28 februari 2010

Reformer ger resultat - och föder gnäll

Radio Uppland skriver om att direktinläggningar av kända patienter med stora vårdbehov nu fungerar som tänkt i Enköping. Det kan vara på plats att kommentera ett par detaljer.

Direktinläggningar har fungerat ända sedan före den 1 februari. Det är bara några fåtal fall, då det inte funnit tillgång till jourläkare, som det inte varit så.

Oppositionens kritik är mot den bakgrunden som ganska ofta intressant att granska. Idén med att lägga in kända patienter med stora vårdbehov är ny, och en av många bra reformer under denna mandatperiod. Några positiva kommentarer kring att detta införts får vi inte från oppositionen, bara gnäll över vad som faktiskt är inkörningsrutiner.

Klagosången säger alltså en del om oppositionen. De har inga egna idéer att komma med, men klagar gärna på det som görs för att reformera vården när de får chansen.

Det är dock inte så mycket att bry sig om annat än med några snabba rader i bloggen. Det viktiga är givetvis fortsatta reformer för att skapa en bättre vård, för alla som behöver, i hela länet. Bra att Radio Uppland uppmärksammar detta.

En fråga om människosyn - och samhällssyn

Vilka jobb är det som är viktiga, och riktiga? Jag funderar, när den rödgröna oppositionen nu går till nya attacker mot en reform som lett till tusentals nya jobb - men också till någonting viktigare än så.

Jag har arbetat i tio år i livsmedelsbutiker, och sedan i femton år som säljare, konsult och företagare. Jag är gift med Maria som arbetar i hemtjänsten och har två döttrar som också jobbar med vård och omsorg. I min bekantskapskrets finns också människor som jobbar med städning, trädgårdsarbete, med att skotta snö och att röja i skogen. För att ta några exempel.

Annorlunda uttryckt: ett modernt samhälle är helt beroende av en lång rad serviceyrken. Det handlar om allt från finansiella tjänster och butiksarbete till mer personliga tjänster som vård, städning eller trädgårdsarbete. Läkaren, städerskan, den restauranganställda har alla arbetsuppgifter som behövs för att samhället som helhet ska fungera.

Några av dessa yrkeskategorier vill vissa partier i debatten emellertid klassa ner på det mest föraktfulla sätt. Att försörja sig på att laga någons mat i restaurang går nämligen bra, att på uppdrag städa åt någon annan gör det inte. Att ge goda råd om finanser och sparande är OK, att klippa gräs och beskära träd är det inte.

Jag vill leva i ett samhälle där alla jobb räknas, och där varje ambition att försörja sig genom det man kan och vill göra faktiskt ses för vad det är: att självständiga människor med yrkesstolthet utför uppgifter som är viktiga för oss alla.

När Ohly pratar föraktfullt om "överklassnära tjänster" så nedgraderar han hundratusentals människor vars värdeskapande för samhället allt för länge har ignorerats. Service är fint, och en bra människosyn förutsätter en positiv inställning till de människor som arbetar med att ge service och därmed skapa välfärd.

27 februari 2010

Lördagsfunderingar

Vaknade av någon anledning mycket tidigt och passade på tillfället att titta på slutet av semifinalen i ishockey mellan Slovakien och Kanada. Slovakerna kämpade hårt i slutet av matchen, men Kanada vann med 3-2. Samtidigt berättade text-TV att Sverige vunnit sitt femte guld i dessa spel. Curlingdamerna plockade fram bragdspelet från förra OS och slug de kanadensiska damerna på deras hemmaplan. Ett väl så viktigt intryck från det senaste OS-dygnet är ändå två riktigt fina fjärdeplatser med mersmak. Herrarnas skidskyttelag fanns oväntat, och länge, med i kampen om en medalj men fick ge sig, och Maria Pietilä Holmner bjöd på spännande underhållning i slalompisten.

Alla dessa intryck ger utrymme för en del reflektioner. Sverige har just gjort sitt näst bästa OS (ja, jag vet att det återstår något dygn och ytterligare någon medaljchans), bara förra gången i Turin har någonsin bjudit på fler medaljer och framför allt fler OS-guld. Visserligen är numera grenarna fler än förr – men så är konkurrensen också oändligt mycket hårdare. Svunna är de tider då längdåkning på skidor var en affär mellan svenskar, norrmän och finländare, eller utförsåkningen dominerades av schweizare, österrikare, fransmän och tyskar. Idag ser vi utöver de traditionella vintersporterna också till exempel shorttrack, skeleton och snowboard – men antalet nationer som deltar i striden om medaljer är också oändligt mycket större. Världen har blivit större, även i vinterolympiska sammanhang.

