Karl Rydå på UNTs ledarsida pläderar idag för en utbyggnad till fyra spår mellan Stockholm och Uppsala. Det är han inte ensam om, och ger vi oss till tåls en aning så kommer en sådan satsning. Det är bara det att en vädjan om fyrspår inte löser de problem som pendlarna upplever idag.
Inte ens den mest entusiastiske förespråkare för fler spår på sträckan kan undgå att ta hänsyn till ett viktigt faktum, nämligen att det tar tid att planera för järnvägsutbyggnad, även längs en sträcka där det redan går spår. Den som ser detta som en undanflykt är välkommen attstudera ett redan planlagt, finansierat och beslutat projekt, nämligen ökad spårkapacitet mellan Tomteboda och Kallhäll. Där faller hela planeringen på några kilometer genom Sundbyberg. Det rör sig om mark som redan är både planlagd och bebyggd - men för andra ändamål än järnväg. Vi lever nämligen lyckligtvis i ett land där hänsyn måste tas till äganderätt och befintlig marknkanvändning - även när angelägna infrastrukturprojekt ska dras fram.
Därför är det viktigaste mellan Uppsala och stockholm inte att vänta på att fyra spår kan bli verklighet - utan att de två spår som redan ligger där faktiskt kan användas. varje dag året runt, 24 timmar om dygnet och 60 minuter i timmen. Då håller det inte med ständiga signalfel, brunnande ställverk och allt vad det är. Sträckan måste rustas. Nu.
Dessutom kan det förefalla märkligt, men det finns spårsatsningar i andra delar av landet som bidrar till bättre framkomlighet mellan Stockholm ocvh Uppsala. Gå ut och ställ dig några timmar längs sträckan och räkna hur många godståg somo passerar. Du komemr att bli förvånad över antalet, och minst lika förvånande är att alla dessa godståg inte har Stockholm som destination. Faktum är att tåg som går på sträckan, kommer från Norra Sverige och skall vidare söderut. Problemet är att sträckor i inlandet också har enkelspår - som gör att godstågen inte kan mötas. Kapaciteten slår i taket även mellan Hallsberg och Krylbo, och det påverkar kapaciteten på landets mesyt trafikerade sträcka.
Allt detta stod i centrum när vi från fem län i mellansverige förhandlade med regeringsn företrädare om medfinansiering av Citybanan. Följden av dessa förhandlingar blev viktiga satsningar i hela Mälardalen, och satsningar som håller ihop och hänger ihop med det pågående bygget av Citytunneln. Det innebär - bland annat! - ökad kapacitet mellan Tomoteboda och Kallhäll, upprustning av Ostkustbanan och sist men inte minst dubbelspår förbi Gamla Uppsala. det sistnämnda påverkar nämligen faktiskt kapaciteten även söder om Uppsala.
Det är alltså invecklat att planera järnväg, och det är inte bara "många års försyndelser" som ligger bakom dagens problem. Minst lika hämmande är kortsiktiga resonemang som möjligen kniper poäng i debatten, men inte löser problemen. Alltså behöver utbyggnaden av spårtrafiken ske både planmässigt och genomtänkt.
Först en rejäl upprustning av den befintliga infrastrukturen, särskilt signaler och elförsörjning. Sedan en planering som gör att det inte uppstår flaskhalsar. Parallellt med detta kan en planering för fler spår mellan Uppsala och Stockholm ta fart. men det löser inte pendlarnas problem vare sig idag, i morgon eller de närmaste åren. Det måste nämligen fungera, inte bara nu genast utan också på längre sikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar