Det finns ett intressant gemensamt drag i de sammanhang som nu präglas av den globala finansiella oron. Samma fenomen präglar för övrigt också oron i ett av vårt lands största tillverkningsföretag. Det är att det finns "någon annan" som kan ta hand om och lösa problemen. Ofta är det också någon annan som är orsak och grund till problemet. Det är i mångas ögon inte den som orsakat problemet, och som faktiskt drabbas av det, som också måste ta ansvbar för lösningen.
Missförstå mig nu inte. Jag tycker det är självklart att vi ska hjälpas åt och att det finns något som heter gemensamt ansvar. Det finns också alldeles särskilda skäl för oss som har det bättre att visa ett ansvar för dem - oavsett om det är länder, ekonomiska system eller människor - som har hamnat i en utsatt position.
Men jag blir uppriktigt bekymrad när stater och enskilda människor reagerar på krisen och dess orsaker genom att inte reflektera över vad man själv kan göra utan helt och hållet väntar sig att det finns en räddning - utan att man själv ens behöver ändra på det som förorsakat problemen.
Min häpnad blir till exempel ganska stor när jag noterar att grekiska myndigheter och organisationer, för att inte tala om enskilda människor, verkar ha lärt sig det minsta av det som pågår.
Ansvar är något som vi tar tillsammans. Solidaritet handlar om att ta gemensamt ansvar - inte om att vänta sig att ansvaret ligger hos någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar