17 oktober 2017

Att stöka till det

Det blev rejäl fart på kulturdebatten sedan borgarrådet Roger Mogert gett sin syn på stök och oreda på biblioteken i Stockholm. Även vår nya moderata partiledare Ulf Kristersson har tagit upp tråden.

Mogert själv har gjort sitt bästa för att försvara sig, och menar att hans enda syfte var att peka på att biblioteken har fler roller än att vara tysta rum för läsning.

Det ger förstås skäl att granska lite närmare vad det var Mogert egentligen skrev - och inte minst varför han kan ha gjort det.

En sådan analys måste börja med något viktigt. Biblioteken är nog en av de samhällsinstitutioner som det råder störst enighet om. Inte ens den mest splittrade och ideologiskt skyttegravsnedgrävda kulturnämnd brukar kunna få igång någon större debatt om vikten av att det finns väl fungerande folkbibliotek som arenor inte bara för läsandet utan också för det fria ordet och meningsutbytet.

Av samma skäl är jag helt övertygad om att indignationen över utvecklingen på biblioteken i Stockholm och på andra håll i landet verkligen angår, och plågar, över alla partigränser. Det finns ingen, absolut ingen (utom fridstörarna, förstås) som vill att biblioteksfriden ska äventyras. Allra minst Mogert, som ytterst politiskt ansvarig för biblioteken i Stockholm.

Så vad var det då han skrev, och varför?

Mogerts text börjar inte med ett resonemang om situationen på biblioteken. Inte heller tycks det första som fått honom att fatta pennan vara någon sorts handlingsplan för att komma tillrätta med problemet. Mogert tar i stället utgångspunkt i sin egen, något torftiga (hans egen beskrivning) litterära uppväxt. Därefter kommer det som i varje normal artikel är hans huvudtes. Den är följande:
Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.

Med andra ord skriver Mogert: jag anklagar er som tar upp frågan för att ha en dold agenda. Det ni vill säga är inte att det ska vara tyst på biblioteken. Ni vill säga någonting annat.
Inte nog med det. För att skydda sig inför den debatt som kommer, fortsätter Mogert redan innan debatten kommit igång att han säkert "kommer att missförstås" och att kommande debattörers agenda "är en annan".

Frågan är ju vilken. För sedan kommer Mogerts bibliotekspolitiska ställningstagande. Det är så allmängiltigt och idépolitiskt intetsägande att vilken politiker som helst från vilket parti som helst utan vidare skulle kunna ställa upp på varje ord. För vem vill inte ha  en plats med rum för reflektion, för nya perspektiv på gamla berättelser som hjälper oss att bättre förstå oss själva och vår samtid? Vem är det som inte tycker att bliblioteken ska vara grundläggande för demokratin och det öppna samhället? Vill vi inte alla låta biblioteken ge människor möjlighet att använda sin demokratiska rättighet att utvecklas, tänka, tala och skriva fritt.


Svaret är "jo". Det Mogert påstår sig vilja föra till torgs är politiskt allmängods som alla ställer upp på. Ändå måste han skriva. Men det han måste skriva om är inte stöket på biblioteken, utan om orsakerna till varför frågan tas upp av dem som reagerar på "stöket". Mogert har, nämligen en klar bild av hur han vill att det ska vara på biblioteken, och den delas således av de flesta. Däremot har han ingen annan idé om lösningar på verkliga problem, annat än att anklaga dem som pekar på problemen för främlingsfientlighet.

Därmed kvarstår den näst viktigaste frågan - efter själva stöket - som obesvarad.

Varför var det viktigare för Mogert att anklaga motståndare för främlingsfientlighet än att söka samförstånd om åtgärder mot stök och oreda på stadens folkbibliotek?

Med mitt svar på den frågan ber jag att få återkomma.

04 oktober 2017

En ohistorisk jämförelse

I debatten om de superdyra men inte supersnabba järnvägar som nu diskuteras förekommer begreppet "nya stambanor". Det sker som ett led i en jämförelse med snabbtågsprojektet och de stambanor som byggdes i vårt land i mitten av 1800-talet.

Jämförelsen är ohistorisk. Stambanorna som byggdes för 150 år sedan kortade restider och kostnad för att resa dramatiskt jämfört med andra trafikslag som redan existerade. Järnvägen var en helt ny teknologi som ersatte kanalresor med båt eller resa på landsväg med häst och vagn. Att resa från Stockholm till Göteborg tog 14 timmar, i stället för de tre dagar som även den snabbaste resa hade tagit innan järnvägarna blev verklighet.

Faktum är att skillnaden i restid blev så dramatisk att till och med tidsangivelser påverkades. Från att varje del av landet hade haft sin egen lokala tid framtvingade det nationella järnvägssystemet - som för övrigt både bestod av stambanor och av privat finansierade sträckor - att hela landet införde en normaltid som järnvägens tidtabeller kunde förhålla sig till.

Förändringen av människors vardag blev dramatisk. Före järnvägen var en resa till närmaste stad ett äventyr som kunde ta dagar i anspråk. Nu kunde människor bege sig till närmaste järnvägsstation och för en relativt överkomlig penning ta sig längre än någonsin i sitt liv. Följderna för samhällslivet blev därefter.

De investeringar som nu föreslås ger inte en bråkdel av dessa dramatiska samhällsförändringar. Restiden mellan Stockholm och Malmö med tåg kortas med ett par timmar - men tåget är ändå inte snabbaste färdsätt. Det går, även efter byggandet av dessa nya banor, fortare att flyga mellan de båda orterna!

En mer adekvat jämförelse hade varit om den tidens förespråkade för modernisering hade föreslagit ett nät av "superkanaler" som skulle trafikeras med supersnabba ångbåtar (som då skulle gå tolv knop i stället för fem). Det hade visserligen kortat restiden med ett par dagar längs Göta Kanal - men dessa supersnabba ångbåtar hade inte kunnat konkurrera med järnvägen.

En upprustning av dagens järnvägssystem kan ge oss ett effektivt system för gods- och persontransporter särskilt på medellånga sträckor. Det kan göras till ett samhällsekonomiskt rimligt pris, och det kan ske på ett sätt som medger utveckling även av övriga delar av transportsystemet. Låt oss hoppas att vi inte bygger fast oss i något dyrt och ineffektivt.