30 september 2007

Oseriöst var ordet

Regionfrågan tumlar vidare i debatten, som bitvis är mer förvirrad än någonsin. Hur krånglig situationen är i vår del av landet belyses av att debatten nu är hetast mellan dem som är tillskyndare till Ansvarskommitténs förslag. Idag replikerar Mats O Karlsson i UNT på ett tidigare inlägg av Bo Könberg. Debatten kan tyckas handla om regionernas geografiska indelning, men i själva verket är Karlsson och Könberg djupt oense om vad dessa regioner ska syssla med. Det är ju tänkvärt att en regionförespråkare kallar ett förslag från en annan för "oseriöst". Vad säger då detta om regionfrågan som helhet?

Det vore kanske klokt att reda ut den frågan innan beslut fattas om att bilda regioner, vilket jag tillsammans med Arne Sandemo och Gunnar Hedberg pläderar för i ett annat debattinlägg. Inte nog med det; vi har till och med en lösning på hur regionfrågan kan ordnas till glädje för i stort sett alla.

Det enda vårt förslag till lösning käver är att O'Karlsson och hans socialdemokrater kryper ur sin dogmatiska låsning vid Ansvarskommitténs modell för regionindelning. Men det är nog för mycket begärt. Oenigheten är nämligen monumental inom (s), även om man gör sitt bästa för att skyla över.

29 september 2007

Uppdrag: förtroende

En riksdagsman (s) säger sig vilja lagstifta mot politiska vildar. Tanken är hedervärd men dessvärre fungerar det inte av flera skäl. Först och viktigast är ju varje folkvald politiker vald just av folket, i alla fall io formell mening. Dessutom är politik ett lagarbete, och om det inte fungerar är det i regel lagledaren som bör fundera på hur den politiska gruppen fungerar.

Det går, dessvärre, inte heller att lagstifta mot dem som inte förstår vad uppdraget faktiskt går ut på. Det är nämligen där som problemet i de flesta fall ligger, vad vi än tycker om personval. Trots partiernas urvalsprocesser finns det en och annan som får förtroendeuppdrag utan att fullt ut inse vad uppdrgaet går ut på.

Ett förtroendeuppdrag är inget man "tar", utan något man förtros av andra. Riksdagsledamot, landstingsråd eller ledamot av en fullmäktigsförsamling är inget man "vill bli", utan något som andra vill att man ska bli.

Det beklagliga är just den attityd som s-riksdagsmannen pekar på: de som när de är missnöjda med det förtroende som visats dem vänder sig till ett annat parti. Politik är inte som fotboll, där man kan byta lag om man inte platsar. Politiken är en förtroendebransch, och det är när vi som sysslar med politik glömmer det som väljarnas och medborarnas förtroende rasar.

27 september 2007

Hemliga budskap

Läser i tidningen Resumés nätupplaga att socialdemokraterna jagar ny reklambyrå inför nästa val. Man säger sig ha lärt av Alliansen att kampanjen måste börja redan nu.

Det är möjligt, men något har man ändå missat. Nämligen att det behövs ett politiskt budskap också. Att kommunicera socialdemokratisk politik just nu måste vara världens svåraste uppdrag eftersom det i praktiken är att kommunicera - ingenting.

Vi vet inget om vad (s) vill med vården, med skolan eller med utanförskapet. Vi vet inte med vem de vill föra sin politik eller vilka visioner de har för framtiden. Det kanske ingår i uppdraget för reklambyrån att tota ihop politiken också.

25 september 2007

Självrättfärdighet

Ett sorgligt skådespel äger nu rum i Sundbyberg strax utanför Stockholm. Efter två moderaters byte av parti står nu socialdemokraterna för den politiska ledningen i kommunen. Givetvis är detta ett stort bakslag för demokratin, men också en uppvisning i socialdemokraternas förakt för väljarnas utslag.

