31 juli 2007

Margot hälsar på

I går kom Margot på besök hos Ernst i Sommartorpet. Tillsammans lagade de en smaskig dessert på belgisk choklad som Margot hade med sig.

Margot är givetvis vår socialdemokratiska EU-kommissionär, som i likhet med många andra socialdemokrater gärna omhuldas i medierna, och då inte minst i vår fina Public Service. Jag har inte lagt någon möda på att skaffa statistiskt underlag, men nog förefaller det vara misstänkt mycket vanligare med socialdemokrater än med Allianspolitiker i lek-, soff- och mysprogram på TV.

Ett skäl är att socialdemokrater gärna ger sig, och ges, en sorts icke-politisk fernissa av att vara lite folkligare och lite mer företrädande "den allmänna uppfattningen". Socialdemokratiska politiker får på det sättet en lite aning mer legitimerande stämpel - även om de nyss gått igenom en brakförlust i allmänna val. De kan man ju skylla på Persson, som minsann lierat sig med en högerbetonad lobbyfirma...

Ett annat skäl är den noggrant omhuldade bilden av socialdemokratin som nån sorts lite finare och lite mer statsbärande parti än de borgerliga. Detta belystet rent av i en nekrolog över Ingmar Bergman, där det förnumstigt påtalades att han minsann föddes "strax innan den första socialdemokratiska regeringen, ledd av Hjalmar Branting, tillträdde". Ungefär som att Bergman skulle vara samtida med nån sorts lika fin och uppburen politisk epok.

Bilden av socialdemokratiska politiker, och därmed i hög grad av socialdemokraterna som parti, byggs i hög grad upp på detta sätt. Oavsett orsak är det inte bra för balansen mellan olika åsikter i det demokratiska samtalet, och därmed inte bra för demokratin. Särskilt allvarligt är detta naturligtvis för public service.

(ps. ja ja, jag vet att både Mona Sahilm och Filippa Reinfeldt är sommarpratare i P1 och att både Lena Hartwig och Cecilia Wikström får spela musik i Radio Uppland. Men det gör ingen skillnad.ds)

(ps2. du som läser detta känenr säkert till att, tvärtemot vad många tror, socialdemokraterna endast fyra gånger sedan 1910 fått mer än hälften av väljarnas röster. ds)

30 juli 2007

Kommunala pengar i sjön igen

Skrev den 16 juli om kommuner som slänger skattepengar i sjön genom att använda mer eller mindre fantasifulla slogans för att "marknadsföra sig". Nu är det dags igen. Idag berättar Radio Uppland om en avhandling vid Uppsala universitet som belägger det somliga av oss redan visste: kommunernas marknadsföringskampanjer är ofta helt meningslösa. Kommuner som gör reklam i exempelvis TV har inte större inflyttning än de kommuner som således väljer smartare media, nämligen inget alls.

Om allt detta finns två saker att säga.

Det ena är att bakom dessa kampanjer står ofta välmenande politiker med goda syften för sina kommuner. Men eftersom kusnkapen om och erfarenheten av god marknadsföring kanske inte alltid är så stor, så riskerar resultatet att bli därefter.

Det andra är återigen att vinnarna dessvärre ofta är reklammakare, konsulter och andra som kan göra goda pengar på råd som kanske är kloka men som i vart fall inte ger någon effekt.

Frågan inställer sig givetvis då hur en klok kommun ska göra för att nå fram till sin målgrupp. Mitt svar är enkelt: gör som Tierp: låg skatt och god service smäller betydligt högre i både gamla och eventuella nya medborgares ögon. Satsa på kärnverksamheten och får den att fungera så effektivt som möjligt, det är det enkla budskapet både för kommuners och alla andras marknadsföring!

28 juli 2007

Politisk boxningsmatch igen

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar att olika extremister rykt ihop igen, denna gång på Medborgarplatsen i Stockholm.

Den största skillnaden mellan dessa olika extremistgrupper är och förblir deras namn och olika attribut, men oavsett om de rakar av sig håret eller gömmer sig i palestinaschalar så är de av samma skrot och korn.

Ett sådant gemensamt drag är hatet. Ett annat är att hatandet gärna riktar sig mot olika grupper av människor, till exempel judar, överklass, homosexuella eller homofober. Det är alltså bara att välja och går lika bra vilket som; antingen bestämmer man sig först vilka man tänker hata och väljer sedan organisation. Eller också organiserar man sig först och får så att säga hatet på köpet.

