31 mars 2009

Hjärtvård i toppklass

Samtidigt som TV-serien Sjukhuset rullar på TVn gläds jag åt att Uppsala län ligger i topp när det gäller hjärtsjukvård. Artiklen i UNT och Socialstyrelsens rapport säger det mesta.

Bakom denna glädjande nyhet finns flera faktorer. Det allmänt goda hälsoläget kan givetvis inte negligeras, men inte heller den högkvalitativa vård som ges på Akademiska sjukhuset. Till detta kan läggas den utmärkta hjärtsjukvården på lasarettet i Enköping, som utgör ett fint komplement till Akademiska i detta fall.

Detta är denna högkvalitativa vård vi i Alliansen arbetar på att utveckla.

30 mars 2009

Smått och gott under en dag i landstinget

Dagen har ägnats åt sammanträde med landstingsstyrelsen. Morgonen inleddes med att verksamhetschefen för ambulansen, Per Andersson, och ambulansöverläkaren Hans Blomberg berättade om utvecklingen inom intensivvården i allmänhet och ambulanssjukvården i synnerhet. Det blev en fantastisk exposé över en del av sjukvården som genomgått en formlig revolution under de senaste tio åren. En modern ambulans är i praktiken en rullande akutvårdsverksamhet med kompletta resurser för att klara de flesta situationer.

Den inledningen på dagen blev extra intressant med tanke på att vi senare på kvällen kunde se den här säsongens första avsnitt av Sjukhuset, som ju skildrar verksamheten på Akademiska. Däremellan blev det i och för sig ganska dystra prognoser om ekonomin, mest som följd av det allvarliga ekonomiska läget inte bara i vårt landsting utan i hela landet. Nu krävs krafttag för att klara de utmaningar som väntar.

29 mars 2009

Ljuset vinner över mörkret

Igår slocknade världen en liten stund. På initiativ av Världsnaturfonden (WWF) firades "Earth Hour", som tydligen gick ut på att släcka ljuset en timme för att...tja, det kan man verkligen undra, inte minst efter att ha studerat fenomenet. Ta till exempel villaägaren som, likt många andra svenskar, dekorerat sitt hus med tusentals små lampor som lyst sedan i december. Jag förstår liksom inte symboliken i att nu, tre månader efter jul, under en timme och natten före sommartidens inträde, släcka ner dessa lampor i en timme.

Liknande exempel går det att hitta tusentals av, men det viktigaste är att fundera över hur det kommer sig att världen lyser och det faktum att vi kan jaga bort mörkret med hjälp av mänskligt producerat ljus. Den energiförbrukning som kampanjen är på jakt efter är nämligen ett utfall av välstånd, ett välstånd som de flesta av oss säkerligen inte vill vara utan.

Liksom för villaägaren i exemplet ovan går det nämligen att göra mycket mer i vardagen, och att göra det beständigt, i stället för kortsiktiga och populistiska kampanjer som denna. Sänk inomhustemperaturen (19-20 grader räcker och du mår mycket bättre också), gå i stället för att åka bil kortare sträckor, släck onödiga lampor och så vidare; det går att hitta massor av exempel i vardagen.

Sluta framför allt att förneka utveckling, och bejaka i stället det faktum att jorden är rikare än någonsin även om mycket återstår att göra vad gäller både orättvisor och brister. Det är nämligen den utvecklingen som också leder till energisnålare belysning, bränslesnålare bilar och energieffektivare hus. Det betyder mer än en timme i mörker!

22 mars 2009

(L)O-moral

Svenska Dagbladet, och även Aktuellt, berättar att LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin i åratal känt till AMF-direktörens pension. Någon som är förvånad? Lundby-Wedin själv säger sig vara "grundlurad", men det värsta är vare sig om hon är fullkomligt blåst eller faktiskt inte begripit bättre. Det värsta är hennes, och hennes partikamraters, höga svansföring i en fråga där man i själva verket aktivt bidragit till bonusfesten.

Gårdagens avslöjanden, i TVs Agenda, att ledande socialdemokrater faktiskt har stått bakom och till och med aktivit bidragit till bonuskulturen i näringslivet är således inte heller någon överraskning. Bristen på etisk kompass är påtaglig i socialdemokratin, ett parti som ju har som grundläggande idé att vara för "det som är allmänt bra". Nu är det ju bara det, att den formen av pragmatism ofta leder till exakt det som nu sker.


