25 september 2012

Patientperspektiv

Jag har ägnat eftermiddagen åt att diskutera och resonera med Prostatacancerföreningen. det blev en givande eftermiddag - förhoppningsvis för alla deltagande. Den viktgia frågan var naturligtvis hur vi kan forma en riktigt god prostatacancervård i alla led från diagnos och besked till patienten via behandling till eftervård. Att få ett cancerbesked är nämligen livslångt, även om många tillfrisknar. Det är också en sjukdom som inte bara drabbar patienten utan också familj och anhöriga. Det är viktigt att ha i minnet.

Från dagen ta rjag framför allt med mig behovet av bättre patientperspektiv och i synnerhet bättre information om allt från olika behandlingsmetoder till stöd i de många olika processer som en cancerbehandling faktiskt innebär. Svensk sjukvård är väldigt bra på väldigt mycket, men vi brister i bemötande och i kontakten mellan sjukvårdspersonal och patient. Här kan det bli bättre, mycket bättre, och det måste vi som är politiskt ansvariga ta till oss.

En fråga som tog upp en hel del av tiden, och där vi i vårt landsting lyckligtvis är i alla fall en bit på väg, är en personlig kontakt på vägen genom vården. Här finns flera olika begrepp som vårdcoach, kontaktsköterska och vårdlots. Det viktigaste är trots allt funktionen, men inte ens det är helt enkelt. I vissa fall bör kontaktpersonen/-sköterskan vara inriktad på en viss diagnos, i andra fall krävs mer "allmänkunskap" för att kunna ge patienten adekvat stöd genom hela processen. I vårt landsting på går ett arbete med att bygga upp detta, men det sker stegivs och prövande för att hitta de former som passar olika patienter bäst.

Jag vill tacka Prostatacencerföreningen för en bra eftermiddag. Jag hoppas verkligen att vi som satt i dagens panel gav tydliga och bra besked och att dagen innebar ett steg framåt för att utveckla cancervården i allmänhet och prostatacancervården i synnerhet.

Effektiviseringar och besparingar

Ekot gör idag ett större inslag om landstingens ekonomi. Generellt är läget onekligen dystert, men sanningen är också att det ser ganska olika ut i olika delar av landet.

Det som dock gäller allmänt, och som medierna i vanli ordning refererar ganska slarvigt, är att det är skillnad på att göra kraftiga ingrepp i verksamheten - det vill säga nedskärningar - och att driva på så att vården bedrivs effektivt och kostnadsmedevetet.

Ofta beror de kraftiga ingreppen nämligen på att för lite kraft har lagts på "vardagsgnetande". Det senare är inite så roligt, och jag är den förste att vara medveten om att läget ofta är tufft "på golvet" i vården. men det är ett arbete som måste göras, inte bara för att hålla kostnaderna i schack utan också för att leta möjligheter till att använda vårdens resurser så klokt som möjligt.

Vårt landsting är inget undantag. Vi har en kostnadsutveckling som inte håller över tiden, samtidigt finns det möjligheter att göra en hel del av den fina verksamhet som bedrivs en aning mer effektiv. Och det är inget "politikerord" för att dra ned på pengar. Faktum är att vi aldrig har lagt så mycket pengar på hälso- och sjukvård i vårt landsting som vi gör idag. Vi får också mer vård än någonsin för pengarna - men det är också en naturlig och självklar utveckling.

I veckan firade vi ju att landstingen funnit i 150 år. Under hela denna tid har diskussionen varit aktuell - och vi ska vara glada för att utvecklingen har rullat på. Om vi INTE hade effektiviserat och moderniserat (orden hänger ihop!) så hade vården befunnit sig på en helt annan nivå.

Och på tal om just detta ska jag ägna förmiddagen åt två av de verksamheter som faktiskt är bra exempel på hur resurser kan användas effektivare. På eftermiddagen ska jag delta i en diskussion om vad det faktiskt kan leda till.

Först ska jag hälsa på i ambulanssjukvården. Det är en verksamhet som för 40 år sedan närmast handlade om att transportera sjuk aoch skadea till sjukhus. Idag kan behandlingen börja inte bara när ambulansen kommer fram till skadepplatsen, utan rent av när utlamrningen sker. Det ökar möjligheten till framgångsrik insakts och minskar lidandet för den som drabbats av sjukdom eller olycka - men det kräver också förändrade arbetssätt och ändrad användning av resurser.

