29 september 2015

Världen är inte enkel

Jag drar mig undan för att skriva en stund medan flyktinggalan rullar vidare på TV. Generositeten och den gemensamma viljan att hjälpa människor i nöd ett underbart uttryck för mänsklig gemenskap när den är som bäst. Ändå är jag inte glad och lättad utan mer orolig än någonsin. För bakom jublet över människors generositet lurar en fara. Det som oroar mig är tron på att världens problem får sin lösning om vi alla bara är snälla emot varann.

Världen är inte enkel! Problem går inte upp i rök av att vi alla sjunger tillsammans och håller varann i hand. Festen tar slut, även om det råkar vara en fest som handlar om kärlek och endräkt. Och när festen tar slut kommer baksmällan.

Minns ni Ian och Bert? I början av 90-talet hade vi också flyktingkris, inte riktigt av samma dignitet som nu, men inte långt ifrån. Då fanns det två lustiga figurer i svensk politik som hade enkla lösningar på nästan alla samhällsproblem. Det staplades ölbackar och sjöngs roliga visor. Det var drag under galoscherna och inte ett enda samhällsproblem var svårt att lösa. Det enda som behövdes var att "de där gamla politikerna" fasades ut och ersattes med - som partiet kallade sig - Ny Demokrati.

Jag kan förstå den som upprörs över liknelsen och över att fösas ihop med dessa figurer - men fundera en liten stund.

Vi står alltså mitt i den största och mest allvarliga humanitära kris som mänskligheten upplevt sedan andra världskriget - eller gör vi det? Om jag skriver Vietnam, Biafra, Etiopien eller Balkan; är det möjligen någon som känner igen sig? Någon som minns att det för 25 år sedan gick en mur rakt igenom Europa? Och är det nu någon som kommer ihåg situationen i Gaza? Världen har brunnit förr, och den kommer att brinna igen. Om det är något vi borde ha lärt oss av historien, så är det att komplicerade samhällsproblem aldrig är betjänta av enkla lösningar.

Det är bra att vår solidaritet och omtanke just nu riktas emot de människor som flyr från krigets Syrien. Men tro inte för ett ögonblick att problemen är borta i morgon.

Värme, omtanke och insamlade pengar är bra, det är jättebra. Men det löser inte problemen. Det faktum att vi tar emot dem är inte samma sak som att deras trauma är över. För det kommer en vardag.

De människor som kommer hit ska först och främst få sina asylskäl prövade. Många av dem kommer förhoppningsvis att få stanna. Jag återkommer till det.

Andra kan komma att få avslag. Då står vi inför ett nytt problem, för i så fall får de helt enkelt inte stanna. Då står vi där igen, i en situation där hela principen för asylsökande prövas. Den bygger på skyddsskäl, riktiga skyddsskäl.

De som får stanna är varmt välkomna. En mycket stor majoritet av invånarna i Sverige är för ett generöst mottagande av flyktingar. Men vi vet också att den svenska integrationspolitiken inte håller samma höga kvalitet som annat i vårt samhällsbygge. Alltså har vi en utmaning att se fram emot. Det är att klara jobb, bostäder, utbildning, omsorg och mycket annat. De ska lära sig svenska - och de ska komma in i vår svenska samhällsgemenskap. Det kommer att bli ganska mycket som den gråa vardagen som obönhörligen dyker upp när festen är slut.

Jag söger inte att vi inte ska ta emot dem. Jag vill bara försynt påpeka att världen inte är enkel, att alla fester har ett slut, och att jag är rädd för att samma människor som nu dansar och är glada kommer att vara samma personer som står där och pekar finger när "politikerna" (som det brukar heta) ska försöka hantera de problem som väntar - och mest av allt bara får skäll när lösningarna inte visar sig fungera. För samma människor som tycker att problemen nu är enkla att lösa - det är samma människor som kommer att ha enkla lösningar att erbjuda nästa gång.

Världen är inte enkel, och väldigt få samhällsproblem går att lösa med hjälp av enkla lösningar. Men enkla lösningar låter bra, och likheten i enkelhet är ibland påfallande, alldeles oavsett från vilket håll den enkla lösningen kommer.