Två ledamöter, som uppenbarligen valdes in på den politik moderaterna står för, har helt enkelt lurat sina väljare. orsakerna till detta ska jag inte spekulera i. Väl så allvarligt är att socialdemokraterna, som gärna låter makt gå före rätt, gladeligen nyttjar dessa överlöpare för egna syften.

Det som händer i Sundbyberg är ännu ett exempel på den självrättfärdighet som präglar socialdemokratin. den som trodde att en valförlust skulle rätta till självgodheten inser nu att så inte är fallet.

23 september 2007

Brist på kvinnor i politiken

De senaste dagarna hgar bristen på kvinnor i ledande ställning i politiken uppmärksammats. Det är mycket bra, men kräver en djupare analys än att endast förfasa sig över att så få kvinnor "når fram" till topposterna.

Sverige är ju ett land som i årtionden satt sig själv i frontposition i jämställdhetsfrågor. Om vi på viktiga områden inte nått längre är det kanske dags att ställa frågan om själva strategin är fel. Har vi, helt enkelt, jobbat på fel sätt för att nå en bra jämställdhet?

Jag tror det. Ett av problemen är att jämställdhets- och rättvisefrågor separeras från helheten och görs till någon sorts särintresse. Ett annat problem är att de bakomliggande faktorer som gett upphov till det rådande läget glöms bort. Man kan, med andra ord, inte trolla bort en kultur genom enstaka politiska beslut.

Det är hög tid att bringa ordning i jämställdhetsdebatten, och det är vi moderater som ska göra det. Först av allt måste då gamla föreställningar om hur jämställdhet kan åstadkommas mönstras ut, för nu måste det väl ändå vara klarlagt att jämställdhet inte uppnås genom den politik som fört i årtionden.

22 september 2007

Den hjärtlösa vänstern

"Det finns ingenting så intolerant som väns­tern. Det vet väl jag."


Citat av Jan Guillou i Svenska Dagbladet. Han har så rätt så.


Vänstern, oavsett vad den kallar sig mer i detalj, har som politisk idé att vara intolerant - och att legitimera de vidrigaste uttryck för denna intolerans. Att elda upp bilar, slå sönder butiker och hota elelr misshandla människor med andra åsikter är aldrig någonsin något annat än intolerant. Allra värst är dessutom dessa vänsterelements ständiga rättfärdigande av sina lagvidrigheter.

Vänstern som politisk rörelse är inte ädlare än någon annan. Om hjärtat sitter till vänster eller inte beror helt på med vilket perspektiv man tittar.

04 september 2007

Vem har gett dem rätten?

De senaste dagarna har debatten varit het kring Nerikes Allehandas publicering av Lars Wilks teckning av profeten (frid vare med honom) Muhammed som rondellhund.

Om detta finns mycket att säga.

Först och främst kan jag inte förstå varför yttrandefriheten ständigt ska nyttjas för att provocera. Varje fri- och rättighet förutsätter faktiskt respekt för andras lika rätt, inte bara till den rättighet man själv utövar utan också för dennes egen rätt och integritet. Jag är glad att kunna säga, tycka och tänka vad jag vill, men jag vägrar nyttja denna rätt för att medvetet och överlagt kränka andra människor.

Men inte nog med det. I den efterföljande debatten finns ett obehagligt drag av självrättfärdighet som går ut på att just våra fina, västerländska värderingar skulle vara just finare än andra. Vi ställer upp ett antal premisser och väntar oss sedan att alla andra oavsett kulturell bakgrund ska acceptera dessa.

För egen del är jag kristen och mycket djupt rotad i just dessa kristna, västerländska värderingar. Men jag är därmed också beredd att försvara dessa kristna västerländska värden och ser då att tolerans och respekt för andra står främst.

Den enda verkligt universella fri- och rättigheten måste vara att visa respekt för sina medmänniskor och rätten att bli respekterad av andra. Jag respekterar "rondellhundspublicisternas" rätt att uttrycka sig, men jag kräver av dem att de i gengäld visar respekt för dem som ser annorlunda på de värderingar som de tar för självklara.