april 2012

Kravalldags

Det är tydligen dags för olika politiska extremrörelser att störa påskfriden, denna gång i Göteborg. Jag är int ehelt klar över upprinnelsen, men tydligen har några så kallade högerextremister bestämt sig för att exploatera en otäck misshandel för att piska upp hat mot invandrare. Vilket ett antal vänsterextremister genast tar som förevändning för att psiak upp hat mot lite allt möjligt, inklusive ett och annat i den lagligt valda regeringens politik.

Jag blir inte ett dugg förvånad, möjligen en aning trött på både det ena och det andra. Att ett antal politiska våldsverkare har hittat en anledning för att både ställa till med allmänt elände och slåss med varandra, det går kanske att överse med. Däremot finns det faktiskt anledning att fudnera över hur de olika politiska rörelserna skildras, särskilt i media och inte minst i public service.

Att fördöma så kallade högerextremister är nog inte så svårt. Inte nog med att deras åsikter går på tvärs med vad de flesta av oss anser, de har dessutom politiska kampanjmetoder som knappast är ägnade att öka sympatin för den., Alltså är de allmänt utpekade och politiskt marginaliserade, lyckligtvis.

Knepigare tycks det vara med vänsterextremisterna. De kommer inte sällan undan med att anses vara en aning ädlare eftersom de av någon oklar anledning sägs stå för något annat än de högreextrema. jag hör dock till dem som inte ser det så. Att kalla sig "socialist" är inte det minsta förmildrande, om den politiska etiketten är till för att dölja knogjäörn, molotovcocktails, hat mot politiska motståndare och våld och skadegörelse som politisk metod.

Kravaller, ockupationer, våld och hot hör inte hemma i det demokratiska samtalet. Det finns inga ursäkter, och det finns inga skäl att relativisera och urskuldra vissa av dessa tendenser och peka finger åt andra.

02 april 2012

Att lyssna för att lära och fatta beslut

Demokrati är ett spännande styrelseskick. Jag vet inte hur många gånger jag har hört uttrycket att "demokrati betyder att det är folket som bestämmer". Visst är det så, men det gäller också att vara klar över hur kloka beslut fattas i en fungerande demokrati.

En av de viktigaste grunderna för ett riktigt bra politiskt beslutsfattande handlar om kunskap. Väldigt mycket tid för oss som är förtroendevalda - särskilt om vi har ledande roller - handlar i själva verket om att ta reda på så mycket som möjligt för att kunna fatta så bra beslut som möjligt. men det handlar inte bara okm att skaffa sig mycket information. Det gäller också att se till så att man får rätt iinformation, och att man kan sortera alla de fakta och alla synpunkter som man får del av.

Jag noterar dessvärre att det brister på den punkten ibland. En viktig utgångspunkt är att kunna skilja på fakta och åsikter, en annan minst lika viktig är att kunna skilja på när människor som vill påverka oss i vårt beslutsfattande framför synpunkter utifrån ett allmänintresse och när man gör det utifrån det egna, personliga intresset.

I morgon ska jag besöka Harbo strax norr om Uppsala. Skälet är att jag på plats vill prata med dem som bor i Harbo och lyssna till deras synpunkter på den kollektivtrafik som landstinget har ansvaret för. Vid ett sådant besök är mitt viktigaste syfte inte att berätta om den moderata politiken, utan att lyssna och lära mig om vardagen för de människor som bor i just Harbo. De kommer förhoppningsvis att berätta för mig om sina problem, och om vilka brister de tycker finns med den busstrafik som idag betjänar invånarna i Harbo. Går bussarna tillräckligt ofta? Är de bekväma och säkra? Hur fungerar hållplatserna? Innan jag själv kan ha en uppfattning om hur de som bor i Harbo tycker att busstrafiken fungerar så måste jag låta dem berätta för mig. Genom att lyssna får jag tillfälle att fundera på hur trafiken kan bli bättre.

Jag kommer också att behöva tala med andra än just de som bor i Harbo. Det är nämligen väldigt enkelt för just dem att formulera hur de vill ha det. men busstrafik är till sin karaktär sådan, att den påverkar de som bor på flera platser. Därför gäller det också att lyssna till fler än bara dem som bor i Harbo för att få en väl fungerande kollektivtrafik.

Politik, och demokrati, handlar nämligen först och främst om att lyssna. Den grundläggande orsaken till det är att politiska beslut nästan alltid påverkar många människor, och då också många fler än dem som är direkt berörda. Därför är en viktig del av att fatta politiska beslut förmågan att ta hänsyn till fler än dem som berörd direkt av ett politiskt beslut. Däri ligger nämligen själva grunden för den politiska demokratiin.