Hör bara partisekreteraren Ibrahim Baylan: "vi är principiella motståndare till bonusar". Men Baylans kamrater har i så fall varit mer än lovligt principlösa - eller också är motståndet inte särskilt principiellt. Var och en får själv bedöma, men i bedömningen får gärna ingå att modellen för (S) agerande går igen gång på gång. Socialdemokraterna är nämligen väldigt gärna principiella motståndare till allt möjligt - när de själva kan smita undan.

Som det stod i Hylands Hörnas förträffliga ABC-bok på 60-talet:
Omoralen som vi klandra
Praktiseras blott av andra

I riktigt grumliga vatten

Jag har länge haft mina funderingar kring Gudrun Scymans syn på representativ demokrati, och dagens debattinlägg i Aftonbladet gör inte saken klarare. Schyman är upprörd över att hennes parti, Feministiskt Initiativ, inte får samma utrymme i media som de partier som redan sitter i Europaparlamentet. Det gör, menar Schyman, att en röst saknas i debatten, nämligen "de som finns i det politiska landskapet utanför". Så mycket märkligare blir Schymans argumentation, då det förefaller som det viktigaste för Schyman är att dabattera med ännu ett av dessa utanför-partier, nämligen Sverigedemokraterna.

Då kan det vara på plats att komma ihåg, att Schymans parti Feministiskt Initiativ (FI) fick färre röster i riket i senaste riksdagsvalet än vad mitt eget part moderaterna fick i landstingsvalet - i ett enda landsting, nämligen i Uppsala län! Det säger något om hur få människor Schyman faktiskt representerar, och däemed också varför det är högst rimligt att tillträdet till den offentliga arenan begränsas. Att öppna för ett så litet, och därmed ur verklig opinionssynpunkt obetydligt, parti som (FI) skulle nämligen öppna dammluckorna för en lång rad mycket små partier, obönhörligen på bekostnad av de betydligt större partier som ofrånkomligen för en politik som både intresserar och attraherar betydligt fler.

Schymans agerande bygger nämligen på den klassiska extremvänstertaktiken: vi företräder folk som inte inser sitt eget bästa. Faktum kvarstår dock: sju promille av väljarna röstade på (FI) i riksdagsvalet 2006. Det betyder att Gudrun Schyman i sin argumentation representerar ungefär sju promille av medborgarna, och att många av de uppfattningar som Schyman angriper har tiotals eller till och med hundratals gånger fler anhängare än de åsikter Schyman ger uttryck för.

Schymans inlägg i Aftonbladet säger väldigt lite om hur medieutrymmet bör fördelas mellan olika partier, men desto mer om en grumlig syn på andra människors åsikter och grundläggande värxderingar.

20 mars 2009

Kraschlandning för oppositionen?

Dagens förstanyhet i Uppsalapolitiken är...att oppositionen lyckats komma överens i en fråga. Det säger något om möjlgiheterna för denna splittrade skara att med tiden tillsammans kunna forma ett helt program.

Den fråga som man nu valt att svetsa sig samman kring är dessutom mycket betänklig.

I Uppsala har vi en luftburen intensivvård av världsklass. Den lägger i sin tur grunden både för den framgångsrika vård som ges på Akademiska sjukhuset och för möjligheterna att lansera denna vård även utanför vårt närområde. Akademiska sjukhuset, ett av landets absolut ledande, är helt enkelt beroende av att snabbt och smidigt kunna transportra patienter luftledes.

För denna framgångsrika och för Uppsala så viktiga verksamhet vill nu oppositionen lägga krokben. En så omdömeslös och korttänkt opposition gör sig bäst i... ja, just det...i opposition. För sjukhusets och hela Uppsalas skull får vi se till att de stannar där även efter nästa års val.

I Håbo vet man var man hör hemma!

Noterar efter inslag i Radio Uppland att invånarna i Håbo inte förefaller vara så intresserade av att byta län som ibland har sagt. det gäller framför allt om vården, den kanske viktigaste enskilda faktorn, får avgöra länstillhörigheten. Många röster, som också nått mig, talar om den oro människor i Håbo kommun känner om det är Stockholm som ska gälla som alternativ till den vård vi ger i Uppsala län.

