29 februari 2016

Miljardrullning

Idag gör SVT en stor nyhet av att de allmännyttiga bostadsbolagen har gått med vinst. En del av vinsten har dessa, av alla oss skattebetalare ägda bolag, återbetalat till ägaren, det vill säga till oss skattebetalare.

Hur mycket av vinsten har de tagits ut i så kallade värdeöverföring?

De allmännyttiga bostadsbolagen är medlemmar i organisationen SABO. Från deras hemsida kan man läsa ut att bolagen omsätter drygt 60 miljarder årligen eller ungefär 240 miljarder under fyra år. Uttaget av vinst har under dessa år varit 6,8 miljarder eller ungefär 2,8 procent av omsättningen. Även om man inte får särskilt mycket ränta om man sätter pengarna på banken, så är det på inget sätt någon oskälig avkastning på det kapital som skattebetalarna satt in. För så måste man räkna om det ska finnas rimliga motiv för att använda skattemedel för att investera i hyresfastigheter.

Hyresgästföreningens förhandlingschef kallar i inslaget uttagen för skrämmande och menar att uttagen är en "dubbelbeskattning". Dessa konstiga påståenden ifrågasätts inte på något sätt av reportern. I själva verket är ju de berörda hyresgästerna själva skattebetalare, men inte nog med det; de hus som dessa hyresgäster bor i har en gång byggts av samma skattekollektiv som nu uppenbarligen tycker det är ganska rimligt att man i alla fall får lite avkastning på de pengar man satt in. Pengar som alltså gått till att bygga hus till hyresgäster, som därmed tycker att deras boende borde subventioneras lite extra av skattebetalarna.

Det är bra att vi har fria och självständiga medier som kritiskt granskar olika samhällsfenomen. Men då bör man också vara konsekvent i sin kritik och se intresseorganisationer för vad de är.

24 februari 2016

En bostadspolitisk betraktelse

Det pickade på dörren. Jag reste mig från TV-soffan, undrande vem som kunde vilja något vid denna tid på kvällen.

Utanför stod en man med uppfordrande blick.
- Erik Weiman? sade han, snarare konstaterande än frågande. Så fortsatte han, utan att vänta på svar:

- Mitt namn är överbostadsutrymmesfördelningsinspektör Melker Kapplund. Jag är här på uppdrag av den nya bostadsrättviseförmedlingen för att undersöka era bostadsförhållanden och möjligheterna för er att bidra till en social bostadspolitik. Bor ni här?

Det sista var liksom svårt att neka till. Inspektör Kapplund hade knackat på i huset där min hustru och jag bott sedan vi byggde huset för mer än trettio år sedan. I vårt hus hade vi fostrat fyra barn, levt, älskat, umgåtts med vänner, arbetat och format oss en tillvaro. Nu såg vi fram emot lugna år efter att ha betalt många kronor i räntor och amorteringar. Så jag svarade ja på hans fråga.
- Enligt mina noteringar bebos huset av er fru och er. Stämmer det? fortsatte Kapplund. Jag såg inga skäl att neka.

- Ni bor alltså två personer på etthundrasextio kvadratmeter? fortsatte Kapplund. Jag bekräftade iakttagelsens riktighet med ett mumlande.

Kapplund tittade häpet på mig.

- Så kan vi ju inte ha det! Vi kommer att erbjuda er en lägenhet i Sollentuna; tre rum och kök på sextio kvadratmeter. Efter särskild ansökan – han tittade ner och bläddrade i sina papper – kan ni få möjlighet att hyra en fyra i stället. Men då blir det i Skutskär, fortsatte han efter en stund.

- Men vi hade nog tänkt att bo kvar här, fortsatte jag lamt. Vi älskar det här huset och kan inte tänka oss att bo någon annan stans.

Kapplund tittade häpet på mig. Han verkade nästan bragt ur fattningen. Så samlade han sig och fortsatte:

- Jaså på det viset. Bo kvar. Jaha. Ni är alltså en sån där som ser bostaden som en handelsvara och inte som en social rättighet!

- Nja, svarade jag. Det är bara det att vi har byggt det här huset och liksom bott in oss här. Det är mycket mer än några rum och kök för oss. Det är hela vårt liv. Och vi vill ju ha plats för att ta emot barn och barnbarn, och vänner. Det är inte bara huset, det är tomten, grannarna, alltihop.

