31 januari 2013

Statistik och politik

Statistik är intressant, även om innehållet i statistiken alltid kan diskuteras. Men när man ser hur andelen invånare med försörjningsstöd utvecklats så dramatiskt olika i två grannkommuner med ganska likartade sociala förutsättningar, då kan man fundera över vilka åtgärder som faktiskt leder till att barnfattigdomen minskar. Bilden visar Solna och Snduberg, två kommner där den mest påtagiga skillnaden faktiskt är vilken politik som förs. I Sundbyberg har socialdemokraterna "bekämpat barnfattigdom" sedan 2002. I Solna har Alliansen ägnats sig åt att reformera kommunen. Resultat: betydligt lägre andel mottagare a försörjningsstöd - som i sin tur är en bra mätare på det svårdefinierade begreppet barnfattigdom - i Alliansstyrda Solna.

29 januari 2013

Ett lyckat vårdval

Det är mycket som kan bli bättre i vårt landsting, men vi kan också konstatera att det mesta ändå går åt rätt håll - även om man ibland skulle kunna tro motsatsen. Ett exempel på en verksamhet som tack vare den politiska styrningen har utvecklats väldigt positivt är primärvården. När Alliansen vann valet 2006 fungerade den inte alls. Ekonomin var körd i botten, tillgängligheten sämst i landet och missnöjet bland personalen stort.

Idag ser det annorlunda ut. Den primärvård som landstinget driver själv visar ett överskott, och väntetiderna är mycket kortare. Dessutom är både anställda och patienter mycket nöjdare enligt de undersökningar vi låtit göra - och enligt de kontakter vi har.

Den viktigaste, men inte den enda, orsaken till denna vändning är att Alliansen 2007 införde vårdval, och samtidigt ändrade både modellen för hur vården finansieras och hur patienterna kan välja vård, plus en rad andra åtgärder. Effekterna av detta reformarbete har nu utvärderats av en oberoende granskare från Uppsala universitet. Resultaten är överväldigande.

De farhågor som föregick införandet av vårdval har nämligen helt kommit på skam. Det blev inte dyrare, och vården blev inte mindre jämlik. Däremot blev alltså tillgängligheten bättre och patienterna nöjdare.

Läs gärna rapporten här. Bläddra fram till sidan 83. Då kan du med egna ögon ta del av utvärderarnas slutsatser, vilket är att rekommendera. Rapporten är förresten ett bra exempel på att vi iAlliansen naturligtvis följer effekterna av vår politik.

28 januari 2013

Vad göras skall...

Idag rapporterar flera medier om ett antal landstings engagemang i tågfinasieringsbolaget Transitio och de eventuella finasiella risker detta medför. Om detta finns en del att säga, som kanske också går att koppla till senare politiska beslut. Ett sådant exempel är att landstinget nu är ensamt ansvarig för kollektivtrafiken.

De affärer som refereras i media gjordes för flera år sedan, rent av före 2006. När jag för egen del fick kännedom om upplägget reagerade jag. Framför allt är affären så invecklad, att bara några få personer i anslutning till bolagets ledning hade fullständig kännedom. När det gäller affärer med offentliga medel är det ingen bra ordning. Det visade sig emellertid att det inte heller var någon bra idé att omedelbart dra sig ur affären. Däremot är liknandwe upplägg nu sedan länge stoppade.

På den tiden ägdes Transitio av landstingen, men styrningen skedde vi de länstrafikbolag som ägdes av landsting och kommuner gemensamt. Det var ett av skälen till att det bedömdes vara bättre med en enda huvudman fwör trafiken i varje län; det leder till att landstingen har en mer direkt kontroll över verksamheten - vilket självklart är viktigt när det gäller abolag som Transitio.

Sedan dess har också bolaget i fråga reformerats ordentligt, och idag görs inga affärer av det slag som redovisas i media. En ny styrelse har tillträtt, bestående av professionella företrädare för de bolag som äger Transitio. Till det kommer ett särskilt ägarråd som ska företräda oss som är förtroendevalda i landstingen. Min bedömning är att det ger en bättre insyn i bolagets affärer och ett tryggare ägande av stora finansiella tillgångar.

