31 oktober 2009

Monokratin

"partikongressen beslutade också att..."*); nej, det gjorde partikongressen (läs socialdemokraternas partikongress) faktiskt inte. Den tid är lyckligtvis förbi, då nationens öde slogs fast genom majoritetsbeslut på socialdemokraternas partikongress. Att vissa medier håller fast vid den ordningen förändrar inte saken.

Men i den socialdemokratiska självbilden är det fortfarande så, och den bilden förefaller delas av betydande delar av media. Sverige är i dessa kretsar ett socialdemokratiskt land, och den senaste valsegern för Alliansen bara ett olyckligt hack i planeringen. med tanke på att Sverige endast vid ett fåtal tillfällen faktiskt haft socialdemokratisk majoritet i väljarkåren gör saken bara än mer betänklig.

Vad Sverige behöver är inte en socialdemokratisk regering, och möjligen en mindre en av socialdemokrater ledd koalitionsregering. Sverige behöver en genuint borgerlig regering som gör skillnad, och som kan anträda marschen bort från det i alla delar socialdemokratiskt dominerade samhället. Därför är det angeläget att Alliansen får förnyat förtroende i september nästa år. Annars är vi kvar i oen ordning där Sverige, rätt eller fel, styrs av beslut fattad epå den socialdemokratiska partikongressen.

`)= citatet, från Rapport, syftar på att nyhetsinslaget rapporterade från (s)-kongressen som om belsuten framöver skulle bli riksdagesn mening, Möjligen är reportern i fråga inte helt familjär med rådande majoritetsförhållanden i det svenska parlamentet. Eller också anser vederbörande, som till exempel förra partisekreterarens (S), att en borgerlig valseger är "närmast som en statskupp"...

30 oktober 2009

Kapitulationskongressen

Den bild av socialdemokratin som tonar fram genom referaten från partiets kongress är inte särskilt smickrande. Bristen på visioner är påtaglig. Den klara linjen saknas. Socialdemokratin har allt mer blivit ett parti som vill förvalta, men inte utveckla. Det räcker faktiskt inte för ett politiskt parti.

Det kan aldrig vara en huvuduppgift för någon politiker att syssla med rena förvaltningsfrågor. Har man det intresset ska man bli ämbetsman eller tjänsteman - och många som sysslat med politik tar också det steget förr eller senare. Intrycket från debatterna om välfärden på s-kongressen är att somliga oombud redan tagit detta steg.

Debatten om friskolor är ett bra exempel. Väldigt lite av debatten handlar om utbildningens innehåll, det vill säga hur landets skolor oavsett huvudman ska se till så att barnen lär sig det de ska. I stället för kunskap och utbildning diskuteras, vinster, segregation och ägarformer. Viktiga frågor, men är det vad som är viktigast i den visionära politiska debatten.

Med andra ord: kongressen blottlägger socialdemokratins kapitulation. Partiet intresserar sig inte för hur välfärden ska utvecklas, bara hur den ska förvaltas.

28 oktober 2009

Ingen förnyelse i sikte

Jag har nu tagit mig tillfälle att ta del av vad Mona sagt vid inledningen av (S)-kongressen. Det blev som befarat, kanske man kan säga, det vill säga inte mycket nytt. Samtidigt reses i media krav på att socialdemokraterna ska gå till vänster, och Svenska Dagbladet skriver fyndigt om skillnaden/likheten mellan socialdemokraterna och kommunismen. Eller mer exakt, i ärlighetens namn, om det gemensamma idéarvet.

Det grundläggande problemet, och det som allt mer verkar vara orsak till att socialdemokraterna inte lyckas hitta rätt, är dock svårigheterna att ta sig ur kopplingen mellan vänsterorienterad politik och solidaritet. I grund och botter blir det ju allt tydligare för allt fler att den kopplingen inte bara är ytterligt vag, den är dessutom ett hinder för att förnya och utveckla den socialdemokratiska politiken.

Det är inte mer "rättvist´" att bo i en socialdemokratiskt styrd kommun, ett socialdemokratiskt styrt landsting eller ett socialdemokratiskt styrt land. Människor i sådana kommuner/landsting/stater har det inte bättre ekonomiskt eller socialt, i vart fall inte på grund av den förda politiken. Men i den socialdemokratiska mytologin ser det ut just så. Sanningen är dock att de socialdemokratiska kommuner och landsting som klarat sig bäst genom socialdemokratins ideologiska kris - är de kommuner som drivit en politik som skiljer sig från genomsnittet. Jag ska inte namnge de kommuner jag tänker på, inte av omtanke om socialdemokratin utan för att undvika att kompromettera de lokala politiska ledare som därigenom skiljer ut sig från partilinjen.

