27 juni 2011

Framgångsfaktorer

Vårens och försommarens arbete avrundades i torsdags med ett kort besök hos Folktandvården i Knivsta. En snabb kopp kaffe med de som jobbar där och en stunds samtal med chefen Carl-Henrik Annerfors blev innehållet i en givande halvtimme. Men det gav också anledning till funderingar.

Politik är till sn natur problemorienterad. Vi som har politiska förtroendeuppdrag fokuserar i regel mer på det som inte fungerar än på den helt dominerande huvuddel av det vi ansvarar för som faktiskt rullar på ganska bra. Folktandvårdem, och inte bara kliniken i Knivsta, hör till dessa verksamheter. Ekonomin är i god ordning, patienterna är nöjda, personalen trivs och det mesta rullar på. Precis som det ska vara.

Det känns till och med lite kymigt att behöva konstatera att så mycket kraft går till att hantera och lösa problem och att arbeta med utmaningar och svårigheter. Orsaken är givetvis att det som inte fungerar måste åtgärdas - och det kommer alltid att finnas saker som kräver politiska åtgärder. Men det leder också till att massor av duktiga, strävsamma, lojala och ytterst kompetenta medarbetare i landstinget inte får det uppmärksamhet och den uppskattning de förtjänar.

Vad är det då som gör att vissa verksamheter fungerar bättre än andra? Tja, den som det visste exakt och i förväg skulle givetvis vara lycklig. Det som ändå går att konstatera är att pengar (eller resurser som det brukar heta) sällan eller aldrig är lösningen. Snarare är det så att verksamhet som fungerar väl också har en tendens att vara tämligen kostnadseffektiv. Det brukar nämligen råda ordning och reda, också i ekonomin, i offentlig verksamhet som fungerar som den ska.

Därför är denna blogg tillägnad alla dem - inge nämnd och ingen glömd - som dagligen arbetar i någon av alla de verksamheter i landstingets regi som helt enkelt rullar på och fungerar som de ska. Det ska kanske tilläggas att det dessutom är de allra allra flesta. Jag hoppas att alla ni får en härlig sommar med mycket vila och avkoppling, sol och bad samt en eller annan dag i hängmattan. För det är ni värda.

21 juni 2011

En politik som fungerar

TV4-Nyheternas lokala världsreporter Janne Nordling gör i sin blogg en intressant och insiktsfull analys av den politiska situationen i landstinget. Nordling har, bland annat med ledning av oppositionens agerande i landstingsfullmäktige, noterat hur oppositionen ser på sig själva och sin situation. Och jag kan bekräfta och komplettera.

Det är nämligen synd om oppositionen. Jättesynd är det om dom. Egentligen borde det nämligen vara de som styr landstinget, och att Alliansen nu gör det, och till råga på allt blev omvalda i valet i höstas, måste enligt oppositionen vara någon sorts fel.

Den inställningen präglar nu ganska mycket av dem som oppositionen gör. Någon egen politik orkar man nämligen inte forma; i stället ägnas all kraft och möta åt att beklaga sig över att...tadaa...Alliansen faktiskt genomför den politik som man gick till val på - och vann väljarnas förtroende med.

Men inte nog med det. Den av Alliansen förda politiken har dessutom den otroligt dåliga (för oppositionen) egenskapen att den faktiskt fungerar. Fast, som de inte så väldigt bra förlorare oppositionen är, så är orsaken till framgångarna inom exempelvis forskning eller vårdkvalitet inte alls Alliansens politik utan någonting helt annat. Oklart vad, dock. Just detta sades faktiskt rakt ut vid måndagens fullmäktigesammanträde. När en talare från Alliansen pekade på ett antal framgångsfaktorer för Akademiska sjukhuset så begärde en företrädare för oppositionen replik, gick upp i talarstolen och yttrade "ja, det är i alla fall inte er förtjänst".

