30 september 2011

Samverkan, samförstånd och breda lösningar

Det krävs, som bekant, två för att dansa tango. I politiken krävs det många, många gånger mer än så. Jag tänker den tanken både när jag läser UNT debatt om Allaktivitetshus i Knivsta, följde turerna kring Slussen i Stockholm och reflekterar över vår egen politiska vardag i landstinget.

Själva innehållet i den lokala debattan i Knivsta finns det andra som kan argumentera om, liksa så när det gäller Slussen och  beslutet om detta i Stockholms stadsbyggnadsnämnd. Jag konstaterar bara att det finns ett förslag till budget från en politisk majoritet i Knivsta, och att det äntligen har fattats beslut om en detaljplan för Slussen i Stockholm. det senare var inte en dags för tidigt, det förstår var och en som passerat platsen under senare år.

Inget av dessa beslut har fattats med den breda enighet som förvisso är önskvärd när riktigt långsiktiga beslut ska tas, men vad är orsaken? Beror det på ohörsamhet från en politisk majoritet, eller finns det krafter utanför denna politiska majoritet som inte konstruktivt kan hantera sin roll som opposition i ett läge där bredare lösningar vore önskvärda.

Efter fem år som ledare för en politisk majoritet, och efter ganska många år i politisk opposition i många sammanhang, är det svårt att inte se ett tydligt mönster.

Det är svårt att vara i opposition om man vill vara konstruktiv. Risken är att man hamnar i en situation där man aldrig för belöning för att delta i breda lösningar, och då blir frestelsen stor, som för alla partier, att välja en linje som ger uppmärksamhet. "Vi är emot..." är ofta en god grund för att få rejäla rubriker och en utmärkt öppning för att framstå som ett fräscht och intressant politiskt alternativ. Men det hindrar givetvis goda möjligheter till brett och konsturktivt samförstånd.

Vi befinner oss både globalt, nationellt, lokalt och regionalt i en situation där politiskt ansvar och brett samförstånd är viktigt. Men ett bra politiskt ledarskap ställer också krav på att veta vad man vill, och på att ha konstruktiva och konkreta lösningar på samhällsproblem. Den som fått förtroendet att leda måste då kunna komma till beslut, även om alla man skulle kunna önska inte kommer med på vagnen.

Mot den bakgrunden är jag glad att Sten Nordin, Regina kevius och andra i Stockholms stadshus har kunnat komma till ett klokt ställningstagande i fråga om Slussen, och jag beklagar bara att lösningen inte blev bredare - inte att det inte blev en annan lösning. Jag är också glad att det finns en bred uppslutning och samstämmighet kring viktiga frågor i politiken i Knivsta, och mindre bekymrad över hur de smalare alternativen ser ut. Möjligen kan jag i bägge fallen beklaga att viljan till kompromiss inte är större i respektive opposition.

Och i landstinget kommer jag att fortsätta att föra den politik som Alliansen fått väljarnas förtroende att föra, men jag kommer självklart också att lyssna till konstruktiva och kloka synpunkter som kan föra politiken framåt. Men till syvende och sist är en av politikens viktigaste uppgifter att fatta beslut.

29 september 2011

Omoralen som vi klandra...

Morgonens tidningsläsning ger skäl till ett blogginlägg på lite ovanligt ämne. Det handlar (jag har inte hittat artikeln på nätet) om att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten och partiledarkandidaten Rosanna Dinamarca anklagas för att åka taxi och jetplan i stället för att ta andra kollektiva färdmedel, till exempel tåg. Jag hoppas verkligen att sådant inte tillåts påverka bedömningen av Dinamarcas eventuella lämplighet som partiledare.

Ingen av oss andra vet vilka personliga motiv Dinamarca har för sina handlingar. Vi vet mycket lite om hennes familjesituation, ingenting om eventuell hotbild och - lyckligtvis, som politisk motståndade - inte ett dugg om innehållet i hennes almanacka och hur intensiva hennes dagar är.

Det vi däremot vet är att Rosanna Dinamarca är kvinna, och att kvinnor oftare än män både dubbelarbetar samt att kvinnliga politiker, inte minst kvinnliga politiker med utländskt klingande namn, inte sällan har en tuffare arbetssituation när det gäller exempelvis hptooch våld.

Men det kanske viktigaste skälet till att helt enkelt lita på Dinamarca och hennes prioriteringar är att de är hennes. Det egna partiet kan möjligen efter egen granskning ha synpunkter, men att företrädare för andra partier ens ska ifrågasätta hennes resmönster leder in på en demokratiskt sett farlig väg. Ska en vänsterpartist fråga en folkpartist, eller en socialdemokrat fråga en moderat, innan man väljer ett eller annat färdsätt för att ta sig till ett eller annat möte? Risken blir då uppenbar, att politiska motståndare inte kan undvika frestelsen att sätta motståndarens agenda.

Politik bygger på förtroende, och förtroende är en fråga om ömsesidighet. Jag känner inte Rosanna Dinamarca, men jag vet en sak om henne, och det är att hon hör till mina politiska motståndare. Just därför väljer jag att vara kritisk mot den politik hon står för men undviker att kritisera hennes person och hennes personliga prioriteringar. På ett visst politiskt plan är arbetsdagen nämligen så tuff att utrymmet som blir kvar för det personliga hör dit. Dinamarca är, partiledare eller inte, säkerligen en sådan person.

Och sist av allt kan ju var och en som funderar över ämnet först som sist fundera över en liten aforism från "Hylands hörnas ABC-bok" från 60-talet:

Omoralen som vi klandra
praktiseras blott av andra

Lycka till, Rosanna. Men jag kommer aldrig i livet att rösta på dig.

26 september 2011

En bra dag på jobbet

Vissa dagar innehåller ofrånkomligen mer än andra. Idag har vi inte bara haft sammanträde med landstingsstyrelsen och efter lång tids noggrant sökande kunnat presentera en ny chef för Akademiska sjukhuset. Förmiddagen ägnades åt ett mycket givande miniseminarium om forskning och utveckling med många spännande inslag.

Vi, ledamöter och ersättare i landstingsstyrelsen, fick under några timmar tillfälle att ta del av synpunkter från Akademiska sjukhuset, Uppsala universitet, Läkemedelsverket och näringslivet. Det gav tillfälle både att fundera över styrkor i nuläget och om vad som kan komma att behöva göras för att behålla den starka position som byggts upp både under 300 år som universitetssjukhus och under de senaste intensiva åren.

Men vänta nu? Är inte Akademiska sjukhuset ett "sjunkande skepp"? Håller inte forskningen på att totalhaverera? Detta kan väl inte stämma?