Att Akademiska sjukhuset är förstahandsval för många, i synnerhet de som har egen erfarenhet, är lätt att förstå. Det visar att Akademiska inte bara är ett ledande sjukhus beträffande utbildning, forskning och utveckling utan givetvis också en fantastisk trygghetsfaktor för 327.000 bosatt i Uppsala län när de behöver sjukvård. det är ju liksom en ganska viktig funktion för ett sjukhus. Därtill ska läggas den fina vård som ges - och framför allt i framtiden kommer att ges - vid lasarettet i Enköping och sist men inte minst den utmärkta ambulanssjukvård som i det första intensivskedes kompletterar sjukhusvården på ett utmärkt sätt.

Allt detta gör uppenbarligen valet lätt för många som bor i Håbo kommun. Vi andra förstår precis!

16 mars 2009

Ingen konst alls!

Anna Odell heter hon, eleven på Konstfack som genom att simulera akut psykisk sjukdom drog igång en sällan skådad debatt om konst. Nu intervjuas Odell i DN om reaktionerna på hennes tilltag.

Odell säger sig stå för det hon gjort, men frågan är ändå om hon insett vad hon ställt till med. "Jag kan se hur konsthatet växer" påstår Odell. Jag skulle snarare säga att ilskan över hur konstnärer tar sig olagliga friheter i namn av konstnärligt skapande har lett till en hel del frustration, även bland oss som har ett intresse för och engagemang i samtidskonst.

Allt är nämligen inte guld som glimmar, och allt är inte konst bara för att någon som kallar sig för - och till och med utbildas till konstnär utför det. Problemet är inte "konsthat", utan att Odell och hennes gelikar inte förstår de gränser som gäller alla oss samhällsmedborgare. Även om vi kallar oss konstnärer.

Jag har inte stött på ett enda exempel på det "konsthat" som Odell talar om. Däremot har jag haft kontakt med många som anser att kejsaren/konstnären är naken och att det inte skulle skada om konstnärer (inte minst de som undergår skattefinansierad utbildning på akademisk nivå) inte bara borde fundera på hur de "tänjer gränser" utan också på hur de agerar innanför ramarna.

Snus är snus, om än i gyllene dosor. Vulgaritet och smaklöshet, skadegörelse och lagbrott får ingen rosa skimmer över sig bara för att utövaren kallar sig konstnär. En smula omdöme och insikt är rimligt att kräva även av den - ja, inte minst av den - som vill ställa utmanande och vidgande frågor. Det har Anna Odell och NUG inte förstått.

15 mars 2009

En hycklande arbetarrörelse

Lyssnar till en mycket forcerad Vanja Lundby-Wedin som i TV4 försöker urskuldra varför LO i sitt praktiska agerande bidragit till bonusfesten i näringslivet. Det lyckas inte så bra, vilket helt enkelt beror på att LO faktiskt var med på beslutet. Vilket helt enkelt beror på att LO, en av näringslivets största aktörer, var med på beslutet.

Det är nämligen precis så här socialdemokratin, där LO är en viktig del, fungerar. Det viktiga är makten, inte främst vad man gör med den. Därför försöker Lundby-Wedin nu hävda att detta inte förekommit om LO varit ensamma ägare till AMF pension (pyttsan!), och av samma anledning ägnar sig socialdemokrater åt att "längta efter valet" i stället för att tala om vad de vill.

Låt oss konstatera vad som är kärnfrågan. LO, det vill säga fackföreningsrörelsen, är inga bra ägare av företag. Man klarar inte att hålla isär de skilda roller som ägande/arbetsgivarskap och facklig intressebevakning innebär. Ändå vill man vara alla goda gåvors givare - och då går det så här.

Det hela är mycket enkelt och blir för varje dag allt enklare. Facket är bäst på att företräda sina medlemmar, och socialdemokraterna är bäst i opposition.

Hyllning av en kommunistisk mördare?

En film jag inte tänker se är Steven Soderbergs "Che-Argentinaren", och det beror inte på de recensioner som ges i DN eller SvD. Det finns helt andra skäl.

Jag försöker föreställa mig några andra filmtitlar på samma tema, till exempel "Adolf - Österrikaren" eller "Josef - Georgiern", men det går helt enkelt inte. De orsaker som ligger bakom att det passar sig att skildra en politisk mördare om han är argentinare men inte om han är österrikare eller georgier ger kanske också en del av förklaringarna till att samtidens ondska är så svår att hantera.