Jobbigt? Nej, inte särskilt. Jag kan nämligen också rapportera (från en korridor i landstingshuset där vi landstingsråd från Alliansen sitter tillsammans) att stämningen i den politiska majoriteten är mycket god. Vi trivs bra tillsammans, löser både politiska och andra problem och har sist men inte minst många idéer kvar att förverkliga. När vi nu går till sommarvila gör vi det i den ganska glada förvissningen att den politik vi för faktiskt fungerar mycket väl. Och en ödmjuk aning om att den politik vi för kanske kan vara en del av orsaken till att det faktiskt går bra för Uppsala län.

Något erkännande från oppositionen för att Akademiska sjukhuset rott hem sjukvårdsuppdrag och avtal, nya framgångar inom forskningen och nöjda patienter räknar vi inte med. Det är liksom inte deras uppgift att berömma den politiska majoriteten, och det är heller inget vi strävar efter. Vi strävar efter att ge medborgarna bättre vård och kollektivtrafik, med bevarat god ekonomi i landstinget och bra kvalitet på en verksamhet som bedrivs i landstinget. Om man arbetar med den attityden så brukar det gå ganska bra. Man blir till exempelm omvald - som vi i Alliansen blev i höstas.

Om man däremot surar, ägnar sig åt att vara grinig för att man inte får sitta vid makten och missnöjd med att politiken inte får genomslag - tja, då hamnar man i den situation som janne Nordling beskriver.

Det är kul att föra en politik som fungerar. Och det blir faktiskt inte sämre av att de som har till en del av sin uppgift att recensera den politik vi för (oppositionen alltså) blir så uppenbart frustrerade just över att politiken fungerar. Det är ett ganska hyggligt avstamp inför några veckors sommarledighet.

PS; Janne Nordling: ja, det är riktigt att vi i Alliansen tycker att vi har makten till låns. Av väljarna, för att vara exakt. men vi förklarade oss vara beredda att lämna tillbaka den i höstas om de inte tyckte att vi hade skött oss. Det visade sig dock att vi fick behålla den. I alla fall den här gången. 2014 är det dags att bli prövad igen. Det ser jag fram emot... DS

20 juni 2011

Men vad är det de vill?

Ungefär halvvägs in i landstingsfullmäktiges budgetdebatt känner jag ett behov av att skriva några rader om den debatt som nu pågår. Den har bestått av två typer av inlägg. Vi i Alliansen har bit för bit presenterat den politik vi vill föra - en politik som för övrigt visat sig fungera när vi genomför den i praktisk handlng. Våra politiska motståndare i de fyra oppositionspartierna ägnar sig mindre åt att presentera en egen politik, och i stället mest åt att kritisera vår.

I grund och botten är detta ett demokratiskt problem. Inte att oppositionen kritiserar majoriteten, men att vänsterpartierna inte redovisar sin politik för väljarna. Vi får helt enkelt väldigt lite besked om vad de vill, och vilka konsekvenser det skulle få för väljarna.

Det reser naturligtvis många frågor, och vissa av dem blir till och med en följd av deras frågor till oss. Egentligen vill jag ha inställningen att oppositionen kan lika mycket och förstår lika väl som vi hur vården fungerar och vilka konsekvenser olika beslut får. Men jag blir aningen osäker när oppositionen agerar. De talar till exempel om "sammanhållna vårdkedjor" som argument emot större mångdfald och fler alternativ - och tycks inte ägna en tanke åt att dagens samverkan mellan lärosäten, landsting, sjukhus och andra aktörer runtomkring den komplexa verksamhet som forskning och universitetssjukvård handlar om.

Ett exempel är den kraniofacialkirurgi som vi i vårt landsting fått förtroendet att bedriva som rikssjukvård. Om den skulle bedrivas som oppositionen beskriver, så skulle den mycket snabbt falla samman. Arbetet med kraniofacialkirurgin är nämligen beroende inte bara av vad som händer inom Akademiska sjukhuset utan bokstavligen av utvecklingen runt om i hela världen. Att försöka låsa in kunskaper, kompetens eller patienter skulle få förödande konsekvenser för många berörda.