- Just det, fräste Kapplund. Vi känner igen det där. Precis. Medan vi bygger som aldrig förr, så bor ni femtio- och sextiotalister kvar i era hus som om inget hade hänt. Vi bygger fler och fler bostäder, men ni har inte vett att flytta till en hyrestrea när barnen flugit ut så att alla kan få plats. Det är därför den sociala bostadspolitiken måste utvecklas!

Jag började ta mod till mig. Samtidigt insåg jag att det gällde att gå fram försiktigt.

- Men... började jag; man kunde kanske pröva med något som funkar i de flesta andra delar av samhället. Man kunde kanske öka marknadsinslaget i bostadsförsörjningen. Det kanske är för mycket planering och rattande som ställer till det.

Kapplund blev alldeles vit i ansiktet. Han stod tyst en lång stund, som om man samlade sig efter att ha hört något alldeles ofattbart. Så samlade han sig, såg mig lugnt rakt i ögonen och sade, långsamt och tydligt:

- Marknadshyror. Jaså, det säger ni. Marknadshyror. Men det ska jag säga er, herr Weiman, att jag har sett hur det blir med marknadshyror. Det har man i vissa städer i USA. Där får barnen slicka grus från gatorna för att få något att äta sedan deras stackars föräldrar betalat hundratusentals kronor i månadshyra för en fallfärdig liten etta med kackerlackor och kallvatten. Det har jag själv sett. Eller i alla fall hört talas om. - Nej, fortsatte han, några marknadshyror blir det inte tal om.

- Fast, invände jag försiktigt, man har ju faktiskt marknadshyror i våra grannländer. Och i många andra länder i Europa. Och det funkar ju. Nu har ju till och med tjänstemän på Boverket försiktigt antytt att det kanske vore något att kika på.

- Det fungerar inte alls, röt Kapplund. Det fungerar INTE, det leder BARA till segregation och orättvisor! Och de som drabbas är de vi vill värna om: unga, arbetslösa och de som nyligen kommit till vårt land. De har RÄTT till en social bostadspolitik!

- Men, försökte jag, om den sociala bostadspolitiken hade fungerat så hade ni ju inte behövt vara här och kräva att vi ska flytta på oss. Och det är ju just de grupper som du räknar upp som drabbas hårdast av hur illa det fungerar nu.

- Joho! utbrast Kapplund trosvisst. Den sociala bostadspolitiken fungerar MYCKET bra! Det har den gjort ända sedan kriget, för att inte tala om när miljonprogrammet byggdes. Det var tider det! Men nu behövs nytänkande, och därför har jag … jag menar regeringen …. kommit på nästa steg: den sociala bostadspolitiken tre punkt noll! Det ska råda rättvisa på bostadsmarknaden. För alla! Alla ska bo lagom stort.

Jag var nära att ge upp. På denne ivrige byråkrat tycktes inga sakargument bita. Men jag gjorde ändå ett försök till.

- Men om vi vägrar flytta, då? Om vi kedjar fast oss i huset, som en sorts civil olydnad? Vad gör ni då?

Kapplund blev helt perplex.

- Det är alldeles oerhört, röt han. Civil olydnad kan man naturligtvis inte tillämpa när politiken är RÄTTVIS! Det MÅSTE ni väl ändå förstå! Ett sådant beteende hör inte hemma i det samhälle VI vill ha! Ni är säkert en sådan där som vill spruta chemtrails på folk också.

Så tystnade han, funderade en stund, och sade till sist:

- Men det finns förstås två alternativ. Det ena är att ni bor kvar och tränger ihop er i tre rum, er fru och ni. Sedan kan fyra ungdomar flytta in och bo i resten av huset. Då kan ni får bo kvar. På nåder.

- Njaaa, sade jag, måttligt road av det alternativet. Vad är det andra?

Kapplund såg nästan ut som om han ångrade att han öppnat för olika lösningar.

- Jo, sade han. Jag tror att vi kan involvera er i en byteskedja. En facklig förtroendeman vill flytta från sin hyreslägenhet, åtta rum i Stockholms innerstad, och ut på landet. Tror ni att det finns några fastigheter i närheten som skulle kunna passa?