16 december 2012

Nej, planka inte

Jag läser i senaste numret av Uppsala-Tidningen om en grupp människor som ger ännu ett exempel på att vänstern inte är ett dugg människovänlig och medkännande, bara egoistisk och kall. Det gäller en grupp som kallar sig planka.nu och som tycker att kollektivtrafiken ska vara "gratis". Med det menar man att någon annan än den som åker ska stå för hela kostnaden. "Någon annan" blir då, ganska ofta i sådana här sammanhang, skattebetalarna.

Nu ska jag på en gång vara tydlig med en sak. det finns inget direkt och uttalat samband mellan något parti på vänsterkanten och denna rörelse; det är alltså inte det jag menar med vänster i detta fall. Däremot är själva förhållningssättet som planka.nu står för ett ganska klart exempel på det som i regel präglar just vänsterpolitik.
Det är nämligen inte första gången vi ser exempel på exakt vad det handlar om, nämligen att vilja vältra över kostnader för något man vill kunna åtnjuta på någon annan. Om det dessutom går att hävda någon sorts "allmännytta", och utmåla den som åker på notan som både rik och nonchalant; ja, då blir förstås hela ekvationen en riktig vinnare.

I verkligheten ser det inte ut riktigt så. Kommunal- och landstingsskatt betalar vi alla, men alla har inte samma behov av kollektivtrafik. Det är heller inte möjligt att bygga en kollektivtrafik "für alle", hur gärna vi som är ansvariga än skulle vilja del. Kollektivtrafiken, som allt annat, kräver en hel dle prioriteringar. Och det motiverar att den som kan dra fördel av samhällsfinansierad buss- och tågtrafik, till exempel den som kan resa till ett bättre betalt arbete, har större möjligheter att hitta ett jobb eller en bostad eller helt enkelt får sin vardag rikare med hjälp av kollejktivtrafiken har all anledning att stå för en del av kostnaden med egna pengar.

Men inte nog med det. Planka.nu och deras tilltag ökar dessutom kostnaden för kollektivtrafiken. Genom att uttryckligen provocera med att uppmana till "gratisåkning", så ökar givetvis behovet av kontrollanter. Vilket kostar pengar. Vilket antingen leder till höjda biljettpriser eller till att skattebetalarna måsate betala mer för kollektivtrafiken.

Själv tycker jag att man ska göra rätt för sig. jag tycker också att de skattemedel och taxor vi betalar för kollektivtrafiken ska gå till en bra kollektivtrafik. Den ska inte behöva gå till gratisåkare och fuskare som försöker rättfärdiga sin egoism genom att försöka beskriva det som någon sorts civil olydnad. För det är det inte. Det är ett sniket sätt att slippa betala det som alla vi andra frivilligt gör - och inget annat.

13 december 2012

Vi borde vara i topp!

Varje år presenterar Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen "Öppna jämförelser av hälso-och sjukvårdens kvalitet och effektivitet". Det är en genomgripande undersökning som många av oss ansvariga läser med stor intresse. Den innehåller nämligen både goda exempel på vad som är bra - och mindre smickrande beskrivningar av vad som borde vara bättre.

Totalt redovisas inte mindre än 169 olika indikatorer, och det är självklart av intresse både att granska vart och ett av dem - och summan av helheten. det senare har dessutom SKLs tidning Dagens Samhälle gjort i det nummer som kommer ut idag. Läsningen är både smickrande och en aning oroande.

Smickrande därför att vårt landsting hör till den bästa tredjedelen i landet. Sjätte plats bland tjugoen landsting är inte allt för illa ändå.

Betydligt mer beklämmande är att placeringen kunde ha varit ordentligt mycket bättre, om vi bara hade varit bättre på väntetider, bemötande och delaktighet för patienterna.

Den medicinska kvalitén på den vård som ges i vårt landsting står sig mycket väl i jämförelse med andra landsting. Det innebär att invånarna i länet får en bra vård, som vi kan vara både stolta och nöjda över. Extra tänkvärt är att flera diagnoser där det påståtts att resultaten skulle vara sämre (bröstcancervård är ett exempel som debatterats mycket under senare år), faktiskt ligger mycket bra till i jämförelse med andra landsting. Femårsöverlevnad vid bröstcancer är ett sådant exempel.

Det som drar med betyget är, som sagt, väntetider, bemötande, delaktighet och - även om vi i flera fall ser en bättring - läkemedelsbehandling. Där finns en del att uträtta, och det ska vi ta fasta poå under 2014.