Samma sak gäller Skandionkliniken. Dess arbetssätt kallas för distribuerad kompetens, och bygger på en samverkan mellan olika vårdgivare. Utan denna samverkan kommer inte en enda patient till Skandionkliniken.

Man pratar också om hur forskningen utarmas om vård bedrivs av privata vårdgivare - uppenbarligen utan att ha en aning om vilken klinisk forskning som faktiskt bedrivs på exempelvis Elisabethsjukhuset.

Det är trist när fördomar tillåts prägla påståenden om politik, och ännu tristare när bristen på kunskap och insikt tillåts forma argumenten i debatten.

17 juni 2011

S, SD, MP och V - ett regeringsalternativ?

Jag noterar att Aftonbladets Karin Pettersson tycker att statsministern "är som en gnällig treåring" i en ledarkrönika. Läs gärna här.

Själv tycker jag att socialdemokraterna är just som gnälliga treåringar. Dumma dumma moderaterna som ska hålla på och bestämma tillsammans med sina kompisar i Alliansen. Har dom inte fattat att Sverige måste styras av socialdemokrater, oavsett hur väljarna röstar?

Sverige har en regering, och den är utsedd i enlighet med gällande grundlagar. Den består av företrädare för de fyra partierna i Alliansen, och de har att genomföra den politik som uttrycks i regeringsförklaringen.

Detta gillar inte socialdemokraterna, och därför vill man helst näpsa den "moderatledda" regeringen. Men socialdemokraterna talar gärna tyst om det som i så fall gäller, nämligen att regeringens förslag bara faller om (S) får med sig hela den samlade oppositionen, det vill säga Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Regeringen regerar, och så länge oppositionen inte är samlad så kan regeringen lugnt regera vidare. Socialdemokraternas har två problem. Det ena är att man inte gillar att inte regera. Det andra är att man vet att man skulle kunna bilda en majoritetsregering - genom samla den nuvarande oppositionen, bestående av de fyra nämnda partierna. Därför skriver man sådan som Karin Pettersson skrivit i krönikan.
På måndag samlas landstingsfullmäktige för att besluta om en preliminär plan och budget för de närmaste tre åren. Inriktningen på det dokument som vi från Alliansen lägger fram är offensivt och framtidsinriktat. Samtidigt hålls landstingets ekonomi i fortsatt strama tyglar för att klara av de många och stora utmaningar som väntar.

Du som noga följer verksamheten i vårt landsting har säkert kunnat notera att vi just nu genomför stora satsningar. En ny brännskadeintensivvårdsklinik har just invigts, och en ny biobank likaså. Psykiatrins Hus växer fram strax bakom den gamla sjukhusbyggnaden (du kan läsa mer om det här). Skandionkliniken, nordens första centrum för avancerad strålbehandling av cancertumörer, börjar nu byggas på andra sidan Dag Hammarskiölds Väg. Ombyggnad av 70- och 85-husen projekteras. Ett Ronald McDonald-hus är beslutat och kommer att börja byggas när finansieringen är klar. Parallellt med de satsningar landstinget gör, sker satsningar även inom Uppsala universitet och inte minst SLU.

Dessa satsningar är nödvändiga om Akademiska sjukhuset ska fortsätta att vara ett av landets ledande universitetssjukhus, och det förtjänar att påminnas att de kan göras därför att landstingets ekonomi är i god ordning. Det har den blivit under de senaste fem årens ansvarsfulla ledning av vårt landsting. Tidigade led landstinget under många år av en skral ekonomi som helt enkelt inte klarade alla de satsningar som egentligen skulle ha behövts redan då.

Framtidssatsningarna behöver fortsätta. Akademiska sjukhuset ska även i framtiden vara ett av Sveriges ledande universitetssjukhus, och den bästa garanten för det är ett stabilt och långsiktigt politiskt ansvarstagande. Alliansen har under de senaste fem åren visat förmågan att svara för detta.