Jo, faktiskt. Dagens seminarium var snarare en viktig bekräftelse från oberoende aktörer om hur situationen för sjukhuset faktiskt ser ut. Antalet kliniska läkemedelsprövningar ökar, Uppsala universitet och inte minst vetenskapsområdet för medicin och farmaci har tagit för sig rejält beträffande strategiska forskningsanslag. Akademiska sjukhuset befinner sig i frontlinjen på flera forskningsområden och har en bra struktur för att kunna skapa nya innovationer.

Men det finns också orosmoln, som givetvis också kom upp till diskussion. Den kliniska, patientnära forskningen har en utsatt situation i vårt land och måste få en starkare ställning. Tydliga önskemål om en strategi för landstingets forskning och utveckling efterfrågades (jodå, arbete pågår) och vikten av ett ännu närmare samarbete mellan klinik, akademi och näringsliv efterlystes (vi jobbar på det också).

Roligast av allt var de inbjudna talarnas uppskattning över att frågorna sattes i fokus, och visst kändes det bra att få nöjet att leda ett seminarium som detta. Vi har massor av hårt arbete framför oss, men det känns riktigt bra att vara på rätt väg. Även när det gäller forskning och utveckling.

24 september 2011

Att lyssna och lära

Idag har jag ägnat tre timmar åt att i strålande sol går runt bland huset i Alsike för att prata med människor och lyssna till deras tankar och idéer om hur de vill att vårt samhälle ska utvecklas. Det blev många givande och intressanta synpunkter både om det som fungerar och det som kan bli bättre. Det som också slog mig var det jag skrev om igår: vilka frågor det är som intresserar och engagerar väljarna.

Tänkvärt är också att prata med så många människor som faktiskt mest av allt hade gott att säga om mycket av det som är politikens ansvar. Och det handlade då inte bara om kommunala frågor som skolan och stadsbyggandet, utan också om de vardagsfrågor som är landstingets ansvar, inte minst kollektivtrafiken och vården.

Det är lätt gjort för oss som är politiskt verksamma att glömma bort de många människornas vardagssisuation, och glömma vilka frågor som står i centrum för den som har fullt upp med att får vardagspusslet att gå ihop. Naturligtvis ska vi lyssna på opinionsyttringar och alldeles självklart ska vi ta alla åsikter på stort allvar. men det gäller också att komma ihåg att en opinionsyttring bestående av femtio personer är just - en opinionsyttring bestående av femtio personer. Dessa femtio har viktiga synpunkter som är väl värda att lyssna på, men ett problem i vår moderna demokrati är risken för att de många som inte protesterar, skriver under namnlistor, deltar i aktioner och ger sin röst tillkänna också har en uppfattning - även om den kanske inte kommer till lika tydligt uttryck.

Jag träffade många av dessa idag, och det var på många sätt värdefullt. Dels för att de hade frågor och synpunkter värda att lyssna på, men också på grund av karaktären på deras synpunkter. Det handlade om vardagsfrågor, om ibland ganska enkla saker som vi förtroendevalda lätt missar därför att större och skenbart viktigare frågor hamnar i förgrunden.

Men inte nog med det.

För sådär en hundra år sedan slogs en hel folkrörelse för att alla skulle bli lyssnade på med samma värde i den demokratiska processen. Så sent som för nittio år sedan hade detta slagit igenom; den allmänna rösträtten var ett faktum. Vilka som då var för eller emot kan vi diskutera; mer intressant är kanske att notera vilka som idag sätter den viktiga principen inte bara om den allmänna rösträttens utövande utan också om vårdandet av dess utslag i absolut främsta rummet.

Självklart ska man som förtroendevald lyssna till opinionsyttringar. Men det är ockspå viktigt att komma ihåg vilka som faktiskt gett oss uppdraget, på vilka villkor och med vilket mandat. Trycket är ofta hårt på oss som har ledande politiska funktioner att "lyssna till" andra röster än de som faktiskt har lagt sin röst i allmänna val - och det är många som gärna säger sig ge uttryck för vad dessa många väljare faktiskt tycker.

Därför är det både nyttigt och viktigt att som förtroendevald lägga tid på de stora delar av befolkningen som annars inte kommer till uttryck mellan valen, och att inte glömma vad den allmänna rösträtten faktiskt innebär. Ett av de viktigaste leden i kampen för en allmän och lika rösträtt handlade om att värdet av röster ska vara just lika. Och den som sliter med det egna vardagspusslet är en lika viktig väljare som den som ger uttryck för sin åsikt även mellan valen. Glömmer man det, så bör man noga fundera över varifrån man hämtar sitt politiska uppdrag.

23 september 2011

Politiken måste svara på väljarnas frågor

Jag kan förstå den som undrar en hel del om de frågor som mest skildrats i media på senare tid. Det har ju handlat mycket om fötroendevaldas ersättningsvillkor och om ganska tekniska frågor om hur landstinget arbetar med externa vårdgivare. Politiken måste handla om frågor som är relevanta för dem som ger oss vårt uppdrag, medborgarna och väljarna. Därför måste fokus i det arbete vi som är förtroendevalda utför vara de frågor som väljarna ställer.

Givetvis ska vi sköta exempelvis kontakter med externa vårdgivare korrekt - och det gör vi - men det är lätt gjort att gå vilse i orienteringen av vilka frågor somr viktiga för väljarna. Och jag måste säga att om man intar väljarnas perspektiv så blir frågorna tydliga; och det är just de frågor som står på Alliansens dagordning.

En sådan fråga är kollektivtrafiken. Bussar och tåg ska gå i tid, och på de tider och sträckor där människor behöver en fungerande kollektivtrafik. En annan är givetvis vården. Människor ska få vård i tid utan krångel och med god kvalitet och säkerhet. En tredje är jobben och tillväxten. Fler jobb behövs även i vår växande region. Alla ska få en plats och finnas med i samhällsbygget. Och det finns fler viktiga frågor. Vården av de mest sjuka äldre måste förbättras. Det akuta omhändertaganden kan bli bättre, och överhuvudtaget finns det mer att göra för att samhället ska bli tryggare.

När jag för samtal med människor som kontaktar mig i olika sammanhang är det mycket tydligt att det är dessa frågor som är i centrum. Det går inte en vecka utan ett brev eller ett samtal från människor som tvingas vänta för länge på vård de behöver. Jag får ofta kommentarer ute på stan som vittnar om en oro för hur kollektivtrafiken ska fungera i vinter. Och sist men inte minst är oron just nu stor för vad som kommer att hända med ekonomin.