Dagens andra besök handlar om klinisk immunologi och tranfusionsmedicin. även detta är ett område som utvecklats snabbt - och ett område där vi ska vara glada att i vart fall vissa av vårdens resurser samlats på några få platser. det driver på utvecklingen - när det gäller sepecialiserad vård, i alla fall - och leder till att nya mediciner och behandlingsmetoder kan tas fram.

Det har man nytta av även när det gäller folksjukdomar som t ex cancer. I eftermiddag ska jag diskutera vården av ptienter med prostatacancer, och det är ett område som sannerligen är betjänt av att vårdens resurser används klokt och effektivt. mer om detta i ett kommande inlägg.

24 september 2012

På gång

Läser med blandade känslor UNTs genomgång (i papperstidningen, ej på nätet ännu) av hur vi i Alliansens har uppfyllt våra vallöften. med tanke på att vi är halvvägs in i mandatperioden får det ändå sägas se skapligt ut. Elva av fjorton löften visar grönt eller gult ljus, det vill säga är helt eller delvis inifört. Då inkluderar jag den "släckta lampa" som motiveras med "inget löfte utan en politisk markering". Med tanke på att vi hör till dem som hunnit med mest i landet när det gäller ökad valfrihet (se nedan) så får det väl ändå anses vara rätt så uppfyllt.

Sorgebarnet är väntetiderna i vården - och det är också Alliansens mest prioriterade fråga. Det är en svår utmaning, men mycket pågår för att driva på mot en köfri sjukvård. Före 2014 måste vi ha fått ned väntetiderna, på samma sätt som vi förra mandatperioden lyckades korta landets längsta köer i primärvården.

Men det går alltid att göra mer, och det går aldrig att luta sig tillbaka. Så länge patienter får vänta för länge på vård, så finns det också mer att göra för oss som har det politiska ansvaret.

Mot den bakgrunden är det glädjande att den reform som  mer än något annat har förbättrat länets primärvård, nämligen patientens möjlighet att välja vårdcentral, nu får sin efterföljd även i specialistvården. I tidningen Sjukhusläkaren rankas Uppsala län på en framträdande andraplats vad gäller hur långt vi har kommit i arbetet med att låta patienten välja. Därtill har vi en ledande position när det gäller att använda moderna IT-lösningar i vården.

Alliansen i landstinget är med andra ord på gång. men det är mycket kvar att göra. de två gula lamporna ska bli gröna, och de röda ska släckas innan vi möter väljarna igen 2014!

23 september 2012

En del av människors vardag

Jag kan inte låta bli att förundras över oppositionens häftiga reaktion på att kollekitvtrafiknämnden i det nyss fastställda trafikförsörjningsprogrammet har låtit det så kallade fördubblingsmålet stå tillbaka.

2012 och 2013 har Alliansens gjort historiska satsningar på länets kollektivtrafik. Skälet är att länets mycket snabba befolkningsatillväxt måste understödjas. Det är pårimärt en kommunal fråga - men landstingets ansvar för kollektivtrafiken gör att vi måste svara för vår andel.

Och satsningarna är verkligen historiskt stora. Pendeltåg till Stockholm. Upptåg till Heby och Sala. Utökad tåtrafik till Tierp, Skutskär och Gävle. Nya, moderna bussar på viktiga linjer, och en fortsatt satsning på stadstrafiken i Uppsala. I det läget måste det vara viktigare att vårda den planerade och befintliga trafiken än att först och främst planera för 2030!

Det är riktigt att målet om att fördubbla resandet till 203 är borta i programmet - men det kan ionte vara den trafikpolitiska huvudfrågan för någon som verkligen vill arbeta seriöst med de utmaningar som kollektivtrafiken står inför just nu. Att prioritera på det sättet är som om Sirius skulle fokusera på spel i Europa League redan nu - när man först och främst behöver se till så att man faktiskt tar sig vidare till Superettan!

