30 april 2017

Att göra rätt

Det här inlägget handlar om politiskt ledarskap och om hur politisk populism får sin näring. Att regeringen får tjäna som exempel ska inte tas som direkt kritik emot regeringen. Det skulle lika gärna kunna vara ett politiskt parti utanför nuvarande regering eller en enskild politiker.

Som bekant har vi sedan valet 2014 en feministisk regering. Exakt vad detta innebär är inte närmare definierat. Denna regering får nu kritik för att den inte deklarerar offentligt hur den röstade då Saudi-Arabien - vars regering knappast är feministisk - röstades in i Förenta Nationernas kvinnokommission.

Problemet är inte hur regeringen röstat. Problemet är inte heller att regeringen har ambitionen att driva en feministisk agenda. Däremot blir problemet stort när regeringen genom sitt agerande inte visar i handling vad man säger i ord.

Vi har som bekant också ett parti med feminismen i sitt namn i svensk politik. Detta parti är till skillnad från regeringen tämligen populistiskt. Det saknar en sammanhållen politik och drar sig inte för att inta helt oförenliga ståndpunkter. Däremot skulle detta parti knappast dra sig för att både rösta nej till en kvinnoförtryckande regim i FN - och högt och ljudligt deklarera hur man röstat även om det hade skapat en diplomatisk kris.

Att regeringen kallar sig feministisk men inte agerar så att feminismen upplevs trovärdig göder därmed populistiska partier både till vänster och till höger i politiken. Det äventyrar trovärdigheten hos politiska ledare och öppnar för en högst berättigad fråga hos väljarna: varför ska man tro på politiker som inte gör som de säger?

Dessvärre har just detta blivit allt mer utbrett i den politiska debatten. Det förefaller idag viktigare att låta bra än att göra gott. Politiker i alla partier - i vart fall alla seriösa partier - lägger betydligt mer kraft på att prata än på att handla.

Lyckligtvis finns det undantag, och därtill i den regering som kallar sig feministisk. Statsministerns agerande i samband med terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm har fått mycket beröm, och det är välförtjänst. det statsministern då gjorde var inte i första hand att prata en massa, utan att visa ledarskap genom att handla och verka. Det är ett sådant agerande som skapar förtroende för politiken och dess verksamhet.

05 april 2017

Skatt, moral, samhällsansvar

Den senaste tiden har förslag på skattehöjningar duggat tätt. Höjda marginalskatter, begränsade avdragsmöjligheter, skatt på bilar, på flygresor och eventuellt på socker är några av de förslag som dykt upp i debatten. Samtidigt förs också en diskussion om vem som ska betala skatt och vem som egentligen drabbas eller gynnas av de allt högre skattenivåerna.


I en sådan debatt bör vi ha i minnet att skattepolitiken har en moralisk dimension.


Naturligtvis ska vi alla betala den skatt vi är skyldiga enligt lag att betala. Men det finns också skäl att fundera en stund över vem det är som betalar skatt, och hur mycket skatt vi betalar beroende på ekonomiska omständigheter.


Det finns också en ganska bred enighet om att skattesystemet gott kan ha en viss progressivitet. Att den som har gott ställt kan betala lite mer i skatt än den som helt saknar marginaler är knappast kontroversiellt. Men sedan börjar det bli lite knepigt.

De flesta av oss anser nog också att ett bra skattesystem är effektivt och upplevs som rättvist av de allra flesta. Den knepiga frågan blir då vad som händer om några skattebetalare upplever att systemet missgynnar dem även om de snällt betalar de skatter de är skyldiga. Frågan är också vad som händer med skattemoralen när de som betalar mest både i absoluta och relativa termer hela tiden får höra att de är parasiter och smitare - trots att de betalar mer än andra.


Med andra ord är vänsterns retorik kring skattemoral hos dem som betalar mest inget annat än förödande. Höga skattenivåer i kombination med progressiv beskattning och en vänsterretorik som pekar finger åt högskattebetalare ökar om något risken för att samhället slits sönder.


I ett samhälle som mår bra vill alla var med och bidra till det gemensamma bästa. I ett samhälle där vänsterns populistiska retorik tillåts råda ökar risken för att de som behövs genom att de bidrar väljer att betala sin skatt någon annanstans. Vi som i så fall blir kvar bör kanske fundera i förväg på vad det kan innebära.