Som politiskt ansvarig måste man självklart fundera över varför vi hamnar lågt inom ett givet område. Finns det attityder som måste bli bättre, brister det i insikten om betydelsen av ett gott bemötande, eller är det helt enkelt så att kvalitén får stå i förgrunden framför "mjukare värden" som väntetid eller bemötande?

Faktum är nämligen, att högre siffror på de indikatorer som mäter dessa värden hade kunnat placera oss i den absoluta toppen. Eftersom det handlar med om attityder och värderingar än om kompetens och resurser, så borde vårt landsting höra hemma där. Alltså ska en topplacering vara en rimlig målsättning; intre för att placeringen i sig är viktig utan för att det är ett kvitto på att paitenter i vårt län får den hälso- och sjukvård som borde vara självklar.

Kika gärna själv i SKL-materialet. Eller titta på Socialstyrelsens interaktiva tjänst. Hör sedan gärna av dig och berätta om hur du uppfattar kvalitén på vården i vårt landsting. Det är intressant för oss som har det politiska ansvaret att få veta.

11 december 2012

Sjukvård i förändring

Jag har skrivit tidigare om vikten av en modern sjukvård - och jag kommer helt säkert att återkomkma till ämnet. En förutsättning för att sjukvården ska vara modern är nämligen ständig förnyelse och förändring, och förändring är nära nog omöjligt att genomföra utan motstånd. det ligger nämligen i förändringens natur att vara obekväm för den som är berörd.

Av juat det skälet har jag stor respekt för dem som på olika sätt berörs av förändringsprocesser. Kag är den förste att instämma i att det är jobbigt när saker och ting blir annorlunda. Men att det är jobbigt är ingen ursäkt för att inte genomföra nödvändiga förändringar. För det som inte förändras blir snabbt omodernt och otidsenligt. Det gäller i särskilt hög grad dem moderna sjukvården.

En av de största och viktigaste förändringarna under de senaste decennierna är att vården i allt högre grad bedrivs utanför sjukhusen. Otaliga operationer, som för bara en generation sedan innebar flera veckor i en sjukhussäng, kan idag genomföras över dagen. Det är en utveckling som inte bara leder till att det blir färre vårddygn och därmed faktiskt behövs färre sjukhussängar. det är dessutom en utveckling som leder till att vården blir mänskligare och kvalitetsmässigt bättre.

Vi som arbetar med sjukvårdpolitik målas ofta ut som enbvart inriktade på att spara pengar. I en mening är det korrekt, för vi måste faktiskt se till så att varje använd krona i vården används så klokt som det någonsin går. Däremot kommer det kanske som en överraskning för en eller annan, att vården idag får mer pengar att förfoga över än någonsin tidigare. Men det betyder också att det blir allt viiktigare att pengarna används rätt!

Det finns alltså inget motsatsförhållande mellan en god vård, minskat antal vårdplatser och krav på ökad effektivitet. Däremot kräver den ekvationen att fler saker än bara antalet sjukhussängar ingår i förändringen. Arbetssätt, läkemedelsanvändning, lokalutnyttjande och planering påverkas självklart också av att patienterna ägnar mindre tid åt att vara på sjukhus.

Om man ser vårdens utveckling och förändring mot den bakgrunden, så är det ganska naturligt att det är en utveckling som behöver fortsätta. Då blir också det viktigaste orosmolnet infrö framtiden inte om antalet vårdplatser minskar - utan om vården hänger med i utvecklingen.

I vårt landsting gör den det, men det är viktigt att vi fortsätter att ligga i framkant.

Det måste fungera!

Karl Rydå på UNTs ledarsida pläderar idag för en utbyggnad till fyra spår mellan Stockholm och Uppsala. Det är han inte ensam om, och ger vi oss till tåls en aning så kommer en sådan satsning. Det är bara det att en vädjan om fyrspår inte löser de problem som pendlarna upplever idag.

Inte ens den mest entusiastiske förespråkare för fler spår på sträckan kan undgå att ta hänsyn till ett viktigt faktum, nämligen att det tar tid att planera för järnvägsutbyggnad, även längs en sträcka där det redan går spår. Den som ser detta som en undanflykt är välkommen attstudera ett redan planlagt, finansierat och beslutat projekt, nämligen ökad spårkapacitet mellan Tomteboda och Kallhäll. Där faller hela planeringen på några kilometer genom Sundbyberg. Det rör sig om mark som redan är både planlagd och bebyggd - men för andra ändamål än järnväg. Vi lever nämligen lyckligtvis i ett land där hänsyn måste tas till äganderätt och befintlig marknkanvändning - även när angelägna infrastrukturprojekt ska dras fram.