Mot den bakgrunden är fem guld och totalt nio (det kan som sagt bli fler) medaljer en fantastisk framgång. Vi står oss väl i den internationella konkurrensen och kan vara stolta över framgångarna. Men vi ska också vara stolta över en och annan fjärdeplats, när den nås med flaggan i topp och i tuffast tänkbara konkurrens. Att skidskytten Nilsson kunde ha skjutit bättre kan vi tycka, men det är alltid lätt att säga när man sitter i kommentatorshytten eller hemma i TV-soffan. Ett OS är inte bara silver och guld, utan också fjärdeplatser, fall i störtloppsbacken och missade finalchanser i hockey.

Detta leder till en mer politiskt filosofisk fundering, nämligen kring vikten av att kunna både vinna och förlora. Konkurrens är bra, i sportens värld men även i andra sammanhang. Konkurrens innebär emellertid att man ibland hamnar tvåa, trea eller fyra – och det är en utmaning att kunna hantera en situation där man inte alltid vinner. I själva verket är ett samhälle som bejakar konkurrens och ser att fjärdeplatser ibland är ett faktum ett både öppnare och varmare samhälle än det, som försöker dölja att fjärdeplatser kan inträffa. Konsten att ta en förlust, lära dig av misstagen, komma igen och göra sitt bästa är en del av det som driver oss som människor men också samhället som helhet framåt.

Ett OS-guld förutsätter fjärdeplatser. Konsten att vinna och att njuta av en seger förutsätter också förmågan att bemästra motgången av en förlust eller en mindre framskjuten placering. I ett samhälle med mångfald är detta självklart, och i grunden bygger ett öppet och demokratiskt samhälle därför på samma mycket demokratiska och pluralistiska principer som sportens värld. Att det finns vinnare och förlorare är naturligt, och för den som inte vinner just idag gäller det att inte deppa ihop och kräva ett förbud mot förluster, utan att resa sig upp, borsta av kläderna och ladda för nästa match.

Nu ska vi komma ihåg att det finns krafter som vill förhindra förluster, och det kan man givetvis sträva efter. Men låt oss stanna en stund vid sporten som metafor. Skulle vi vilja ha ett OS utan förlorare, och har skulle det kunna gå till?

Det är inte svårt alls, och det förekommer motsvarigheter i samhällslivet. Alternativet till vinnare och förlorare i tävlingar heter uppgjorda matcher och förbud för vissa deltagare att ställa upp. Ingen skulle gilla om deltagarna i skidskyttet på förhand gjorde upp om resultatet, och att alla skulle gå i mål samtidigt oavsett dagsform eller skjutresultat. Men i andra sammanhang tror vi gladeligen på en ordning där exakt dessa regler gäller. Inte minst i politikens värld visar resonemanget att vi tänker till ordentligt innan vi börjar ropa på alternativ till öppenhet, mångfald och valfrihet. Visst kan det låta bra att skydda verksamhet från konkurrens – men vi ska vara glada att öppenheten och de valmöjligheter ett fritt samhälle erbjuder.

Vi har också skäl att vara ytterst vaksamma mot ett annat fenomen som sällan ses i sportens värld. Det är dåliga förlorare. Visst kan en motgång ge anledning att sura en stund, men lyckligtvis är det ytterst ovanligt i sportens värld att den som inte nått en väntad framgång börjar angripa vinnaren och anklaga denna för ojustheter. Desto vanligare, roligare och sportsligare är det som bekant att gratulera till segern och göra som vi ofta ser under OS prisceremonier. Segraren är givetvis gladast, men tvåan och trean kan förstärka glädjen genom att hylla vinnaren. Och vi kan givetvis alla hjälpa och stödja varandra, både i framgång och i motgång.

26 februari 2010

Reformer ger resultat

Dagens glada besked är att vårt landsting gör ett positivt resultat med 267 milloner för 2009. Det är ett av de bästa ekonomiska resultaten av alla landsting i landet. Inte nog med det; samtidigt noterar vi att både tillgängligheten och kvalitén har blivit klart bättre. Samtifigt har kostnadsökningarna, som varit ett stort problem för vårt landsting under många år, blivit klart lägre. Sammanfattningen är alltså att de reformer vi i Alliansen genomfört under de senaste åren gett mycket goda resultat.

Det är naturligtvis glädjande, men också sporrande. Arbetet med att renovera och reformera landstinget ska naturligtvis fortsätta under många år framåt. Det är bra för vården, för patienterna och för alla oss som bor och betalar skatt i Uppsala län. Men det finns en liten hake. Den nuvarande goda utveckligen kräver givetvis att den nuvarande politiska majoriteten sitter kvar och kan fullfölja reformarbetet. Det är vi beredda att göra efter valet i höst.