Att arbeta med politik på heltid är spännande. Det kräver ofta att man är beredd att svara på frågor från många olika håll; från media, från politiska motståndare i opposition och framför allt från de människor som direkt berörs av våra politiska beslut. Det gäller då att komma ihåg vad som är viktigt och varifrån vi hämtar vårt politiska uppdrag. Det är från de väljare som är direkt berörda av våra beslut om vården, trafiken och utvecklingen i samhället.

18 september 2011

Vem är någon annan?

Det finns ett intressant gemensamt drag i de sammanhang som nu präglas av den globala finansiella oron. Samma fenomen präglar för övrigt också oron i ett av vårt lands största tillverkningsföretag. Det är att det finns "någon annan" som kan ta hand om och lösa problemen. Ofta är det också någon annan som är orsak och grund till problemet. Det är i mångas ögon inte den som orsakat problemet, och som faktiskt drabbas av det, som också måste ta ansvbar för lösningen.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker det är självklart att vi ska hjälpas åt och att det finns något som heter gemensamt ansvar. Det finns också alldeles särskilda skäl för oss som har det bättre att visa ett ansvar för dem - oavsett om det är länder, ekonomiska system eller människor - som har hamnat i en utsatt position.

Men jag blir uppriktigt bekymrad när stater och enskilda människor reagerar på krisen och dess orsaker genom att inte reflektera över vad man själv kan göra utan helt och hållet väntar sig att det finns en räddning - utan att man själv ens behöver ändra på det som förorsakat problemen.

Min häpnad blir till exempel ganska stor när jag noterar att grekiska myndigheter och organisationer, för att inte tala om enskilda människor, verkar ha lärt sig det minsta av det som pågår.

Ansvar är något som vi tar tillsammans. Solidaritet handlar om att ta gemensamt ansvar - inte om att vänta sig att ansvaret ligger hos någon annan.

Väljarstöd och rösträtt

Tredje söndagen i september. Därmed är det fem år sedan Alliansen vann 2006 års val, och ett år sedan förtoendet förnyades. Och just på denna dag kommer en opinionsmätning från SIFO, som visar att lägget i opinionen ligger ganska stilla.

Jag brukar, som återkommande läsare vet, inte kommentera opinionsmätningar. Det tänker jag egentligen inte göra idag heller, men den är en intressant referens till det som verkligen pågår i den politiska debatten.

Det som behöver påpekas just idag är nämligen att den enda opinionsmätningen som verkligen gäller, det är den som utförs vart fjärde år. Däremellan kan man möjligen följa trender. Dessutom finns det ett mycket gott rent demokratiskt skäl till att utgå från valreultatet och inte fastna i mer eller mindre konstiga föreställningar om vad folk "egentligen" tycker. Det är att den allmänna rösträtten - ingen dum idé, för övrigt - liksoom handlar om att lyssna på alla, och inte bara på dem som svarar i en opinionsmätning eller fattar pennan och uttrycker en åsikt.

Och när man fråga alla, det vill säga tillämpar allmän rösträtt, så har väljarna sagt sitt vid två val i rad. Det är därför vi har en regering som består av Alliansen. Det är också därför vårt landsting leds av Allainsen. Och det är därför som ett stort antal kommuner, inte minst i vårt län, leds av olika konstellationer med alliansen i spetsen.

Jag tycker det är skönt att kunna luta sig mot väljarnas utslag i allmänna val, och det blir i sanniingens namn inte sämre av att de gav förnyat förtroende föt ett år sedan. men med utgångaspun kt i en lång rad bloggar, mediakommentarer och resonemang somo jag möter i olika politiska sammanhang så finns det ändå anledning att påminna om detta.

Den politik som Alliansen för är ingen som totats ihop av ett litet fåtal för ett litet fåtal. Den äör en följd av ett tydligt valutslag som faktiskt sade två saker. Det ena var att väljarna ville ha Alliansen. Det andra var att väljarna - en klar majoritet av dem - inte ville ha något annat.

Det finns ingen majoritet för en S/V/MP-regering. Det finns absolut ingen majoritet för en minoritetsregering (S). Det finns ingen majoritet för en regering där Sverigedemokraterna ingår. Och det finns ingen majoritet för något annat regeringsalternativ heller, förutom en alliansregering. Däremot erkänner jag gärna att det skulle kunna bilda gå att bilda majoritet för en sak, och det vore en regering bestående av partierna (S,SD,MP,V). Bilda en sådan gemensam majoritet, och jag ska lyssna på er som majoritetsföreträdare.

Skälet till att regeringen - och landstingsmajoriteten - sitter där de sitter är alltså något jag gillar skarpt och gärna hyllar just idag, nämligen den allmänna rösträtten. Man får gärna kritisera både regeringen och oss som leder vårt landsting, men då ska man göra det från rätt utgångspunkt, nämligen att man som kritiker representerar det mindre antalet väljare. Om man tar sig en annan utgångspunkt, så får man faktiskt börja med att förklara vad det är man inte gillar med det utslag väljarna givit genom valresultatet. Och således vad det är man tycker är fel med allmän rösträtt.

Är jag oklar? Behöver jag bli tydligare? OK, här kommer ett exempel. Det går faktiskt inte att med hedern i behåll beskriva Alliansen och dess politik som en liten sekt som för egen vinning fattar odemokratiska beslut. Om man gör det, så kritiserar man faktiskt inte Alliansens politiker utan de väljare - en majoritet, som sagt - som röstat fram de politiker som det är fråga om. Alliansen representerar inte bara sig själv, utan också alla de väljare som röstat fram den. Och den som företräder något annat parti företräder inga andra än dem som röstat på just det partiet.

Jag är stolt över det uppdrag jag har och det förtroende jag har fått av väljarna. Och om jag mot förmodan hamnar i opposition, så skulle jag först och främst fundera på vad jag själv gjort fel; inte på om väljarna röstat fel eller om det är något fel på min motståndares politik.

17 september 2011

Världens bästa sjukvård...?

Den finns, sedan ganska många år, anledning att sätta ett frågetecken bakom den rubriken när det gäller svensk sjukvård. Det är inte så att den svenska sjukvården på något sätt blivit sämre; tvärtom håller den mycket hög internationell standard. Men vården på många andra håll har blivit långt bättre, och framflör allt mer effektiv än den svenska. Därför är det hög tid att vi i Sverige tar av förträfflighets-skygglapparna och börjar lära av andra.

Det som fungerar klanderfritt är framför allt en sak. Alla internationella undersöknngar visar att det bästa sättet att nå ett gott allmänt hälsoläge är att bygga systemet på en gemensam och solidarisk finansiering. Det behöver inte ske som i Sverige genom finansiering via skatten, utan kan också som i flera europeiska länder ske via obligatoriska försäkringar. Att börja krångla genom att förändra det svenska systemet finns det dock inte någon anledning till. Den svenskla modellen för sjukvårdens finansering fungerar bra.