15 juni 2011

En stolthet för landstinget

Jag har idag haft nöjet att delta i sammanträde med Rikssjukvårdsnämndens sammanträde. Just idag var nöjet kanske större än vanligt, eftersom nämnden gav tillstånd till landstinget i Uppsala län genom Akademiska sjukhuset att bedriva rikssjukvård inom kraniofacial kirurgi. Det handlar främst om barn med mycket svåra missbildningar i kraniet, som med avancerad kirurgi får möjlighet till ett normalt liv.

Beslutet är på många sätt en kvalitetsstämpel för Akademiska sjukhuset, och för mig är det en viktig markering. Det gör det nämligen tydligt att sjukhuset står sig starkt som en viktig del av den nationella sjukvården. Både den kliniska verksamhet som bedrivs på sjukhuset och den forskning som bedrivs i samverkan med Uppsala universitet klarar sig mycket bra i nationell konkurrens.

Det är ett viktigt besked, som givetvis tecknar en annan bild än den som ibland skymtar fram i den politiska debatten. Efter snart fem år med Alliansen i ledning för vårt landsting är Akademiska sjukhuset knappast mer "hotat" än tidigare - snarare tvärtom. Sjukhuset och dess verksamhet får många uttryck för uppskattning för den verksamhet som bedrivs, och det känns naturligtvis tråkigt att andra politiskt förtroendevalda än vi i Alliansen inte deltar i att formulera denna positiva bild av sjukhuset.

Under det senaste året har Akademiska nämligen förvandlats till något det inte tidigare varit, nämligen ett slagträ i den politiska debatten i landstinget. Det betyder inte att alla partier behöver ha samma syn på sjukhusets framtid, men det är beklagligt att företrädare för den politiska oppositionen gärna slänger ur sig obelagda påståenden om sjukhusets framtid, konkurrenskraft eller ställning i svensk sjukvård. Nu kan det således sägas en gång för alla: Akademiska sjukhusets ställning i svensk sjukvård är stark, och det farligaste hotet för ögonblicket är de negativa bilder som sprids.

Jag rör mig mycket utanför Uppsala, och jag talar alltid väl om Akademiska sjukhuset och dess möjligheter. I den lokala debatten ägnar jag mig alltid åt att beskriva sjukhuset i sakligt positiva termer. Jag skulle hoppas att fler, inom och utanför sjukhuset, kunde vara lika aktiva i att försvara sjukhusets rykte. Akademiska sjukhuset är nämligen en stolthet för vårt landsting - och det tänkerjag fotsätta att berätta!

14 juni 2011

Särskild debatt om vaddå???

Den rödgröna oppositionen i landstinget skördar nya lagrar på sitt specialområde, nämligen allt som handlar om annat än att förbättra och utveckla vården. Nu vill man ha en "särskild debatt" om vårdvalet. Då finns det skäl att stillsamt påpeka att det bara är fyra arbetadagar kvar till en av årets största debatter i landstingsfullmäktige, den om landstingets framtida inriktning i form av preliminär plan och budget för de kommande åren.

Något bättre tillfälle för att diskutera en viktig principiell fråga som vårdvalet är självfallet svår att hitta, men för oppositionen är det viktigaste tydligen inte innehållet i debatten - utan formerna. Och med tanke på att det är en splittrad opposition som inte ens har samma uppfattning i den aktuella sakfrågan (tre olika reservationer lades när frågan i går dryftades i hälso- och sjukvårdsstyrelsen) får man kanske förstå att de fokuserar på det de är eniga om, nämligen debattformer och andra formaliafrågor.

Från Alliansen är vi eniga om mycket, till exempel om att vi gärna diskuterar vårdvalet med våra politiska motståndare. Tillfällen saknas inte, och det närmaste infinner sig som sagt på måndag. I det förslag till preliminär plan och budget som landstingsstyrelsen lägger fram finns nämligen två hela stycken (sidan 14 och sidan 26) om just vårdval i specialistvården. Mot den bakgrunden är påståendet att vi skulle "smyga igenom" vårdvalet ganska märkligt.