För politiska extremister som dessa har jag inget till övers. Att bygga sin samhällssyn på hat och våld kan aldrig lösa problem. Nästan lika beklagligt som deras beteende är dock att det faktiskt finns människor som ger dessa grupper stöd. Politisk extremism och politiskt våld ska alltid bekämpas.

24 juli 2007

Lite punk vore inte fel

Idag grälar de båda författarna Björn Ranelid och Jag Guillou i Aftonbladet. Deras gräl är sannerligen tankeväckande utifrån det senaste årets debatt om en litteraturkanon. Om någon av dessa båda skriftställare ( i egna och de flestas ögon) och epigoner (i varandras och många andras ögon) skulle kvala på en "kanonlista" övergår min förmåga att bedöma.

Jag hör till dem som gärna läser både Guillou och Ranelid. I det ena fallet för mitt höga och rena nöjes skull, det vill säga läsning som någon sorts litteraturkonsumtion. In genom ena ögan och ut genom det andra, kan man säga. I det andra fallet för att språk är spännande, och en intressant handling kan förhöjas genom ett rikt och utvecklande språk.

Sanningen är nämligen att Guillous böcker är mer spännande - och i ärlighetens namn mer lättlästa - än Ranelids. Men Ranelids texter bidrar å andra sidan kanske något mer till mitt eget tänkande.

Nå, med detta vill jag ha sagt att det gudskelov inte finns en enda normerande litterär stil lika lite som det finns en enda musiksmak eller konstart som har företräde framför andra. Både Guillous och Ranelids texter behövs. Vem av dem som om tvåhundra år kan anses platsa i en eventuell litteraturkanon lär ingen nu levande kunna bedöma.

Gräl som dessa har alltid förekommit i kulturdebatten. I Sverige blir ett gräl som detta emellertid lite belysande, eftersom det inte bara handlar om kritikernas och läsarnas domar. Med den kulturpolitik som förts de senaste 35 åren spelar det stor roll vem som "vinner" en debatt som denna - och det är tragiskt. I allt för hög grad styr andra värden än människors faktiska uppfattning om exempelvis litterär kvalitet (som kan uttryckas på andra sätt än genom försäljningssiffror). Kulturpolitiken har allt för länge kunnat bortse från "det allmänna omdömet" och blivit en arena för en ganska smal krets av tyckare. det som för ett par generationer sedan kallades för folkbildning har förskjutits till att bli ett uppdrag för etablerade aktörer i olika sfärer.

Kulturen msåte tillbaka till den breda allmänheten. Lite punk vore kanske inte så tokigt!

17 juli 2007

Vänstern och dess medlöpare

Än en gång dyker det upp exempel på hur vänsterns medlöpare gör allt för att relativisera kommunisxmen och dess värderingar. Nu är det Kalle Holmqvist i Aftonbladet som inte gillar att Svenskt Näringsliv sponsrar föreningen för upplysning om kommunismen och deras utmärkta hemsida om kommunismen. besök den gärna; det är den värd.

Om detta finns två saker att säga. Det ena är att vänstern, hur vidrig den än visar sig vara, alltid har medlöpare. Påfallande ofta finns dessa bland kulturarbetare, intellektuella och samhällsdebattröer som av olika skäl vill sätta ett likhetstecken mellan vänster och medmänsklighet. Att de kommunister (i olika former) som de löper med ofta visare sig vara allt annat än medmänskliga kan alltid urskuldras - i efterhand. Medlöpare är de lika fullt.

Det andra är en reflexion. Tänk om någon hade hånat en sida som på liknande sätt avslöjar andra lika vedervärdiga ideologier, till exempel nazism eller fascism.

Det stora problemet är således den relativisering som hela tiden görs av vänsterns medlöpare. Kommunismen görs liktydig med...tja, liberalism, kristendom eller vadsomhelst. Så ser medlöperiet ut, när det ska göras utrymme för att urskuldra brott mot både mänskligheten och demokratin.

Slutsatsen kan bara bli en (och den har dragits tidigare på denna blogg): nazism, fascism och kommunism - oavsett formerna - är bara olika sorters svulster på den demokratiska samhällskroppen. Somliga gillar och försvarar flera eller vissa av dessa svulster (och kan rent av försvara dem), andra tar avstånd från dem rakt av. Se upp när du stöter på en medlöpare nästa gång!