Samtidigt med våra satsningar på länets kollektivtrafik, så redovisar regeringen satsningar på järnvägen mellan Uppsala och Stockholm. Alliansen arbetar nämligen med förbättringar på alla plan. Möjligen är vi lite dåliga på symbol- och plakatpolitik. Men det tror jag väljarna förlåter om vi swer till att få ordning på kollektivtrafiken.

Alliansens satsningar på tåg och buss i länet är till för att underlätta människors vardag. Bråka om fördubblingsmålet kan vi göra när vi fått ordning på dagens trafik. Det tror jag människor är viktigare än löften om hur det ska vara om tjugo år.

21 september 2012

Klang och jubel

I kväll bär det av till Upplandsmuseet för att ge inbjudna gäster möjlighet att förhandstitta på vår utställning om landstingets 150-åriga historia, och i morgon är det dags för själva invigningen. Välkommen!

Landstinget är ju en något anonym samhällsaktör, och genom åren har det flitigt diskuterats om landstingen verkligen behövs. Många av dess funktioner kunde ju lika gärna ligga på kommunerna, och andra kan gott tas över av staten, anser många. Det må så vara, men så länge landstingen existerar så är det självfallet viktigt att de sköts så bra som möjligt. Därtill är det nödvändigt att den verksamhet som bedrivs faktiskt är känd av dem som berörs.

Ungefär var nionde krona som vi tjänar går till landstingsskatt. Pengarna används till hälso-och sjukvård, till att knyta samman bostäder och arbetsplatser, till musik, dans och andra upplevelser och till att bidra till att vårt län växer och utvecklas. I Uppsala län är näringslivet i hög grad beroende av att det finns en god samverkan mellan näringslivet och sjukvården, eftersom en myckets tor andel av länets näringsliv helt enkelt bygger på sjukvård.

Det är med andra ord ingen liten och obetydlig aktör som fyller år. Däremot är det en institution i samhället som många upplever att den "bara finns där" - till den dag kommer, då något inte fungerar.

Medierna rapporterar ibland, som exempel, om kaos i tågtrafiken med inställda turer. Det är oacceptabelt och ska givetvis åtgärdas - men det kan vara bra att komma ihåg att sådär en 98 procent av alla turer i kollektivtrafiken både avgår och kommer fram i tid.

Vi läser ibland om problem i vården, och missförhållanden ska både rapporteras och åtgärdas. Men vi glömmer lätt att det dagligen görs tiotusentals läkarbesök, operationer, behandlingar och diagnoser. Och även om allt för många får vänta allt för länge så får de allra flesta den vård de behöver, och dessutom i tid.

Allt detta ska dessutom klaras av med en god hushållning med skattebetalarnas pengar, och det är sannerligen inte det lättaste. Som i all offentlig verksamhet finns det alltid behov att fylla, men det gäller också att vara varsam med pengarna.

Det vi ska fira under det kommande året är alltså inte den politiska instutitionen landstinget, utan den verksamhet som landstinget ansvarar för, de människor som faktiskt utgör landstinget och den utveckling som landstinget bidrar till. den har lett till att vårt län har landets lägsta arbetslöshet och till att befolkningen hela tiden växer. Det är också en utveckling som vi ska måna om, och som vi i den politiska ledningen ska bevaka noga.

Det gör vi. Varje dag året runt. Men just i kväll och i morgon ska vi passa på att uppmärksamma att vi lever i ett län där det går ganska bra. Och att vi kan vara tacksamma för allt det arbete som utförs i landstingets namn.

16 september 2012

Framtiden tillhör oss

Den kommande veckan går i firandets tecken. Det är nämligen 150 år sedan landstingen inrättades och det kan vara väl värt att uppmärksamma. För att påminna om samhällsutvecklingen sedan 1862 har Mats O Karlsson skrivit en mycket bra krönika, som presenteras då landstingsfullmäktige sammanträder i morgon.

Men veckan innehåller mer än så att fira. På onsdag är det nämligen också 150 år sedan Arvid Lindman föddes. Lindman är en av de svenska statsmän som är minst känt i fröhållande till vad han faktiskt uträttade. Två gånger statsminister, 1906-1911 och 1928-1932, gjorde han betydande insatser för att modernisera Sverige. Dessa insatser har dock skjutits i bakgrunden till förmån för andra, förvisso lika betydelsefulla reformer. orsaken till detta kan man diskutera, men det är tveklöst så, att det fiinns brister i hur svensk politisk historia under 1900-talet skrivs. Och det gäller ännu idag.