Men vi har hört det förr, till exempel när vi för tre år sedan införde vårdval i primärvården. Även då skulle den egna verksamheten raseras, enligt oppositionen, och vi anklagades även då för att "smyga igenom" beslut som hade passerat alla formella steg som tänkas kan. Detta vårdval, som man då obstruerade emot så att extra landstingsfullmäktige behövde kallas in, har man nu inga som helst invändningar emot.

Det är därför oppositionens framfart i landstingspolitiken bygger på obstruktion och formfrågor snarare än på ett genomtänkt och väl formulerat politiskt alternativ. Bristen på idéer är påtaglig, och samsynen mellan de tre rödgröna partierna verkar inskränka sig till att skriva meningslösa framställningar om att debattera frågor som redan står på dagordningen.

13 juni 2011

Åsså plötsligt är de för...

För en vecka sedan kunde du som lyssnar till Radio Uppland höra socialdemokraten Börje Wennberg ta kraftfullt avstånd från vårdval i specialistvården. Det var ingen hejd på allt det elände som skulle drabba vården om vårdvalet infördes.

Idag, en vecka senare, röstade (S) i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen för ett av de vårdval som föreslogs. De dramatiska effekterna är kanske trots allt inte så dramatiska i alla fall.

Samma motstånd mötte införandet av vårdval i primärvården för några år sedan, men även här har motståndet tystnat. Det är lite oklart när (S) slutade vara emot vårdval, men det måste vara någon mellan november i fjol och nu i maj.

Så ser den socialdemokratiska vårdpolitiken ut på område efter område. Man säger sig gärna vara emot och kritiserar de reformer vi i Alliansen genomför - tills det visar sig att de fungerar. Vilket de påfallande ofta gör...

Nu väntar vi bara på nästa steg, nämligen när socialdemokraterna börjar påstå att vårdvalet egentligen är deras idé.

Att tvingas välja

"Den största friheten är ändå att inte behöva välja." Så skriver ett av partierna i oppositionen, Vänsterpartiet, i sitt alternativ till preliminär plan och budget för landstinget. Vänsterpartiet är som bekant ett parti med kända rötter, men också ett parti som för mindre än ett år sedan utgjorde ett regeringsalternativ tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Vi ser samtidigt också en oroande trend när det gäller ungdomars syn på demokrati. Även där finns tendenser till att vilja "slippa välja". Men att göra val, att aktivt ta ställning, är inte bara en möjlighet i en reformerad välfärd. Många gånger är ställningstagandet en medborgerlig plikt och en del av demokratin.

Vårt reformarbete i välfärden handlar om att ge medborgarna myndighet att fatta beslut. För oss i Alliansen är det självklart att man ska kunna välja sin vårdgivare - det borde vara lika självklart som att kunna välja mellan politiska partier. och precis som i politiken kanske inte de olika valen passar in exakt på vad det är man önskar, men möjligheten att välja, och att välja bort, ska självklart finnas där.

Väljarna valde Alliansen i 2010 års landstingsval. jag är stolt över att vi fick förtroendet. Men när jag läser Vänsterpartiets alternativa budgetförslatg så är jag dessutom glad att väljarna fick chansen, både att välja och att välja bort. För mig är inte den största friheten att inte behöva välja. För mig handlar frihet om att kunna välja.

12 juni 2011

Till försvar för demokratin, del II

"Det skulle inte bli så här" säger en gråtande polisman som citeras i Göran Erikssons krönika i Svenska Dagbladet apropå Göteborgskravallerna.

Jo, det skulle det. Det skulle bli precis så som det blev.

Utsagan glömmer nämligen att det fanns politiska krafter som ville använda våld för att ge uttryck för sina minst sagt grumliga politiska åsikter.