28 september 2015

Det är därför vi har förtroendevalda

Läser idag en mycket tänkvärd artikel om medborgardialog i dagens UNT. Artikeln pekar på de problem som kan uppstå om människor får felaktiga förväntningar på politiska beslutsprocesser. Det är en viktig demokratisk debatt.

Under åren som förtroendevald har jag deltagit i oräkneliga möten med männikor. De har egentligen varit av tre olika slag.

- Direkta, egna kontakter med människor i olika sammanhang; både partipolitiska kampanjer och enskilda direktkontakter.
- Opinionsmöten arrangerade med anledning av enskilda men mycket uppmärksammade frågor där ett politiskt beslut ifrågasätts av berörda medborgare.
- Olika former av arrangerade dialogmöten i syfte att hämta in synpunkter från allmänheten.

Det är lätt att få intrycket att den sistnämnda typen av möten är det vanligaste sättet för politiker att hämta in synpunkter. De som deltar i den typen av möten är också mycket ofta angelägna om att få status av att "tala för allmänheten" och ser inte sällan att dialogen ska, som det heter, följas upp politiskt.

I verkligheten är det närmast tvärtom. De personer som sluter upp när en kommun (eller ett landsting) bjuder in till olika former av medborgardialog, politikercafé eller liknande är sällan särskilt representativa för den breda allmänheten. Tvärtom. På dylika övningar ägnas åtskillig tid åt enskilda frågor och mycket lokala problem. det är inte så att frågor av det slaget saknar betydelse - men det är lätt att tanken leder fel om man låter dem stå som representativa för den breda allmänhetens åsikt.

Under de två senaste mandatperioderna har jag ägnat en hel del tid åt att knacka dörr. Det viktigaste motivet för dörrknackning är inte, som många tror, att föra ut det egna partiets budskap. Det viktigaste är att faktiskt lyssna direkt till vilka frågor människor - som inte besöker opinionsmöten eller medborgardialoger - tycker är allra viktigast.

Den viktigaste insikten från allt dörrknackande är då att människor absolut är engagerade i samhällsutvecklingen - även om de inte går på ett enda dialogmöte med kommunen eller landstingen. I stället har man synpunkter på precis allt, från färdvägen till förskolan över tillgången på butiker i närområdet till stora frågor om invandring eller planering av infrastruktur. Människor bryr sig, och de flesta tycker att politik är viktigt. Det är inte samma sak som att människor går på möten eller blir medlemmar i partier. Därmed är det stora samhällsproblemet inte om människor deltar på dialogmöten eller inte - utan hur vi som söker människors förtroende faktiskt är beredda att lyssna och ta till sig av vad de säger.

Det är därför vi som är förtroendevalda finns. Vår viktigaste uppgift är att prata med människor, inte bara om politik och framför allt inte bara om partipolitik. Men ett problem är att politiker allt mer pratar med varandra (på sammanträden och, ja, på medborgardialoger) och med dem som aktivt hör av sig, i stället för att faktiskt lyssna in vad människor har att säga.

Allt börjar med att lyssna. Men det gäller också att kunna lyssna till alla. Demokratin är inte till bara för dem som skriker högst. Som förtroendevald har man ett ansvar för att lyssna på alla. Det kräver mycket mer än att bjuda in till dialogmöten.

27 september 2015

Med öppna hjärtan och ett nyktert sinne

"Fler vill se ökat flyktingmottagande" skriver bland andra DN idag. Det är lätt att tolka den opinionsmätning som refereras som en formlig vindkantring från främlingsfientlighet till varm och medkännande humanism. I själva verket är omsvängningen inte så stor som medierna vill göra gällande. Svenskar i allmänhet har länge varit ganska positiva till flyktingmottagning. Det som nu hänt är att något fler är något mer positiva. Det som är mer alarmerande är att nästan lika många fortfarande är negativa. Där finns mer att göra, och där betyder handling mer än ord.

Vi är nämligen rätt många (det finns undersökningar även om det) som snarare tror att det är nu det börjar. Människor ser gärna att fler kan komma hit, men många - och det är ofta samma människor - är också oroliga för hur vi klarar att ge dem som kommer det välkomnande som de verkligen förtjänar.

