31 mars 2015

När man inte gillar olika

Enligt uppgift planerar nu regeringen en lag som ska hindra landsting från att, som det heter i vänsterns retorik, "sälja ut sjukhus". Det är oklart vad man menar, men en sak är kristallklar. Lagen, oavsett hur den formuleras exakt, är riktad emot landsting med en politiskt majoritet som inte innehåller socialdemokrater och vänsterpartister.

Det gör att man med fog kan fråga sig varför man nöjer sig med en särskild lagstiftning om just sjukhusförsäljning. Det vore ju mer slagkraftigt att en gång för alla förbjuda borgerlig politik överhuvudtaget.

Det är uppenbart att vänsterpartierna inte gillar att det finns landsting som tänker annorlunda, även om det leder till bättre vård, nöjdare patienter och tryggare välfärd. Landsting som vill föra en annan politik än den regeringen föreskriver ska helt enkelt stoppas.

Bortsett från att den socialistiska politiken inte fungerar så är tilltaget skamligt. Det är uppenbart att socialdemokraterna, vänsterpartiet och milöpartiet i riksdagen är rädda för att en borgerlig sjukvårdspolitk kan leda till att vården blir bättre.

Varför inte löpa linan ut och helt enkelt förbjuda borgerlig sjukvårdspolitik? Det är ju lika bra att ta till storsläggan när man ändå är i farten. I en generalklausul kan man besluta att politiska beslut i landstingen ska stämma med regeringens sjukvårdspolitik oavsett majoritetsförhållanden i respektive landsting.

27 mars 2015

För det gemensamma bästa


Den 31 mars fattar landstingsstyrelsen ett viktigt beslut för Uppsala läns framtid. Ett nytt avtal om samverkan mellan landstinget och Uppsala universitet ska klubbas, efter flera år av förhandlingar mellan staten och de landsting som driver universitetssjukhus. Tack vare formuleringar i detta nationella avtal fördjupas nu samarbetet även på regional nivå.

Jag hade förmånen att delta i förhandlingarna med staten och drev bland annat frågan om en ökad koppling mellan landsting och universitet, där det tidigare närmast har rått ett motpartsförhållande.  En viktig utgångspunkt för parterna var att tydliggöra det gemensamma ansvaret både för sjukvården – som givetvis måste hålla högsta nivå i samverkan med ett medicinskt lärosäte – och för den kliniska forskning som är en självklar del av verksamheten vid ett universitetssjukhus.

Samverkan mellan landsting och universitet har en lång tradition. De senaste åren har samverkan fördjupats, inte minst som följd av gemensamma satsningar. Men det går att göra mer. Det finns ett stort behov av att utveckla en gemensam syn, både på sjukvård och medicinsk forskning. Det nya avtalet ger unika möjligheter att utveckla en sådan samsyn. Begreppet universitetssjukvård, som nu genomsyrar avtalet, ställer högre krav på bägge parter.

I tidigare avtal uttrycktes en tydlig rollfördelning. Landstingens ansvar var sjukvården, medan universiteten hade att svara för utbildning och forskning. Det var en tydlighet som skapade en risk för tankefel. Vård, utbildning och forskning är givetvis samverkande och beroende av varandra. Sjukvårdens patienter bör vara en viktig del av forskningen, och det bör vara självklart att undervisningens kliniska moment innebär tidiga kontakter för studenter med vårdpersonal och patienter. Det är också viktigt att Sverige flyttar fram positionerna inom patientnära forskning, särskilt forskning om behandling och omhändertagande. Det nya avtalet, tillsammans med andra initiativ i samverkan mellan landstingen och staten, har skapat förutsättningar för detta.

Det nya avtalet stärker också möjligheterna till god samverkan mellan de berörda parterna och näringlsivet. Uppsala står starkt inom Life Science och medicinteknik. Nu finns möjligheter att utveckla dessa styrkor ytterligare, till nytta för alla berörda parter. Den kanske viktigaste faktorn för en fortsatt sjukvård i världsklass är nya idéer och innovationer, nya läkemedel och ny utrustning. Uppsala har unika möjligheter att åstadkomma detta.

