28 mars 2012

Förvaltarskap

En väljare hörde av sig till mig och ville veta varför vi "hela tiden sparar" på sjukvården och undrade om det inte hade varit klokare att satsa i stället. Jag tror det kan vara på plats att ge svaret här på bloggen - för jag vet att fler har samma fråga.

med tanke på hur en del av rapporteringen i media har sett ut, så är frågan mycket motiverad. Det gäller framför allt om man tänker på att vården och kollektivtrafiken faktiskt har fått mer pengar att röra sig med under de senaste åren. De satsningarna har kunnat göras eftersom vårt landstings ekonomi varit relativt god.

Problemet ligger nämligen inte i hur mycket pengar som tillförts i budgeten. Problemet är att de verksamheter som landsitnget bedriver har gjort av med mer pengar än vad som faktiskt har tillförts. och i det ekonomiska läget måste man se till så att kostnaderna inite drar iväg mer än intäkterna.

Detta är en regel som inte bara gäller i offentlig verksamhet, utan likväl i det privata och även i den egna hushållsekonomin. Intänkterna måste vara större än kostnaderna, annars går det inte ihop. Konstigare är det inte.

Men...skulle då inte vården vara ännu bättre om man fick mer pengar att röra sig med? det vore ju ett enkelt sätt att lösa vårdens problem. Eller?

Sanningen är att det - faktiskt - inte finns något tydligt samband mellan hur mycket pengar som används och kvalitén på den vård som ges till invånarna. De landsting som har ett högt kostnadsläge har inte automatiskt en bättre kvalitet än de som håller hårt i sjukvårdens plånbok. Däremot måste varje ansvarsfull politiker i varje läge noga bedöma om pengarna används rätt, om det finns kloka satsningar som kan göras och sist men inte minst hur den verksamhet som vi har ansvar för utvecklas över tiden.

I vårt landsting har vi mycket stora utmaningar framför oss. Vi behöver se till att den verksamhet som landstinget bedriver har bra förutsättningar - men också se till så att länets och dess invånares ekonomiska förutsättningar för tillväxt och utveckling är goda. Det kräver satsningar på kollektivtrafik för att människor ska kunna bo och arbeta överallt i länet, och i angränsande län. Det kräver att vi har bra byggnader och lokaler. Det kräver också resurser till vården, givetvis. Men det kräver framför allt att vi ser till att varje krona i verksamheten används på rätt sätt.

I grunden är detta vad politiskt förvaltarskap handlar om på alla nivåer. Vår skyldighet som förtroendevalda är att balansera kostnader och intäkter, och att se till så att landstinget bedriver en bar verksamhet utan att det kostar för mycket pengar. Det är en svår balansgång, men det är just den balansgången som är det våra förtroendeuppdrag går ut på.

27 mars 2012

Det blir bättre

Även om en del annat pockar på uppmärksamhet, kan jag inte låta bli att börja dagen med att kommentera en insändare i dagens UNT. Det är en skribent som säger sig se att samhällsklimatet blir kallare med den politik som förs av Alliansen. Och det är ju klart, att om man står långt i från den politiska grundsyn som Alliansen företräder, så är det enkelt att - i brist på bättre - använda dylika argument.

Hur ser då dagens Sverige ut på några olika områden?

Jo, allt färre förtidspensioneras, för att ta ett exempel. Det innebär att färre människor ställs utanför den gemenskap som arbete innebär, och fler kan bli trygga och stolta genom sin egen insats. Arbetslinjen handlar nämligen inte om att piska ut människor i arbete - den bygger på en grundläggande tro på att arbete innebär positiva saker inte bara för samhällsekonomin utan också för den människa som ingår i en arbetsgemenskap och dagligen kan umgås med andra människor.

Väntetiderna i vården är kortare. I vårt landsting har vi mer att göra och tar krafttag för att komma tillrätta med bristerna - men fakum är att väntetiderna ändå är kortare än förr. Det innebär att människor slipper lida på grund av allt från höftleder som gått sänder till psykiska problem som gnager och skapar oro. Bakom dessa kortare väntetider i vården ligger en medveten politik som bland annat - bland annat, alltså - handlar om att fler vårdgivare än landstinget nu är med och erbjuder sina tjänster. det innebär också att människor som arbetar med vård har möjlighet att välja andra arbetsgivare än landstinget.

På tal om vård och omsorg finns i kommuner som Uppsala och Knista långt fler platser i särskilt boende för äldre och funktionshindrade än för några år sedan. även detta är en medveten följd av en omfattande utbyggnad, där andra resurser än enbart det offentliga har ställts till människors förfogande.

Det går att ge fler exempel. På rader av områden har mångfalden ökat, alternativen blivit fler och människors frihetsgrad därmed större. Den politik som förs har också lett till att det allmänna hälsoläget i befolkningen har blivit bättre. Allt detta är följden av en medveten politik, som också innehåller ett ansvar för det offentligas finanser saom lett till att vi sluppit de massiva nedskärningar som vi i dag ser i välfärden i läner som Grekland, Spanien och Italien.