Att flyktingar är välkomna är gott och väl. Men när de nu kommit (välkomna hit, kära medmänniskor) så ska de också komma på plats, bli en del i samhällsgemenskapen, försörja sig och vilja stanna kvar. Länge.

På den punkten av vi i vårt land inte fullt lika stolta traditioner. Vi har helt enkelt svårt att få integrationen att fungera. Vår välfärdsstat, den svenska modellen om man så vill, är inte alltid fullt så inkluderande som vi kanske skulle önska. Och om vi inte tar de problem - men också möjligheter - som människors rörlighet innebär, så kan vi se fram emot sociala spänningar av för våra förhållanden sällan skådat slag.

Därför måste vi öppna våra hjärtan, men också ha en klar och genomtänkt idé för hur både mottagande och integration ska gå till. Och det finns knappast idag.

Vi måste vara beredda att pröva nya vägar. Integrationen har inte fungerat, alltså bör vi inte göra som vi brukar.

I kommande inlägg här på bloggen kommer jag att återkomma till hur vi kan reformera arbetsmarknad, utbildning och välfärdssystem för att bli en modern och välkomnande välfärdsstat där gemenskapen kan rymma fler.

24 september 2015

Att sitta stadigt

Jag läser, med en häpnad gränsande till bestörtning, om vår statsministers senaste uttalanden i samband med EU-toppmötet. Tydligen ger statsministern nu andra besked än i riksdagens EU-nämnd om Sveriges eventuella roll i Syrienkonflikten. Om den uppgiften stämmer så är det anmärkningsvärt. Men det finns mer att fundera över när det gäller statsministerns besked.

Stefan Löfven är säkert en utmärkt medlare efter sina år som facklig förhandlare. Däremot kan det vara på sin plats att fundera lite över lämpligheten i att Sveriges politiska ledning just nu engagerar sig i internationell konflikthantering.

- Vi har den parlamentariskt svagaste regeringen sedan 20-talet.
- Den består av två partier som före regeringsbildningen inte samordnade sin politik på en enda punkt.
- För att överhuvudtaget få igenom sin politik är de helt beroende av två saker. Det ena är ett parti till vänster som förhandlar varje fråga fullt medveten om regeringens bräcklighet.
- Det andra är det faktum att regeringen inte ens tillsammans med detta tredje stödparti har majoritet i riksdagen. Regeringen kan i varje läge förlora en votering om vilken fråga som helt - utom statsbudgeten.
- Det innebär också att regeringen när som helst, och i princip utan förvarning, kan utsättas för en misstroendeförklaring - och förlora den.
Att tycka att den person som har ansvaret för att hålla samman denna rent sakligt mycket bräckliga minoritetsregering inte bör ta på sig internationella åtaganden, det handlar inte om ett politiskt ställningstagande. Det är rent ut sagt omdömeslöst att i det läget ens överväga att ta på sig roller som inverkar menligt på förmågan att hålla ihop regeringen.

Min omsorg är ändå inte i första hand om den bräckliga regeringen. Min oro handlar om vad som händer om statsministern, eller någon på hans uppdrag, befinner sig mitt i en delikat förhandlingssituation i Syrienkonflikten, och en regeringskris samtidigt seglar upp här i Sverige. Vilka prioriteringar gör Konungariket Sverige då?

Sverige bör alltså inte, som Löfven säger, erbjuda hjälp och stöd i fredsförhandlingar om Syrien. Inte i rådande parlamentariska läge.

11 september 2015

Diskussion eller käbbel?

"Kunde ni samtala utan att det blir käbbel?" frågade programledaren när två partiledare ska diskutera gårdagens samtal kring åtgärder för att klara flyktingmottagning. Det väcker en intressant fråga, nämligen var gränsen går mellan sakliga diskussioner om angelägna problem - och rent trams som mer är ägnat att skapa osämja och missmod.

Att det finns meningsskiljaktigheter mellan partier är inte konstigt. Vi människor tycker olika om massor av saker, och politik handlar om att hantera dessa olika åsikter. Ibland finns en majoritetsuppfattning kring en viss fråga, andra gånger kan det vara svårare att hitta en lösning som passar ett flertal.