Jag vill önska ledningarna för Uppsala universitet och vårt landsting lycka till med den regionala tillämpningen av det nya ALF-avtalet. Det lägger en god grund för Uppsala som ledande inom vård och medicinsk forskning och undervisning. Närheten mellan parterna ökar, och det lokala näringslivet inom life science kan vinna på korta beslutsvägar och starka gemensamma institutioner. Sist men inte minst lägger god samverkan grunden för sjukvård i världsklass. Det gynnar länets invånare både som skattebetalare och som patienter.

23 mars 2015

På spåret

Jag har inte haft tillfälle att läsa den utredning om järnvägsunderhållet som diskuteras idag - men jag har hört både författaren och kommentarerna. I alla fall de kommentarer som lyfts fram i media.

Att Trafikverket får svidande kritik är nog inte så mycket att diskutera. Som av en händelse pajade ju en växel idag. För vilken gång i ordningen vet nog ingen, allra minst Trafikverket.

Däremot är det många som "vet exakt" vad som kan göras åt problemen, som av vissa till och med beskrivs som hastigt uppkomna och orsakade av någon sorts ideologisk iver att bryta sönder järnvägssystemet.

Inget kunde vara mer fel. Men av någon anledning så är mytbildningen inte bara lika omfattande som romantiken och förtjusningen i järnvägens alla historiska traditioner. I själva verket har vi på senare år sett kulmen av flera decenniers förfall. Och om det är något som är orsakat av medvetna politiska beslut, så är det sextio år av illa underhållen järnväg.

En av myterna är hur fantastiskt bra järnvägen fungerade när SJ hade monopol. I själva verket var den (ganska korta) tid som SJ verkligen skötte all järnvägstrafik en period av ständig nedgång, nedmontering, minskat resande och allmänt nedplockande av järnvägssystsmet. Det var på 50-, 60- och 70-talet som alla de legendariska järnvägssträckorna lades ned, en efter en. Vilka styrde då över det mesta i samhället? Jag bara frågar.

Vid 80-talets inträde var järnvägen blott en skugga av sin storhet. Kommer själv ihåg sommaren 1981 då jag ägnade ett par veckor åt att "minitågluffa" på det svenska järnvägsnätet, nästan gratis med de resevillkor som gällde för den som gjorde lumpen. Det var inte precis luxuösa förstaklassvagnar - utan hårt nedslitna gamla rälsbussar som stånkade omkring på slybeväxta banvallar. Så såg hela svenska folkets järnväg ut i verkligheten, när SJ-monopolet fick ha järnvägen i fred. Och allt färre passagerare åkte.

Vändningen kom när länstrafikbolagen, som dittills mest kört buss, fick böra köra tåg. Plötsligt kom nytänkande och passagerarvänlighet in i bilden. Tågen blev ett alternativ för pendlare - och allt fler började åka. Det ställde också krav på banunderhåll, något som nästan upphört under decennierna innan. De senaste femton åren har resandet med tåg ökat dramatiskt - på ett spårsystem som i stora delar är byggt för hundra år sedan.

Ideologiskt nitiska debattörer har självklart försök spinna på järnvägens problem. För några år sedan skrev vänsterdebattören Mikael Nyberg "Det stora tågrånet", där han försökte få det till att tidigare decenniers romantiska syn på järnvägen hade förbytts i kaos efter avregleringen av drift och underhåll.

Tågkaoset beror på politiker på 50- och 60-talen som försummade järnvägen. Strävan efter att bygga upp järnvägen igen började redan före alliansregeringens till träde 2006, men takten ökade under de senaste åtta åren. Nu finns en uppenbar risk att takten ska sjunka igen, som en följd av ideologiskt motiverade "återregleringar" och en återgång till det synsätt som rådde under järnvägens period av förfall.

Stoppa återregleringen! Sverige behöver en effektiv och modern järnväg. Att gå till baka till det gamla innebär också att gå tillbaka till den tid då Stefan Demert skrev sin legendariska "SJ, SJ, gamle vän" - på 70-talet! Lyssna gärna på den, och fundera på om det är den tidens järnväg vi vill ha tillbaka.