I Sverige hårdnar inte samhällsklimatet. Det gör det däremot i många andra länder - som inte fört en politik som den vi fört i Sverige de senaste åren. Det finns mycket kvar att göra, och många samhällsproblem att lösa. Lösningarna finns i den politik som förs, därför är det viktigt att den goda utvecklingen fortsätter.

25 mars 2012

Ett politiskt alternativ

Fyra partier som samarbetar i en regeringsallians - och fyra partier som var för sig utvecklar respektive partis politik för att vinna sina väljares förtroende. Konstigare än så är inte den ekvation som bygger grunden för Alliansens politik i regeringsställning. Alliansen består också, helt följdriktigt, av fyra partier som både behöver varandra och ger varandra styrka. De fyra partierna är dessutom tillsammans starkare än vart och ett för sig.
Skälet till detta är enkelt att förklara. Alliansen är fyra partier, det råder inget tvivel om den saken. Men dessa fyra partier har en gemensam värdegrund som utgör basen för den politik regeringen för.

Det innebär, som sagt, att dessa fyra partier dels tycker olika. Men det är också på det viset, att de fyra allianspartierna faktiskt konkurrerar om väljarnas förtroende. Det gör för övrigt alla partier som ställer upp i val. Väljarna "tillhör" inte ett visst parti; det är snarare väljarna som faktiskt lägger fast partiernas storlek - inte partierna själva.

Därmed ärdet också på det viset, att en röst på Alliansen är en tydlig röst på en viss politisk färdriktning. Inför valen 2006 och 2010 gick dessa fyra partier gemensamt till val på en samfälld politik. Mycket talar för att det kommer att ske 2014. Därmed finns ett, säger ett tydligt regeringsalternativ. Det ska bli intressant att se om det kommer att presenteras några fler.

21 mars 2012

Trångt

En av de absoluit viktigaste frågorna på landstingets dagordning för idag välmotiverat utrymme i media. Det handalr i grunden om vilka som ligger i sängarna på Akademiska sjukhuset. För det ätr trångt, och det behöver göras något åt saken. men det gäller att göra rätt sak åt rätt problem.

Ett av vårdens största problem är vården av dem som har de klart största behoven av vård, nämligen de mest sjuka äldre. En mycket liten del av befolkningen har de största behoven av vård, och är samtifigt sköra och utsatta på andra sätt. Det innebär också att landstnget och länets kommuner måste bli ännu bättrew på att samarbete för att ge dessa människor både en riktigt bra sjukvård, anpassad till deras behov, och en bra äldreomsorg.

I Östhammars kommun har vi redan tagit steg för att lösa detta genom en särskild närvårdsavdelning som är anpassad för dessa människors särskilda behov. På samma ställe sköter vi både sjukvård och äldreomsorg, och kan ge en vård och omvårdnad som ger bättre kvalitet tack vare just samarbete.

Nu är det dags att ta större steg för att komma framåt med detta även i Uppsala och Knivsta kommuner. Planering pågår för detta, och närmast får landstingsstyrelsen rapport om hur detta fortskrider på måndag.

Vården av de mest sjuka äldre är en av Alliansens viktigaste frågor. En bra lösning på det problemet ger dessutom bättre flyt på Akademiska och bättre förutsättningar för sjukhuset att fokusera på sitt viktigaste uppdrag, nämligen att vara ett ledande universitetssjukhus med högspecialiserad vård och forskning.

20 mars 2012

Så klarar vi framtidens sjukvård

Vården är i ständig förändring. Nya läkemedel och nya behandlingsformer ger hela tiden nya möjligheter att bota och lindra. Det är det som ligger bakom ett bättre allmänt hälsoläge, att vi lever längre och är allt friskare allt längre upp i åren. Det är en utveckling som i alla delar är positiv.

I grunden är det också vad det handlar om, när Radio Uppland idag berättar den glada nyheten om att ortopedin på Akademiska sjukhuset arbetar effektivare. Med normal medialogik använder radion i och för sig uttrycket "sparar pengar", men det spelar mindre roll. Det viktiga är att de åtgärder spom reportaget berättar om leder till en effektivare vård, vilket gör att pengarna kan användas till annat. Och det är inte bara bra för vården, det är helt nödvändigt för att vården ska kunna fortsätta att vara av bästa tänkbara klass.

Sådana effektiviseringar som radion berättar om idag har alltid funnits i vården. det har lett till att vårdtiderna har blivit kortare, men också till att människor har blivit friskare. Bakom nyheten att patienter som får nya höftleder kan skrivas ut efter tre dagar i stället för fyra (och varje sparat vårddygn innebär bortåt tiotusen kronor som kan användas till annat) ligger det faktum att en utsliten höftled för bara trettio år sedan innebär invaliditet och livslång smärta. idag är detta närmast en rutinåtgärd.

Det är bra att ha i minnet nästa gång du som läser detta funderar över vad vi håller på med, som är politiskt ansvariga för sjukvårdens utveckling. Det som kallas för "besparingar" är i grunden en ständig strävan efter att göra vården mer effektiv, så att de skattepengar som vi använder till vård kan användas för att ge mer vård till fler. Det kan vara värt att gå hem ett dygn eller två tidigare från sjukhuset, eller något annat som leder till att vården blir både bättre och effektivare.