Att Arvid Lindman till exempel lyckades lotsa igenom den första viktiga rösträttsreformen som ledde till allmän rösträtt för män brukar skjutas i bakgrunden till förmån för den senare reform, 1918, som ledde till allmän och lika rösträtt för både män ock kvinnor. Självklar är den allmänna och lika rösträttten en demokratisk milstolpe - men den hade aldrig kunnat bli verklighet utan det förarbete som Lindman utförde drygt tio år tidigare.

Det är viktigt att vi moderater lär oss historia, både vår egen och den politiska historien som helhet. För ungefär ett år sedan hamnade vi i en helt omöjlig debatt - och förlorade den - enbart därför att vi inte kunde berätta, och förklara, vår historia. I stället lät vi andra berätta den.

Vi har således anledning att vara stolta över det som Arvid Lindman uträttade - och över vad vårt landsting har uträttat under 150 år. Men för att knyta samman dessa båda trådar är det också tänkvärt att vårt landsting endast haft ett demokratiskt styrelseskick i modern mening under de senaste 90 av dessa 150 år. Och att socialdemokrater styrt landstinget under 56 av dessa. Extra notabelt är att dessa 56 år närmast skedde i en följd mellan 1939 och 2006. Under dessa 67 år lyckades vi i Alliansen aldrig någonsin vinna väljarnas förtroende mer än sex år i följd. Därmed innebar valet 2010 ett trendbrott - men valet 2014 blir av samma anledning ännu viktigare. Då får vi nämligen besked av väljarna om de är beredda att ge oss förtroende en tredje gång - vilket alltså skulle innebära en viktig förlängning av den längsta majoritetsstälningen för de borgerliga partierna sedan 1938!

Det som gör detta viktigt är naturligtvis inte makten i sig, utan möjligheten att genomföra viktiga reformer. En del av dessa har redan genomförts, och fler behöver påbörjas redan före nästa val. I grunden handlar det - som jag beskrivit tidigare - om att reformera vården i riktning mot större inflytande för patienten, ökade valmöjligheter och en större mångfald av vårdgivare.

Historien om vårt landsting 2012 är i hög grad en historia om ett landsting som under långa perioder styrts av socialdemokrater. Mitt mål är att bidra till att framtiden ska höra oss i Alliansen till. Det kommer att gynna vårt län på många sätt.

13 september 2012

Jobba heltid

Idag har vi presenterat ett ärende som kommer upp på kommande sammanträde med landstingsstyrelsen den 1 oktober. Det handlar om att ge alla som är anställda i vårt landsting rätt att arbeta heltid om de så önskar.

Vi gör det för att människor som är anställda i vårt landsting ska kunna vara trygga med att ha bra anställningsvillkor. Det viktiga är egentligen inte "rätt till heltid"; det viktiga är att inte tvingas till ofrivillig deltid.

Det är en reform som ställer krav. Det kommer att bli en aning knepigare att vara chef - men vår bedömning är att landstinget som helhet å andra sidan blir en attraktivare arbetsgivare som kan locka de medarbetare som vi behöver. Den som oroas för att reformen ska kosta massor av pengar bör samtidigt veta att de heltider som eventuellt behöver arrangeras i regel kan lösas genom att just arbeta ännu mer än man redan gör ute på arbetsplatserna med exempelvis schemaläggning och samordning av olika arbetsuppgifter. Vår förhoppning är rent av att väl genomtänkt personalplanering kan frigöra ännu mer tid för det viktigaste i vården, nämligen tid för patienterna.

12 september 2012

Vad vore vården utan reformer?

Jag har skrivit om det tidigare, men det är på sin plats att skriva det igen. det behövs en hel del reformarbete i svensk sjukvård. Visserligen har vi på många områden och i många avseenden en hälso- och sjukvård i absolut världsklass, men om vi inte ständigt arbetar med förbättring och utveckling så är risken stor att vi tappar den ledande positionen.