Därför är det viktigaste mellan Uppsala och stockholm inte att vänta på att fyra spår kan bli verklighet - utan att de två spår som redan ligger där faktiskt kan användas. varje dag året runt, 24 timmar om dygnet och 60 minuter i timmen. Då håller det inte med ständiga signalfel, brunnande ställverk och allt vad det är. Sträckan måste rustas. Nu.

Dessutom kan det förefalla märkligt, men det finns spårsatsningar i andra delar av landet som bidrar till bättre framkomlighet mellan Stockholm ocvh Uppsala. Gå ut och ställ dig några timmar längs sträckan och räkna hur många godståg somo passerar. Du komemr att bli förvånad över antalet, och minst lika förvånande är att alla dessa godståg inte har Stockholm som destination. Faktum är att tåg som går på sträckan, kommer från Norra Sverige och skall vidare söderut. Problemet är att sträckor i inlandet också har enkelspår - som gör att godstågen inte kan mötas. Kapaciteten slår i taket även mellan Hallsberg och Krylbo, och det påverkar kapaciteten på landets mesyt trafikerade sträcka.

Allt detta stod i centrum när vi från fem län i mellansverige förhandlade med regeringsn företrädare om medfinansiering av Citybanan. Följden av dessa förhandlingar blev viktiga satsningar i hela Mälardalen, och satsningar som håller ihop och hänger ihop med det pågående bygget av Citytunneln. Det innebär - bland annat! - ökad kapacitet mellan Tomoteboda och Kallhäll, upprustning av Ostkustbanan och sist men inte minst dubbelspår förbi Gamla Uppsala. det sistnämnda påverkar nämligen faktiskt kapaciteten även söder om Uppsala.

Det är alltså invecklat att planera järnväg, och det är inte bara "många års försyndelser" som ligger bakom dagens problem. Minst lika hämmande är kortsiktiga resonemang som möjligen kniper poäng i debatten, men inte löser problemen. Alltså behöver utbyggnaden av spårtrafiken ske både planmässigt och genomtänkt.

Först en rejäl upprustning av den befintliga infrastrukturen, särskilt signaler och elförsörjning. Sedan en planering som gör att det inte uppstår flaskhalsar. Parallellt med detta kan en planering för fler spår mellan Uppsala och Stockholm ta fart. men det löser inte pendlarnas problem vare sig idag, i morgon eller de närmaste åren. Det måste nämligen fungera, inte bara nu genast utan också på längre sikt.

10 december 2012

Att lösa samhällsproblem

Det råder ingen brist på arbetsuppgifter för den som vill ta sig an att reformera den svenska välfärden. Visst lever vi i ett av världens bästa länder, men det finns ändå en hel del att ta tag i. Bara iniom den del av välfärdssektorn som landstinget har ansvar för, möter vi varje dag olika problem som behöver hanteras. Precis så ska det vara. Vi som engagerar oss politiskt gör det sällan för politikens egen skull, utan för att vi ser saker som behöver förändras för att samhället ska bli bättre att leva i för alla.

Både i sjukvården och i kollektivtrafiken finns det mycket som fungerar bra, men också mycket som kan bli bättre. At åstadkomma dessa förbättringar kräver mycket arbete - men det är också stimulerande och väldigt roligt, inte minst när man ser konkreta resultat av olika reformer.

det komemr dessutom aldrig att bli slut på arbetsuppgifter. Det finns nämligen inte något färdigt idealsamhälle, och därför kommer det alltid att finnas behov av politiska beslut som leder till att saker som inte fungerar så väl som de borde faktiskt kan fås att fungera bättre.

I Alliansen börjag vi dessutom nu se en ny utmaning. Det är kravet på att våga reformera även våra egna reformer, som nu varit igång några år men som hela tiden behöver utvecklas. Det kräver mod att våga ifrågasätta sina egna tidigare ställningstagande och att inse att det inte bara gäller at tänka nytt. Ibland gäller det också att tänka annorlunda. Politik är påfallande ofta en färskvara.

Men det finns också en mer beklämmande bild av den politiska vardagen. Jag tror inte att det finns någon som engagerat sig politiskt för att det största intresset är opinionsmätningar, maktspel och diskussioner om vem som ska göra vad med vem. man engagerar sig för att man ser samhällsproblem och vill bidra till en lösning. Mot den bakgrunden är det ganska tråkigt att politiken beskrivs som en sorts taktiskt läggspel där olika politiker lurpassar på varandra.