Av någon anledning finns det nämligen en mer överslätande attityd till politiskt våld om det kommer från kommunister eller andra "vänsterorientrade" element än om de kommer från så kallade fascistiska dito. För mig är det ingen skillnad; använder man mord, terror, våld och andra kriminella metoder har man straffat ut sig från det demokratiska samtalet och därmed också från att få sina motiv såväl som sina handlingar rättfärdigade.

Tyvärr har jag kommit att inse att alla inte ser det så. Människor, även i min ganska nära omgivning, tenderar att släta över om stenen som träffar huvudet på en medmänniska kastas av en vänsteranhängare av något slag. Det leder till en relativisering av politiskt våld som är farlig, inte minst för demokratin.

Steven Soderberg, som gjort en rad utmärkta filmer, kan rehabilitera sig genom att till exempel göra film av det förtryck som sedermera kommit att prägla Kuba. Eller om hur de så kallade befrielserörelserna i Afrika genom stöd från kommunistdiktaturer kommit att förstöra en hel kontinent. Eller om de två nämnda likasinnade till Che, Adolf Hitler och Josef Stalin. De hade ju till och med en del ihop, likasinnade som de var.

14 mars 2009

Jippiii

Nananana. Nananana. Heeeej. Heja Byn!
Hejahejahejaheja. Hejahejahejaheja. Hejahejahejahejaheja, heja Byyyyyn!

Det är svårt att se någon litterär höjd i sportens hejaramsor, men å andra sidan finns det få saker som är så primitivt härligt underbart som att se sitt favoritlag vinna. Idag vann Edsbyn dessutom vad som måste anses vara den moraliska finalen på årets bandysäsong. Sirius har gjort en helt fenomenal säsong, och om det är något lag jag unnar (nån gång måste det ju rimligen hända) att bli det lag som efterträder Edsbyn på bandytronen så är det Sirius. Så, kanske kan vi se fram emot att nästa år få uppleva en final mellan de två lag som kunde locka 9000 åskådare på en semifinal i bandy.

Nu är det bara att ladda för nästa lördag. Västerås eller Sandviken spelar ingen roll. Rödblå Edsbyn tar sjätte raka. Tror jag.

13 mars 2009

Utmärkt!

Högskoleminister Leijonborg har satt ned foten (DN debatt)och konstaterat...ja, inte bara att det inte ska bli några fler universitet utan framför allt att kvaliten måste sättas i fokus. Det är en utmärkt markering. Sverige måste ligga kvar i forskningens framkant, prioritera kvaliteten och göra tydliga riktade satsningar på de framstående lärosäten som idag får del av det statliga forskningsanslaget.

Det är likaså utmärkt att regeringen markerar kraven på kvalitet genom att klarlägga att examensrätten kan dras in även från ett lärosäte som fått sådan rätt. Även detta markerar att kvalitet måste vara ledstjärna i satsningen på högre utbildning och forskning. Det gäller givetvis inte minst Uppsala universitet, som i rader av undersökningar rankas i absolut världsklass. Ett viktigt skäl för detta är att Uppsala universitet är ett komplett lärosäte med framstående högre utbildning och forskning inom samtliga större vetenskapsområden.

Det vi nu närmast väntar på är en kraftfull satsning på en klinisk forskning i absolut världsklass. Det kräver en satsning på de stora universitetssjukhuset där resurser finns för att driva denna viktiga, patientnära forskningsverksamhet. det får också direkt effekt på sjukvården, bidrar till kunskapsspridning även utanför universitetssjukhuset och är därmed ett nationellt intresse. Därför bör också staten, och inte endast de berörda landstingen, svara för finansiering av klinisk forskning.

Båtar, bryggor och rörligt friluftsliv

Väljer idag att skriva några rader om en nyhet i Radio Uppland, nämligen att Mälarens strandlinje exploaterats kraftigt under senare år. Mest skulle expolateringen, i form av bryggor, båtplatser och byggnader, ha varit längs den del av strandlinjen som ligger i Knivsta kommun.

Jag ägnar en hel del tid åt att vistas i skog och mark, inte minst längs Knivsta kommuns strandlinje i Mälaren, och kan bara konstatera tre saker. Det första är att det fortfarande finns miltals med helt orörda strandlinjer, både i Knivsta kommun och på andra håll. Snarare är det så att en fantastisk insjömiljö inte bara är orörd utan ofta rent av kan kännas öde. Det andra är att ganska många av dessa exploateringar således leder till en mer levande landsbygd och möjlighet till friluftsliv på eller nära sjön för allt fler. Så ska det också vara.