Däremot finns det gott om undersökningar som bekräftar det som många svenskar säkert känner på sig, nämligen att en modell med en hög grad av offentlig drift leder till sämre effektivitet och längre väntetider. Den som vill titta närmare på ett väl fungerande sjukvårdssystem med många utförare och bra verksamhet rekommenderas att åka till Frankrike, men även till exempel Nedeländernas sjukvårdsmodell fungerar bra.

Det viktigaste vi har att göra ui Sverige är helt enkelt att titta på andra länder och lära av de bästa. Med ganska små steg - som att ge möjlighet för fler utförare - kan effektiviteten blir betydligt bättre i svensk sjukvård. Det kan leda till att de resurser vi tillför vården räcker till att behålla positionen som ledande i världen när det gäller sjukvårdens kvalitet. Men om vi inte är beredda att pröva nya lösningar, så är risken mycket stor för att svensk sjukvård om bara några år inte längre ligger i yppersta toppklass.

Det bästa för Danmark

Är det verkligen så självklart att ett parti som inte är parlamentets största och dessutom gjort en valförlust också ska vara det parti som får snavsr för en regeringsbildning? Kan det inte vara dags för en blocköverskridande lösning?

Frågorna gäller naturligtvis inte Sverige, även om den allt mer samspelta oppositionen naturligtvis stökar till det. Frågorna gäller Danmark, och det gäller givetvis också att ta med skillnaderna mellan dansk och svensk politik, och politisk kultur, i beräkningen.

Vad som står helt klart är att en regering grundad på fyra så pass olika partier som Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti, Enhedslisten och Socialdemokraterna inte känns särskilt stabilt. Bättre vore då att bilda en regering som visserligen kallas för "blocköverskridande" när svenska politiska orakel kommenterar - men som har en värdegemenskap sm inte står den svenska Alliansen efter.

I den danska borgerligheten finns också ett parti, Venstre, som har gedigen erfarenhet av att regera och som kan leda formandet av en ekonomisk politik som kan samla ett brett underlag. Och det sista är kanske det viktigaste av allt med tanke på den globala ekonomin.

Mot detta står ett regeringsalternativ som både är djupt splittrat inte minst i viktiga ekonmiska frågor och som dessutom skulle ledas av ett parti utan vare sig visioner eller framgångar i opinionen.

Danmark har inte råd med en så svag regering som nu ser ut att bildas; och det allraminst i ett läge där världsekonomin kan bli tuff för ett litet sårbart och exportberoende land.

Låt oss hoppas att det ska gå bra för Danmark. men oddesn är inte de bästa med de regeringsförhandlingar som nu har inletts.

Som vanligt

Det finns ett lika enkelt som dåligt sätt att bedriva oppositionspolitik. Det är att göra som socialdemokaterna i dagens UNT: klaga i svepande ordalag på den politik som majoriteten för utan att presentera ett fungerande eget alternativ. Rena truismer som att "alla förtjänar en bättre vård" (vem tycker inte det?) följs av svepande påståenden om att "det finns bättre sätt" att åstadkomma denna bra vård. Men artikeln innehåller inte en stavelse om vad socialdemokraterna egentligen vill göra för att åstadkomma denna förbättring, utan endast klagomål på den politik som förs. Som vanligt.

På måndag kommer vi i Alliansen att berätta om hur vi fortsätter att utveckla landstinget på en rad olika områden. Vårdvalet är ett av dem.

16 september 2011

Demokrati

På måndag ska jag svara på en fråga av Vänsterpartiets Sören Bergqvist om hur vi hanterar vårdcentraler som går från att  vara upphandlade till att ingå i landstingets vårdval. Det är ytterst oklart vad Vänsterpartiet egentligen vill, men frågan ska förstås få ett svar.

Bergqvist själv har redan börjat föra debatten i media, har jag noterat, men jag föredrar  att föra diskussionen i landstingsfullmäktige. Det beror på att jag är stolt över att vara folkvald och ser landstingsfullmäktige som den självklara arenan för en debatt mellan oss förtroendevalda. I dessa dagar när vi firar 90-årsjubileet av den allmänna rösträttens införande ser jag det som extra viktigt att verkligen hålla det demokratiska systemet högt.

Därför har du ännu inte kunnat se mitt svar till Bergqvist i media. Jag tycker nämligen att det är självklart att han först får mina besked från landstingsfullmäktiges talarstol; sedan kan media gärna refrera våra idéer och tankar.

Men på måndag ska det bli ett nöje att förklara hur vi både kan stärka landstingets ekonomi, patienternas valfrihet och kvalitén i primärvården. Som ett led i en politik som fungerar.

15 september 2011

Förnyelsen fortsätter

Tre nya filialer startar nu i landstingets primärvård. De tre filialerna är nya exempel på hur förnyelsen fortsätter. Det räcker nämligen inte med att utveckla och förnya genom att hitta på nya saker - den verksamhet som redan bedrivs måste också bearbetas för att ge alla som bor i länet en riktigt bra hälso- och sjukvård.

De tre vårdcentralsfilialerna är bara ett av många exempel på denna förnyelse. Den bygger ofta på de verksamhetsbesök som vi hela tiden gör ute i  landstingets verksamhet. De ger oss en bra bild av den verksamhet som bedrivs och om hur sjukvården faktiskt fungerar.

En annan värdefull källa till idéer är de många kontakter vi har med människor som själva har erfarenheter av vården. I stort sett varje vecka får jag brev, telefonsamtal och möten med människor som har berättelser om hur vården fungerar. Det ger goda inspel och idéer.

I mina möten dominerar tre frågor. Den ena är att vården är krånglig. Den andra är att väntetiderna och köerna är för långa. Den tredje är att människor vill kunna välja och bestämma mer över den vård de har behov av.

Under de närmaste åren ska vi ta fasta på det. Vården ska bli enklare att komma i kontakt med och mer köfri och valfri. Förnyelsen ska fortsätta, och bygga på det som patienterna väntar sig och kräver.

Kollektivtrafik - en bra affär för alla

En av de viktigaste frågorna på landstingets bord är kollektivtrafiken. Än viktigare blir frågan, när landstinget från årsskiftet får hela ansvaret för all trafik i vårt län. Det gör att vi ännu mer måste göra de bedömningar, överväganden och prioriteringar som krävs för att få en väl fungerande trafik.

Det innebär också att noga pröva hur ansvaret för att finansiera trafiken fördelas så bra osm möjligt mellan skattebetalarna - som betalar huvuddelen - och den som nyttjar den fina kollektivtrafik som vi ställer till resenärernas förfogande.