I andra änden av skalan finns en rad kommuner som efter många år av borgerlig ledning uppfattas som mönsterkommuner inte bara i borgerliga led, utan också långt utanför den ideologiska trosniten. Kanske är det ändå så, att det finns drag i politiken som rent objektivt fungerar - och kanske är det rent av så att många av dessa drag är genuint borgerliga.

Välfärdsstaten är ingen socialdemokratisk konstruktion, och har aldrig varit. Med tiden har det också blivit allt emr uppenbart att socialdemokraterna dessutom inte är säörskilt framstående ens på att förvalta välfärden. Men eftersom myten om socialdemokraterna som välfärdsstatens gruundare och värnare sitter så djupt, så har Mona och hennes kongressvänner också förtvivlat svårt att ta sig vidare. Men ska kanske vi moderater vara glada för...

27 oktober 2009

Förnya eller riva ned

En lugn och ledig kväll framför TVn ger tillfälle till reflektioner med ett öga på "Äntligen hemma". Det får mig att tänka på att detta program påminner en hel del om Alliansens politik i landstinget. Vi pysslar och snickrar med en hel massa, allt för att till ett riktigt bra resultat. Men precis som vi kan ana i TV, så tar verkligheten längre tid än det ser ut på ytan. Vi kan i alla fall konstatera att de åtgärder vi hittills vidtagit börjar få effekt - även om mycket återstår att göra.

Men precis som "Äntligen hemma" så har vi i Alliansen ett alternativ som vi kan jämföras med. I TV-homestyleprogramvärlden heter alternativet "arga snickaren" och det är lite som oppostionen i landstinget. Nejdå, inte för att de är så värst arga - men det är väldigt mycket kofot och slägga över de rödgrönas sätt att föra politik, om man säger så.

Den bistra sanningen är nämligen, när vi nu fått se de rödgrönas politik på pränt, att de mest av allt vill riva ner de reformer som sjösatts på senare år. Dessvärre tycks de rödgröna redan ha glömt läget för tre år sedan, med bristande tillgänglighet och underskott i ekonomin. Återigen: mycket återstår att göra men steg för steg börjar reformerna nu ge effekt.

Väljarna vill inte ha kofot, slägga och argsinta debattartiklar. Väljarna vill ha vård i tid, ordning på ekonomin och sist men inte minst kvalitet och trygghet. Därför går vi i Alliansen till val på att fortsätta reformarbetet. Vad de rödgröna tänker gå till val på återstår att se. Deras skuggbudget ger i alla fall ingen vägledning.

19 oktober 2009

Att ge mest

Inte helt oväntat får vi nu de första mer lokala exemplen på överbudspolitik från oppositionen. Det gäller nyheten att vi i Alliansen lägger 30 extra miljoner på att flytta ut verksamhet från Akademiska sjukhuset till primärvården för att skapa bättre tillgänglighet. Att det är ett klokt och välövervägt förslag kan det inte råda något tvivel om - inte när oppositionen slår till med dubbelt upp. Visserligen har vi inte hört ett ljud i den riktningen tidigare, snarare tvärtom, men nu när både budgetdebatten och valet närmar sig så passar det sig förstås.

Jag är dock inte ett dugg förvånad. Oppositionen har nämligen mycket få egna idéer att komma med, så får man ju i stället forma sin politik genom att toppa och bjuda över de konkreta åtgärder som vi i Alliansen genomför. Frågan är bara hur man tänkt att den sådan politik skulle fungera om de rödgröna, mot all förmodan, skulle hamna i majoritet. Kommer de i så fall att planka våra förslag? Eller blir det en återgång till den politik som fördes fram till valet 2006, det vill säga ingen alls? Frågan är också vilket som är mest förödande för landstingets olika verksamhetsområden.

18 oktober 2009

Att vara beroende

Noterar att Ekots tidningskrönika citerar en ledare av socialdemokratiska Sydöstran. Det är bra, för den ledaren beskriver vad många i vänsterexperimentet verkar tycka och tänka. "Det självklara är att Fredrik Reinfeldt avgår på valnatten om (SD) blir tungan på vågen", skriver tidningen. Min fråga är: varför det?