Tillägg 29 januari 2016:

Jag har kompletterat tidigare blogginlägg med en kurva som visar resandeutvecklingen på järnväg, uttryckt i antalet personkilometer åren 1950-2014. Observera att kurvan inte är justerad för befolkningsutveckling. Antalet personkilometer 1991 var således samma som 1950 - men med en nästan dubbelt så stor befolkning. sedan dess har resandet ökat kraftigt.

18 mars 2015

Den som sår vind, skördar storm


Många förvånades över valresultatet i Israel. Personligen hade jag gärna sett ett starkt mandat för en tvåstatslösning och har sett Tzipi Livni som den som hade kunnat föra en moderat linje i den och andra frågor - gärna med Likud som en del av underlaget.

En fråga att ställa sig nu är hur Sveriges märkliga turer i utrikespolitiken kan ha påverkat det israeliska folket att känna sig övergivna och utmanade och därav dra sig till politiska krafter som inte önskar en tvåstatslösning.

Nu kommer Israel sannolikt att få en ganska militant politik som driver på för nya bosättningar på mark som borde föras till en blivande palestinsk stat, den dag en sådan konstruktion är möjlig. Det förutsätter i sin tur att demokratiska krafter får ett övertag i Palestina. Och det förutsätter i sin tur lite färre hejaramsor som stärker fundamentalistiska krafter i palestinsk politik.

Utrikespolitik är för allvarligt för att användas för spel- och plakatpolitik. Även om följderna av regeringens agerande inte ska ges allt för stor betydelse, så är det svårt att komma undan känslan av att saker i omvärlden i slutet av valrörelsen har påverkat väljarna i Israel. Och då kan var och en ställa sig frågan: vad är det egentligen som hänt under de senaste veckorna, som kan ha inverkat på den israeliska opinionen?

17 mars 2015

Noblesse oblige

Sverige är ett bra land att leva i, faktiskt ett av de bästa i världen. Vi hamnar ofta högt på olika rankinglistor om allt från pressfrihet och ekonomisk öppenhet till barns rättigheter och levnadsstandard. Sverige ses också av många i vår omvärld som ett föredöme i olika sammanhang.

Det förhållandet är värt att vårda. Men det finns lika självklart saker som kan bli bättre. Även Sverige är ett land med sina egna samhällsproblem att ta hand om. Mer än en gång är de självförvållade. Vi tar emot många flyktingar men har misslyckats med integrationen. Vi ger fri skolgång till alla men resultaten sjunker. Vår ekonomi är stark tack vare innovationer, naturtillgångar och utrikeshandel, men vi är känsliga för svängningar i omvärlden. Sist men inte minst: även i Sverige finns misstro och motsättningar mellan människor på grund av ras, religion, etniciet eller sexuell identitet.

Vi har all anledning att arbeta med våra egna samhällsproblem. Samtidigt ska vi självklart, som förre statsministern sade, vara en humanitär stormakt. Då är utmaningen inte att veta bäst hur det ska vara i andra länder. Utmaningen är att kunna säga det på ett sätt som väcker respekt och leder till förändring.

Dit är det en bit kvar, och sträckan har inte blivit kortare på senare tid. Att vårt land agerar som en humanitär stormakt kräver det som brukar krävas av den starke: ödmjukhet, insikt, tålamod och en viss självdistans.

Det kan tyckas olyckligt när vår störste manlige fotbollsspelare kallar ett annat land, till råga på allt en parlamentarisk demokrati, för "ett skitland". Vi tycker att det är en manlig fotbollsspelare som förlöpt sig. Omvärlden ser det inte riktigt så.

Zlatan hade möjligen rätt, men man säger inte så om en domare; framför allt inte om man är en omhuldad storstjärna. Då har man andra arenor där man kan utöva sin auktoritet. Ställning förpliktigar, som det heter på svenska. Det gäller både fotbollsspelare av världsklass och politiker som vill vara det.

Till sist ett lästips till den som vill se hur det ser ut i verklighetens Sverige. Läs dagens debattartikel av Carl Franks i UNT.

16 mars 2015

Att skapa välfärd

Är företag onda? Frågan känns relevant efter flera debatter på senare tid. Det sätts en bild av "giriga direktörer" som "bara vill tjäna pengar" på allt ifrån vapenexport och lågprisflyg till sjukvård och förskolor.