Det tredje är det lite tristare, och har att göra med en annan friluftslivsorienterad hjärtefråga. Det är vad som egentligen påverkar möjligheten till ett rörligt friluftsliv och hur allemansrätten fungerar. Där kan jag bara konstatera att det knappast är ägare av båtar, bryggor och sommarstugor som genom sitt agerande äventyrar möjligheterna till rörligt friluftsliv. Det är snarare det flitiga missbruk (läs överträdelse) av allemansrätten som man ofta ser då man rör sig i naturen.

Jag hoppas att du som gillar friluftsliv respekterar andras egendom, även om ägaren så att säga är osynlig. Allemansrätten innebär inte att man får göra vad som helst, framför allt har man inte rätt att störa andra med åberopande av allemansrätten.

Låt mig nu knyta ihop detta. Allt fler får genom en viss exploatering av stränderna möjlighet till sjönära friluftsliv. Utrymmet att röra sig i strandlinjen är fortfarande god, inte minst genom välvilliga markägare men också genom reservatsbildning. Det stora problemet är den ibland ganska aggressiva exploatering som sker när människor som rör sig i skog och mark inte respekterar de regler som faktiskt finns. Tänk på det när du går ut i naturen nästa gång.

11 mars 2009

Klarar vi vårdgarantin?

Före två år sedan låg primärvården i Uppsala län allra sist i jämförelsen mellan landstingen när det gällde tillgänglighet och uppfyllelse av vårdgarantin. Idag ligger vårt landsting bättre än genomsnittet i landet. När det gäller sjukhus- och specialistvård finns mycket kvar att göra, och mätdata för 2008 saknas fortfarande, men tidigare mätningar ger goda resultat jämfört med andra landsting. En bedömning av om vårt landsting klarar vårdgarantin bör alltså ställas i jämförelse med andra landsting, och då kan vi konstatera att väntan på vård är ett av de största problemen när det gäller kvalitén på vården i vårt land.

Det är därför vi arbetar vidare med att skapa kortare väntetider och bättre tillgänglighet. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett om det handlar om att komma i kontakt med en husläkare, på akutmottagningen eller på att få specialistvård. Det är också den viktigaste orsaken till många andra viktiga reformer i vårt län. Vi i Alliansen ger oss inte förrän väntetiderna kortats i hela vårdkedjan - inte bara i primärvården. Det är också den i särklass viktigaste kvalitetsfrågan i svensk sjukvård.

10 mars 2009

Framtiden för lasarettet i Enköping: utveckling

Att utveckling och förnyelse är viktigt för oss i Alliansen i landstinget tvivlar nog ingen på längre. De tankarna gäller också, i mycket hög grad, lasarettet i Enköping. De idéer vi låtit ta fram, som jag hade förmånen att kunna berätta om i en intervju i Enköpings-Posten, handlar i hög grad om både tryggare och säkrare sjukvård i Enköpings kommun och i hela södra delen av länet. Det ska bara de lokala behoven i området som avgör vilken verksamhet som ska lokaliseras till lasarettet. Där ska helt enkelt bedrivas den vård som är bäst för de som bor i Enköping, samtidigt som lasarettet används så klokt som möjligt för hela länet.

Hälso- och sjukvården, liksom kollektivtrafiken, vissa delar av kulturen och en hel del av de så kallade regionala utvecklingsfrågorna, är nämligen lagda på det över hela länet verksamma landstinget. Vi har att ta hänsyn inte bara till en enskild kommun, utan också till hur våra beslut påverkar skattebetalare, patienter och medborgare i hela vårt län.

Det är en knepig uppgift, som inte blir mindre knepig av ett ganska självklart faktum: intresset och engagemanget är givetvis jättestort för det som utspelas i den egna kommunen - och motsvarande mindre för det som händer i andra delar av länet. Men likväl som detta är ganska självklart, visar det också anledningen till varför landstinget i sitt handlade måste se till hela länet.