Svaret är enkelt, och minst lika talande som om Mona Sahlin skulle ha sagt att hon gärna tar aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Ett krav på att Reinfeldt skulle avgå med anledning av Sverigedemokraternas valresultat är ju inget mer och inget mindr än att vänstern säger: vi tar gärna hjälp av (SD) för att fälla Alliansen!


Det är, som sagt, ett intressant men inte helt oväntat besked från vänsterexperimentets partier. Sverigedemokraterna ska inte alls tigas ihjäl. De ska användas som ett nyttigt redskap i kampen om makt - av vänsterexperimentet!

Fredrik Reinfeldt har i stället, helt korrekt, sagt att han vill samarbeta i en Allians bestående av fyra partier. Det är ett tydligt ställningstagande som inte lämnar något utrymme för beroende av andra. Reinfeldt sitter kvar om dessa fyra partier tillsammans får väljarnas förtroende. Mona Sahlin kan komma till makten om fyra andra partier får tillräckligt många röster. Det om något är ett intressant besked inför valet.

Det finns egentligen inte motiv för att "tiga ihjäl" Sverigedemokraterna - men heller ingen anledning att ge dem omotiverat utrymme i media och i debatten. Deras agerande i olika sammanhang visar att de inte tar smhällsproblem på allvar, utan väljer att förenkla och popularisera viktiga och svåra ställningstaganden. Det är skäl nog för att ha en avvisande inställning till Sverigedemokraterna.

Helt öppet

Noterar i förbigående att Svenska Dagbladet presenterar ännu en i den ändlösa raden av opinionsmätningar. Stor sak görs av att oppositionen nu åter har ett visst övertag. Men få noterar att det tredje största partiet är "vet inte-partiet", det vill säga alla de som inte kan eller vill uppge bästa parti - eller nu säger att de inte tänker rösta.

Andelen osäkra är således långt större än skillnaden mellan blocken. Det bäddar för en öppen valrörelse, där alla insatser är helt avgörande. Värdefullt är då också att betänka vikten av en stark och regeringsduglig majoritet i svensk politik. Vi är mindre än någonsin betjänta av vindflöjelpartier vars viktigaste fråga tycks vara att ställa till det. Politik är för viktigt för att reduceras till spelteori.

17 oktober 2009

Konsumentmakt

Noterar nu att det stora fruktbolaget Dole beslutat dra tillbaka sin stämning mot filmen Bananas. Det är bra. Givetvis kan man fundera över orsaken, förutom den uppmärksamhet som själva filmen inneburit.

Företag, framför allt stora företag, är rädda för en enda sak. Det är att förlora pengar - och det är givetvis en helt riktig oro för en vinstdrivande verksamhet. Därför är vägen till ett moraliskt agerande för dessa företag att ställa krav på moraliskt agerande, eller helt enkelt inte köpa deras varor. det finns nämligen inget enklare och tydligare sätt för ett företag som Dole att förlora pengar än att de inte får sälja sina varor.

Därmed har vi konsumenter makt, men också ansvar. Vilka varor vi väljer, och väljer bort, har betydelse för vilka varor som finns på marknaden - och därmed vilka företag som säljer dem.

Det kräver medvetenhet och aktivitet, men det ger också resultat. Därför är det mest moraliska, men också mest effektiva, vi kan göra att vara medvetna om vilka varor vi köper och vad som finns bakom varumärken och etiketter.

Jag hoppas att företaget i fråga fått sig en läxa, men också att strävan efter mer medvetna konumenter fått sig en nyttig kick.

12 oktober 2009

Ett noga övervägt vårduppdrag

Kvalitet, tillgänglighet och konstnadseffektivitet. De tre variablerna finns alla med när i i Alliansen i landstinget fattar beslut i olika politiska frågor. Det gäller öppettiderna på akutmottagningen på lasarettet i Enköping, och det gällde beslutet om fördelning mellan olika platser för att utföra planerad kirurgi.

Om det dessutom vore så att man genom ett enda beslut kunde lösa alla problem med både kvalitet, tillgänglighet och kostnadseffektivtet så vore tillvaron som landstingspolitiker ganska enkel. Tvärtom måste vi i varje läge ta en rad olika hänsyn; det är i själva verket just vad politiken går ut på. Det som då alltid måste vara ledstjärnan för oss förtroendevalda i landstinget är att se till hela länets bästa, och inte fastna i lösningar som ger den bästa och klokaste effekten i en viss del av länet eller för en viss del av verksamheten. Patienternas och medborgarnas bästa måste stå i centrum.