Men ingen har ännu förklarat för mig hur den gemensamma välfärden annars ska finansieras. Ställer man den frågan, så möts man raskt av de mest groteska svar. Att försynt påpeka att vi är ett exportberoende land kan numera tydligen bemötas med att man "är emot mänskliga rättigheter".

Denna vänstervridning av debatten är oroande. När jag härom dagen drog en parallell till Grekland, så anklagades jag för överdrift. Men vart tar vårt land vägen om vi inte genom egna skatteintäkter kan klara den gemensamma välfärden?

Den allmänna debatten har dragit åt vänster. Med den förflyttningen följer en ovilja emot privat ägande och privata initiativ som jag tvivlar på att den breda allmänheten delar. Men tongivande debattörer både i politiken och utanför skördar lagrar.

Ett grundläggande problem är att många av dagens debattörer, även i borgerliga led, hukar inför det som borde vara självklart: det är företagande som skapar välstånd i samhället, och de vinster som välskötta företag gör är inte bara en drivkraft för den som tjänar pengarna. I själva verket är inte bara företag, utan lönsamma företag, en förutsättning för samhällets välstånd.

Ett företag som inte tjänar pengar får dra av eventuella förluster mot lika eventuella vinster. Ett företag som går med vinst, och därmed har pengar att dela ut till sina (giriga?) ägare blir däremot skyldigt att betala skatt. Därav logiken att de allra flesta företagare gillar att betala skatt. Skatten tas nämligen ut på den där förskräckliga vinsten.

Lönsamma företag som vill växa strävar efter att anställa. Duktiga medarbetare är därmed en viktig konkurrensfaktor. Om man kan attrahera duktiga medarbetare (till exempel genom beskattningsbar lön), så växer vinsten. Alla blir vinnare.

Men vi kan inte leva bara på att byta varor och tjänster med varann inom landet. Det finns en annan viktig faktor som också blir utsatta för ständigt spott och spe. Det är att vi i Sverige tillverkar så bra varor och tjänster så att de kan säljas på en internationell marknad. det kallas för handel och tycks i vissas ögon vara minst lika suspekt som att företag är lönsamma.

I själva verket är vår gemensamma välfärd lika beroende av handel som av vinst. Allt annat är en ganska självtillräcklig inställning som dessutom inte svarar på den viktigaste frågan.

När alla lönsamma företag gått omkull eller flyttat utomlands, vem är det då som ska betala för all välfärd som vi inte tänkte på att de bidrar till?

14 mars 2015

Vårdskador

Det är de borgerliga partiernas och Sverigedemokraternas fel, satt den socialdemokratiske sjukvårdsministern Gabriel Wikström igår och sade i Sveriges Televisions morgonsoffa om vårdskador i förlossningsvård. Några allt för pressande följdfrågor får han inte.

Wikström kunde ha påpekat att Sverige har världens lägsta barnadödlighet, men att vi är dåliga på omhändertagande och eftervård. Där går det att göra mer. Men eftersom vi under lång tid mätt och följt upp förlossningsvården på exempelvis barnadödlighet, så ser vi en konsekvens i de siffror som nu uppmärksammas.

Jag menar givetvis inte att vi ska förringa det faktum att svensk förlossningsvård generellt är oerhört säker. Däremot är det dags att på allvar ta en diskussion om vårdskador, bemötande och eftervård; hur vi mäter, följer upp och åtgärdar skador och brister i eftervård och rehabilitering.

Det blir som man mäter. De mätningar som görs av vårdens kvalitet handlar till övervägande del om hårda fakta kring överlevnad efter cancer eller stroke, om behandlingsresultat och om effekter av gjorda insatser. Betydligt mindre intresse har visats mätvärden som handlar om exempelvis vårdskador.

Alltså behövs inga kommissioner eller uppdrag till SBU. Det är sådant som en tandlös sjukvårdspolitiker föreslår när man inte vet hur det fungerar. En mycket bättre idé är att börja följa upp vårdskadorna i kvalitetsregister.

Kanske finns det också anledning att fundera över hur vårdens egna försäkringssystem fungerar. Idag äger landstinget sitt egna ömsesidiga försäkringsbolag, LÖF. En fråga som kan ställas är om den konstruktionen leder till att någon part har ett uttalat intresse av att vårdskadorna minskar.