När det gäller frågan om flyktingmottagning finns det en bred enighet om att vi ska göra vad vi kan för att lösa det internationella problem som situationen. det betyder inte med automatik att det finns en enighet om vilken lösning som är den bästa. Det är inte konstigare än när en familj sätter sig vid köksbordet för att diskutera vart nästa semesterresa ska gå. Alla kan vara överens om att åka på semester, men olika familjemedlemmar kan ha helt olika åsikter om vart man vill åka.

Det som då behövs är två saker. Det ena är en förmåga att skapa majoritet för en lösning på ett problem. Det andra är förståelse för olika ståndpunkter. Det första brukar underlättas av det andra.

Oftast finns en tydligt formulerad majoritet. Ett antal partier kan bli ense om så pass många frågor, att man bestämmer sig för att hålla ihop. En sådan majoritet kan, om den leds klokt och med det gemensamma bästa för ögonen, ofta hålla ihop också genom mycket tuffa beslut.

I andra situationer kan det vara svårare att forma en tydlig majoritet. Det kan bero på grundläggande meningsskiljaktigheter som gör att det helt enkelt inte är möjligt att komma tillräckligt överens. Det kan också bero på att ledarskapet gör att en möjlig majoritet inte klarar att hålla ihop. Till slut kan yttre omständigheter göra att personer helt enkelt ändrar uppfattning.

Allt detta är en naturlig del av politiken - och det är inte "käbbel". Att diskutera, förhandla och bryta olika åsikter emot varandra är det som politik går ut på.

Käbbel är det däremot när politiker använder olika typer av härskarteknik och försåtligheter. Jag, som alla politiker, använder säker detta ibland. Det är lätt att försöka beslå sina politiska motståndare med det ena eller det andra i stället för att rakt och sakligt stå för sin egen politik med alla sina goda och dåliga sidor.

Det, i sin tur, är inte riktigt samma sak som att peka på svagheter i sin politiska motståndares argumentation. Ett led i den politiska debatten är givetvis att pressa sin motståndare att redovisa motiven för sina argument och se om argumenten håller.

07 september 2015

Politik på låtsas

Politik är bäst när det är på riktigt. Att se verksamhet växa fram, människors förhållanden förändras och samhället utvecklas är själva grunden för det dagliga politiska arbetet. Det kräver hårt arbete och är oftast inte särskilt tacksamt. Men driftiga och skickliga politiker kan göra skillnad genom att deras politiska arbete skapar.

Dessvärre verkar det som om det vardagliga tragglandet, det som skapar verklig förändring, har kommit i bakvatten. Expressen/GT-krönikören Csaba Bene Perlenberg ger ett talande exempel från Göteborgs kommun, men det han beskriver i sin krönika skulle kunna hända precis var som helst. Kommuners storlek, politiska färg eller ekonomiska läge spelar mycket liten roll.

Ett annat exempel är alla kommunpolitiker som ivrar för att "sätta sin kommun på kartan" - som om den inte redan fanns där. I regel är projekt av detta slag präglade av några gemensamma nämnare: de är dyra, når inte sitt syfte och leder - om de "sätter kommunen på kartan" - för det mesta till negativ publicitet. Här finns några tänkvärda exempel från Stockholms län.

Det finns ett skäl till dessa fenomen. Det är att det vardagliga tragglandet med kärnverksamhet sällan är det glammigaste och mest belönande du kan syssla med som politiskt förtroendevald. Att läsa tusen sidor handlingar tar tid och leder visserligen till att verksamheten fungerar bättre (jag ska strax förklara varför), men det blir inte så många rubriker i tidningen. Och absolut inga klick på Facebook.

Om du däremot föreslår någon ting spektakulärt som visserligen inte skapar en bättre situation i skolan eller kortare vårdköer, men som ger en rejäl artikel i tidningen, då kan du raskt räkna med att den politiska uppmärksamhetsskalans alla lampor börjar blinka.