Men även i vårt eget landsting tar vi mått och steg för att utveckla rollen som ägare, finansiär och ansvarig för förvaltning av skattemedel. På kommande landstingsstyrelse har landstingsdirektören i uppdrag hur landstingsstyrelsen kan utveckla det som i kommunallagen heter dess uppsiktsplikt. Det kan tyckas som att sex år är en lång tid innan en sådan utveckling kommer till stånd, men i själva verket har jag under hela denna tid arbetat med att utveckla styrningen på olika områden. Det som nu sker är närmast ett sätt att fästa den ordning som ska råda på pränt. Just för att det ska råda ordning. Vilket det alltså gör, i allt högre grad. Inte minst i fråga om Transitio.

26 januari 2013

Handling är bättre än polemik

Det är lätt att förstå att den senaste tidens uppmärksamhet kring den psykiatriska öppenvården leder till frågor. Just psykiatrin är också ett område inom den totala sjukvården som engagerar många av oss som är förtroendevalda, och det gäller att närma sig dessa frågor med respekt och ödmjukhet, för det handlar om de kanske sköraste och mest utsatta människorna som är föremål för det allmännas omsorg.

Av samma skäl tycker jag - och det har jag uttryckt tidigare - att man ska vara försiktig med hur den politiska debatten förs i frågor som dessa. Jag tror inte att "Nora" har bett om att få bli slagträ i en ideologisk debatt om hur framtidens sjukvård utformas på allra bässta sätt. Hon, och alla andra i samma siuation, har rätt att begära att den vård som man behöver är av bra kvalitet, med ett bra bemötande och - framför allt - ett gott resultat.

Av just det skälet tänker jag inte ge mig in i politisk polemik kring det som händer inom vår psykiatri. Däremot tänker jag konstatera ett par saker.

Problem i den psykiatriska vården är inget nytt, och det kommer att upprepas. Det rör nämligen inte bara ett viktigt område inom den samlade sjukvården, utan är till sin karaktär ett område som väcker känslor. Att vårda psykiatriska diagnoser är inte samma sak som att läka en infektion, byta ut ett trasigt knä eller operera en cancertumör. Äen kroppsliga sjukdomar påverkar givetvis vårt självliv, men själens sjukdomar har verkligen sin egen karaktär. Det är sannerligen inget konstigt att man då också kan ha olika syn på hur olika psykiatriska tillstånd bäst behandlas. I detta ligger grunden för en vårdideologisk debatt om psykiatrin, som självklart får effekt även på hälso- och sjukvårdspolitiken.

När Alliansen fick väljarnas förtroende 2007 var problemen inom psykiatrin en av de första frågor vi grep oss an. Vi fick också hjälp på traven, tillexemepl kloka synpunkter även från dem med andra uppfattningar. Kristdemokraternas dåvarande landstingsråd Jonas Segersam fick ett särskilt uppdrag att titta på problem och möjliga lösningar, just för att vi först ville orientera oss om vilka frågor vi hade att hantera. Det ledde till en del ganska intressanta slutsatser. En av dem var att vi sannerligen hade problem i vår egen psykiatri - men att det också fanns nationella problem (till exempel brist på specialister inom psykiatrin) som inte var så enkla att hantera inom ett enskilt landsting. Det ska också tilläggas att dessa nationella brister redan då hade uppmärksammats och att en nationell samordnare för psykiatrin då redan hade tillsatts.

Då, 2006/2007, fanns bristerna inom den psykiatri som landstinget bedrev i egen regi - av den enkla anledningen att nästan all sluten och öppen psykiatri bedrevs av landstinget självt (så här var till exempel läget 2007). Av det kunde vi dra slutsatsen att det inte är någon automatisk lösning på problem att bedriva den i egen regi. Samtidigt såg vi att det på andra håll i landet fanns intressanta exempel på väl fungerande psykiatrisk öppenvård utförd av andra än landstingen själva.

Sedan dess har en hel del inom den psykiatriska vården faktiskt blivit bättre - men det betyder inte att allting är bra. Det bör man ha i minnet när man tittat på de problem som vi har att hantera idag.