Den diskussionen blir dessutom extra aktuell när det är dags att se över taxorna för kollektivtrafiken. Det gäller särskilt med tanke på det mycket tuffa mål vi satt upp: kollektivtrafikens andel av resandet ska fördubblas.

Om en verklig utveckling av kollektivtrafiken ska kunna äga rum, så måste både de som betalar skatt och de som reser vara med och dela på kostnaderna. Dessvärre finns det dock krafter i den politiska debatten, som i sin tro att det gynnarkollektivtrafikeresandet mest tänker på sig själva och sin egen situation.

En väl fungerande kollektivtrafik kan aldrig vara gratis. Nästa år kostar den en bra bit över 500 miljoner kronor, och inget tyder på att den kostnaden inte kommer att öka ytterligare. Nya tåglinjer, satsningar på stadstrafiken i Uppsala och bättre komfort och miljö är tre sådana satsningar. Och när en lågkonjunktur hotar blir det viktigare än någonsin att kollektivtrafiken fungerar.

12 september 2011

Nine-eleven - och vad det betytt för vårt samhälle

Samverkan, samförstånd och förståelse är kloka ledord i politiskt arbete - och det gäller på alla nivåer. Med tanke på vad som hänt under de tio år som gått sedan "nine-eleven" så finns det givetvis alla skäl att fundera över hur världen hade sett ut om USA och dess allierade hade valt en väg som mer präglats av ömsesidig förståelse óch samförstånd. Fast den som då ser det som en eftergift för dem som faktiskt förespråkade något i den stilen redan då (och de var inte så många) blir givetvis också svaret skyldig hur bin Ladin och al-Quaida skulle ha övertygats om en sådan linje. Vi får inte, i all önskabn om en fredligare och med gemensam värld, glömma att ljuset har fiender. Det ligger mycket i det min vän och partikamrat Kent Persson, kommunalråd (M) i Örebro, skriver på sin blogg.
För samtidigt som vi alldeles självklart ska utgå från att sträva efter att se det goda även i våra motståndares intentioner, så är det klokt att i en strävan efter samförstånd veta vad man vill. En större förståelse och mer förlåtande attityd till dem som tog livet av tusentals för tio år sedan hade aldrig kunnat åstadkommas utan en kristallklar inställning till begrepp om frihet och öppenhet. det fick vi om inte annat klara belägg för ytterligare tio år tidigare.
Väst och öst, eller mer korrekt, en demokratisk rättsstat med fri ekonomi och en sluten, planekonomisk kommunistdiktatur, levde sida vid sida i en mansålder. Inte förrän väst med (nästan) alla tillgängliga medel satte hårt mot hårt kunde diktaturerna i öst falla samman. Jag tror inte att någon idag önskar dem tillbaka, i namn av någon sorts samförstånd. Framför allt är det idag inte särskilt många som önskar den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen och dess ockuperade lydländer tillbaka.

Samma sak 1938. Neville Chamberlain talade om "fred i vår tid" och trodde på en samexistens med Hitlers tyranni. Lyckligtvis blev det inte så, och till priset av miljoner offer kunde Europa räddas för fred och demokrati.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, att fasthet i värderingar och övertygelse om vilken väg som är den rätta att gå är en ganska bra grund att stå på för att kyunna arbeta för ett fritt och öppet samhälle. Men det räcker inte riktigt. Fastheten i sig ställer också krav på att inte falla undan, när ideer som står i strid med de egna i samförståndets namn kräver sitt utrymme.

Dessvärre finsn detta inte bara i oförsolig konflikt mellan demokrati och dikatur, utan också i den politiska vardagen i ett demokratiskt samhälle som vårt. Jag ska visa detta genom det kanske värsta aktuella exemplet men skulle kunna ge många, många fler.

Jag är, i namn just av resonemang om samförstånd och gemensam förståelse, ytterligt trött på tonläget i debatten om reformeringen av sjukförsäkringen. Tiotusentals människor har de senaste åren kunnat gå från utanförskap och isolering till den dagliga gemenskap som det innebär att ha ett arbete att gå till. De har nått den frihet och självständighet som följer av att svara för sin egen försörjning, och de mår ofta både fysist och psykiskt bättre. Allt detta hade aldrig någonsin kunnat komma till stånd utan de reformer som skett - och därmed de förändringar av regelverk och tillämpningar som gjorts.

Reformarbetet måste fortsätta. Att det finns brister kvar att rätta till är det faktiskt ingen som ifrågasätter - men den som i ideologisk iver tror att vägen till ett bättre sjukförsäkringssystem går via en återgång till det gamla och dåliga har faktiskt förbrukat sin rätt att i just samförstånd vara med och göra systemet bättre. Men det stannar inte vid det.

När det pågående reformarbetets motståndare dessutom pådyvlar oss förespråkare uppfattningar och synsätt som vi inte har - då förbrukar de faktiskt sin moraliska rätt att delta i reformarbetet. Jag tror inte att den som blir misshandlad är särskilt intresserad av att lyssna till den som utdelar slagen, hur kloka och riktiga dennes synpunkter faktiskt är. Och när de progressiva krafter som arbetar med att reformera systemet med alla de brister och förtjänster som det leder till ständigt utsätts för osakliga attacker; tja, då finns det annat att roa sig med än att lyssna till dem som utdelar slagen.

Därför är det första den som talar för samförstånd måste göra att ta bort den egna självrättfärdigheten. Konkret blir det då mycket enkelt i samtida svensk politik.

Vi är ganska många som har en minst sagt begränsad tilltro till betydande delar av det politiska system som byggts upp under efterkrigstiden. Men vi är inte ute efter att "riva sönder" eller "montera ner".- Vi är ute efter att reformera, förbättra och utveckla. I det arbetet är alla välkomna som har kloka idéer, begåvade förslag och en positiv inställning. I det arbetet är däremot inte de välkomna, vars politiska grundhållning först och främst är att misstänkliggöra reformarbetet. Med den attityden har man liksom inte bara valt sida i valet mellan olika samhälssystem - man har också valt sida in fråga om att vara med i reformarbetet eller inte.

Med andra ord kan skiljelinjen också gå mellan dem som vill reformera och utveckla välfärden och de som först och främst strävar efter politisk makt över den. För att genomföra reformer behövs väljarnas förtroende och de uppdrag som följer av det. För att uppnå den politiska makten räcker det med att alla till buds stående medel, inklusive kampanjer och retoriska knep, försöka vinna i val.