Samtidigt finns en uppenbar skiljeinlje i debatten om den svenska vården. Den ena ståndpunkten i den debatten innehas av oss som tror att mer mångfald, större möjligheter att välja och framför allt större tilltro till patientens egen förmånga att göra ställningstaganden bör få genomslag. Den andra ståndpunkten bygger på att den bästa vården ges i ett samlat sjukvårdssystem där samma aktör, nämligen landstingen, ska vara både finansiärer, uppdragsformulerare och produenter. Det är den sjukvårdsmodellen vi prövat i drygt en mansålder - och det finns allt fler tecken på att den faktiskt inte fungerar.

Låt mig först konstatera vad det är vi är helt ense om i svensk sjukvårdsdebatt. det är att vården ska vara finiansierad via skattemedel och ges till alla efter behov. Vården ska vara likvärdig vem man än är, och var man än bor. Vi betalar för sjukvården i huvudsak via skattsedeln och i någon liten del via patientavgifter. Så långt är alla partier eniga, och någon debatt behöver faktiskt inte föras om detta. Det kan vara på plats att påpeka särskilt - eftersom de som inte vill föra debatten om vårdens organisation och styrning gärna försöker få debatten att handla om finansiering och behovsprövning, som om det vore något som vi inte är överens om.

Skiljelinjen går alltså mellan synsättet att allt fungerar bäst om landsitngen som vårdgivare gör allting i egen regi eller om vården faktiskt kan bli kvalitativt bättre genom att andra aktörer ges möjlighet att bidra till vårdens utveckling. Den som söker stöd för att detta skulle fungera bättre än med en helt landstingsproducerad vård kan ta sig en funderar över två saker. Den ena är hur det fungerar i andra delar av världen. Den andra är hur det fungerar i andra samhällssektorer.

Vi tar det senare först. Monopol fungerar ytterst sällan. Med tiden har även så kallade naturliga monopol både visat sig vara allt färre och dessutom allt mer behäftade med brister. Det intressantaste och mest debatterade exemplet är järnvägen (som ju också är ett område där landstinget är aktivt). Många påstår att dagens bekymmer i järnvägstrafiken beror på så kallade avregleringar. Sanningen är att järmnvägen fungerade som allra sämst strax innan den avreglerades. Sedan dess har nämligen någonting hänt som verkligen skiljer dagens järnvägstrafik från den tid i historien då det fanns ett så kallat naturligt monopol som kallades SJ. Det är att folk har börjat åka tåg. Numera används järnvägarna som aldrig förr, och det sätter natutrligtvis sina spår, om lustigheten ursäktas. utan den formliga revolution som järnvägen gått igenom sedan 1980-talet, så hade vi fortfarande haft ett SJ som ganska få åkte med och som lika få brydde sig om ifall tågen gick eller inte. Till råga på allt så har detta naturliga monopol fått tuff konkurrens, nämligen av inrikesflyget. Trots att vi flyger allt mer, så åker vi dessutom allt mer tåg. Var och en kan fundera på om den ekvationen bygger på monopol och inlåsningar eller på mångfald, nytänkande och utveckling.

Hur ser det då ut i andra delar av vår värld? Tar man upp den tråden i debatten, så brukar ett land komma upp ganska snabbt, nämligen USA. Genast säger någon att som i USA får det i alla fall absolut inte bli. Så bra då; vad jag känner till är det mycket få i den svenska dabatten som ens anser att vi ska titta på den amerikanska sjukvårdspolitiken. Alltså kan vi lägga den åt sidan och studera andra välfärdsstater med samma levnadsnivå, samma samhällsstruktur och ungefär samma modell för finansiering och styrning som i Sverige. Då kan vi snabbt konstatera en sak. det är att i de flesta andra välfärdsstater så finns det gott om olika producernter av sjukvård. Tillsammans erbjuder de en mångfald som ger patienten valmöjligheter, och dessutom bidrar aktivt till vårdens utveckling.

Nästa gång du hör begreppet "vinst i vården" kan just detta vara något att fundera över. Kanske är den viktigaste frågan exakt hur många kronor en viss vårdgivare kan tjäna på sin verksamhet. den viktigaste frågan är kanske snarare vad du som patient - och för den delen som skattebetalare - kan tjäna på ökad mångfald, fler valmöjligheter och sist men inte minst fler aktörer som genom sin kreativitet bidrar till vårdens utveckling.