En annan vanlig synpunkt som framförs är att vi inte "satsar på " den psykiatriska vården. För den som gärna hemfaller till sådan kritik är det bara att se på det nya hus som växer fram bakom Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad. För mig personligen är det en viktig markering: när vi började förnyelsen av Akademiska sjukhuset, så stod psykiatrin långt framme. Det är en gren av sjukvården som förtjänar bra lokaler och bra yttre förhållanden.

Tilläggas kan att kontrollen av verksamheten har förbättrats. Men det finns onekligen ännu mer att göra.

Moderniseringen och utvecklingen av sjukvården ska självklart gälla även vår psykiatriska vård, både den öppna och den som handlar om att bli inlagd för att få den vård man behöver. Självklart kommer denna vård att präglas av debatt och kontroverser, eftersom det finns olika sätt att se på vad som är det bästa sättet att bedriva en god psykiatrisk vård. Och helt uppenbart finns det ännu mer att göra. det ska vi arbeta vidare med.

22 januari 2013

Fakta och argument

En knapp vecka har gått sedan det uppmärksammade reportaget i "Uppdrag Granskning" och jag har med viss häpnad följt en del av den följande debatten. Själv har jag fortfarande, mer än tio år senare, inte glömt den granskning som då gjordes av oss moderater. Jag hoppas att vi lärde oss ett och annat den gången.

Denna gång är det kanske lite annorlunda, och orsakerna till det kan man givetvis fundera över. Mycket pekar dock på att den här gången är det budbäraren som ska skjutas. Janne Josefsson, som av mycket att döma inte är den lättaste av reportar att granskas av, hamnar i betydande delar av kretsen av samhällsdebattörer i en annan dager än han brukar.

Jag tror dock, oavsett på vilken sidan man anser sig ha sitt politiska hjärta, att det kan vara bra att fundera en del över ett bregrepp som jag för egen del brukar vara noga med att hålla på.

Jag lärde mig en gång att man inte ska se fakta i ljuset av argument, utan argument i ljuset av fakta. det betyder ungefär (som jag ser det) att man ska vara väldigt försikig med hur man tolkar fakta - och väldigt noga med att granska motiven för varför olika fakta kommer fram i debatten.

Detta slår mig när jag läser en rapport om vårdvalet i primärvården som vi infört i vårt landsting. Rapporten pekar på en lång rad förbättringar som skett i primärvården under de senaste åren - och pekar på det möjliga sambandet med att vårdvalet infördes. det är sedan upp till var och en att, utifrån rapporten, fundera över om vårdvalet är lycksoamt eller inte.

Men jag noterar också en mening, i en sammanfattning av ett av de områden som granskats. Under avsnittet om "resursanvändning" står att läsa följande: Mellan 2010 och 2011 finns en viss tendens till att vårdvalet är kostnadsdrivande. Dock låg tillgängligheten i primärvården tidigare på en förhållandevis låg nivå och det ökande antalet besök kan således vara en anpassning till en mer genomsnittlig nivå bland landstingen i Sverige.

Läs gärna stycket en gång till, och fundera sedan över vad som står. Möjligen kan du nämligen ibland höra kritik emot vårdvalet, och den kritiken brukar då hänga upp sig på två saker. Det ena är att vårdvalet skulle vara "kostnadsdrivande", det andra är att tillgängligheten inte alls har blivit bättre i primärvården, och att det alltså inte finns någon positiv effekt av att vårdvalet införts.

Då kommer vi till poängen. Man kan ogilla detta med ett friare vårdval om man så vill. Det står olika partier helt fritt att tycka vad de vill, och att säga vad de vill till väljarna om vad de tycker om olika politiska reformer. Men om man försöker påstå att vårdvalet varit kostnadsdrivande, eller att det inte lett till bättre tillgänglighet; ja, då får man faktiskt förklara på vilka grunder man påstår det - med utgångspunkt i den refererade rapporten.

Med andra ord: fakta är bra som grund för det politiska arbetet, och argumenten är det som skiljer oss som har olika uppfattningar åt. de som argumenterar emot den vårdvalsmodell får helt enkelt leta efter fakta på annat håll än i den undersökning som vi i bred politisk enighet har tagit fram och varit överens om. Eller också får man be om ursäkt och erkänna att man faktiskt hade fel.