10 september 2011

Så skapas konstiga myter

Enligt flera medier, bland annat Aftonbladet och DN, så anser EU att Öland inte är en ö. Men tittar man närmare på nyheten så ser man att det inte riktigt är så man har sagt.

EU vet mycket väl vad en ö är. Men man har också en klar idé över vad det är som tar bort det regiionalpolitiska handikappet för en ö, nämligen en bro eller en tunnel. Om man som Öland har en bro till fastlandet så ingår man i samma arbetsmarknadsregion som fastlandet. Konstigare än så är det inte.

Problemet med artiklar som denna är att de skapar en skev bild av viktiga sakförhållanden. Artikeln har inga synpunkter på EU:s regionalpolitik eller ens på att regionalpolitiska frågor som denna idag avgörs på EU-nivå. Det enda artikeln avhandlar är en skapad missuppfattning - inte om hur detta regionalstöd fördelas, utan om hur EU (eller mer exakt dess beslutsfattare) påstår se på den geografiska definitionen av begreppet ö. När det i själva verket är den regionalpolitiska dito som EU hanterar.

Både artikeln i sig och flera kommentatorer hånar EU som institution, det vill säga dess beslutsfattare, för att inte kunna skilja på en ö och ett fastland. Finns det inte betydligt bättre skäl att fundera över uppfattningsförmågan hos den som inte kan skilja på den geografiska och den regionalpolitiska skillnaden.

Och för den som inte hänger med i det resonemanget kan jag stillsamt konstatera följande. Öland är en ö. Men du som vill dit eller därifrån behöver inte simma, åka båt eller flyga. Strax norr om Kalmar gåt det en bro som gör att man kan ta sig torrskodd från Kalmar till Färjestaden. Det har EU upptäckt, men inte de dussintals journalister som trott sig veta bättre.

Fast de är kanske simkunniga, de där journalisterna...

09 september 2011

Med stolthet och omsorg

Fredagen har verkligen gått i Akademiska sjukhusets tecken, fast på lite ovanligt sätt.

Förmiddagen tillbringades på Arlands, där utställningen "För livet" om Life Science-branschen i bred mening i vår region speglas. Titta gärna in på Sky Conference om du har tillfälle!

Utställningen ger än en gång bra exempel på hur stark forskningen i Life Science står i vårt region, men också en påminnelse om hur viktigt det är att vi värnar denna viktiga näringsgren och ger den bästa möjliga förutsättningar. Jag hade själv förmånen att få berätta något av vad vi gör på området - och fick applåder för det. Det värmde verkligen!

Eftermiddagen ägnades tillsammans med Lena Lundberg (FP) åt diskussion med anställda på Akademiska sjukhuset om risker i vården, ett känsligt och svårt ämne som fick lägga grunden för ett seriöst och initierat samtal om hur det ser ut och vad som kan göras. Att sådana gånger får vara med som en aktiv lyssnare är verkligen en förmån. Det berikade mina erfarenheter och jag hoppas att vår närvaro bidrog även för de övriga som var med.

Enkelt uttryckt har dagen ganska mycket handlat om att vara stolt över ett fint och ledande sjukhus i olika sammanhang, men också att reflektera över dess problem och svårigheter. För mig är det inte bara en av de viktigaste delarna av mitt uppdrag; det är också ett tillfälle att inse att de som ser Akademiska sjukhuset som en måltavla för politiskt missnöje helt enkelt har fel.

Akademiska sjukhuset står inför många utmaningar och svårigheter, men det står starkt i sjukvårds-Sverige. Jag är stolt över sjukhuset och är tacksam både för att det finns och för möjligheten att få företräda det i olika sammanhang.

08 september 2011

Lite planering skadar ju inte

UNT gör idag stor sak av att en motion om direktbuss till Akademiska sjukhuset föreslås bli avslagen av landstingsfullmäktige. Det kan vara på plats att reda ut orsaken till avslaget.

Vid årsskiftet tar landstinget över ansvaret för länets kollekitvtrafik, inklusive stadstrafiken i Uppsala. Det ger oss helt nya möjligheter att planera och samordna all kollektivtrafik i Uppsala stad och i länet - och innebär ett ansvar för att trafiken också organiseras just så planmässigt och genomtänkt.

Att i det läget på politisk nivå hantera en enda busslinje - hur viktig den än må vara - skulle vara att släppa denna viktiga planeringsprocess redan innan den har kommit igång.

Att personalen på sjukhuset, med parkeringsproblem och allt, tycker att idén är intressant kan jag förstå. men hur en rutinerad politiker som Vänsterpartiets Sören Bergqvist kan lägga ett sådant förslag är lite svårare att begripa. Ska länets trafikplanering från och med nu bygga på enskilda initiativ och hugskott från enskilda landstings- (och kommun-) politiker och andra intressenter, så får vi inte bara en kollektivtrafik som är hutlöst dyr. Den kommer också att bli skandalöst dålig.

Av remissvaret från UL, skrivet av tjänstemän med hög kompetens på kollektivtrafikens område, framgår aalla de goda skäl som behövs för att avslå motionen. I det ingår att förhållandena inte ens förbättras för passagerarna, som många gånger skulle tvingas till fler byten. Däremot finns billigare och effektivare åtgärder att ta till, som bättre skyltning och anpassning av tidtabeller. Det är så en effektivare kollektivtrafik skapas.

Alliansen arbetar för att skapa en effektivare och mer funktionell kollektivtrafik. Det är ett område i samhällsplaneringen som lämpar sig sällsynt illa för polulistiska utspel för att knipa billiga poäng. Jag är glad över att den motion Bergqvist skrivit fått en seriös behandling av de remissinstanser som svarat. I landstingsstyrelsen kommer vi att ge motionen den behandling som den så väl förtjänar.

07 september 2011

Välkommen till vår primärvård!

För fem år sedan hörde primärvården i vårt landsting till de sämsta i Sverige. Tillgängligheten var mycket dålig, väntetiderna långa och ekonomin usel. Dessutom var trivseln bland personalen inte den bästa.

Vi i Alliansen genomförde ett antal reformer för att komma till rätta med problemen. Ett nbytt system för hur verksamheten ersätts, från ramanslag till ersättning per patient. Det listningssystem som gällt sedan husläkarrefomen gjordes om. Patienternas möjlighet att välja vilken husläkare och vårdecntral de vill gå till förstärktes. Med andra ord: ett antal reformer av den typ som dagens rapport från SNS diskuterar. Resultatet har varit över förväntan. Visserligen har vi inga vetenskapliga belägg för exakt hur mycket bättre det blivit - men patienterna, personalen och vi i Alliansen är nöjdare än för fem år sedan.