25 februari 2010

En bra dag på jobbet

Dagens besked att vårt landsting tecknar av tal med landstingen i Sörmland och Västmanland om högspecialiserad vård på Akademiska sjukhuset är givetvis ett väldigt bra besked. Det ger en trygghet och stabilitet som behövs för att över tiden kunna bygga upp och utveckla väl fungerande vårdkedjor.

Men det innebär också förpliktelser. Det går inte att luta sig tillbaka och bara konstatera att avtalet är i hamn. Nu är det viktigare än någonsin att leverera och att utveckla det samarbete som avtalen lägger grunden för.

Den osäkerhet som väntan på nya avtal inneburit har varit påfrestande. Mer än en gång har jag haft anledning att, exempelvis i media, ge uttryck för oron och osäkerheten. Desto gladare har alla vi som är berörda anledning att vara när avtalen nu är på plats. Men, som sagt, vi har också väl så goda skäl att lugnt och metodiskt arbeta vidare för att utveckla vården, forskningen och utbildningen.

Därför är dagens besked glädjande inte bara för Akademiska sjukhuset och för vårt eget landsting, utan i minst lika hög grad för hela länet, för forskningen och den högre utbildningen och inte minst för den världsledande life science-sektor som är en viktig del av näringslivet i vår arbetsmarknadsregion. En bra dag på jobbet, helt enkelt!

20 februari 2010

Kontakt på väljarnas villkor

Jag läser i UNT att Knivsta kommuns politikercaféer kan komma att läggas ner. De besöks bara av några få medborgare varje gång, och av artikeln framgår att antalet politiker normalt är fler än besökarna.

Det är inte särskilt förvånande. Hela idén med politikercaféer bygger faktiskt på en felsyn. Vi hade liknande tillställningar även i landstinget tidigare, och resultatet var exakt detsamma. Fär den som vill komma i kontakt med en förtroendevald politiker är det i regel ganska enkelt, inte minst med moderna hjälpmedel, sociala medier och ökad exponering i media. Det gör att människor luftar sina åsikter både ofta och vältaligt (för det mesta, är kanske bäst att tillägga) i alla möjliga former och sammanhang.

Det som krävs är i stället att vi som är politiskt förtroendevalda gör det som bland annat väntas av oss, nämligen ser till att vara aktiva och synliga i sammanhang och miljöer där vi träffar väljarna: i föreningslivet, ute i samhället, genom aktivitet i sociala och andra medier och i massor av liknande sammanhang.

Politikercaféer bygger egentligen på raka motsatsen, nämligen att väljarna ska komma till oss i stället för vi till dem. Det är så vi skapar förtroende både för oss själva som förtroendevalda och för de idéer och aktiviteter vi står för.

19 februari 2010

Tack för förtroendet!

Jag har nu fått besked om att jag fått flest röster i vårt provval till landstinget och är givetvis både glad och tacksam för det. Det känns som ett erkännande för hårt arbete med de viktiga välfärdsfrågor som landstinget arbetar med, och för den politiska linje som vi moderater tillsammans med de övriga partierna i Alliansen har drivit under hela mandaterioden. Därmed är stödet också manifesterat för den politik vi för - nog så viktigt då vi går in i valrörelsen.

Politik handlar i mycket hög grad om förtroende. det handlar om att vinna förtroende, men också om att förvalta det förtroende man fått. I de tider som nu pågår i politiken är det mer än annars uppenbart. Förtroendet har betydelse just därför att det kan användas för att uppnå det som det är till för, nämligen att genomföra en viss politik med en viss inriktning.

Under de senaste tre och ett halvt åren har jag haft nöjet att arbeta med en politik som nu börjar visa allt fler resultat. Igår fick vi besked om att patienterna i länet är nöjda, till och med mycket nöjda, med vårdcentralerna. idag fick vi kvitto på att arbetet med att stimulera till innovationer på Akademiska sjukhuset har uppmärksammats och belönats. Köerna har blivit kortare, och landstingets ekonomi är i ordning. Och även om tågen och bussarna har bekymmer i snöyran, så går kollektivtrafiken - ursäkta ordvitsen - som tåget.

Valet i höst är ett avstamp för att fortsätta det renoverings och utvecklingsarbete som pågår i landstinget. Det ska bli riktigt spännande att gå in i valrörelsen och redovisa de visioner vi bygger vår politik på.

Kan svenska patienter bli friskare om vi exporterar sjukvård?