Hundra år och mer av ständig utveckling

jag har börjat morgonen med llite trevlig bläddring i en ny bok, en biografi om kirurgiprofessorn Karl Gustaf Lennander och kirurgin i Uppsala vid förra sekelskiftet. Den är klart intressant läsning (även om jag inte hunnit läsa hela), inte minst i dessa dagar.   Boken är nämligen en utmärkt beskrivning av några saker som kan vara värda att ha i minnet även i dessa dagar.   Den medicinska utvecklingen pågår hela tiden. Den har vid det här laget pågått i århundraden, och den komemr att fortsätta så länge mäsnligheten vandrar på jorden. Vi kommer nämligen alltid att vara utsatta för sjukdommar och åkommor av olika slag, och läkekonsten kommer hela tiden att finna sätt att bemsätra dessa.   Utvecklingen kommer dessutom hela tiden att möta motstånd, och motståndet kommer alltid att se olika ut även om det också har uppenbart gemensamma drag. Det har nämligen alltid funnits en naturligt och på sitt sätt ganska skeptisk inställning till "nymodigheter". En viktig del av utvecklingen är i själva verket just kampen mellan det varande och det nya.   Ett av de sista kapitlen i boken har titeln "också solen har sina fläckar" och behandlar öppet och ärligt det faktum att Lennander, idag ansedd så framstående att han bevärdigats en biografi, av sin samtid sågs med ganska olika ögon. Han var helt enkelt kontroversiell, och på sätt ovh vis var inte hellr det så märkligt. Han sökte nya vägar inom kirurgin och ett och annat av det han prövade var per definition öprövat. Vilket givetvis väckte kritik.   Vad kan man då som sjukvårdspolitiker på 2000-talet lära sig av en kirurg från början av 1900-talet? Tja, åtskilligt. Som att förnyelse och utveckling inte alltid är uppskattat, och att det alltid - ja, alltid - är enklare att argumentera för det bestående än för det nya. Och att det alltid är enklare att överhuvudtaget ifrågasätta än att föreslå. Det är mot den bakgrunden vi i Alliansen fortsätter vårt arbete med att utveckla och förnya vården, och att se till så att inte bara Akademiska sjukhuset utan hela vår sjukvård fortsätter att befinna sig i framkant.   Men inte nog med det. Solen har sina fläckar även idag, och vi kan som sagt lära ett och annat inte bara av historien. Även på Lennanders tid kan man fundera över ett och annat när det gäller bemötande och delaktighet i vården - en gren där vårt landsting definitivt kan bli mycket bättre. även om man får förmoda att ett och annat ändå har hänt på den fronten på de hundra år som gått.

16 januari 2013

Ett sjukhus i världsklass

Naturligtvis är det glädjande när Dagens Medicin rankar Akademiska sjukhuset som landets tredje bästa universitetssjukhus. För oss i landstingets politiska ledning är det ett styrkebesked för sjukhuset - men också en bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Genom åren har Akademiska många gånger målats ut som "hotat", och vi har vid mer än ett tillfälle fått höra att den politik vi för skulle vara skadlig för sjukhusets utveckling. Ingenting kan vara mer fel, det får vi tydliga belägg för med dagens undersökning.

Men inte nog med det. Undersökningen visar också vad som behöver göras för att flytta fram sina positioner i tuff konkurrens. Det är faktiskt exakt det som just nu pågår. De delar av undersökningen där  Akademiska tappar i förhållande till sina viktigaste konkurrenter är nämligen ekonomi, vårdgaranti och patientenkäter; just de områden som vi från Alliansen pekat på som viktiga faktorer för sjukhusets fortsatta framgång.

Visst är det lätt att förstå att det är tufft, när kostnader ska anpassas till vad landstingets ekonomi tål, och självklart är det viktigt att arbetsmiljön och klimatet på Akademiska Sjukhuset är gott. Men just därför är det också viktigt att det råder klarhet om det läge som faktiskt råder, och vad som görs för att komma tillrätta med problemen.