SNS får gärna komma till Uppsala, så ska vi berätta vad som hänt med vår primärvård sedan 2006. Även om det saknas vetenskapliga belägg, så är medborgarnas och patienternas betyg solklart. Och det är kanske ändå den viktigaste framgångsfaktorn.

Bilden och verkligheten

En av de svåraste uppgifter en journalist har är att spegla den verklighet som vi lever i. Var och en av oss ser givetvis vår egen verklighet och därför är det svårt - ja, nästan omöjligt - att kunna gör aanspråk på vad som är "den rätta" bilden.

Om man mer eller mindre ofta är föremål för journalisters intresse så blir detta givetvis extra tänkvärt. Hur den objektiva och helt värderingsfria bilden av tillvaron ser ut går det naturligtvis inte att säga. Det ininebär också att kraven är mycket stora på dem som har till yrke att försöka spegla och referera verkligheten så sakligt och objektivt som möjligt.

Denna svåra balansgång blir givetvis inte enklare av att alla vi som väner oss till medierna med vår syn på olika saker är måna om att förmedla...ja, just det...vår syn på saken. och vi är heller inte särskilt objektiva av oss.

Jag skriver detta eftersom det nu pågår flera nyheter i media som ger anledning att fundera ett ögonblick över det som i journalistiska sammanhang kallas för kritisk granskning. Att vi som har politiska förtroendeuppdrag ska granskas av medierna tycker jag är ganska självklart; det är rent av en av medias viktigaste roller i en demokrati. Däremot bör samma journalister fundera över samma sak när de möter andra, som gärna till media vill förmedla sin bild av olika skeenden.

Med den inledningen ska jag bli lite mer konkret i ett särskilt ärende. Det gäller, som så ofta, Akademiska sjukhuset. Ännu en gång finns det nu skäl att erinra om att Akademiska är ett av landets ledande och absolut främsta universitetssjukhus. Där bedrivs en betydande del av den medicinska forskningen i landet, flera av verksamheterna håller internationell toppklass, sjukhuset har tilldelats flera prestigefyllda rikssjukvårdsuppdrag och rankas högt när det gäller utbildning, forskning och utveckling. En nära samverkan med Uppsalas och regionens näringsliv och med Uppsalas bägge universitet borgar också för detta.

Så mycket om detta; det kan inte råda något tvivel om att Akademiska sjukhuset faktiskt är ett universitetssjukhus i absolut internationell toppklass. Påstår man något annat, så vet man antingen inte vad man pratar om eller har någon form av orsak för att "prata ner" denna bild.

Att det därtill finns gott om problem och utmaningar för oss som fått förtroendet att svara för sjukhusets utveckling är inget att sticka under stol med. Jag är själv på besök på sjukhuset varje vecka och ser då både glädjeämnen och problem. Genom täta besök och kontakter med verksamheten får vi som är förtroendevalda en god bild av hus situationen på sjukhuset faktiskt ser ut - och det är också en ganska bred och allsidig bild.

Akademiska sjukhuset står inför gott om utmaningar, men är också bättre rustad för dessa utmaningar än någonsin tidigare under sjukhusets 300-åriga historia. Och jag är stolt över att kunna företräda sjukhuset i olika sammanhang. Sjukhusets och landstingets problem och utmaningar ska vi klara av, men en av utmaningarna är att sätta en riktig bild av sjukhusets situation.

Knivstaandan, vad är det?

I dagens nummer av Knivstabygden kan vi läsa en intervju med (S) nya kommunalråd Claes Litzner. Han vill ha mer samarbete i den lokala politiken och efterlyser mer av "Knivstaanda".

Min enda kommentar är att jag har sett det förr.

Innan jag skriver något annat: samarbete i politiken är alltid bra. Ju bredare lösningar, desto bättre - i alla fall för det mesta. Men bredde på lösningarna får aldrig skymma det faktum att vi i de politiska partierna har gått till val på ett program, och det är det programmet våra uppdragsgivare, väljarna, har haft som underlag när de fattat sitt viktiga beslut.

Jag har genom åren som kommun- och landstingspolitiker, och förtroendevald moderat haft förmånen att vara verksam i fyra kommuner och två landsting. De politiska majoritetsförhållandena i dessa har skiftat ganska ordentligen, och mycket har hänt sedan slutet av 70-talet i den politiska opinionen. Mot den bakgrunden kan jag i vart fall säga en sak ganska tydligt.

Socialdemokrater talar gärna vackert om vikten av breda lösningar, och om att skapa samförstånd, när de befinner sig i opposition. Då är det alltid populärt att mynta begrepp som "knivstaanda" eller ge förslag på en bredare politisk beredning av ärenden.

Det ser inte riktigt ut så när sossar däremot är i majoritet. I Knivstas fall behöver man inte åka så långt; det räcker att vända sig söderut till grannkommunen Sigtuna - en kommun som inte precis är känd för sitt samarbetsklimat.

Socialdemokraternas självbild av partiet som vill alla väl och är experter på samarbete är falsk, men den går att förstå. Dels rör det sig om ett parti som i årtionden fullkomligt dominerade den politiska arenan; en epok som lyckligtvis är över. Dessutom är det fråga om ett parti som skapat bilden av sig själv just som ett parti som tycker det där som "alla" tycker. De har uppfattningen om sig själva som ett ganska pragmatiskt parti som har "samhällets bästa" för ögonen.

Men när allt kommer omkring så är även socialdemokraterna ett politiskt parti, med ett program - och med politiska motståndare vars uppfattningar man egentligen inte ger ett dugg för. Socialdemokraternas vilja till "samförstånd" handlar enbart om en strrävan efter att öka utrymmet för de egna idéerna när väljarna har avvisat dem i val. Det gäller att vara medveten om det, när propåerna om samverkan och samförstånd dyker upp.

04 september 2011

Att vara eller inte vara

Både DN och SvD skriver idag om Vänsterpartiets jakt på ny partiledare. Fyra kandidater står till medlemmarnas förfogande. För en utomstående är det inte helt lätt att se någopn större skillnad.

Men det mest frapperande är hur Vänsterpartiet som helhet, de berörda kandidaterna och inte minst bevakande medier förhåller sig till kandidaternas - och partiets - historiska band till kommunismen.

I 1900-talets politiska historia har det funnits två totalitära ideologier som skördat miljontals offer. Den ena är fascismen i dess olika former, den andra är kommunismen. Bägge har de, i olika grad och utrsträckning, efterföljare i den moderna politiken. Att i sitt politiska arbete ha ett fascistiskt arv är lyckligtvis helt enkelt omöjligt, men att ännu idag till och med hylla kommunistiska ikoner är faktiskt inte bara en möjlighet; det är i breda kretsar acceptabelt.