Varför markerar jag då mot uttrycket "besparingar"? Jo, för att vi aldrig använt så mycket pengar till hälso- och sjukvård i vårt län som vi gör idag. Vi fortsätter att satsa på sjukvården - genom att ha ordning och reda i ekonomin blir det möjligt - för att hela tiden ligga i utvecklingens framkant. Men det gäller också att se till så att vården är just modern och effektiv. Annars är risken nämligen stpr att vi mycket snabbt står med gårdagens sjukvård. Tänk gärna på det nästa gång du hör ordet "besparingar" i samband med debatten om sjukvården.

16 mars 2012

Ordning och reda - i ekonomin och på fakta

Det stämmer faktiskt inte, som Svenska Dagbaladet idag påstår, att moderata landsting skulle vara skattehöjare. Tre avl de landsting, Uppsala, Jönköping och Kronoberg, som pekas ut som skattehöjare har inte ändrat skattesatsem med ett enda öre. Däremot har vi gemensamt med kommunerna som ingår i landstinget gjort en skatteväxling i samband med att landstinget fått ansvar för att sköta all kollektivtrafik i de berörda länen. Tvärtom är just dessa tre, och ytterligare några, landsting mycket drivande i att hitta nya lösningar för att kunna bedriva offentlig verksamhet mer effektivt och därmed få större effekt för de skattemedel som människor betalar. det första och viktigaste måste nämligen vara att skattepengarna används effektivt. Varje ordförande i landstingsstyrelsen måste ha en klar prioriteringsordning: ordning och reda i ekonomin, bra och välskött verksamhet och - sist men inte minst - en skattenivå som inte är för hög. Men eftersom det aldrig går att får ordning på ekonomin genom att sänka skatten, men däremot är möjligt att ha låg skatt genom en effektiv verksamhet, så gäller det att göra saker och ting i rätt ordning. Landstinget i Uppsala län genomför rader av reformer. Efthand som dessa reformer får full effekt, och ekonomin dessutm stärks, så är jag övertygad om att en del av detta också kan föras tillbaka till väljarna.

15 mars 2012

Psykiatri i blickfånget

Jag noterar att Radio Uppland rapporterar om långa väntetider vid psykiatriakuten. Frågor som rör psykiatrin, och hur den faktiskt fungerar, kommer att tas upp på landstingsstyrelsens möte den 26 mars. Skälet är att styrelsen, på initiativ av folkpartiets Lena Lundberg, redan i februari beslutade om en granskning av psykiatrin. En av de grundläggande orsakerna är att vi vill veta vilken effekt de medel som faktiskt har tillförts har haft både för väntetider och för den allmänna situationen inom psykiatrin.

När man upptäckr något som inte fungerar så väl som vi har anledning att vänta oss, så finns det alltid skäl att börja med att titta på vad som ligger bakom, och noga värder orsaker och möjliga åtgäder. Tyvärr är det vanligaste att politiker börjar i den andra änden, och ropar efter "mer resurser" eller "att det är dags att ställa krav". D finns lite olika varianter, men de handlar alla i grunden om att någon som själv inte har den ringaste idé om vad som är lämpligast att göra känner ett behov av att bums visa handlingskraft för att känna sig...tja, handlingskraftig.

Det brukar inte vara den klokaste vägen. Det aktuella fallet med psykiatrin är ett skolexempel. Att först ropa efter "mer resurser" och sedan granska hur resurserna faktiskt har använts, det brukar aldruig vara särskilt smart. I detta fall är det först viktigt att får en bra lägesbeskrivning, och den har vi i Alliansen således redan beställt. Nästa steg blir att sedan fundera på vad som ska göras. En väl fungerande psykiatrisk verksamhet byggs inte på en natt - men det kan vara bra att se till så att verksamheten fungerar väl. Inte minst med tanke på att en flytt till ett nytt och för verksamheten ändamålsneligt hus väntar om något år.

14 mars 2012

En valbar allianspolitik

Svenska Dagbladetskriver idag om vikten av att de fyra partierna i Alliansen för en gemensam, slagkraftig politik. Det är så sant som det är skrivet. Utan att hålla samman om en gemensam samhällsvision vinner Alliansen inget tredje val - men utan att både tillsammans och var för sig förnya politiken gör man det inte heller. Alliansens styrka kan lätt bli dess svaghet. Det är nämligen att kombinera att vara fyra separata partier, med separata partikulturer, med att vara en politisk rörelse. I ett land som nästan oavsett valresultat styrts av ett och samma parti ända sedan andra världskriget blir detta givetvis något mycket ovant att förhålla sig till. På många andra håll i världen är det helt naturligt. Eftersom jag fått förtroendet att leda en Allians, så ägnar jag en del energi åt att reflektera över de olika allianspartiernas inre liv. Det leder till intressanta funderingar. Vi människor är ju ganska olika, så det är egentligen inte så konstigt att det överhuvudtaget finns olika politiska partier. Mendez är ju i grunden inte så mäktigt att olika partier kan samarbeta och bygga en gemensam politisk plattform tillsammans. Vi människor är ju trots allt skapade att vara sociala varelser. Det är nämligen den gemensamma samhällsvisionen som förenar oss i Alliansen, men inte nog med det. Det är också den som skiljer oss från de partier som inte ingår och det är vi ganska många som är glada för.