Att bekämpa dessa våldsförhärligare är en av demokratins viktigaste uppgifter. Det är bland annat därför som en demokratisk rättstat i vissa fall inte bara har rätt att bruka ett visst våld mot sina egna medborgare; den har rent av monopol på att göra just det.

Kvar finns sedan två problem till. Det ena är de krafter i politiken som inte drar sig för att förringa användningen av politiskt våld. Det andra är de som till och med förenar sig med dem.

Till försvar för demokratin

På min bokhylla på jobbet har jag en gatsten liggande. Jag får ibland frågan varför den ligger där, och då brukar jag svara att den finns som en påminnelse om varför jag egentligen är politiskt aktiv. För det politiska engegemanget utgår, i alla fall för mig, givetvis inte från en obändig vilja att utöva politisk styrning över sjukvård eller kollektivtrafik.

Gatstenen firar dessutom tioårsjubileum som prydnadsföremål på arbetsplatsen. För tio år sedan genomgivk vårt land nämligen ovanligt grova exempel på vad det är i rättstaten, demokratin och politiken som är värt att försvara och kämpa för. Om detta kan vi nu, i samband med tioårsminnet av Göteborgskravallerna läsa i diverse media.

Exakt vad som hände kommer vi troligen aldrig att riktigt få veta. Dels var händelseförloppet milt talat förvirrat, men framför allt skiljer sig uppfattningen om orsaken till det som hände så markant mellan olika sagespersoner att det sannolikt är helt omöjligt att ur olika utsagor mana fram en objektiv skildring.

Men det finns ändå några så kallade faktiska omständigheter så här i efterhand.

En av dem är att 170 poliser enligt uppgifter i media har undergått en rättslig prövning. Ingen av dem har, fortfarande enligt uppgift, fällts. I en rättstat (jag hävdar att vi lever i en sådan - mer om detta strax) brukar det innebära att man är oskyldig, det vill säga man har prövats och friats för det man läggs till last för.

En annan uppgift, klippt direkt från Svenska Dagbladet som tagit uppgiften från radioprogrammet Kaliber, är att tredjedel av dem som dömdes i samband med Göteborgskravallerna har dömts för brott igen de senaste fem åren. Våldsamt motstånd, misshandel, brott mot knivlagen och narkotikabrott är de vanligaste brotten.

Det är nu på sin plats att för tydlighets skull påpeka att jag ingalunda påstår att just "vänsteraktivister" skulle vara definitionsmässigt kriminella. Däöremot är en anna sak uppenbar, och det är att synen på rättstaten skiljer sig ganska markant mellan olika delar av det politiska spektrat. I vissa kretsar (exakt vilka åsikter de har är något mindre viktigt) uppfattas det som legitimt att bryta mot lagar som man inte gillar, till och med om detta innefattar våldsbrott riktade mot enskilda personer. Att det inte sällan finns kopplingar mellan dylika rörelser och mer uppenbart våldsinriktade politiska rörelser i utlandet, till exempel FARC-gerillan i Colombia, gör inte saken bättre. Försök att rättfärdiga stöd till terrorrörelser med att göra jämförelser med exempelvis motståndsrörelsen mot nazisternas ockupationer eller Nelson Mandela är bara pinsamma.

Sverige är en demokratisk rättstat. Vi har allmänna val, oberoende domstolar, en dokumenterad rättsprocess och alla de fri- och rättigheter som tillkommer en demokratisk rättstat.

Mot denna rättstat finns ett motstånd, från människor som anser att det är legitimt att missbruka dessa givna fri- och rättigheter. Bland metoderna för att manifestera detta finns kast med gatsten, men också andra bruk av vapen och våld både mot samhällsinstitutioner och mot enskilda.

De som hotar rättstaten hotar också demokratins grundval och därmed också alla de fri-och rättigheter som händer samman med ett fritt och demokratiskt samhälle. Därför är det viktigt att ha en gatsten i bokhyllan för att varje dag bli påmind om att hoten mot det fria och öppna samhället hela tiden är påtagliga och närvarande. Och att det värsta som kan hända oss som har politiska förtroendeuppdrag inte är att vi kan bli bortröstade när vi förlorar ett val. Det är att vi förlorar möjligheten att ställa upp i allmänna val.