Men Vänsterpartiet och dess företrädare ställs sällan inför den press som partiets ideologiska arv borde kräva. Något aktivt avståndstagande från kommunistiska idéer ser vi i stort sett aldrig. Möjligen avkrävs de som nu kandiderar ett svar på frågan om de "kallar sig" för kommunist eller inte. Och svaret brukar bli därefter, nämligen att de - nej, just det - inte "kallar sig" för kommunist, för det mesta för att "det är så komplicerat att förklara" eller något liknande.

Jag har inget emot att betrakta Vänsterpartiet som ett demokratiskt acceptabelt vänstersocialistiskt parti, och de får välja precis vem de vill som partiledare. Men då krävs faktiskt att de tar avstånd från sin historia och slutar mumla om vilka de är. Men det verkar vara en lika stor utopi som föreställningen att kommunism skulle gå att förena med demokrati och mänskliga rättigheter.

03 september 2011

I vanlig ordning

Kanske har du i kväll noterat att svensk, oberoende public service i kväll har inslag om de "omfattande folkliga protesterna" i Israel.

Nå, jag vill bara stillsamt påpeka att Israel har en högerregering och att de "folkliga"protesterna kommer från...tja, vänster. Tilläggas borde kanske att Israel de senaste tio åren haft en exceptionellt hög tillväxt och att arbetslösheten i stort sett halverats sedan 2007. Men det "glömmer" vänstern gärna när det ska protesteras mot en folkvald högerregering.

Till detta vill jag bara påpeka att den israeliska vänsterns portalfigur, journalisten Stav Shaffir, har fått sitt namn felstavat i Rapports inslag. Hon heter inte Shassir i efternamn, som felaktigt anges i reportaget. Diverse svenska vänsterbloggare och dito webbplatser stavar dock hennes namn rätt. Den alltid lika objektva svenska journalistkåren har kanske klippt och klistrat lika slarvigt som den idag sorgligt avslöjade naturfotografen...

Med ålderns rätt - eller orätt...

Den här bloggen är i huvudsak tänmkt att vara inriktad på de viktigaste frågorna, men ibland finns det skäl att ta upp rent trams, just för att markera att det är just trams.

Tramset i svensk debatt just nu handlar om den så kallade åldersfixeringen i svensk politik. Som ett led i denna tramsiga debatt framträder nu diverse debattörer med det besynnerliga kravet att det borde vara "fler äldre" i svensk politik. Antalet förtroendevalda över 65 år sägs vara på tok för få.

Det må så vara, men för bara några år sedan var det ungdomar som i strida skaror borde kvoteras in i politiken. Då var det de äldre och medelålders som betraktades som en propp - något annat ord förekom visst också... - i det politiska systemet. Seminarier hölls om att hitta lösningar för att få in fler yngre i politiken. Nu skördas sådden.

Men vänta lite... Är det verkligen åldern som ska stå i centrum? Jag som trodde att åsikter och viljeinriktning liksom var det som väljarna röstade på, och som politiken handlar om.

Snarare handlar det om att vi som fått förtroendet att ha ledarroller givetvis måste ta hand om all den kunskap som äldre medarbetare kan birda till. För egen del vill jag gärna hålla fram vännen Gunnar Öjefors, drygt 70 och en mycket värdefull rådgivare. Likaså vår ordförande i landstingsfullmäktige, Lennart Hedquist, 68 år och still going strong. Lennart har dock, efter en lång och mycket framgångrik karriär som både finanskommunalråd och riksdagsledamot (bland annat ordförande i skatteutskottet), alla skäl att få tillfälle att hinna med en del annat även utanför politiken. Jag skulle kunna nämna fler, men jag stannar där.

Snarare finns det en del andra, inte helt åldersrelaterade, problem att ta itu med i politiken. Ett är bristande mognad - men jag kan bara konstatera att även ganska seniora och rutinerade politiker ibland kan bete sig förblufffande omoget. Ett annat är den bristande förmågan att sluta i tid, eller bristen på insikt om att det klokaste man kan göra när man lämnat ett uppdrag är att lämna efterträdaren i fred.

I något fall kan det kanske till och med vara så att en äldre partiledare inte bara rymmer minnet av den egna, svunna storhetstiden för partiet - utan också någon del av orsaken till att sagda parti inte riktigt vill lyfta i opinionen.

01 september 2011

Konkreta välfärdsreformer

Idag och i morgon är jag på behörigt avstånd från landstingshuset. Själva orsaken är helt enkelt att vi moderater som har uppdrag som ordförande i kommun- och landstingsstyrelser trääffas på konferens för att resonera tillsammans, byta erfarenheter och diskutera aktuella frågor. På plats är också några företrädare för regeringen, med statsministern i spetsen. Det bidrar till att höja intresset i erfarenhetsutbytet, för att uttrycka det milt.

Många av oss som är här delar en viktig erfarenhet. Det är att vi på olika håll i landet har gjort mycket för att reformera välfärden i våra respektive landsting och kommuner, men just därför kan det vara bra att träffas och jämföra. Det ger nämligen också en bild av vad Alliansens majoritetsställning kan innebära för de människor som lever i de landsting och kommuner där Alliansen har ansvaret för välfärdens kärna.

Det mest påtagliga nyckelordet är då "konkreta reformer". Valfriheten har ökat, i vården och omsorgen men också i skolan. Nya idéer spirar hos nya entreprenörer som kommit att bli en del av den gemensamma välfärden. Satsningar görs på järnvägar och vägar. Allt fler befinner sig i arbete i stllet för i utanförskap. Tempot i reformarbetet är högt - ibland till och med mycket högt.

Ändå känner vi alla som är här att detta reformarbete måste fortsätta. Därför är det klokt att träffas på det sätt som nu sker, eftersom det ger tillfälle att jämföra våra erfarenheter av hur reformerna fungerar och hur de tas emot av de människor vars ansvar vi fått att arbeta politiskt med välfärdsfrågorna. Och det intressanta är just att notera hur pass positivt de reformer vi gör oftast tas emot.

Alla gillar inte allt det vi gör. Så är det nämligen sällan i politiken. Men av det kan man faktiskt inte dra slutatsen att en välfärdsreform är "fel" enbart för att den möts av protester - framför allt inte om protesterna framför allt har en rent politisk udd.

Det sker sällan namninsamlingar och protestmöten till förmån för framgångsrika reformer. Det positiva utfallet tar sig andra uttryck, som i nöjdare patienter, bättre allmänt hälsoläge eller kortare väntetider (inom landstingets del av välfärden).

Det kan vara värt att komma ihåg när de interna konferenserna är slut och vardagen återvänder.