Men det viktigaste av allt är ändå bekräftelsen. Den medicinska kvalitén på Akademiska sjukhuset håller absolut toppklass, och arbetet med vårdrelaterade infektioner ligger också på högsta nationella nivå. Det är resultatet av skickligt och framgångsrikt arbete på många plan och av många människor - som vi också är många som kan glädjas över. Nu fortsätter vi på många olika plan med att göra Akademiska sjukhuset till ett ännu bättre sjukhus på alla tänkbara områden. Framtidens Akademiska, liksom dagens, hör hemma i den absoluta eliten. Och sjukhuset ska stanna där!

10 januari 2013

Ett friskt och växande län

En del av förmiddagen har ägnats åt att samtala med företagare och andr aom hur vi tillsammans kan bidra till Uppsalas fortsatta tillväxt. Enigheten var stor om att bostäder, infrastruktur, kollektivtrafik och bra näringsklimat är några av faktorerna. Landstinget har inte bara en roll, utan faktiskt flera olika roller, i detta arbete.

En av de självklart rollerna är att se till så att det finns en riktigt bra samhällsservice. Först och främst gäller det naturligtvis sjukvården, som ska hålla en så bra klass så att människor känner sig trygga med att bo och verka i Uppsala. När vi ser till de medicinska resultat som vår sjukvård presterar, så kan vi konstatera att så är fallet. Men det går, som alltid att göra mer.

I ett växande län måste vården givetvis hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen - och det gör den i det allra mesta. Primärvården är ett intressant exempel på del. En rad nya vårdcentraler har startats i länet de senaste åren - och de har naturligtvis startats där det på grund av befolkningsökningen faktiskt har tillkommit nya patienter. Exempel på det är Bålsta, Knivsta, Enköping och Uppsala. det är alla växande orter där nya vårdivare möter växande behov.

I ett län som växer behövs nya bostäder. I grunden är det ingen uppgift för landstinget, men det känns väldigt bra att kunna bidra till det stora behov som finns genom de planer vi har utarbeteta på att bygga bostäder på landstingets mark i Ulleråkersområdet. Så tar landstinget ett samhällsansvar även utanför sjukvården och kollektivtrafiken.

Ett tredje område där vår verksamhet kan lägga grund för en stark utveckling handlar om att ge nya företag en chans att etabelra sig och att växa. det gäller naturligtvis i första hand inom de samhällssektorer där landstinget är verksamt, och Uppsala med omnejd är också mycket riktigt en stark region när det gäller sjukvård, läkemedelsutveckling och medicnteknik. Inte minst ska vi se till att ge våra egna medarbetare goda förutsättningar att våga pröva sina egna vingar med egna idéer.

Sist men inte minst är trafikfrågorna en helt avgörande faktor för länets tillväxt. Nya tåglinjer är ett steg på vägen men det går - återigen - att göra ännu mer.

Ett växande län, med växande skattekraft, är i sig en viktig utvecklingsfaktor för landstinget Jag får just nu många frågor om vårdens finansiering. Mitt svar är att den debatt som nu förs om vården och dess möjligheter att svara upp emot människors vårdbehov i hög grad är beroende av en växande samhällsekonomi. Fler människor i arbete leder dessutom inte bara till ökande skatteintäkter utan också till en friskare befolkning. Därför är arbete med länets tillväxt ett självklart led i att göra så att människor som lever och verkar i Uppsala län är friska och mår bra.


09 januari 2013

En man som förändrade världen

Det är inte så ofta jag tittar på TV på vardagskvällar, men så här i jul- och ledighetstider blir det lite mer av den varan. En serie program som jag följt med intresse är dokumentären i tre delar om en person som bokstavligen förändrade hur Sverige ser ut. Jag tänker på en man med handlingskraft, mod och radikala idéer som genom sitt ledarskap renade ut förlegade synsätt på hur saker och ting bör fungera i ett modernt välfärdsland.

Den jag tänker på är finansmannen Jan Stenbeck. Dokumentären om honom är onekligen ett tidsdokument om vad som hänt med Sverige från mellankrigstiden och framåt.