Sist men inte minst kan det vara värt att fundera på vad valfrihet och mångfald betyder för trygghet och patientsäkerhet i förlossningsvården. Om det fick sjukvårdsminister Wikström givetvis inga frågor.

12 mars 2015

Grums

Igår lyfte Uppdrag Granskning en av vår tids viktigaste samhällsutmaningar: kombinationen av urbanisering (som har många fördelar) och landsbygdens avfolkning. Utvecklingen går åt två helt olika håll i olika delar av landet, och det skapar spänningar.

För att ge exempel på utvecklingen visades ett ganska skakande exempel från en kommun med svårigheter: Grums, strax utanför Karlstad. Det är en kommun som säkert har glädjeämnen, men som framför allt brottas med exakt de problem som präglar utvecklingen.

Två politiker gavs också tillfälle att yttra sig om situationen: den socialdemokratiska regionpolitikern Tomas Riste och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. De har båda det gemensamt att de inte bara har skäl att ha idéer om landsbygdsutveckling.

Riste och Bucht hade (som väntat kan man möjligen tänka) inte så mycket att tillföra. De båda vittnade om att de tog problemet på största allvar men också att det var ett svårt problem. Några särskilt konkreta lösningar bjöds tittaren inte på.

Möjligen kunde man fundera på en sak till, särskilt just när det gäller Grums. Kommunen har nämligen, likt många (men inte alla) kommuner med motsvarande problem, en sak gemensamt.

Grums har alltid varit styrt av socialdemokrater.

Kanske är det som svensk landsbygd behöver helt enkelt en annan politik. En politik som leder i en annan riktning, och som kanske kan lära något av flertalet av de kommuner som växer mest. Som tar vara på dynamik, fokuserar på kommunens kärnuppgifter, ställer krav på verksamheter som får kommunala bidrag och stimulerar nyföretagande och entreprenörskap.

De kommuner som är framgångsrika förenas nämligen inte bara av att de ligger i närheten av större städer.

De flesta kommuner som växer är borgerligt styrda, och har varit det under lång tid.

Det kan ju vara en slump - men det kan ju också vara så att utvecklingen har poltiska orsaker.

Vägval

Det är bra att svensk socialdemokrati går i bräschen för mänskliga rättigheter.


Ett försynt medskick kan ändå vara på sin plats.


Att prata om mänskliga rättigheter är jättebra, men minst lika viktigt är att pratet ger effekt. Det är en sak att göra det för att knipa inrikespolitiska poänger och en annan att göra det för att världen faktiskt ska bli en bättre plats.


Om man vill uppnå det förra (inrikespolitiska poänger), så är det mest effektiva förmodligen att göra det med buller och bång, och dessutom gärna peka finger i alla tänkbara riktningar. Det kan ge effekt i hemmaopinionen, kanske till och med här och var utomlands - men det leder knappast till färre spöstraff och dödsdomar i de länder man säger sig vilja reformera.


Risken är dessutom att man förödmjukar dem man vill påverka på ett sätt som leder till att de absolut inte vill lyssna till några beskäftiga förmaningar från ett litet land långt upp i norr.


Ett annat sätt att kämpa för mänskliga rättigheter är att göra det försynt och diskret men tydligt och bestämt. Det ger inte lika många prestigepoäng (och kan till och med leda till att man anklagas för passivitet) men möjligheten till resultat brukar bli desto bättre.


Vi behöver bara gå till oss själva. Vem lyssnar vi helst till för att ta åt oss av saklig kritik?


Är det den där beskäftige besserwissern som alltid har "goda råd" att komma med? Eller är det snälla kompisen som håller en bakom ryggen även när man gjort bort sig - men som vågar vara tydlig i enrum?


Ni har Konungariket Sverige genom sin utrikesminister prövat alternativ ett. Det gick inte så bra.


Kanske kan vi nu gå tillbaka till den andra modellen, som i alla fall under senare år visat sig funka rätt hyggligt?

11 mars 2015

Uppsala kan bättre

De senaste dagarnas tragiska besked från telekombranschen - jag lider verkligen med de orter som drabbats - sänder naturligtvis chockvågor genom hela landet. Även vi i Uppsala har anledning att ödmjukt fundera över vad som skapar tillväxt och utveckling.