10 juni 2011

Professionellt ledarskap

Idag skriver UNT (artikeln finns i skrivande stund inte på webben) bland annat om de förändringar landstinget nu gör för att effektivisera olika servicefunktioner. Ansvaret för dettsa ligger på den nya styrelse, produktionsstyrelsen, som inrättades vid årsskiftet. men för landsitnget som helhet kan sägas att det naturligtvis är viktigt att allt vi gör ska göras med professionalitet och hög kostnadseffektivitet.

Ett sätt att göra saker professionellt är att i alla lägen sträva efter att ha rätt person på rätt plats. För att åstadkomma det kan det ofta vara klokt att söka efter ny kompetens; att helt enkelt leta efter personer med god förmåga att utveckla landstingets verksamhet genom att komma utifrån, från andra verksamhetsområden och branscher, med den erfarenhet som det innebär.

Att "aldrig ha jobbat i landstinget" är således kanske inte alltid ett hinter för att kunna göra ett bra jobb utan kan mycket väl vara en merit. Inte minst i vårt landsting är det viktigt att nya kunskaper och erfarenheter kan bidra till den ständiga utveckling som är nödvändig om vi ska kunna befinna oss i framkant. Vi behöver snarare fler chefer med goda erfarenheter från andra sektorer än landstinget och vården för att kunna ge en så effektiv och professionell service som möjligt till våra uppdragsgivare: medborgarna.

Samtidigt kan landstinget helt enkelt inte vara bra på allting. I grunden är det samma sak som jag skrev om vårdvalet i föregående bloggpost; det är bättre att vi är bra på det vi verkligen ska göra och koncentrerar oss på det än att försöka göra precis allting och riskera att vara mindre bra på vissa saker.

I hög grad är detta en fråga om professionellt ledarskap. Landstinget behöver kompetenta och dugliga chefer i alla positioner och på alla nivåer - och här finns et klar möjlighet till förbättring. Av just det skälet pågår ett chefutvecklingsprogram, men mycket återstår att göra.

Ytterst ligger ansvaret för detta på oss förtroendevalda politiker som fattar de inriktningsbeslut som chefer och tjänstemän sedan har att verkställa. Men de politiska besluten är inte styrande bara för "politiken" utan för de närmast berörda tjänstemännen. De politiska beslut som fattas gäller för alla i landstingets organisation. Det står var och en fritt att ha synpunkter på fattade politiska beslut och att ge uttryck för sina synpunkter. men det är också vars och ens ansvar att arbeta i enlighet med de förutsättningar som de politiska besluten innebär. Yttrandefriheten, liksom ansvaret för att arbeta i enlighet med politiska riktlinjer, ingår båda i den demokratiska process som ytterst är styrande för landstingets verksamhet.

08 juni 2011

Vårdval är bra för patienterna och för vården

Det blåser nyttiga vindar av förändring genom vården. Sedan vårdvalet infördes i primärvården har tillgängligheten förbättrats dramatiskt utan att kostnaderna ökat. Vårdvalet har visat sig vara bra för patienterna men också lett till att kvalitén i verksamheten blivit bättre. den kritik som riktades mot vårdvalet i primärvården vid införandet har helt och hållet kommit på skam. Vartenda ett av de påståenden som då fördes fram kan faktiskt avfärdas helt. Extra intressant är att flera av de partier i oppositionen som då riktade kritik mot införandet nu helt har tystnat i sin kritik. Förmodligen har de helt enkelt insett att det närmar sig politiskt självmord att vara skeptisk mot en så framgångsrik reform.