Nu finns det gott om saker som görs, som både är stora och spektakulära och viktiga för verksamhetsutveckling. Det händer mycket som är bra i offentlig verksamhet också, på initiativ både från höger och vänster. Det är inte fel med en eller annan ingivning med bandklippning och tjusiga tal. Men trenden är att allt mer snarare görs som ögongodis än för att det skapar verklig nytta för verksamheten och medborgarna. Man kan fråga sig varför.

Men först: offentlig verksamhet behöver politisk styrning, och bra offentlig verksamhet behöver bra politisk styrning. Det kräver politiker som är insatta, engagerade och nyfikna. Men det kräver också att samma politiker vågar vara kritiska, ställa frågor och kräva svar. Det kräver i sin tur att man som politiker är beredd att lägga tid och kraft på att läsa handlingar, ringa samtal, skaffa kunskap och lära sig hur verksamheten fungerar. Det tar mycket tid - som naturligtvis innebär att den politiker som arbetar just så kanske inte blir riktigt lika synlig i sociala media och liknande sammanhang.

Här ligger i alla fall en del av skälet till utvecklingen. Om det blir viktigare att synas än att verka, så kommer politiker med ambitioner för egen del (och det har alla politiker) givetvis att fokusera på att synas. och om väljarna prioriterar politiker med vackra ord framför politiker som verkligen åstadkommer resultat - tja, då har väljarna fått de politiker som de förtjänar.

Statsvetaren Stigbjörn Ljunggren har skrivit intressant om detta i Dagens Samhälle. Statsvetare brukar, berättar Ljunggren, säga att det finns tre typer av politiker:
  1. De som är administratörer och helst ägnar sig åt att tråckla sig fram genom vardagen utan att ta i grundproblemen. De är ”förvaltarna”.
  2. De som är uppviglare och utnyttjar problemen genom att förstärka dem. De vi kallar för ”demagogerna”. 
  3. De som är förlösare och gör flera problem till en lösning, de som lotsar oss vidare runt nästa hörn. Dem vi med ett ålderdomligt uttryck kallar för ”statsmän”.
Ljunggrens slutsats är att en av dessa politikertyper idag finns i övermått, medan en av dem allt för ofta saknas. Till det har jag två kommentarer.

Den ena är att administratörerna och statsmännen ofta behöver varandra. Den andra är att de som kallas för demagoger och uppviglare inte bara är de som utnyttjar och blottlägger olika problem - utan också de som använder sin demagogi till diverse symbolhandlingar snarare än till att angripa och lösa verkliga samhällsproblem.

Politik ska vara på riktigt. Politik ska leda till att verkliga samhällsproblem får en lösning.

05 september 2015

Mediekunskap

Funderar du på hur media arbetar med nyhetsvärdering? Undrar du hur de redigerar och vinklar olika fakta?

Här ska du få ett intressant exempel.

I veckan presenterade Sveriges Yngre Läkares Förening, SYLF, sin årliga rankning över AT-tjänstgöringen på landets alla sjukhus. Den visar vad AT-läkare tycker om sin tjänstgöring och är därför en ganska viktig mätare på hur utbildning och rekrytering fungerar. Sjukhus som hamnar högt i rankningen har till exempel lättare att locka personal.

I vårt län finns två sjukhus; ett av landets allra största, Akademiska sjukhuset, och ett av de minsta, Lasarettet i Enköping. Intressant nog hamnade dessa två sjukhus nästan i var sin ände av rankinglistan. Akademiska sjukhuset rankades inte bara mycket högt, i själva verket är Akademiska i topp när man jämför de stora universitetssjukhusen med de speciella förutsättningar de har. Lasarettet i Enköping fick en placering som inte är riktigt lika smickrande - men lasarettet har också en helt annan roll i sjukvårdssystemet.

Akademiska sjukhuset är också, med all rätt, ett mycket noga granskat sjukhus. Varje händelse på sjukhuset är en potentiell nyhet, och det är inte så konstigt. Det ger vård till hundratusentals människor varje år, är Uppsalas största arbetsplats och finansieras med flera miljarder skattekronor varje år.

Alltså: stort sjukhus - hög placering i rankingen. Litet sjukhus - låg placering i samma ranking.

Vad lyfter då media, i detta fall Sveriges Radio Uppland, fram som den största nyheten?