13 mars 2012

Givande dag på jobbet

En del dagar är bara lite mer stimulerande än andra. Idag har varit en sådan dag. Den började halv åtta i morse, efter sedvanlig koll av mail och media, med ett halvdagsbesök på thoraxintensiven på Akademiska sjukhuset. Under fyra mycket intressanta tímmar fick jag följa med överläkare P-O Joachimsson och hans kollegor under deras arbete. Det minsta man kan säga är att det handlar om väldigt mycket patientkontakt! En intensivvårdsavdelning handlar å ena sidan oerhört mycket om apparater och mediciner, men mitt i all utrustning finns också ett kunnande hos personalen och ett fokuserat vårdande och omhändertagande som väldigt mycket sätter patienten i centrum. Det är som utomstående besökare mycket tänkvärt att se både lagarbetet och kunnandet som finns samlat hos medarbetarna. Du får inte se några bilder, för även om jag är medveten om att lite fotografier piggar upp en blogg, så väljer jag att undvika att ta kort på mina besök ute i verksamheten. Mer om det en annan gång.

Men återigen: ett stort stort TACK till medarbetarna på Thoraxintensiven som så vänligt gav mig chansen att följa deras arbete. Ett tack också för bra samtal om vårt gemensamma ansvar för verksamheten - och för den gemensamma uppfattningen att det är viktigt att se de olika roller som den politiska ledningen och verksamheten spelar. Dagens besök och samtal blev ett bra exempel på hur våra olika roller förhåller sig till varandra.
En motsvarande diskussion hade jag för övrigt tillfälle att föra under gårdagen, då vi förtroendevalda tillsammans med våra tjänstemän och medarbetare på Akademiska sjukhuset diskuterade aktuella läkemedelsfrågor. Det mest bestående intrycket av den diskussionen var att mycket hnder på läkemedelsområdet, och att en tidigare oro för förändringar i branschen nu allt mer pekar mot att konkurrens och nya aktörer leder till ökad effektivitet. Se där ännu ett område där Alliansens politik inte bara förnyar utan också gör det bättre.

Dagen fortsatte med sammanträde med styrelsen för STUNS, vår gemensamma stiftelse för samverkan mellan samhällsaktörer, universitet och näringsliv. Många viktiga frågor stod på dagordningen, och mest av allt diskuterades hur vi kan stärka och förbättra innovationsklimatet i regionen för att skapa nya företag och fler jobb. Det kan tyckas som en ganska tacksam uppgift i länet med landets lägsta arbetsklöshet - men vi måste också vårda och värna det goda arbetsmarknadsklimatet. Att som företrädare för en viktig samhällsaktör få vara med och ta det ansvaret är självklart en av våra viktigaste uppgiftyer i landstinget.

12 mars 2012

Makten över tanken

Idag är det exakt ettvår sedan den fruktansvärda Tsnuamikatastrofen drabbade Japan. Mer än 20.000 människor är bekräftat döda eller har ännu inte påträffats och är således saknade. Kraften i den flodvåg som slog in över den japanska östkusten är svår att fatta, och konsekvenserna av förstörelsen är också svår att ta till Sig även om vi ser bilderna och hör skildringarna. Fortfarande, ett år efteråt, ser vi stora sår både i naturen och i olika samhällsfunktioner. Den kanske mest påtagliga konsekvensen av katastrofen är följderna för kärnkraftverket Fukushima, och följderna för debatten om kärnkraften över hela världen. Att kärnkraft, som all energiproduktion och distribution, är en riskfylld hantering va väl känt redan före katastrofen. Det som nu måste ske är en saklig och samvetsgrann analys både av katastrofens direkta konsekvenser och av innebörden för kärnkraften som energikälla. I en sådan analys är det naturligtvis önskvärt att alla som vill delta i en saklig debatt faktiskt också använder sakliga argument. Mot den bakgrunden blir jag aningen förundrad när jag följer hur vissa medier speglar den katastrof f som drabbade Japan. Först lite beröm, nämligen till Sveriges Radios "utrikeskorrespondenterna" som i går gjorde ett utmärkt reportage både av själva tsunamin och dess följder, och av konsekvenserna för kärnkraften. Desto mer förundrad blev jag, när jag sedan tog del av Sveriges Televisions reportage från samma plats. Där beskrivs nämligen hela tsunamin som om det vore kärnkraften i sig som vore orsak till den förödelse som norra Japan drabbades av. Därför kan det vara på plats att erinra om vad som faktiskt hände, och vad det ledde till. Mer än 20.000 döda och saknade, men de dog inte av strålskador eller på annat sätt som följd av att tsunamin slog emot kärnkraftverket Fukushima. De som omkom som direkt följd av strålning uppgår till ett fåtal. Vart och ett av dessa dödsfall är självfallet en tragedi, men det var faktiskt inte kärnkraft som dödade 20.000 människor. Det var en flodvår som följd av en jordbävning under havsytan. Ordets, och bildens, makt över tanken är stark. Ord och bilder bidrar till att bilda, och ändra, opinioner. Det kan vara på plats att komma ihåg det när vi följer hur media skildrar viktiga händelser.