Mångfald ger kvalitet

Vi har sedan en tid haft en ganska högljudd debatt om mångfald, valfrihet, vinstuttag och privat företagande i offenltig verksamhet. Det som ofta förundrat mig är hur lite en sak som idag lyfts fram har förekommit, trots att det kanske är det viktigaste argumentet för mer mångfald och fler andra utförare än kommunen/landstinget självt.

Det handlar om något som borde - jag skriver borde - ligga varje kommun- och landsitngspolitiker varmt om hjärtat, nämligen möjligheten att ställa tuffa krav på kvalitén i all verksamhet, och ytterst att kunna sätta stopp för den verksamhet som inte håller måttet.

I Radio Uppland intervjuas idag Anders A Aronsson, ordförande i Uppsala kommuns socialnämnd för banr och unga. Aronsson får frågor om vad kommunen gjort för att stoppa den verksamhet som - enligt uppgift med bristande kvalitet - lett till att ägaren kunnat ta ut höga vinster. Och Aronsson fokuserar på helt rätt sak, nämligen har bra den verksamhet som bedrivs är, hur det skulle kunna fungera - och vad som kan göras om det inte fungerar som det ska.

När det finns mångfald och flera olika - även externa - utförare, så är möjligheterna att ställa krav och sätta kraft bakom kraven nämligen goda. Om det däremot inte finns olika alternativ att välja mellan så står sig kommunen slätt. och om verksamheten är den egna så blir det enkelt uttryckt en aning knepigt att ställa krav på nedläggning eller indragning av ekonomisk ersättning. den enda som drabbas är kommunen själv, och därmed ytterst medborgarna i kommunen.

Därför är mångfald och fler externa utförare inget annat än ett sätt att kvalitetssäkra verksamheten. Mer mångfald ger inte bara bättre kvalitet - det är också en garanti för att dålig verksamhet kan sållas bort, till nytta och glädje för alla.

01 april 2012

Det är faktiskt Alliansen som leder...

Opinionsmätningar i all ära, faktum är att den fråga som i regel ställs är ganska hypotetisk. Frågan brukar handla om hur folk skulle rösta om det vore val idag. Och det är det ju inte, som bekant. Ett val föregås nämligen av en valrörelse, där väljarna kan ställa frågor till kandidater och partier, för att sedan ta ställning utifrån olika givna svar.
Nu är läget en aning annorlunda. Ett politiskt alternativ har upphöjt till strategi att inte redovisa vad man står för, vilka man kan tänka sig att samarbeta med efter ett val eller hur man vill hantera frågor som är aktuella redan nu, under innevarande mandatperiod.

Mot detta politiska alternativ står Allíansen, det politiska alternativ som faktiskt leder. Alliansen leder landet. Alliansen leder vårt landsting och åtta andra landsting med totalt nästa sextio procent av landets befolkning. Alliansens partier leder också ett drygt hundratal kommuner runt om i vårt land.

Politiskt ledarskap handlar om att ta ställning och att fatta beslut. Det rör sig om stora och små beslut men framför allt handlar det om att se till så att offentligt finansierad verksamhet fngerar och utvecklas varje dag.

Väldigt ofta handlar det politiska ledarskapet om att identifiera problem och att hitta lösningar på de problemen - som ofta är påfallande konkreta. Väntetiderna i vården ska bli kortare. Bussar och tåg ska gå i tid. Valfriheten ska öka och patienten sättas i centrum. Länet ska växa, invånarna ska hitta jobb att gå till och människor ska bli fiskare och må bättre.

Mot detta är det enkelt att sätta upp en föreställning om att allt kommer att bli bra, om det bara träder till nya politiker med annan partifärg, men så enkel är int etillvaron. För att leda ett land, ett landsting eller en kommun måste man först vinna väljarnas förtroende. Då måste man få fler röster i allmänna val. opinionsmätningar säger inget om vem som kommer att leda den politiska utvecklingen efter nästa val, de säger möjligen något som vem som är bäst på att vara populär just nu. Det insåg vi moderater när vi ödmjukt noterade skyhöga siffror för några månader sedan - och det inser vi än mer ödmjukt just nu.

Konstaterande att vi leder är nämligen ett uttryck för den största tänkbara ödmjukheten i politiken. Det är inte vi i Alliansen som har bestämt att det är vi som ska leda. Det är väljarna, och det är väljarna som kan avsluta vårt mandat i nästa val. Det är därför vi måste arbeta vidare med att genomföra den politik som vi gick till val på 2010. För det är den som gett oss väljarnas förtroende att leda.