16 juli 2007

Kommunala pengar i sjön

Kan inte låta bli att bryta semestern för ett blogginlägg. Det gäller ett ämne som ligger mig som landstings- och kommunpolitiker och marknadsförare varmt om hjärtat, nämligen kommunala slogans. En expert på området, Stefan Ekberg heter han, har uttalat sig i ämnet - och därmed framför allt dokumenterat sin förmåga att marknadsföra sig själv. Det senare gör han skickligt.

Men det allvarliga ämnet om hur kommuner marknadsför sig hanterar Ekberg mer luddigt, möjligen på grund av ringa erfarenhet. Sanningen är att många kommuner tror att en tjusig slogan och en skylt vid riksvägen är lösningen på marknadsföringsbehovet. Räcker inte det, så kompletterar man med lite broschyrmaterial och kanske en vecka på Stockholms Central. Kommuner är också påfallande ofta representerade i olika typer av reklambärare vars kommersiella värde är tveksamt.

Sanningen är den som alltid gäller för marknadsföring, och som alla experter på området är eniga om. Det finns inga genvägar och snabba fixar för att långsiktigt och lönsamt bygga upp ett varumärke. Marknadsföring är en verksamhet som mest av allt kräver systematik, tålamod, konsekvens och noggrann analys. En slogan eller så kallad payoff kan möjligen komma på slutet, när den noggranna analysen redan är utförd.

Pluspoäng dock till de orter som insett att gamal hederliga smeknamn är en utmärkt slogan. Kringelstaden Södertälje, Världens ände Trosa och Glada Hudik är tre sådana exempel som inte hittats på av någon klatschig marknadsförare.

Och, till sist, jag är helt övertygad om att varje kommun i detta land, även avfolkningskommunerna i Norrlands inland, skulle kunna ha en positiv utveckling om de gjorde läxan rätt på detta område. Men då handlar det om många års tålmodigt arbete och ett noggrant utvärderande av styrkor och svagheter - inte om att kläcka en snitsig slogan!

03 juli 2007

Det händer massor i landstinget nu!

Får ibland höra att inget händer i landstinget sedan Alliansen tog över. Förutom den rapport över det senaste halvåret som jag nyligen puffade för, så är det bara att gå i på landstingets hemsida och läsa:
- Ny tandvårdsdirektör, Eva Ljung, har anställts. Hon är för övrigt den sjunde högre chefen som anställts på ett halvår.
- Avtal med privata neurologer för att korta köerna för neurologiska sjukdomar.
- Uppsala närakut har upphandlats, bland annat med syftet att öka tillgängligheten.
- Omfattande försäljningar av fastigheter, som en renodling av verskamheten.
- Avsiktsförklaring med tre kommuner om former för specialistanknuten hemsjukvård.

Över sommaren laddar vi batterierna för att samla kraft till nya utmaningar!

Politikens lyxfälla

I gårdagens SvD skrev Per Gudmundsson en tänkvärd ledare om förhållandet mellan politiken och olika kulturyttringar. Kulturvänsterns gullande med proggrörelsen får här en snygg förklaring av en som borde veta. Men den gode Gudmundsson får också svar på tal på jj.n's blogg. Och där får vi lyckligtvis veta det många av oss länge anat.

jj.n skriver: "Sen kan man ju tycka, som jag alltid gjort, att just arbetarungar under 70-talet, som var proggens tid, inte alltid visste sitt eget bästa på sikt, för då hade de intresserat sig mer för politiken än för andra saker. "

Jojo, mer precist kan det inte uttryckas, det som för många av oss är det utlösande skälet till att faktiskt aktivera oss i poliitken. jj.n är nämligen inte ensam om inställningen att väldigt många människor "inte vet sitt eget bästa" och därför behöver (socialdemokratisk?) politik för att föras in på den rätta vägen.

Det kanske mest tänkvärda i detta är att det var exakt det argument som motståndarna mot rösträtten använde vid förra sekelskiftet. Eftersom arbetarna var så oupplysta så vore det inte så bra om de fick vara med och rösta i allmänna val. Rösträtten skulle förbehållas de upplysta, det vill säga de så kallade högre samhällsklasserna.