09 mars 2012

Alliansens politik gör skillnad

Jag fick en kommentar av en bekant om värdet av att Alliansen styr på olika nivåer, och lovade att svara genom ett inlägg på bloggen. Svaret kan nog nämligen intressera fler än den som frågade.

På nationellt nivå, i vårt landsting och i ett antal kommuner har Alliansen styrt sedan 2006. Visst kan man önska sig att takten i reformarbetet kunde vara snabbare, och visst kan man rent av tycka att en del beslut till och med kunde se annorlunda ut. Men då bör man först fundera över alternativet.

Det har faktiskt hänt en del som annars aldrig skulle ha inträffat. Vårdvalet, jobbskatteavdraget, utmanarrätten och arbetslinjen som princip på många områden är några mer övergripande exempel. Mer konkret finns det fler vårdcentraler än 2006, antalet förtidpensionärer minskar, apoteken är fler än tidigare, skatten på arbete är (som sagt) lägre och Sverige har klarat sig helskinnat genom en historisk finanskris.

Vad som givetvis är svårare att svara på är hur Sverige, och vårt landsting, hade sett ut efter frygt fem år med socialdemokratiskt styre. Svårt att veta, men det går i alla fall att gissa.

Staten hade ägt SAAB och hade således behövt pumpa in miljarder. Pengar som - kanske - hade funnits i statskassan eftersom skatterna på arbete varit väsentligt högre. Det hade även landstingsskatten med säkerhet varit - inte för att människor haft bättre tillgång till vård, utan för att den vård som erbjudits hade varit dyrare utan att för den skull vara bättre. Alternativen och valmöjligheterna hade varit mycket sämre i välfärden, och troligen - men det kan vi alltså inte veta - hade rätt så många svenskar befunnit sig ännu längre från arbetsmarknaden.

Bortemot en halv miljon fler hade kunnat vara förtidspensionerade, vilket kade inneburit att försörjningsbördan för dem som ändå befann sig i arbete hade varit klart högre. Vilket hade inneburit mindre utrymme för privat konsumtion och därmed tuffare villkor för detaljhandeln.

Tågen hade i alla fall inte gått i tid, för några investeringar i exempelvis fler spår har vi inga säkra belägg för; vi kan ju inte veta hur det hade blivit, bara anta utifrån den utveckling som föregick valet 2006. Den pekar dessutom knappast mot bättre studieresultat i skolan eller att vare sig kvaliten, arbetsvillkoren, köerna eller maten hade varit bättre i landstinget och i sjukvården.

Men allt detta får ändå inte skymma det viktigaste, nämligen vilken riktning utvecklingen har. Idag 2012, ä det lätt att glömma hur det såg ut före 2006 och därför romantiskt blicka tillbaka på en bättre tid. I vardagen glömmer vi de förändringar som faktiskt sker, och vilka möjligheter det öppnar för framtiden.

Visst finns det mycket kvar att göra. Det finns gott om samhällsproblem som fortfarande söker sin lösning. Men därifrån är steget ganska långt till att säga att det inte spelar någon roll vilken politisk färg regeringen har.

Alliansen har arbetat i knappt fem år i riksdag och regering, kommuner och landsting. Det behövs nog mer än fem år för att genomföra de viktigaste reformerna. och vi ska ta den tid vi har på oss. Det är bättre att det blir bra, än att det går fort. Men det viktigaste är riktningen, och att vi får fortsatt förtroende att förnya samhället.

06 mars 2012

Dags att sansa debatten, kanske

Eskilstuna-Kuriren rapporterar idag om grova missförhållanden på det kommunala demensboendet Torsiliahemmet. Bilden som presenteras är allt annat än smickrande för Eskilstuna kommun, som driver verksamheten i egen regi. Men det som också är tänkvärt, för att bruka ett milt ord, är att det uppdagade ska utredas - av kommunen själv.

Att det finns brister i privat driven äldreomsorg är inte acceptabelt, men det är på sin plats att stillsamt påpeka att inte lät Carema Care göra utredningen själv, när missförhållande upptäcktes på de äldreboenden som uppmärksammades i höstas. Vi kan heller inte räkna med att Eskilstuna kommun kommer att göra som Stockholms stad gjorde, nämligen resolut säga nej till utföraren som misskött sig. Utföraren är ju i detta fall kommunen själv!

Med detta vill jag säga att privata utförare i sig inte är en garanti för bättre kvalitet. det är däremot både mångfald och konkurrens - även på ett så känligt område som vård och omsorg. det man först och främst konkurrerar med är nämligen kvalitet, och det ska vara kvalitén och inget annat som är avgörande för vilken vård och omsorg som ges till dem som behöver det.

Det finns faktiskt ingen som har sagt att allt blir rosenrött med fler fristående utförare. Risken kommer alltid att finnas för brister, vanvård och dåliga förhållanden. För detta har driftformen - privat eller offentligt - ingen som helt betydelse. Det som uppdagats på Torsiliahemmet är sannerligen inte första gången som brister kommer i dagen på en verksamhet som kommunen driver själv.