Vi har nu ett jobb att göra, som redan har inletts. Det är att motivera och förklara hur kommande beslut kommer att leda till att vårde blir både kvalitativt bättre och tryggare i länet, inte minst i just Enköping, av ett nytt tydligare uppdrag för lasarettet. Inte minst handlar det om att beskriva hela sjukvården med alla dess delar och hur de hänger ihop. Vi har en ambulanssjukvård av hög klass, två sjukhus med var sina viktiga uppgifter, en primärvård under stark utveckling och sist men inte minst ett hälsofrämjande och förebyggande arbete som bidrar till att knyta ihop de olika delarna. I det sammanhanget har lasarettet i Enköping inte bara en viktig roll, det har också en ljus framtid.

08 mars 2009

Röda rosor har alltid vassa taggar III

Spårade ur? För ett antal deltagare i demonstrationen "stoppa matchen" gick demontrationen helt planenligt, och övriga deltagare får faktiskt lov att ta sin del i ansvaret.

Polisen säger nu att man tänker försöka spåra och identifiera alla deltagare som nyttjade sin grundlagsfärsta rättighet att demonstrera genom att kasta sten och slå söner allmän egendom. Dessvärre hade demonstranterna inte nummer på sina masker, vilket kan försvåra identifieringen. Men hjälp kan säkert får av Per Gahrton, Lars Ohly och Ilmar Reepalu. De har säkert koll på sina kompisar, även om man gör vad man kan för att hålla ut armbågen mot de huliganer som faktiskt släpptes in i tåget. För demonstranterna deltog, och medvetenheten torde ha funnits om vad de står för.

Till sist, med referens till en annan nyligen aktuell fråga, får man hoppas att denna skadeverkande opinionsyttring ändå inte är att betrakta som en konstnärlig handling. Ett hatbrott är dock vad det är, helt klart. Även de arrangörer som inte kraftfullt tar avstånd från skadegörelsen, och som genom arrangemanget legitimerade den, bör prövas i ljuset av detta.

07 mars 2009

Röda rosor har alltid vassa taggar II

Kika gärna på det här klippet. Det visar hur några fredsälskande palestinavänner utövar sin demokratiska rätt att fritt ge uttryck för sina åsikter.

För egen del har jag inte några som helst problem att ta ställning.

Röda rosor har alltid vassa taggar

Jag är inte ett dugg förvånad över kravallerna i Malmö, inte heller över reaktionerna på dem. Tvärtom är det hela fullkomligt logiskt, på flera sätt.

Först och främst ser vi den samlade radikalvänstern agera. Visserligen kan denna delas in i olika grupperingar och därmed ges olika överslätande etiketter som exempel "autonoma". Att olika grupperingar inom radikalvänstern konkurrerar som såväl sympatisörer som uttrycksmedel ska inte heller tillåtas förvirra begreppen. I grund och botten är de ganska lika.

Det som förenar är hat. Hat mot olika grupper, klasser eller oliktänkande. Till detta en lagom dos självrättfärdighet som dels legitimerar visst våld, nämligen det egna, dels leder till acceptans för andras, nämligen likasinnades, mer eller mindre bisarra ståndpunkter. Det är också därför det finns en acceptans för det som nu pågår, nämligen utövande av våld som metod för politisk påtryckning.

Låt oss fundera ett ögonblick på vad det är som pågår i Malmö. En demokrati (Sverige) Möter en annan (Israel) i en idrottstävling. Vad jag kan förstå hade vår motståndare kunnat heta Zimbabwe, Vitryssland eller Nordkorea. Nu heter motståndaren inte så, och är inte ens en vänsterorienterad diktatur utan, som sagt, en demokrati. Konsekvensen blir att det blir legitimt inte bara att ha en ganska relativiserande insttällning till det politiska våld som utövas utanför Baltiska Hallen, utan också för det faktum att matchen spelas utan publik. Det passar sig nämligen med sådana markeringar mot länder som Israel. Av detta kan vi också notera att relativiseringen sträcker sig långt in i mer reformistiska och försonliga vänsterled, till exempel inom socialdemokratin. Till vänster vet man nämligen vad som är rätt, och anser sig också därför ha rätten att legitimera vilka metoder man vill för att kullkasta motstånd.

Just detta beskrev författaren Andres Küng redan på 80-talet i sin bok "sådan är socialismen". Självrättfärdigheten och övertygelsen om den egna ideologins förträfflighet legitimerade en relativisering av begrepp förknippade med rättssäkerhet och demokrati, att dessa begrepp snart eroderade i läner som Vietnam, Tanzania och Kuba. Än idag finns det dock människor, långt in i demokratiska led, som ivrigt förfäktar att just socialister har mer rätt än andra att trampa över. Idag heter namnen i riskzonen Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, för att nämna ett par exempel. Och i Palestina finns de, som synes, en skurk och ett offer. Tänk så enkelt det verkar vara att stå till vänster.