11 september 2012

De mest utsatta

Förutom glädjande besked om regeringens satsningar på forskning och en intressant genomgång av framtidens Akademiska sjukhus, så har dagen ägnats åt ett besök på en verkligen angelägen verksamhet i landstingets regi, dessutom i samarbete med Uppsala och Knivsta kommuner.

Det handlar om DD-teamet, en verksamhet inriktad på persooner med dubbla diagnoser, det vill säga samtidigt beroende av alkohol och droger och en psykiatrisk diagos. De människor som behandlas av DD-teamet hör med andra ord till de skörast och mest utsatta i vårt samhälle.

En hel del av vårt samtal vid besöket handlade om just detta, om att det i vårt välfärdssamhälle finns människor som både lider av två svåra diagnoser - och dessutom samtidigt är fullkomligt "osedda" av alla oss andra. Det ställer stora krav på personalen, men det innebär också en extra belastning eftersom det nästan alltid rör sig om människor med inget eller ytterst svagt nätverk, mycket liten förmåga att hitta vägar in i samhället och sist men inte minst ett stort mått av brist på förståelse från alla oss andra i samhället.

Det rör sig inte om någon stor grupp, kanske någon promille av den totala samhällsgemenskapen. Men det rör sig om människor som har ett stort behov av omtanke, värme och medmänsklighet.

Glädjande nog har vårt landsting tillsammans med de nämnda kommunerna en ganska bra verksamhet för psykiskt sjuka med beroendeproblematik. Men det finns mer att göra. Bostad, sysselsättning och sociala kontakter är tre områden där mer skulle kunna göras. Och även om detta är "kommunala uppgifter" så har kommun och landsting gemensamt ett ansvar för att ge dessa personer ett så gott liv som möjligt.

Framför allt ger möten som detta en insikt om hur viktigt det är att vården och omsorgen om de allra sköraste och mest utsatta verkligen fungerar. Ett samhälles värdighet mäst bäst på hur vi tar hand om dem som har de största behoven. Det är för dem, som saknar avrje alternativ, som vår sociala omsorg verkligen måste fungera.

Glädjande satsningar

I korthet: mycket glad över de satsningar på Life Science som regeringen presenterar. De har stor betydelse för Uppsala universitet och därmed även för vårt län - och självklart därmed för landstinget. En satsning på Science for Life Laboratory är en satning inte bara i Uppsala och Stockholm utan har betydelse för hela landet. Extra glädjande är att regeringen satsar på behandlingsforskning, för ju närmre patienten forskningen bedrivs destor snabbare ser vi en klinisk nytta.

Med andra ord en bra dag för vården och forskningen, och en bra dag för Uppsala och vårt landsting. Jag återkommer med mer kommentarer.

Den som väntar...

Den klart viktigaste frågan för oss i landstinget är att ge människor vård i tid. På den punkten brister landstinget fortfarande, och Alliansens uppgift är nu att se till så att de långa väntetiderna får en lösning. Mot den bakgrunden är det bra att Radio Uppland faktiskt riktar blicken mot detta problem. Det är också intressant att se de rent ideologiska skillnader som finns i synen på hur problemet kan lösas.

För sex år sedan såg situationen likadan ut i länets primärvård. Bäntetiderna till vårdcentralerna var längst i landet, och vi som har det politiska ansvaret fick dagliga klagomål från irriterade patienter. Alliansen genomförde då ett antal reformer, där möjligheten för andra än landstinget självt att öppna vårdcentral var en av de viktigaste. Sedan dess har ett drygt tiotal vårdcentraler antingen nyöppnat helt eller från att ha drivits av landstinget gått över i annan regi. Dessutom, vilket är minst lika viktigt, kan patienter nu välja vilken vårdcentral de ska vända sig till. Det gör att den vårdcentral som har för långa väntetider raskt förlorar patienter - och det är exakt det som är tanken. Vården måste skärpa sig för att möta patienternas krav.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. Idag är väntetiderna kortare och klagomålen har i stort sett upphört. Fortfarande hör patienter av sig som anser att de fått vänta för länge - men vi kan konstatera att situationen blivit mycket, mycket bättre.