Därmed finns det anledning att ställa de debattörer till svars, som tror sig komma undan med att indignerat tala om "vinster i vården" och satiriska bilder på statsministrar i kissblöja. Hur vill de bidra till bättre kvalitet och ökad mångfald? Hur skapar de valmöjligheter? Hur ska de göra för att skärpa kvalitetskontrollen? Svepande anklagelser om hur privat vård fungerar godtas icke, lika lite som tramsigheter om att kvalitén blir god bara genom att utförande sker i egen regi. Framför allt är det nu hög tid att avfärda alla dumheter om att kvalitetskontrollen blir bättre om korståget mot alternativa driftformer får genomslag. Det är att sätta bocken till trädgårdsmästare, och precis det som är det viktigaste med att öppna vården och omsorgen för alternativ.

Däremot är det hög tid för lite sans i debatten. De debattörer som högljutt förklarat att allt ont som överhuvudtaget går att påvisa beror på andra driftformer än egen regi och "vinster i vården" får nu faktiskt förklara sig. På vilket sätt gör själva driftformen att vården blir bättre när kommunen - eller landstinget - själv utför. Och: vem ska stå för den oberoende kvalitetskontrollen om det offentliga självt är både finansiär, uppdragsgivare och producent?

Driftformen har ingen som helst betydelse, det enda som spelar roll är god kvalitet. Men brister kan förekomma i såväl kommunala som privat drivna verksamheter - det är bara att konstatera. Därmed är argumenten slut för en sida i debatten, och vi andra kan jobba vidare med att utveckla välfärden. Det självklara måste då vara att ge alla goda krafter möjlighet att bidra till en bättre skola, vård och omsorg - inte att utesluta verksamhets- och driftformer som bevisligen fungerar mycket väl.

05 mars 2012

I ständig rörelse

Det händer mycket i sjukvården och kollektivtrafiken. Skälet är inte förändring för förändringens egen skull, som en person jag talade med i helgen trodde. Skälet är att förändring och förnyelse faktiskt är helt nödvändigt, för att vården och kollektivtrafiken inte ska stagnera. Och påståendet att "nedskärningar" (mer om detta strax) skulle vara orsaken är faktiskt helt felaktig.

En del av detta resonemang har just nu en ytterst tragisk bakgrund. Det gäller bussolyckan utanför Enköping i fredags, där en busspassagerare så tragiskt omkom. Jag varken kan eller vill kommentera omständigheterna närmare - olyckan måste utredas noga - men vi kan konstatera att det uppenbart finns behov av att arbeta med trafiksäkerheten även i kollektivtrafiken. I den upphandling som genomförts och som i praktisktn träder i kraft till sommaren finns också betydligt högre krav än tidigare på bussarnas trafiksäkerhet. det kostar pengar, och det är pengar som fördelas på ett rimligt sätt mellan resenären (biljettpriset) och skattebetalarna (landstingets subventionering av kollektivtrafiken).

Samma förhållande gäller inom sjukvården. Ett nej till att tänka nytt och förnya innebär inte ett ja till en bra sjukvård. det innebär ett stillastående eller till och me den återgån till en tid då vården inte botade lika många sjukdomar och räddade lika många liv. Vården har heölt enkelt blivit allt bättre - också på att använda de resurser som finns till förfogande klokt.

I torsdags besökte jag Östhammar. Där bedriver landstinget och Östhammars kommun gemensamt en närvårdsavdelning för äldre människor med stora behov av både sjukvård och av omsorg och omovårdnad. det ena är landstingets ansvar, det andra kommunens. tack vare en ny samverkansform kan vi ge patienterna mer och bättre av både och. Liknande former av nytänkande finns överallt i den offentliga verksamheten. Ofta möts nytänket av både misstro och direkt motstånd - från början.

Men "resurserna", då? är det inte dags att sluta "skära ner"? Svaret på den frågan är att det faktiskt inte görs några "nedskärningar", vad man nu menar med det. Vården och kollektivtrafiken har aldrig haft så mycket resurser till sitt förfogande - men de pengar som tillförs måste användas rätt! Det ställer krav på noggrann kostnadskontroll, och på att hela tiden ifrågasätta om de pengar som används, verkligen används på klokast möjliga sätt. Det är i alla fall för mig helt uppenbart att även detta är en fråga om att ständigt vara på väg, att hela tiden fundera över vad som kan göras bättre och hur verksamheten kan bli effektivare. För en mer effektiv verksamhet räddar fler liv, botar fler sjuka och kan transportera fler människor från A till B.

"Skrik när du rider hem, det sade alltid mor min" säger Skalle-Per till Mattis när han ska rida ut och kämpa mott kungens ryttare. Så är det ofta. Det är väldigt enkelt att berätta hur saker borde fungera när man står på sidan, och inget är så enkelt som att kritisera reformer och nytänkande i sin linda. Det går aldrig. Så har vi aldrig gjort förut. Tänk om det blir fel.

Men sanningen är ju att om man gör som man gjort, så kommer det att gå som det har gått. Om vi inte vågar förändra, så kommer vården och kollektivtrafiken snart att blli allt sämre. Reformerna måste fortsätta, för annars går det som för hajen som slutar simma. Man sjunker mot botten, och där vill nog ingen vara.