Mot den bakgrunden tror jag att det kommer att visa sig vara ett klokt beslut att forma ett vårduppdrag för lasarettet i Enköping som ger flera fördelar. Planerad kirurgi förläggs till flera platser i länet, vilket ger minskad sårbarhet och goda möjligheter att fördela uppdrag mellan olika operatörer. Lasarettet får ett tydligare uppdrag och kan koncentrera sig på det man verkligen gör bra. Genom att dessutom ställa stora krav på klokt nyttjande av resurser och effektiva arbetssätt är jag övertygad om att beslutet kan ge goda effekter även på ekonomin. Därtill kan också Akademiska sjukhuset fokusera på det viktiga i sin roll: att vara ett stor akutsjukhus, kunskapscentrum och nav för den samlade länssjukvården.

Politik är inte bara att vilja, det är också att utifrån en vision kunna fatta kloka och långsiktiga beslut. Vårduppdrag 2010 var ett sådant beslut.

09 oktober 2009

Klinisk forskning nödvändigt för vårdens utveckling

Dagens Nyheter listar fem punkter för en bättre hälsa. Utgångspunkten är, helt riktigt, att vården måste behandla sjuka snarare än att sjukförklara friska. I det ligger också att vi själva har ett eget ansvar för vår hälsa.

En av de fem punkterna handlar om forskningens betydelse. Här finns anledning att kommentera, eftersom artikeln hävdar att staten ta ansvaret för den kliniska forskningen, medan landstingen, som det skrivs i artikeln, kammar hem vinsten. I själva verket har landstingen ett betydande ansvar för den kliniska forskning som bedrivs på sjukhusen runt om i landet - och inte enbart på de stora universitetssjukhusen.

Den kliniska, det vill säga vård- och patientnära, forskningen är av helt avgörande betydelse för kvalitén i vården. Det finns en uppenbar risk för att vi tappar kvalitet, och därmed hälsoeffekt, om vi inte säkerställer förutsättningarna för denna forskning. Landstingens ansvar är därvid tudelat. Det ena är att sätta av resurser. Det andra är att säkerställa den infrastruktur som krävs för att bedriva en väl fungerande klinisk forskning.

Det kräver både en samordning och ett gemensamt ansvar. I vissa avseenden måste resurserna kopplas till de stora universitetssjukhus där kompetensen och förutsättningarna finns. I andra avseenden måste även forskningen decentraliseras - just för att kunskapsspridningen är så central för att forskningen också ska få klinisk effekt.

06 oktober 2009

Sanning och konsekvens

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera Mona Sahlins osanning om sin lön i TV-soffan i morse. Visst kan man bli indignerad över att en person som tjänar 130.000 i månaden påstår att hon tjänar "knappt hundratusen", men det finns ju egentligen viktigare frågor att debattera politiskt.

Egentligen.

Men nu har jag nåtts av uppgiften att socialdemokraterna i länet till nytt landstingsråd efter Marlene Burwick (som går till Uppsala kommun) har nominerat Vivianne Gustavsson. Eller Macdisi. Eller...tja..Vivianne heter hon i alla fall.

Så här ligger det till. Vivianne heter Macdisi, i alla fall på landstingets hemsida, på Facebook och i en hel rad andra sammanhang. Man kanske kan säga att Macdisi är hennes efternamn i politiska sammanhang. Men inte annars. När Vivianne Macdisi ska gå till storms mot Alliansens skol- och barnomsorgspolitik i Uppsala kommun heter hon nämligen...Gustavsson. Som till exempel i Radio Uppland i torsdags. Man kanske kan säga att efternamnet Gustavsson verkar passa bättre i andra sammanhang än i politiken.

Alltså. Mona Sahlin justerar sin lön så att det ska låta lite bättre i TV-soffan. Vivianne Macdisi Gustavsson justerar sitt efternamn så att det ska passa lite bättre i barnomsorgsdebatten.

Jag tror att det är dags för socialdemokraterna att fundera lite över det här med etik, ärlighet och uppriktighet i politiken.

Ett dystert jubileum

I dagarna är det tjugo år sedan Berlinmuren föll. Jag minns det som igår och gtror inte att någon i vår generation riktigt kan glömma den hösten. Historiska skeenden gör sig som regel mest påminda efteråt, men allt den som hände i Central- och Östeuropa 1989 var verkligen pågående historia just när det hände.