Ett annat resultat av reformen ska vi inte hymla om. En vårdcentral, i Bålsta, har gått i konkurs. Ägaren av den vårdcentralen klarade inte, till skillnad från alla andra vårdcentraler i länet, att driva verksamheten inom de ekonomiska villkor som gäller. Då får man heller inte vara med och erbjuda patienterna sina tjänster.

Det går dessvärre inte att kopiera vårdvalet i primärvården rakt av när det gäller vård som ges på sjukhus, men vi håller nu på att titta på hur motsvarande kan göras även för diagnoser och behandlingar i sjukhusvården. det är nämligen ett steg mot en köfri vård, och det är ett av Alliansens viktigaste mål.

Renoveringen av svensk - och uppländsk - sjukvård fortsätter. Hittills har det gått bra, men det är mycket kvar att göra och vi är inte nöjda förrån vi nått de mål som vårdgarantin ställer upp. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett politisk ledning.

10 september 2012

Rätten att välja

Den som till äventyrs följer mig på Twitter har under helgen kunnat följa mina entusiastiska utrop från ett besök hos systerpartiet Höyre i Norge. Två dagar med Höyres kommunalpolitiker i Hamar har verkligen inspirerat. Men ibland är det svårt att sätta mer konkreta ord på sådan inspiration. Det har jag dock fått förtjänstfull hjälp med idag, tack vare en utmärkt huvudledare i Svenska Dagbladet, signerad Maria Ludvigsson.

Visst är den nya inspektionen för vård och omsorg nödvändig, just för att det behövs en löpande översyn av offentligt finansierad verksamhet. men det gäller att inspektionen gör det den ska och inte tar över medborgarnas dagliga roll som utkrävare och granskare. I stället måste vi som är lokala och regionala politiker med ansvar för välfärden se till så att varje kommun och varje landsitng inom sitt ansvarsområde just tar en sorts roll som iniformellt "lokalkontor" för denna statliga inspektion.

Kommunernas och landstingen är nämligen också behäftade med brister - och en av de största av dem är att vi oavsett politisk ledning har en tendens att ägna mer energi åt den egna "verksamhetsproduktionen" än åt att se till så att vi gör det som är vårt uppdrag. det är nämligen att som ställföreträdare för våra medborgare - som ju både betalar skatt för att finansiera verksamheten och väljer oss till sina förerträdare - säkerställa att medborgarna både kan göra egna medvetna val och att dessa val görs mellan aktörer som levererar välfärdstjänster av god kvalitet.

Här måste vi som företräder Alliansen dessutom ta ett särskilt ansvar.

Debatten om "vinst i vården" är nämligen symptomatisk. den kan uppfattas som om den handlar om huruvuda det är moraliskt eller inte att ta ut stora vinster ur verksamheten samtidigt som kvalitén äventyras - i synnerhet som det rör sig om skattefinansierad verksamhet. I själva verket är den viktiga frågan om medborgarna faktiskt ska kunna välja mellan olika vårdgivare, skolor eller andra välfärdstjänster. Ställer man frågan så blir svaret självklart för de allra flesta.

Samtidigt får det faktiskt inte vara någon allmän rättighet att kunna fakturera det allmänna för olika välfärdstjänster. Det behövs klara spelregler för hur olika aktörer etablerar sig, erbjuder brukare och patienter sina tjänster och sedan får betalt - av de allmänna - för de tjänster som utförs. Tummar vi på den ordningen så finns det en risk för att vi får en verksamhet där det offentliga finansierar utan att kunna ställa de krav som offentlig finansiering måste bygga på. Även här kan kommuner och landsting bli bättre.

Sist men inte minst är det bra med statlig uppföljning, och det finns en förväntan hos människor att vården ska ges efter behov och av likvärdig kvalitet. Skillnaderna är för stora i vårt land idag. men det får inte ske på bekostnad av det faktum att demokratin bygger på kommunalt självstyre som iinnebär att olika politiker i olika lägen kan göra olika ställningstaganden. Det kommunala självstyret är, rätt format, en styrka för att bygga upp och utveckla välfärden. det ska vi som är politiker i kommuner och landsting ta fasta på. Och det handlar i grunden om att rätten att välja inte bara är något som utövas en söndag i september  vart fjärde år. I en fungerande demokrati ska medborgarna kunna göra val varje dag. Där finns det skiljelinjer mellan olika partier.