04 mars 2012

Det blir allt bättre

Idag uppmärksammar Expressen och Svenska Dagbladet det faktum att fattigdomen i världen har halverats sedan 1990. Världen blir en allt bättre plats att leva på. Det är kanske svårt att tro när man följer medias rapportering, men faktum är att allt fler har en allt bättre levnadsstandard. Dessutom sker förbättringen på alla plan. De mest utsatta och de allra fattigaste kan lyfta sig från hopplös fattigdom - men samtidgt växer ekonomin också för många som redan har det bättre ställt. I Indien finns till exempel numera en medelklass som lever på samma nivå som vi i Europa - och de är ungefär lika många som alla invånare i hela EU.

Det är en remarkabel utveckling, och det finns alla skäl att fundera över vad som ligger bakom. Framför allt kan det dessutom lära oss ett och annat att fundera över på hemmaplan.

Bakom det globalt ökade välståndet ligger nämligen något som är allt annat än politiskt givet och som många gånger fått växa fram i en bitter politisk strid. Det handlar om den ekonomiska frihet som skapar förutsättningar för handel mellan människor, företag och stater och som i sin tur leder fram till nya idéer, nya produkter och dessutom ett klokare nyttjande av resurser.

Därtill finns det ett påtagligt samband mellan ekonomisk frihet och politisk dito. Människors fria skapande lägger helt enkelt den bästa grunden också för fritt tänkande och fri opinionsbildning - och därmed för politisk demokrati. Materiellt och intellektuellt välstånd går hand i hand, om man så vill.

Nyheten om den globalt minskande fattigdomen sporrar till ett fortsatt arbete för att skapa en friare ekonomi - inte för att det har ett egenvärde utan för att det leder till friare människor.

Falska företrädare

Jag har just lyssnat till ett intressant inslag i radions Godmorgon Världen, som verkligen får mig att fundera över detta med företrädarskap i en representativ demokrati. I just detta flal handlade det som så kallad "klimataktivism" - men det kunde lika gärna handla om dussintals andra rörelser med små medlemstal men stora ambitioner.

Låt mig stanna vid klimataktivisterna. I inslaget beskrevs ett möte med ett trettiotal deltagare för några år sedan i en av landets större städer. Ambitionen hos detta trettiotal var att "bli en folkrörelse" - men nu några år senare har medlemstalet snarare sjunkit. Det har däremot inte svansföringen gjort. Det var ganska uppenbart att de intervjuade tyckte att man egentligen (oklart hur) såg sig som representanter för oändligt många fler än dem som faktiskt visat sin sympati. Det var oskså uttryckligen uppenbart - det sades nämligen rakt ut - att man såg såg andra samhällsfenommen med oändligt mycket större folkligt stöd som "särintressen". Detta, som sagt, som relief till synen på sig själv och sitt fåtal medlemmar som en "folkrörelse".

Vi ser dessvärre samma sak i många olika sammanhang, i olika delar av samhällsdebatten. Det handlar om olika grupperingar som snarare utifrån organisationsform än utifrån faktisk medlemsanslutning gära klistrar på sig själv etiketten "folkrörelse" och därmed omedelbart också ger sig själv rätt att tala för fler än dem som faktiskt är medlemmar. Jag ska här inte ange fler - med det är gott omo dem, och jag tror att du käre läsare själv kan börja leta och fundera över företrädareskap och legitimitet nästa gång någon uttalar sig som företrädare för en rörelse. Fundera på om denne person då uttalar sig för de - många gånger ganska få - medlemmar rörelsen i fråga faktiskt har, eller om man uttalar sig i namn av de medlemmar man önskar att man hade.

Låt mig för övrigt lägga till en sak. Indirekt anslutning gills inte. Ett av problemen är nämligen just, att många rörelser av detta slag gärna knyter sig till en befintlig organisation med väöldigt många medlemmar - men med ett helt annat syfte. Och även då blir det, som sagt, lite knepigt. Om jag har gått med i en fackförening, så har jag jgort det för att få större kraft mot min arbetsgivare. Dessvärre sewr vi idag att vissa fackliga organisationer med glädje anammar än det ena, än det andra indirekta budskapet som kanske inte faller alla tänkbara medlemmar på läppen. och kanske kan just det vara en orsak till den fackliga rörelsens försvagning.

Håll alltså ögonen öppna nästa gång du ser någon uttala sig för "breda grupper" - och var beredd att ställa frågan på vilken faktiskt bredd detta uttalande bygger. Falska företrädare, som gärna lutar sig mot ett stöd som inte finns, är det ganska gott om. Hur de ändå kan stå upp trots begränsat stöd är en fråga vi kan fundera en stund över.

02 mars 2012

De mest sjuka äldre

Jag besökte igår Östhammar för att ta reda på mer om ett av de viktigaste projekten som Alliansen har sjösatt under de senaste åren. Det handlar om en gemensam närvårdsavdelning, där landsitnget och Östhammars kommun tillsammans ger vård och omosorg till de mest sjuka äldre.

När debattens vågor går höga omo behovet av vård, så är det påfallande hur lite den debatten faktiskt handlar om dem som behöver vården mest - och samtidigt är mest utsatta och i störst behov av samlade insatser. Landstingets ansvar är sjukvård, men den som är mycket gammal och mycket sjuk har också stora behov av omsorg och omvårdnad. Det är, vad man än kan tycka om politisk organisation, en uppgift för kommunerna. I en sådan situation är det lätt hänt att två olika offentliga aktörer står på var sin sida om en gräns och skyller på varann, när det inte fungerar.