Möjligen är det också just därför som det nu efteråt är så svårt att förklara för dagens unga vad det var som uppenbarades bakom muren. Att det faktiskt fanns ett "ondskans imperium" så pass nära som på andra sidan Östersjön. Att det Lettland som nu går igenom en kapitalistisk mardröm - för det får man säga att det är - för bara tjugo år sedan levde i en långt värre kommunistisk sådan. Att flera av dagens medlemmar i EU, den europeiska gemenskapen, då var inneslutna i en allt annat är frivillig och öppen gemenskap, nämligen Warsawapakten.

Vi tar gärna friheten för given. Händelserna hösten 1989 lärde oss att det inte är så. Det gäller att vi har det i minnet även nu, tjugo år senare. Annars kan vi snart vara tillbaka i den gamla, onda världen.

05 oktober 2009

Klinisk forskning värt att satsa på!

Eftermiddagen idag har ägnats åt möte med regeringens delegation för den kliniska forskningen. Vi har ingående diskuterat villkoren för den medicinska forskning som bedrivs på sjukhus och vårdecentraler, med nära koppling till universiteten och företagen inom life science. Det är ett viktigt område där Sverige på senare år halkat efter och krafttag därförbehövs för att återta en världsledande position.

Här finns mycket att göra för många samhällsaktörer. För oss i landstingen handlar det om att prioritera forskningen bättre. Ett sätt att göra det är att göra tydligare hur mycket forskningen betyder, och hur mycket som satsas ekonomiskt. Det senare är dessvärre inte helt lätt att klara ut med nuvarande ordning. Därför är en av de reformer som Alliansen i vårt landsting initierat att klaralägga hur mycket av landstingets totala ekonomiska satsningar som faktiskt läggs på forskning. Att det sker nu är som så mycket annat ingen slump. Regeringen har gjort stora satsningar på forskning, inte minst i Uppsala, och vi har nu att dra vårt strå till stacken lokalt.

Mycket annat är också på gång på området. Sedan två år tillbaka presenterar Akademiska sjukhuset årliga forskningsbokslut. Innovationsmiljön har stimulerats. UppsalaBIO jobbar intensivt för att föra samman olika aktörer inom Life Science i regionen. Allt detta, och mycket annat, är exempel på de satsningar som gjorts och görs för att utveckla forskning och innvationer i Uppsala med omnejd. OPch det ger resultat! Nya företag ger en allt starkare sektor och framtiden ser ljus ut - långt utanför Uppsala län. Det är också en orsak till att Akademiska sjukhuset, som motor för tillväxten, faktiskt är en av de största arbetsgivarna i flera av länets kommuner. Landstinget är således inte betydelsefullt bara för att erbjuda hälso- och sjukvård utan desstuom en central tillväxtfaktor i hela vårt län!

04 oktober 2009

Konsten att samverka

Valet rycker allt närmare. Det märks inte minst på de genomgångar av det politiska läget som nu görs i media. En vanlig metod är att fråga företrädare för majoritet och opposition vilka frågor som varit viktiga under mandatperioden och vilka frågor som blir viktiga i valrörelsen. Det har till exempel Radio Uppland gjort.

Det är intressant läsning. Framför allt går det att skönja ett mönster som ger anledning att fundera över de olika politiska partiernas självbild - och synen på väljarna. Mönstret handlar om att socialdemokrater, vare sig de befinner sig i opposition eller i majoritet, har förfärligt svårt att tillerkänna sina motståndare uppskattning för det i den förda politiken som leder framåt. Det kan förefalla naturligt - man uppskattar givetvis sin egen politik mest - men det ger också en tänkvärd bild av de skillnader i ideologi som ju i själva verket är nödvändiga i en fungerande demokrati.

Det finns ytterst sällan en enda, allena saliggörande lösning på politiska problem. Det som skiljer mellan olika lösningar handlar inte enbart om ideologiska skillnader utan kan i väl så hög grad bygga på skillnader i allehanda praktiska synsätt. Annorlunda uttryckt finns det som bekant olika sätt att lösa samma problem, och en ganska grundläggande förutsättning för ett gott samförstånd i politiskt arbete är att ha stor respekt för andras synsätt även om det skiljer sig från det egna.