09 september 2012

Arbete med utsatta människor

Som av en händelse har missbruks- och beroendevården kommit att bli en het fråga. Det är angeläget, för det rör sig om några av de sköraste och mest utsatta människorna i vår samhällsgemenskap. Jag tror inte att någon tycker att dessa utsatta människor får den vård - och det bemötande - som de bör få. Däremot går uppfattningarna om vad som kan och bör göras desto mer i sär.

Från Alliansens sida har vi bestämt oss för att ta tag i dessa frågor. För att ha ett bra kunskapsunderlag beställde vi i våras en utredning, som väntar på att presenteras inom kort. Den utredningen ger en bild av läget,. av hur olika insatser fungerar idag, och ger en bild av vad som kan göras för att förbättra vården. Därefter kan det bli aktuellt med politiska beslut för att göra förbättringar.

Ett problem inom detta område är att det behövs mer kunskap - och tydligare inriktad forskning. Uppsala universitet tog för ett år sedan ett lovvärt initativ, kallat U-FOLD, för att samla olika aktörer och den kompetens som finns hos dessa: universitet, landsting, kommuner och frivilligorganisationer för att tas några exempel.

Den kommande veckan ska jag, utöver att arbeta med rapporten, också skaffa egna erfarenheter genom att besöka boende för psykiskt sjuka missbrukareoch ta del av arbetet där.

Människor som hamnat i narkotikamissbruk hör till de mest utsatta. Ett väl fungerande samhälle kan inte överge dem, utan måste se till att den vår de får fungerar. Redan i våras tog vi initiativ kring detta, och nu är det dags att följa upp. Missbruks- och beroendevården är därmed en av flera viktiga frågor som väntar efter hemkomsten från inspirerande dagar hos systerpartiet i Norge.

06 september 2012

Kampen om förorterna

Med intresse, men också en aning av häpnad, läser jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Inlägget handlar om den satsning på utsatta förorter som regeringen genom integrationsminister Erik Ullenhag har presenterat. Vid en första anblick kan inlägget tolkas som ett uttryck för åsikter bland människor i denna förort, men om man läser närmare så går det snabbt att konstatera att det är ett i högsta grad politiskt inlägg - får politiska motståndare till regeringen. Inlägget pläderar egentligen inte för förorterna och deras människor. Det pläderar för en vänsterpolitik som i själva verket är skuld till många av de problem som nu söker sin lösning.

Inäggets slutsats är förundransvärt enkel. Om "man" bara slutar föra den politik som Alliansen för, så kommer eländet i förorterna att få ett slut. Sanningen är ju att många av de problem som vi idag ser, både med integrationspolitiken och med situationen i utsatta förorter, snarare beror på åratal av misslyckad politik och - i bästa fall - missriktad välvilja.

Artikelförfattarna talar om "verkliga arbetstillfällen" utan att närmare förklara vad man menar. Sanningen är ju att just sådana "verkliga arbetstillfällen" har skapats, exempelvis genom just den säönkning av momsen på restaurangmat - som artikelförfattarna avvisar.

Artikelförfattarna kräver också ett "stopp för [...] privatiseringar av [...] skolor, vårdcentraler, fritidsgårdar med mera". Den slängiga retoriken känner vi igen - men vad skribenterna faktiskt skriver är att den som bor i Tensta ska vara hänvisad till den vårdcentral eller skola - belägen i just Tensta - som politikerna pekar ut. Men nya friskolor och vårdcentraler leder till att människor får egna beslut om så personliga och viktiga saker som var man ska få sin utbildning eller vård.

Just där går nämligen skiljelinjen mellan vänster och höger i frågor som rör utanförskap och integration. På den ena sidan de, som tror att förmynderi och politiska pekpinnar kan lösa problemen. På den andra sidan de som litar till människors förmåga och tror att den kraften kan lyfta både enskilda människor och deras närmiljö. Men det är en politik som behöver tid för att verka, och som inte enbart handlar om riktade satsningar som de artikelförfattarna kritiserar. Det som behövs är samhällsförändringar, men det vill också till att förändringarna går i rätt riktning. Och den riktningen är definitvit inte till vänster.