06 mars 2009

Kvinnor som spelar roll II

Hur i herrans namn kunde jag glömma min oerhört värderade medarbetare, VD för Drivhuset Sara Arons? Eller studentkårens vice ordförande Hanna Victoria Mörck, en kvinna som jag har mycket stor respekt för. För att inte tala om min ohyggligt värdefulla assistent Margareta Alm och landstingsstyrelsens sekreterare Gunilla Rönn Ekelund eller Svenskt Näringslivs kommunikationschef Tove Lifvendahl.

Kvinnor som spelar roll I

På söndag är det internationella kvinnodagen, ett socialistiskt påfund med rötter i den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen, en vid den tiden synnerligen revolutionär rörelse. Med tiden har detta påfund lyckligtvis förborgerligats en aning, så numera kan man göra det jag nu tänker göra, nämligen en lista över kvinnor som jag tycker förtjänar en särskild hyllning på denna speciella dag.

Jag noterar att TV4 lokalt i Uppsala gjort en liknande lista, men jag bortser från den och utgår inte på "makt", utan snarare från något jag funner mycket viktigare. De kvinnor jag nämner gör alla skillnad, i de högst skilda sammanhang i samhällslivet där jag fått förmånen att verka. Fast, javisst, de flesta av dem har onekligen makt. Och de utövar den väl.

Först två kvinnor som jag personligen varit höggradigt inblandad i att utrusta med makt, och som utövar den väl. Det är landstingsdirektören Kerstin Westholm och sjukhusdirektören vid Akademiska sjukhuset Marie Beckman Suurküla. Både var för sig och tillsammans utövar de, under politisk ledning, betydande makt över en viktig samhällssektor.

Uppdraget som landstingsråd gör att jag samverkar med olika företrädare för samhälls- och näringslivet, till exempel Anki Norrström, VD för Länsförsäkringar Uppsala och lokal ordförande för Handelskammaren. Likaså med rektor för SLU, Lisa Sennerby Forsse, och med Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson. Samt, sist men absolut inte minst, med Uppsala kommuns driftiga och kompetenta näringslivsdirektör Eva Sterte.

Politiken då? Jo, först och främst vill jag nämna Anna-Karin Klomp, landstingsråd för (KD) och en oerhört värdefull partner i det politiska arbetet. I mitt eget parti finns riksdagsledamoten Ulrika Karlsson, vår gruppledare i landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse Maria Petersson, kommunalråden Cecilia Forss, Anna Wiklund och Nina Lagh samt, från andra partier, socialdemokraternas riksdagsledamot Agneta Gille och oppostionsrådet i landstinget Marlene Burwick. Marlene kommer för övrigt under nästa mandatperiod att vara oppositionsråd i Uppsala kommun. Sist men inte minst i politiken: folkpartiets riksdagsledamot Cecilia Wikström, som jag betraktar mer som en vän än som politisk kollega!

Från andra samhällssektorer (inklusive hälso- och sjukvården) vill jag nämna Gun Heimer, chef för Nationellt centrum för kvinnofrid, Knivsta kommuns kommunchef Anna Maria Dansbo, prorektor Kerstin Sahlin, universitetsdirektör Ann Fusth och kommunikationsdirektör Pernilla Björk. För att inte tala om Anna Ekström, SACO-ordförande och ledamot i universitetets konsistorium, Loth Hammar driftig journalist och ordförande i Drivhuset, Lisa Helgesson, nyhetschef på Radio Uppland.Plus Åsa Hedenberg som är VD på Uppsalahem och Liisa Eriksson Hundertmark som är VD på Fyrishov. För att inte tala om Inga-Kari Fryklund och Anna-Lena Holmström på Svenskt Näringsliv och företagarna Annelie Kejroth, Sofie Skaränger, Sofia Cerne och Kie Wirenholt.

Så, sist men abslut inte minst: min älskade hustru Maria, min bonusdotter Carin och min dotter Ulrika, min mamma (fast hon bor inte i Uppsala) och min syster Lovisa (inte hon heller).

Det blev ganska många. Och alla är de drivande, kunniga, starka och viktiga. Det borde vara slut nu med tramset om att det inte finns kvinnliga makthavare som gör skillnad. Det gäller bara att se dem!

