Kampen om förorterna

Med intresse, men också en aning av häpnad, läser jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Inlägget handlar om den satsning på utsatta förorter som regeringen genom integrationsminister Erik Ullenhag har presenterat. Vid en första anblick kan inlägget tolkas som ett uttryck för åsikter bland människor i denna förort, men om man läser närmare så går det snabbt att konstatera att det är ett i högsta grad politiskt inlägg - får politiska motståndare till regeringen. Inlägget pläderar egentligen inte för förorterna och deras människor. Det pläderar för en vänsterpolitik som i själva verket är skuld till många av de problem som nu söker sin lösning.

Inäggets slutsats är förundransvärt enkel. Om "man" bara slutar föra den politik som Alliansen för, så kommer eländet i förorterna att få ett slut. Sanningen är ju att många av de problem som vi idag ser, både med integrationspolitiken och med situationen i utsatta förorter, snarare beror på åratal av misslyckad politik och - i bästa fall - missriktad välvilja.

Artikelförfattarna talar om "verkliga arbetstillfällen" utan att närmare förklara vad man menar. Sanningen är ju att just sådana "verkliga arbetstillfällen" har skapats, exempelvis genom just den säönkning av momsen på restaurangmat - som artikelförfattarna avvisar.

Artikelförfattarna kräver också ett "stopp för [...] privatiseringar av [...] skolor, vårdcentraler, fritidsgårdar med mera". Den slängiga retoriken känner vi igen - men vad skribenterna faktiskt skriver är att den som bor i Tensta ska vara hänvisad till den vårdcentral eller skola - belägen i just Tensta - som politikerna pekar ut. Men nya friskolor och vårdcentraler leder till att människor får egna beslut om så personliga och viktiga saker som var man ska få sin utbildning eller vård.

Just där går nämligen skiljelinjen mellan vänster och höger i frågor som rör utanförskap och integration. På den ena sidan de, som tror att förmynderi och politiska pekpinnar kan lösa problemen. På den andra sidan de som litar till människors förmåga och tror att den kraften kan lyfta både enskilda människor och deras närmiljö. Men det är en politik som behöver tid för att verka, och som inte enbart handlar om riktade satsningar som de artikelförfattarna kritiserar. Det som behövs är samhällsförändringar, men det vill också till att förändringarna går i rätt riktning. Och den riktningen är definitvit inte till vänster.