För egen del tror jag att de flesta människor mycket väl vet sitt eget bästa. Och om de inte vet det, så står orsaken snarare att finna i en politik under hela efterkrigstiden som just invaggat dem i en inlärd hjälplöshet. En sorts politikens lyxfälla, om man så vill.

Hurra! Stopplagarna borta!

Så har den första vardagen utan stopplagar passerat. Någon som märkte något? Någon som sett horder av vårdsökande försäkringspatienter flockas utanför de skattefinansierade sjukhuset, ivriga att tränga bort skattebetalande losers i vårdköerna? Någon som sett skjul av korrugerad plåt resa sig utanför de yttre förstäderna?

Nej, jag tänkte väl det. Den 1 juli var dagen då två lagar som hindrat politiska initiativ inom sjukvård och bostadspolitik avskaffades, men särskilt mycket mer dramtiskt än så var det egentligen inte - annat än i oppositionens retorik. Däremot ger de avskaffade lagarna (förbudet mot privat ägda "akutsjukhus" och ombildning av allmännuttiga lägenheter till bostadsrätter) möjlighet att föra en politik som bidrar till nytänkande och initiaitv.

Bägge dessa lagar byggde på ett politiskt feltänk, nämligen att just politiska beslut och politisk styrning alltid är det bästa sättet att ställa människors tillvaro tillrätta. I grund och botten var detta vad valrörelsen handlade om: ett val mellan politisk detaljstyrning och tilltror till människors förmåga och kunnande.

Därför är den 1 juli en märkesdag. Nu är det bara att sträva på mot ett samhälle med mer mångfald och fler initiativ. Hurra!

01 juli 2007

Tack, Laleh!


I kväll har jag haft lyckan att få lyssna till en av Sveriges absolut bästa artister: Laleh!

Om Monica Zetterlund av Tage Danielsson kallades för "ett lingonris i ett cocktailglas", så vet jag inte riktgit vad man ska säga för fint om Laleh. Men nog är hon 80-talisternas motsvarighet till Monica Z. det är lite Cornelis, lite jazz, lite 80-talspop och ganska för att inte säga väldigt mycket Laleh. Hon ger vårt svenska kultur- och musikliv så mycket! Hennes behandling av språket i ton och text, infallsrika texter och suveränt enkla men ändå sammansatta musik tillsammans med en sällsynt scennärvaro gör att en konsert med laleh är en känsloupplevelse utöver det mesta. Inte minst när det framförs i ett vackert kyrkorum.

Det hela gick av stapeln på Östhammars Musikvecka, enfestival som är värd varje besökare och varje uppmärksamhet. All heder åt alla människor i Östhammars kommun om genom sina insatser ger oss andra möjlighet att lyssna till fantastisk musik.
Ladda nu genast ner Lalehs båda skivor och njut av dem i datorn, CD-spelaren, Ipoden eller var du vill...!
(Bilderna har jag tagit själv)

Intet nytt under solen

Var tionde skulle rösta annorlunda om det vore val idag, skriver UNT. Jag är inte ett dugg förvånad, men till skillnad från exempelvis Lena Hartwig (s) tror jag inte alls att det beror på att människor "känner av högerpolitiken". Det visar i så fall bara att Hartwig inte "känner av" alla de glada tillrop och maningar som vi får om att fortsätta på den inslagna linjen .

Att det däremot sker förändringar, och att de påverkar människor så att de i opinionsmätningar uttrycker det som nu redovisas, det är likaså helt naturligt. Givetvis påverkar Alliansens politik väldigt många människor, och alldeles självklart tar många chansen att uttrycka detta. Frågan kvarstår dock: vad är det egentligen för politik de har bytt till om de nu inte sympatiserar med Alliansen. Från socialdemokratiskt håll får vi inte många besked annat än att man i allmänna ordalag ogillar den politik som Alliansen för. Hur människor skulle reagera i opinionsmätningar om vänsterkartellen kom tillbaka till makten har vi faktiskt däremot ingen aning om. Vi har nämligen inte fått ett dugg av besked om hur en sådan politik skulle se ut.

Hur Alliansen förvaltar det mandat vi fick av väljarna i höstas har vi i landstinget redovisat i en rapport som du kan läsa här. Vänsterkartellens alternativ vet vi fortfarande inget om. Frågan är om vi blir så mycket klokare ens inför valet 2010 eller om vänstern redan nu bestämt sig för att strategin är att mörka.