Idag har STUNS haft seminarium om förutsättningarna för en växande Life Science-bransch, och om hur vårt näringsliv kan hävda sig i hård konkurrens. Det blev en lärorik dag även för oss som jobbat ett tag med dessa frågor. Dagen gav en god insikt om vikten av kunskap och kompetens, om vikten av god samverkan, och inte minst om hur litet Sverige, för att inte tala om Uppsala, är i världen.

Men dagen gav också positiva insikter om de styrkor som vi i Uppsala tillsammans kan bygga vidare på. Här finns företag och organisationer som faktiskt är världsledande inom sina områden. Uppsala har också ett unikt kluster av företag och institutioner som skapar en enastående grund för fortsatt utveckling - om vi vårdar dessa unika värden rätt.

Jag har skrivit om detta tidigare, och mer att läsa finns på STUNS hemsida. Även om jag inte arbetar med dessa frågor politiskt längre, så kommer jag att arbeta vidare med att stärka Uppsalas position inom Life Science.

Det går bra för Uppsala. Men Uppsala kan ännu bättre.

01 mars 2015

Fritt fall eller sluttande plan

Jag brukar inte höra till de allra värsta kritikerna av den så kallade flumskolan. Det är viktigt att se att skolan har fler uppdrag än ren kunskapsförmedling. Skolan är en spegel av samhället, och måste vara en del av arbetet med integration och mångfald.

Men när jag tar del av denna uppmärksammade händelse i Helsingborg, så blir jag riktigt beklämd.

Tydligen har en lärare (i svenska för invandrare, men det spelar mindre roll) hamnat i meningsutbyte med en elev om Förintelsen. Eleven förnekar, enligt uppgift, etablerade fakta och läraren avvisar elevens påståenden.

Sånt kan hända men det är inte det värsta.

I den situationen väljer skolans ledning, fortfarande enligt uppgift, att tillrättavisa läraren. För att vederbörande tydligen inte låtit fakta stå emot fakta  utan påtalat för eleven vad läraren faktiskt har till uppgift att undervisa om; att Förintelsen är ett historiskt faktum.

Jag är dessvärre inte förvånad. I ett samhälle där kunskaper relativiseras och fakta uppenbart kan "diskuteras", så har vi naturligtvis skapat betydligt sämre förutsättningar för en skola som har undervisning som sin absolut viktigaste uppgift - och det påverkar skolans övriga uppdrag högst menligt. Tyvärr är det inte till gagn för dem som det i all välmening borde gynna - i stället har vi parallellt med denna utveckling kunnat se att större skillnader mellan skolor och elever. Rent av går det många gånger så långt att skolan, genom att bortse från uppdraget att förmedla kunskap, skapar större svårigheter för just dem som har de sämsta utgångspunkterna.

Samma synsätt går igen på mängder av områden. Det är inget sammanträffande att resonemanget hänger ihop med synen på ordning och reda, betyg i lägre klasser eller förhållandet mellan ren kunskapsinhämtning (som, på gott och ont, kräver hårt arbete) eller så kallat problembaserat lärande (som ingalunda är fel men som trots allt kräver en visst mått av grundkunskaper).

Kanske säger detta också något om förhållandet mellan humaniora och samhällsvetenskap å den ena sidan, och teknik och naturvetenskap å den andra. Ty om man kan diskutera Förintelsen, kan man då också likt Pippi Långstrump, hävda att gångertabellen ser annorlunda ut i Söderhavet "där klimatet är frodigare"? Vilka fakta är ovedersägliga, och vilka kan diskuteras?

De berörda i Helsingborg kan säkert reda ut sina bekymmer. Den större frågan är hur det står till med det svenska utbildningssystemet som helhet, och vart det är på väg.

Folk må håna vikten av kunskapsinhämtning. Folk må ifrågasätta lärarens auktoritet. Folk må tycka att det går bara att hämta fakta utan källkritik på nätet. Men i min värld kommer sju gånger åttaalltid  att vara femtiosex, för det lärde jag mig på lågstadiet. Och det har jag aldrig haft skäl att ifrågasätta.

Mer att läsa om det som hände här.