Man lyfter fram det annorlunda och avvikande, det som skiljer sig från normen och väcker intresse.

Nämligen att ... det lilla lasarettet i Enköping hamnar lågt i rankingen. Att Akademiska har en hög placering nämns också - inne i inslaget. Men den braskande rubriken handlar om det lilla lasarettets låga placering.

Det formar naturligtvis människors bild av hur vården (och mycket annat i samhället) fungerar. Därmed har media ett självklart ansvar för hur människor uppfattar saker.

Tänk på det nästa gång media berättar sin version av olika faktauppgifter. Och läs gärna den här lilla intervjun med professor Hans Rosling.

02 september 2015

Gamla fina nya Moderaterna

I dag publicerar fyra moderater från Stockholms län en viktig artikel om behovet av förnyelse inom Moderaterna. I korthet efterlyser författarna en moderat nytändning, som tar sitt avstamp i en värdebaserad berättelse.

Dessvärre, får man säga, har de alldeles rätt. Tiden efter valet brukar sägas ha ägnats åt något som brukar kallas för "politikutveckling", men som mest handlat om att ängsligt undra vad folk vill veta och - på ett ganska famlande sätt - gett en massa spridda svar på lika spridda frågor. Debattörerna träffande nog val att kalla detta för popcornpolitik.

Som en replik på artikeln skriver den moderata oppositionsledaren i Stockholms stad, Anna König Jerlmyr, att "visst levererar de (spridda utspelen) svar på frågor som diskuteras runt människors köksbord och arbetsplatser". Möjligen är det så, men König Jerlmyrs svar visar mest av allt att det som saknas inte förefaller vara upptäckt ens av de mest insatta.

Det vi moderater behöver är en berättelse.

Den berättelse jag vill att vi moderater ska berätta handlar om stolthet. Vi ska vara partiet som är stolta över det fina land vi lever i, ett land med starka finanser, där hushållen har utrymme att spara, och där välfärden trots alla skräckrapporter håller internationell toppklass (även om länken går till en artikel från 2013). Vi kan vara stolta över Sverige.

Men allt är inte perfekt. Det finns gott om utmaningar, och hösten 2015 kan ingen tvivla på att flera av de viktigaste handlar om migration och integration. Vi drar inte för att peka på utmaningarna, och vi tror att det finns hållbara lösningar.

Vår berättelse ska inte handla om att "Sverige håller på att gå sönder", var sig vi befinner oss i majoritet eller i opposition. Vi tar ansvar, i varje läge. Dessutom står vi upp när det blåser, och vänder inte kappan efter vinden - för vi är trygga i de värderingar som vår berättelse och vår politik bygger på. Vi tror på flit och strävsamhet, på i verklig mening lika behandling, på ordning och reda och sist men inte minst på öppenhet och tolerans.

I berättelsen ingår också att vi tar människor och deras oro på allvar. När människor ställer frågor sänder det en signal. Just nu handlar mycket av oron och frågorna om förändringar i samhället som gör att människor blir osäkra och sökande. det är lätt att reagera på förändring, och lätt att bli osäker inför det som är annorlunda och ovant.

Då behövs politiker som förklarar och ingjuter trygghet.

Det är nu tio år sedan vi moderater efter ett historiskt valnederlöag 2002 genomförde en omprövning av gamla förlegade synsätt och lanserade nya Moderaterna. Tyvärr har en del av den förnyelsen gått förlorad med tiden. Därför är det hög tid att väcka de synsätten till liv igen.

Vi ska svara på människors frågor, tryggt förankrade i fasta värderingar men beredda att ompröva ställningstaganden som inte fungerar. Vi ska våga utmana oss själva och bekämpa samhällsproblem snarare än politiska moståndare i det ena eller andra lägret. När människor upplever politiken som fyrkantig och svår att förstå ska vi göra politiken "rundare", mänskligare och enklare. Och vi ska prata med människor på ett sätt som människor begriper.

Jag har gott hopp om framtiden för nya Moderaterna. Vi behöver visa ett politiskt ledarskap och forma en berättelse. Vi ska visa att vi tror på Sverige och på de människor som lever i vårt land. Och vi ska visa att vårt land är ett bra land att leva i.