06 december 2012

Värdet av att lyssna

Jag har ägnat en stund av eftermiddagen åt politik när den är som bäst. Mer exakt har jag haft ett långt samtal med en person som hade gott om kloka synpunkter på hur samverkan mellan landsting och kommun kan bli bättre när det handlar om vården av de mest sjuka och vårdbehövande. Det är ett intressant område, för vi är nog många som vill tro att de mest utsatta och mest behövande också är de som får den bästa tillgången till vård. Det samtal vi förde visar att det finns en del kvar att göra.

Att landstingen ska bedriva en sjukvård av god kvalitet är det nog ingen som ifrågasätter. När vi tittar i "öppna jämförelser av kvalitet i hälso- och sjukvård" så ser vi att kvalitén på den vård som vårt landsting bedriver i regel är god. Men det går som sagt alltid att göra förbättringar.

Framför allt är det inte meningsfullt att peka finger mellan landsting och kommun. Ingen bryr sig om vems felet är, om välfärden inte fungerar - och ingen som inte är inblandad i det politiska arbetet ska egentligen behöva bry sig om vem som har ansvaret. Välfärden ska bara fungera.

I samverkan mellan kommun och landsting har vi gjort en hel del under de senaste åren. Ett närvårdscenter har startat i Östhammar, och närvårdsplatser har också inrättats i Enköpings kommun. Det arbetet rullar nu vidare i både Uppsala och Tierp, och på sikt ska alla som bor i länet ha väl fungerande mellanvårdsplatser för patienter som skrivs ut från sjukhus. Det är faktiskt inte bara en ekonomisk fråga utan helt enkelt ett sätt att skapa en värdigare och bättre sjukvård och äldreomsorg.

Men det går, som sagt, att göra mer. Det samtal jag hade (och som jag beskrivit i början) är ett förträffligt exempel på det. Människor har förväntningar på att välfärden ska fungera, i all synnerhet för de sköraste och mest utsatta. Vi som är politiskt valda har till uppgift att möta dessa förväntningar. Det första vi då måste göra är att lyssna till dem som är direkt berörda.

05 december 2012

Också en sorts jäv

När det nu börjar närma sig årsskifte är det också dags att betala medlemsavgiften i diverse föreningar och organisationer. Är man politiskt förtroendevald, så är det en uppgift man bör ta på visst allvar och utföra med viss eftertanke.

Orsaken är enkel. Som företrädare för medborgarna kan det sannerligen vara på sin plats att fundera över vilka bindingar man har och hur det kan påverka det löpande politiska arbetet. I vissa fall är regelverket gällande jäv kristallklart, men i grunden är det inte bara rent kommersiella förhållanden som bör hanteras utan också intressekonflikter av andra slag.

För egen del redovisar jag gärna vilka organisationer jag är medlem i. Jag är medlem i Knivsta Rotaryklubb, i Svenska frimurarorden, i moderaterna (givetvis) och i Röda Korset. Jag är också betalande medlem i pelle Svanslös Vänner och i Sällskapet Linnés Hammarby. Av och till kommer jag också ihåg att betala medlemsavgift i Uplands Konstförening - fast just nu har vi en period när jag saktiskt "glömmer" att betala den medlemsavgiften. Till sist är jag medlem i en förening som heter Jultomtarne i Uppsala.

Till det kan jag redovisa några organisationer som jag - möjligen till ömsessidig sorg - faktiskt inte är medlem i. Dit hör Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar, Uplands Konstförening, Rädda Barnen och alla tänkbara idrotts- och kulturföreningar.

Varför då? kan vän av ordning fråga sig. Orsaken är enkel. Jag är inte så road av att med rätt eller orätt kunna beslås med att med skattemedel gynna egna verksamheter. Eller att - kanske ännu mer graverande - kunna anklagas för att nyttja föreningar och sammanslutningar för eget, politiskt intresse. Som förtroendevald med ett ledande uppdrag tycker jag helt enkelt inte bara att man öppet ska redovisa sina bindningar. Man ska också undvika att ingå sådana bindningar som faktiskt kan vara direkt förtroendeskadliga. Även om det allmännyttiga syftet kan vara aldrig så gott, eller stämma aldrig så väl överens med de egna värderingarna, så bör man som förtroendevald helt enkelt akta sig för alla former av jäv.