Det hindrar dock inte från att göra nya försök att sätta stopp för utvecklingen. Nu riktas kritiken mot nästa steg i förnyelsen av vården, nämligen att möjlgheter öppnas för vårdval även i den specialiserade öppenvården. På måndag fullföljer hälso- och sjukvårdsstyrelsen tidigare beslut i landstingsfullmäktige genom att ta fram de första områdena som ska prövas för en större valfrihet och ökad mångfald.

Vårdvalet är bra för patienterna. Det ger större möjlighet att välja, och att välja bort, vem som ska ge den vård man behöver. Det ger dessutom tryggheten att veta att det är det egna valet som avgör; man är inte i händerna på läkaren utan kan aktivt vara en del beslut om den egna vården. men inte nog med det. Vårvalet är bra även för vården, och för de vårdgivare som vårdvalet omfattar.

Vårdvalet skärper nämligen kraven på kvalitet och innehåll i vården. den vårdgivare som slarvar med kvalitén kommer snabbt och obönhörligt att bli avslöjad i kvalitetsmätningar - och ingen patient kommer att vilja välja vård som inte håller en godtagbar kvalitet. Det kommer att gynna skickliga och kunniga vårdgivare som sätter kvaliteten i främsta rummet. Att mot den bakgrunden påstå att vårdvalet skulle hota ett av landets främsta universitetssjukhus är givetvis trams - eller möjligen ett uttryck för bristande förtroende för Akademiska sjukhuset och dess förmåga att attrahera patienter.

Sist men inte minst är vårdvalet dessutom en möjlighet för Akademiska att fokusera på det som är sjukhusets viktigaste uppdrag. Akademiska sjukhuset är idag ett av landets största länssjukhus, som servar ett av landets största och snabbast växande län. Samtidigt är Akademiska ett forsknings- och undervisningssjukhus där plats måste finnas även för specialiserad vård. Det utrymmet påverkas naturligtvis positivt av att viss vård som med fördel kan utföras utanför sjukhuset sköts någon annan stans.

Det är tråkigt när ideologiska låsningar tillåts stå i vägen för ett konstruktivt samarbete i landstingspolitiken. Men det får inte stå i vägen för en för patienterna och länets invånare gynnsam utveckling av den verksamhet landstinget bedriver.

02 juni 2011

Granskning ställer stora krav på media

Det är mycket om kungen i media just nu. Så mycket så att det finns goda skäl att fundera över inte bara innehållet i skriverierna utan också över vad som finns bakom dem.

Låt mig först konstatera att kungen, som alla offentliga personer, får räkna med att granskas av media. Men det innebär också ett stort ansvar för granskande medier. Att granska innebär att ställa frågor - men det måste också innebära att kritiskt granska de utsagor som man grundar sina utsagor på.

I Aftonbladets granskning av kungens förehavanden finns en aningen underlig artikel om kungens dementier som handlar om just detta. Anklagelserna mot kungen redovisas, liksom kungens egna tillbakavisanden. Därefter presenteras "bevis" för att dessa dementier skulle vara falska, men bevisen är minst sagt tunna. I en rättegång skulle de malas till småsmulor av vilken försvarsadvokat som helst.

Problemet i detta fall är att kungen knappast har någon möjlighet att försvara sig. Inte när journalister håller påståenden om kungen för sanna utan att göra samma granskning av dessa påståenden som av kungens. Vilken tilltro har till exempel den dörrvakt vid en nattklubb i Bratislava som säger sig vara "helt säker" på att kungen besökt deras arbetsplats? Är den högre, lika hög eller lägre än kungens och hans medarbetares? Det är upp till var och en som följer turerna i media att fundera över.

Följden av detta blir att kraven på journalister att svara upp mot höga krav på integritet och kritisk granskning blir mycket höga. Och det är inte bara kungar, företagsledare, politiker och andra offentliga personer som måste granskas. Samma krav på granskning måste ställas på dem som gör mer eller mindre obelagda påståenden. Annars är det inte de offentliga personernas heder och tilltro som hamnar i skottgluggen, utan journalisternas. Och det vore verkligen inte bra för demokratin.