Härom kvällen sändes det avsnitt som innehöll några av de mer spektakulära inslagen i Jan Stenbecks liv. Tack vare honom blev Sverige någon gång på 90-talet ett modernt land, där TV och radio upphörde att  vara ett monopol och mångfalden blev något självklart även i etermedia.

Men Stenbeck var inte den ende aktören i dramat. I dokumentären påminns vi om att det så sent som på 90-talet fanns politiker som faktiskt ville förbjuda varje form av reklam-TV och retoriskt frågade om det fanns någon som hade bett om ett större TV-utbud. Iniom det då statsbärande partiet, socialdemokraterna, fanns ett kompakt motstånd som lyckligtvis kunde brytas efter många års kamp. Faktum är att vårt land var ett av de sista som fick en fri radio och TV som gjordes oberoende av monopol.

Dokumentären om Stenbeck lär oss som är politiskt aktiva en viktig sak: förändring och förnyelse kommer inte av sig själv. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, krafter som inget hellre vill än att ställa sig i vägen för reformer och nya idéer. De kommer också alltid att vara väl rustade med alla tänkbara argument för att inte genomföra förändringar. Och det kommer alltid att vara lättare att argumentera för det som är och har varit - än för det nya och än så länge okända som kommer.

07 januari 2013

Några frågor och svar om att skapa en modern sjukvård

För trettio år sedan var antalet vårdplatser betydligt större än idag. Men är det någon som tror att kvalitén på den sjukvård som bedrevs för trettio år sedan var högre? Jag har svårt att tro det. På dessa trettio år har det hänt massor som har lett till att vården har blivit mycket bättre och kan göra mycket mer. Chansen att bli frisk om man har blivit sjuk har helt enkelt blivit allt bättre - och det minskade antalet vårdplatser är faktiskt en del i denna goda utveckling.

Hur kan det då vara på det sättet?

Jo, därför att många metoder och behandlingsformer har förbättrats. Sådant som för trettio år sedan hanterades genom en operation kan idag klaras av genom medicinering. Vissa operationer som då krävde inläggning med flera veckor kan idag klaras av under loppet av en dag. Det som då gjordes genom ett större ingrepp görs idag genom så kallad titthålskirurgi. Det finns åtskilliga fler exempel, och alla har de en sak gemensamt. Det har lett till att vården har blivit mer effektiv. Den effektivare vården leder till att fler som är sjuka kan bli friska.

Hur skulle det då ha sett ut, om den utvecklingen inte hade kommit till stånd?

Det är svårt att veta, men det gör att göra antaganden. Ett antagande är att vården hade varit mycket dyrare - för många av nyheterna i föregående stycke har inte bara lett till en medicinskt bättre vård; de har också lett till att vården blivit billigare! Samtidigt lägger vi - faktiskt! - mer pengar än någonsin på hälso- och sjukvård, och det ser vi faktiskt effekter av - i form av friskare människor som lever längre och mår allt bättre.

Men hur kommer det sig då att vi ser så många skildringar av besparingar, minskade resurser och allt tuffare arbetsförhållanden för dem som arbetar i vården?

Det är, som det brukar heta, en ganska bra fråga. Till skillnad från vad många tror, så får vården alltså mer pengar än någonsin, och kan också göra mer än vården någonsin gjort för pengarna. En viktig del av detta är att verksamheten, i vården som i de allra flesta sammanhang, kan bedrivas allt mer rationellt och effektivt. Det handlar inte bara om nya behandlingsmetoder och nya läkemedel, utan också om att kunna utnyttja tekniska hjälpmedel och genom klokare arbetsorganisation.

Vad är då problemet?

En viktig orsak är att förändring alltid är jobbigt. Det är alltid lättare att göra som man har gjort, och då är det givetvis också enklare om allt får vara som det har varit. Men om vi inte ändrar på saker och ting; det är då som vården ganska snart kommer att bli både omodern och ineffektiv. Då kommer det att bli svårare att ge de människor den vård de behöver - och det är framför allt då som det kommer att bli svårt att få resurserna att räcka till den vård som behövs.