Det ininebär givetvis inte någon sorts "föreningaförbund" för politiker. Om inte annat så är ju föreningsfriheten faktiskt grundlagsfäst. Men jag hör till dem som tycker att det är bra om man i en förtroendemannaroll är tydlig med vem det är man anser sig företräda - och risken för otydlighet ökar då för varje medlemskort man stoppar med i sin plånbok.

Nu är således en nårlig inbetalning av medlemsavgiften i Pelle Svanslös Vänner något större problem - men något som jag absolut skulle avstå ifrån är att gå med i, för att inte tala om att engagera mig i, en förening vars direkta syfte är att påverka politiska processer. Frågan är ju då vem man faktiskt företräder, i vilka situationer man faktiskt är jävig och sist men inte minst på vems uppdrag man agerar i själva föreningen.

Politiska företroendeuppdrag ska man ta på allvar. Uppdraget är att företräda medborgarna. Då är det rimligt att man också är tydlig med hur man gör det - och försiktig med olika bindningar.

04 december 2012

Som alla andra tycker

Den som följer min blogg kan nog inte undgå att ett ämne förutom hälso- och sjukvård och andra välfärdsfrågor - som engagerar mig, det är demokratifrågor. Det är förresten också ett skäl till att jag också gärna skriver om vad vänstern, i alla fall den mindre demokratiska vänstern, har för sig.

Nå, det här med demokrat är inte alltid så enkelt som det skulle kunna verka. Det är nämligen rätt så ofta skillnad på vad "alla" tycker, och vad som faktiskt är det mest demokratiska beslutet. Inte nog med det. Det ärockså en väldig skillnad på vad de som gör sin röst hörd har att säga i en fråga - och vilken uppfattningen är hos alla dem som väljer att inte höra av sig.

I sådana lägen är den viktigaste av alla demokratiska dygder att lyssna, inte bara till dem som hörs - utan framför allt till alla de andra.

I Uppsala har vi just nu flera sådana frågor i debatten. Ärna är en av dem, Seminariet en annan, och bygget av ett nytt universitetshus en tredje. I alla dessa frågor kontaktas jag av människor som berättar för mig att "alla de pratar med" delar deras åsikt. Om det beror på att de bara talar med åsiktsfränder kan jag inte bedöma. Däremot kan jag konstatera att i nästan alla frågor där jag har en dialog med människor, så finns det vitt skilda åsikter om väldigt mycket.

Men inte nog med det. De åsikter i många omdebatterade frågor, som oftast och mest hörs i den allmänna debatten, är inte med säkerhet samma åsikter som delas av de många och mer tystlåtna. och om vi som förvaltar väljarnas förtroende inte har förmåga att lyssna även till dem som inte hörs - ja, då kan det faktiskt gå illa med demokratin.

Det räcker med andra ord inte med att lyssna till dem som hörs med, och som lärt sig konsten att få tillgång till makthavares öra. Det gäller också att lyssna till dem som av olika skäl är lite mer försynta. Och det gäller att våga stå emot den opinion som tror sig ha rätt och representera en majoritet bara för att de hörsn och syns mest.

En vinstgivande exportindustri

Jag hade igår nöjet att delta i SwedenBIOs tioårsfirande. För den som inte vet vad denna organisation sysslar med, så handlar det om att främja en av våra viktigaste exportnäringar - eller mer exakt flera olika: läkemedel, medicinsk teknik och bioteknik. Sverige är mycket framgångsrikt inom dessa näringsgrenar, och därmed är de på flera sätt viktiga för välfärden och välståndet i Sverige.

För det försat är det nämligen industrisektorer som drar in exportinkomster. Om detta talade igår handelsminister Ewa Björling förtjänstfullt. Därutöver rör det som om branscher som starkt och aktivt bidrar till utvecklingen av svensk hälso- och sjukvård, både genom utvecklingsdrivande innovationer och genom att vara en partner som är del av sjukvårdens egna utveckling. Lifes science och sjukvård är inte bara ömsesidigt beroende av varandra; de är helt enkelt grenar på samma träd.

Just detta glömmer vi gärna och ofta bort i debatten om "vinster i välfärden" - för vad är väl företag som tillverkar läkemedel och medicinteknisk utrustning om inte just välfärdsföretag? Precis som de företag som har läkare, sjuksköterskor och annan personal anställda för att vårda och bota, så ingår tillverkare och leverantörer i den totala vårdkejdan. Vi behöver dem, för utan dessa företag blir det inte mycket till vård överhuvud taget.