Lägg så till detta den skillnad i roller som finns mellan majoritet och opposition, även som kommunalpolitiken (inklusive landstingen) i grunden bygger på att både majoritet och opposition är representerade i styrelser och nämnder. Den gruppering som bildar majoritet har i alla lägen ett ansvar för att lägga fram förslag till beslut i de ärenden som ska beslutas. Sedan kan var och en i den beslutande försmlingen tycka vad man vill om dessa förelagda förslag.


I socialdemokratins idévärld är det dock uppenbart att utgångspunkten, oavsett majoritetsförhållanden, ska vara socialdemokratisk politik. Socialdemokratiskt färgade förslag är således alltid kloka och bra, och förslag från andra håll (läs Alliansen och kanske i synnerhet moderaterna) är på motsvarande sätt alltid fel och dumma. Utifrån den idévärlden bygger också socialdemokratin sin syn på samverkan: gör som vi tycker, annars får det vara.

Ett annat exempel på samma förhållningssätt är när våra motståndare påstår att vi lägger fram politiska förslag av, som det brukar heta, "ideologiska skäl". Men det finns i det avseendet ingen skillnad på moderata och socialdemokratiska motiv för att föra en viss politik. Moderata förslag och idéer är vare sig mer eller mindre ideologiska än de idéer som socialdemokrater står för.

Vi moderater har idéer för att förnya opch utveckla välfärden. Det handlar om jobben, om ekonomin och inte minst om välfärdens viktiga kärnverksamteter. Vi välkomnar alla goda krafter som vill delta i utvecklingsarbetet. Glädjande nog har vi också många sådana krafter att samverka med.

02 oktober 2009

Rendez-vous i Rio

Grattis till Rio de Janeiro, solm får arrangera OS 2016. Det betyder att ännu en kontinent får äran att stå som arrangör av världens största idrottsevenemang. Världen växer, och Brasilien tar steget in bland de verkligt stora nationerna. Det är ett tydligt och intressant tecken på att allt inte är som förr. Idrotten, men också affärslivet, kulturen och vetenskapen, vinner hela tiden ny mark. Det är en utveckling som vi i vårt hörn av världen har anledning att bejaka men också hålla ett vakande öga på. Den tid är förbi, då all kultur, alla vetenskapliga landvinningar och all teknisk utveckling ägde rum i en liten del av norra halvklotet.

För ett år sedan hade jag förmånen att leda en delegation som besökte Singapore och Kuala Lumpur. Vi lärde oss då hur Sydostasien snabbt gjorde framsteg på dessa områden. Nu är det också Latinamerikas tur. Världen växer, och det är bra för mänskligheten.

01 oktober 2009

Att bli rik på mat

Idag skriver Dagens Nyheter om ICA-handlare som gör stora vinster. En ägare av en riktigt lönsam ICA-butik kan tjäna mer än en börs-VD. Det är dem väl unt. Visserligen finns andra artiklar som visar på problem i svensk dagligvaruhandel, som bristande konkurrens och knepiga etableringsregler. Det finns också anledning att minnas att maten passerar flera led mellan bondens åkrar och ladugårdar och hyllan i butiken. Men det är ofrånkomligt att det finns många ICA-handlare som genom hårt arbete utvecklat verksamheter som är både effektiva och lönsamma.

Jag ser inget fel i det, tvärt om. Vinst är nämligen inget fult utan ett mått på hur en verksamhet - i detta fall en livsmedelsbutik - klarar sitt viktiga uppdrag att serva kunderna. Bra butiker med många kunder, god service och ordning på verksamheten lämnar ett överskott till sin ägare. Mindre väl fungerande butiker gör det inte. Det intressanta är nämligen att om man skrapar lite på siffrorna så torde man också märka att de lönsamma butikerna också är välskötta - och de välskötta lönsamma!

Givetvis är detta också ett inlägg i debatten om "vinster i vården". Det intressanta är naturligtvis inte om vare sig privat eller offentligt drivna verksamheter lämnar någon procent av omsättningen i överskott eller inte. Det intressanta är om verksamheten är så pass välskött att den gör det. Vad som behövs i all verksamhet, handel såväl som vård och offentlig såväl som privat, är att den är välskött och klarar ett givet uppdrag inom givna ramar. Det är helt enkelt roligare och bättre om det går bra. Den grundsatsen bör vi ta efter i högre grad i verksamhet som finansieras med skattemedel. Det är ju trots allt där välfärdens kärna finns!