Det är därför utvecklingen av vården måste fortsätta. Det kommer, i sin tur, att leda till att verksamhet förändras och att arbetssätt kommer att se annorlunda ut. Alternativet, att låta saker och ting vara som de är, skulle vara betydligt mer skrämmande.

03 januari 2013

Vi lyssnar

Jag noterar att Radio Uppland idag på morgonen har uppmanat sina lyssnare att höra av sig med hälsningar till oss som har politiska förtroendeuppdrag. Du som använder Facebook kan även se detta här. Tack, som sagt, för ett bra initiativ. Allt som leder till bättre kontakt mellan väljare och oss som har politiska förtroendeuppdrag är självklart värt att uppmuntra. Det finns också all anledning för oss förtroendevalda att lyssna och ta till oss av synpunkter som medborgarna framför. men det finns också skäl att påpeka att detta är något som bostavligen pågår varje dag.

Jag möter nämligen - tråkigt nog - ibland att det sätts en bild av att vi som är politiskt aktiva skulle vara svåra att nå, svåra att föra fram synpunkter till eller rent av ointresserade av att ta till oss de synpunkter som vi får. Mitt svar är att inget kan vara mer fel. För min personliga del går det sällan en enda dag utan att jag får telefonosamtal, e-post eller personliga möten där jag har tillfälle att diskutera både det som händer inom landstinget och vad som rör sig på andra plan i samhället. Sådana samtal ger också ofta tillfälle att reda ut missförstånd om olika förhållanden, till exempel om hur beslut fattas, vilka ekonomiska resurser som står till verksamheternas förfogande, vilka resultat dessa leder till och mycket annat.

Däremot ska man också ha en sak till i bakhuvudet. Det är att alla människor inte tycker likadant och dessutom har väldigt olika erfarenheter. En lärdom av många, många samtal genom åren är att det faktiskti inte finns någonting som "alla" tycker. Människor tycker olika, och har olika förväntningar. Den politiker som inte inser detta, och strävar efter att vara tydlig med sina egna värderingar, brukar ofta snabbt förlora det politiska fotfästet. Det är många gånger viktigare att stå för det man tror på och vara tydlig med det, än att hålla med föregående talare. Att stå för sin uppfattning även om det blåser uppfattas i regel som hederligare och väcker mer respekt än att bara hålla med.

Människor är nämligen väldigt intresserade av samhällsfrågor - även om man för den skulle kanske inte alltid säger sig vara intresserad av partipolitik - trots att de två faktiskt hänger ihop.

Men det finns ett problem förknippat också med detta; ett problem som i dessa dagar dessvärre är ganska aktuellt. det handlar om människor intresse för politik och samhällsfrågor, och hur olika samhällsproblem skildras, inte minst i media. Politiken skildras nämlihgen påfallande ofta som ett spel, där opinionssiffror och taktiska manövrer skildras som det mest centrala i politikens vardag. de samhällsproblem som politiken är till för att arbeta med skildras i stället som ett problem som rör de enskilda medborgarna i deras vardag.

Här ligger både ett dilemma och en utmaning, inte bara för politiken och för media - utan för hela det demokratiska systemet. Vi som är politiskt verksamma sysslar med samhällsproblem avrje dag och många gånger bokstavligen varje timme på dygnet. Det som engagerar oss är faktiskt inte den senaste opinionsmätning eller vad vi någon gång i framtiden ska får i - högst eventuell - pension. Det som engagerar oss är vårdköer, dåligt bemötande, försenade tåg och bussar, människor som saknar ett arbete att gå till och mycket, mycket annat som behöver göras för att vi ska få ett samhälle som är bättre att leva i.

För att veta vilka samhällsproblem människor upplever som verklihga och viktiga måste vi så mycket som möjligt vara ute och röra oss bland människor. För egen del (det har jag skrivit om tidigare) älskar jag verkligen att knacka dörr, samtala med människor och vara nyfiken på vilka vardagsproblem de vill att vi ska ta tag i

Med andra ord: vi lyssnar. Varje dag är ett tillfälle till möten med människor, till samtal och till nya idéer. Du som har synpunkter är alltid välkommen att höra av dig. Berätta vad du tycker. Vi lyssnar.