Så icke i Östhammar. Där driver kommunen närvårdsavdelningen, men landstinget står för en betydande del av kostnaden just för att sjukvården är en så pass stor del av den samlade vårdinsatsen. Det jag igår kunde konstatera är att samarbetet fungerar väl, och att det viktigaste som uppnåtts är att de som har stora vårdbehov faktiskt har fått det bättre än tidigare.

Till saken hör dessutom - inte minst viktigt i dessa dagar - att dessa formellt sett kommunala vårdplatser ger en betydande avlastning på Akademiska sjukhuset. I stället för att skumpa i ambulans på vägen mellan Uppsala och Östhammar kan fler människor vårdas nära hemmet. Så skapas en både tryggare och klokare vård och omsorg.

Jag är stolt över att vi har kommit igång med en samlad vård och omsorg för de mest sjuka äldre. Men det är massor kvar att göra. En liknande avdelning, fast med lite annan inriktning, har startat i Enköping och planering är på gång i Tierp. Det borde också vara dags att titta på en liknande lösning även för länets största kommun, Uppsala, just för att ge dem med de största behoven den vård som de verkligen behöver. Det är en viktig målsättning för Alliansen, och vi arbetar nu vidare med det.

01 mars 2012

Vård på vilka villkor? På vems villkor då?

Vi som är politiskt aktiva svänger oss ibland med begrepp som är både vaga och svårtydda. Ett av de vanligaste inom landstings- och sjukvårdspolitiken är "vård på lika villkor". det är ett begrepp som finns i hälso- och sjukvårdslagen, som är den ramlag som är grundläggande för att hälso- och sjukvård i vårt land.

I hälso- och sjukvårdslagen står ordagrant att "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen". Men det finns inte särskilt noga definierat vad detta egentligen innebär. Det har lett till att begreppt ges lite olika innebär beroende på sammanhanget och på vem som tar upp frågan. Det kan handla om kön, ålder, etnisk bakgrund, inkomstförhållanden eller bostadsort, för att nämna några exempel. I förlängningen leder det också till att vem som helst, lika svepande, när som helst kan slänga ur sig både att vården faktiskt ges på lika villkor - och att den inte gör det.

Den ordningen är natutligtvis inte särskilt konstruktiv. Det vore oändligt mycket bättre om exempelvis vi som landsting en gång för alla kunde komma fram till vad vi som vårdgivare faktiskt menar med "lika villkor för hela befolkningen" - och vad det faktiskt får för konsekvenser för den vård som bedrivs.

Jag har för egen del gjort en enklare litteratursökning och kommit fram till exakt det jag befarande. det finns en del skrivet i ärendet - men det som skrivs är just så subjektivt som man kan misstänka när man närmar sig det vaga begreppet. de som ogillar skillnader mellan könen hittar raskt brister i form av skillnader mellan hur män och kvinnor hanteras. Den som har synpunkter på den allmänna inkomstfördelningen kan snabbt också hitta skillnader i hur människor med olika inkomst får vård. Och den som - bara för att ta ett tredje exempel - intresserar sig för frågor som har med vårdens förhållande till HBT-personer att göra kan också hitta tydliga exempel på bister vad gäller lika villkor.

Men ett grundläggand eproblem ligger ju i just detta. Om vi börjar dela in människor i olika grupperingar, så kommer vi raskt till en situation där dessa grupperingar också kan börja jämföras med varandra. och när man börjar göra jämförelser, så ser man snabbt skillnader. Därmed är ju den första frågan omo det är grupper som ska ges vård på lika villkor - eller om det är människor.

Vi har naturligtvis alla en tillhörighet till olika grupper. Vi är män eller kvinnnor, bosatta i stan eller på landet, har kort eller längre utbildning, olika lön och bostadsförhållanden, är födda på olika platser och så vidare i all oändlighet. Det nästa som då går att konstatera är att eftersom denna "gruppindelning" kan göras på så många olika sätt - så hamnar vi snart i en situation där skillnaderna inom olika definierade grupper kan vara väl så stor som skillnaderna mellan dem. Annorlunda uttryckt: innan man ger sig på begreppet "lika villkor", och innan man börjar fundera på vilka olika grupper som i så fall ska jämföras, så bör man kanske fundera på om inte begreppet ska utgå från enskilda människor i stället.

Det finns, med andra ord, mycket att vinna på att ge hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf en seriös behandling snarare än att låt det vara dett diffust politiskt slagord. Det arbetet har nu landstingsstyrelsen inlett - och det är kanske en av de viktigaste reformerna vi har att ta tag i under de närmaste åren. Inte främst för att kunna slå oss för bröstet och säga att vi gjort vården mer jämlik och rättvis, utan för att faktiskt kunna redovisa för människor vad de kan vänta sig av vården och på vilka grunder de kan bygga sina förväntningar. det är helt enkelt dags att se enskilda människor och deras behov som det viktigaste, snarare än att hitta ännu ett argument för att dela ini oss människor i olika grupper.