03 mars 2009

Sitter hjärtat till vänster?

Har haft ett par riktigt hektiska dagar och däremellan lagt tid på att uppdatera min hemsida. Det behövdes verkligen. Nuåker jag till Bryssel i två dagar och sedan väntar en lika mötefylld fredag.

Noterar i all hast i SvD att Konstfacks ledning inte tar ansvar för sina elevers handlingar. Det gör dem i mina ögon medskyldiga till de illdåd som omdömeslösa studenter kallat för konst. Jag håller fast vid att det missbruk av yttrandefriheten som dessa studenter ägnat sig åt inte bara är krininellt utan på sätt och vis mycket värre. Yttrandefriheten är för värdefull för att solkas av missdådare.
Noterar i samma tidning att högar med gatsten lägligt ligger och väntar på de vänsterelement som nu torde vara på vär till Malmö. Alla som gått på myten om att hjärtat sitter till vänster kan ju följa Davis Cup-matchen, eller snarare de illdåd (grov misshandel, skadegörelse, upplopp) som i vanlig ordning kommer att inrama "de folkliga protesterna". Det är hög tid att markera ordentligt mot de politiska krafter som anser att våld, hot och trakasserier är högst lämpliga metoder för opinionsbildning. Det kan samtidigt vara på plats att fundera över var dessa element hör hemma på den politiska skalan, och dra lämpliga slutsatser av detta.

01 mars 2009

Förtroende innebär ansvar

Har ägnat de senaste timmarna åt att följa Vasaloppet (grattis Daniel Thynell), medias rapportering om förtroendet för Reinfeldt och Sahlin och olika socialdemokratiska bloggares kommentarer till detta - och till annat som sysselsätter våra vänner på andra sidan blockgränsen. Det är tänkvärd läsning.

Låt mig först och främst säga att jag, som alla i Alliansen som jag talat med, är ödmjuka inför det som pågår. Vi fick ett stort förtroende i valet 2006, och det som nu pågår är förvaltningen av det förtroendet. Det rör Alliansens alla fyra partier, och det gäller på alla nivåer. Förtroendet är högt för Fredrik Reinfeldt personligen, men det är uppenbart också ett uttryck för Alliansens samlade politik. Därmed är det också ett förtroende för Mauds agerande i SAAB-frågan, och för allt annat i regeringens samlade agerande. Regeringen agerar nämligen i verklig mening både samlat och samlande. Det är viktigt i en tid av kris och bidrar både till en känsla av lugn i en allvarlig situation och till insikt om allvaret i krisen.

Mot detta står en socialdemokrati som i detta allvarliga läge mest av allt verkar vara sugen på makt. Inte på samling (knappt ens inom det egna försöket till allians), inte på att lösa krisens allvarliga följder och inte ens på att klara av sin egen inre kris. I stället handlar det mesta om att vinna 2010 års val och om agerande. Jag kan till exempel försäkra en s-bloggare att det inte står en enda champagneflaska på kylning, vare sig på partiexpeditioner eller på tidningarnas ledarredaktioner. Firar gör vi i Alliansen möjligen när vi ser att den svenska ekonomin är på rätt väg och landet som helhet får det bättre. För oss i Alliansens är väljarnas förtroende det viktiga, och den politiska makten är ett medel för att förvalta detta förtroende. Inte ett mål i sig, vilket det uppenbart är för alla socialdemokrater som säger sig "längta efter 2010".

Det som nu är uppenbart, och väldigt glädjande, är att väljarna premierar handlingskraft och styrförmåga, inte politisk retorik och kortsiktigt taktiserande. Att var femte väljare inte väljer sida är också tänkvärt - för den sida som trott sig vara säker på valsegern redan nu!

Många tuffa beslut återstår i kommuner, landsting och riksdag/regering fram till valet 2010. Väljarna säger nu, framför allt i förtroendesiffrorna för Sahlin/Reinfeldt: bra, fortsätt, led oss ur denna djupa kris så att vi står starka när vi äntligen ser ljuset på andra sidan tunneln -när det nu blir.

För egendel, och för Alliansen i landstinget, kan jag bara lova att vi fortsätter på den inslagna linjen. Vi jobbar vidare med det förtroende vi har fått att förvalta och ser fram emot att kvittera det förtroendet i kommande val.