Flertalet av dessa företag bidrar som sagt dessutom mycket påtagligt till att det kommer in expoertintäkter till landet - expoertintäkter som omvandlas till skattepengar som kan användas för att utveckla välfätrden ytterligare. Utan dessa exportföretag skulle Sverige vara ett mycket fattigare land, och därmed ett land som inte kunde erbjuda sina invånare en sjukvård av allra högsta klass.

Allt detta försvinner i den inflammerade debatten om vinster i välfärden. Den så kallade välfärdssektorn beskrivs av vissa debattörer som en sorts reservat, som på något sätt kan skyddas från profithungiga riskkapitalister. Bilden är totalt felaktig och vittnar mest om en ganska grundläggande okunskap om hur den totala välfärdssektorn faktiskt ser ut, vilka som ingår i den och på vilka sätt de bidrar.

Jag önskar mig en julklapp i år. det är en samsyn om hur olika aktörer kan bidra till en bättre välfärd, och en gemensam syn om hur vi kan samverka för att både få en bättre välfärdm, och fler jobb som lägger grunden för denna fina välfärd. den samsynen finns nämligen inte idag - och den manifesteras i den ibland närmast hånfulla synen på vad olika företag - och företagare av kött och blod - faktiskt kan bidra med. Gårdagen gav en bra inblick i detta, och ett tillfälle för mig att som representant för landstingen och sjukvården uttrycka hur viktigt vi anser att det är med ett väl fungerande samarbete.

02 december 2012

Tankar på första advent

Den första och viktigaste grunden för all politik är att definiera samhällsproblem, hitta en lösning på dem och presentera ett sätt att förverkliga denna lösning. Givetvis måste det finnas en ideologisk grundsyn, både som utgångspunkt för samhällsanalysen och som grund för vilka idéer som ger den bästa lösningen. Idéerna i politiken är med andra ord inte döda, och även i vardagen kan man faktiskt ibland se skillnader som spelar roll för effekten av olika politiska förslag.

Det är också det grundläggande skälet till varför politiker av olika politisk färg kan peka ut samma samhällsproblem som avgörande - men ändå föreslå helt olika lösningar.

Det finns ett gott skäl att ställa den frågan just på första advent. Vad det handlar om är nämligen synen på olika delar av samhället, och då inte bara på de beslut som fattas i demokratiskt valda politiska församlingar och dessa olika besluts påverkan på samhället.

Det går nämligen att se politiska beslut på två skilda sätt. Det ena är en stark tro på att just politiska beslut är allena saliggörande för samhällets utveckling. Det andra är en lika stark tro på att det faktiskt finns andra krafter som kan spela en positiv roll för denna utveckling.

Skillnaden mellan de båda synsätten kan enklast beskrivas som en tro på att politiska beslut är alltings lösning, eller en tro på att politiken blott är ett av många redskap i politikerns verktygslåda. Just där förefaller skiljelinjen gå i landstingspolitiken just nu. I den ena hörnan de som tror att sjukvården måste drivas av landstinget självt för att lösa sin uppgift. I den andra vi som tycker att alla goda krafter bör utnyttjas för att forma den bästa välfärden.

Just idag tror jag det kan vara extra lämpligt att fundera över om samhället verkligen blir bäst om allting bygger på politiska beslut. Är det, till exempel, verkligen så att enbart de beslut som fattas politiskt är de som är att betrakta som demokratiska. Innebär inte ett verkligt folkstyre också en verklig möjlighet för människor att faktiskt fatta beslut som rör dem själva, utan inblandning från oss som är politiskt valda. Och innebär inte det en direkt skyldighet för den politiskt styrda delen av samhället att ibland faktiskt stå tillbaka.

Ett bra exempel, som sagt just idag, handlar om religion.Jag hör till dem som anser att staten ska vara religiöst neutral. Det är inte en politisk uppgift i ett modernt samhälle att föreskriva för människor vad de ska tro på. Det är dock inte riktigt samma sak som att mer eller mindre aktivt hindra människor för att uttrycka vad de tror på, eller att undertrycka olika former för att ge uttryck för tro eller djupt rotade traditioner.

Politik kan med andra ord ibland vara att avstå från att ta ställning. Av samma skäl kan ibland en viktigt politisk handling vara att förhindra aktiva politiska ställningstaganden på vissa håll i samhället. Till exempel när det handlar om vad människor väljer att tro på. Eller när det handlar om djupt rotade och älskade traditioner - hur omoderna de än må verka i ett modernt samhälle. Som advent. Eller Lucia. Eller jul. Eller hur?