Den intressanta frågan var en av utgångspunkterna för det seminarium jag deltagit i under denna fredagsförmiddag. Det är ett välkommet initiativ som Akademiska sjukhuset tog när de bjöd in till seminariet och visar på ett sjukhus som med gott självförtroende tar sig an framtida utmaningar.

Att svensk hälso- och sjukvård är i världsklass är ett faktum att vara stolt över. Men vi måste också fundera på hur vi skapar de bästa förutsättningarna för fortsatt utveckling av sjukvården framöver.

Akademiska har länge haft en enhet, Uppsala care, som ser till att utländska patienter får vård på sjukhuset. I dagsläget rör det sig om 400 utländska patienter per år. Patienterna kommer från hela världen till Akademiska för att sjukhuset är ledande på ett antal områden.

Det är ett faktum att vissa verksamheter är beroende av att få utländska patienter som en del i ett patientunderlag. Högspecialiserad vård kräver viss volym för att bli av tillräckligt hög kvalitet.

I takt med en alltmer ökad specialiserad sjukvård kommer det i framtiden att vara fler områden inom sjukvården som kommer att behöva ett större inflöde av patienter än vad som finns i vårt län eller för den delen i Sveríge.

Sedan finns det naturligtvis ett annat perspektiv på frågan. Hälso- och sjukvård kan bli en stor exportvara för Sverige. Speciellt i vår del av landet, där life-sciencesektorn är en så viktig del av akademi och näringsliv, kan detta spela en större roll än idag. Den utveckling mot ökad rörlighet på vårdområdet inom EU är bara ett exempel där Akademiska kan få bättre möjligheter framöver.

Svenska universitetssjukhus konkurrerar idag om forsknings- och utvecklingsmöjligheter på en global nivå. Ska vi kunna hävda oss måste vi också ta de möjligheter till kommersialisering av sjukvården som finns internationellt.

Det finns en skepsis mot vårdexport, att den skulle vara oförenlig med vår solidariska finansiering av hälso- och sjukvården. Jag vill säga att det inte handlar om att personer ska kunna köpa sig förbi köer utan att vi kan utnyttja befintliga resurser bättre och faktiskt utveckla verksamhet som inte skulle finnas om vi inte var öppna för patienter från andra länder. Än så länge är detta en också till volymen en liten verksamhet, men viktig för vissa specialiteter.

Svaret på den inledande frågan är alltså ett obetingat Ja - svenska patienter blir friskare om vi exporterar sjukvård. Vi får dessutom bättre förutsättningar för forskning, innovationer och tillväxt om vi kan utveckla vårdexporten. Det är viktigt för vår region hela landet.

14 februari 2010

Destruktiv missnöjespolitik

Jag brukar inte kommentera opinionsmätniningar, och jag gör det egentligen inte nu heller. Men det jag skriver idag har onekligen bäring på den mätning som Svenska Dagbladet och andra morgontidningar publicerar idag. Det visar nämligen det som många av oss länge haft på känn, och som är viktigt att komma ihåg i analysen av valrörelsen som helhet. Alliansen, och inte minst vi moderater, vinner stort i opinionen så snart två saker händer.

Det ena är att de två politiska alternativen konkret ställs emot varandra. Vi är många som länge har väntat på att få veta vad de rödgröna egentligen tycker, och ännu mer vad deras politik konkret kommer att innebära för människor. Vilka samhällsproblem ser de rödgröna, och hur vill de lösa dessa samhällsproblem. Som väljare finns det också goda skäl att ställa ytterligare en fråga i detta sammanhang, nämligen vilka av dessa samhällsproblem som faktiskt uppstått under tidigare rödgrönt styre och om det möjligen är så att den rödgröna politik som skissas faktiskt innebär en återgång just till sådana problem.

Det andra handlar om det politiska ledarskapet, och då inte bara på högsta nivå. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu flera gånger mött Mona Sahlin, och det råder knappast något tvivel om vem av dem som visar den största trovärdigheten och förmågan att leda landet. Men det handlar inte bara om dessa två. På motsvarande sätt kan vi se betydande skillnader i ledarskap i alla möjliga politiska sammanhang och på skilda politiska nivåer.

Höstens val handlar i hög grad om två alternativ. Det ena alternativet har en tydlig politik, har under de senaste åren visat en god förmåga att genomföra denna politik och tar sist men inte minst sin utgångspunkt i viktiga behov av samhällsförändringar. Det andra alternativet blir nu allt tydligare i konturerna. De vet inte vad de vill, saknar det nödvändiga ledarskapet och bygger sist men inte minst på förlegade och inaktuella lösningar på samhällsproblem som man inte sällan själva skapat.

På tal om destruktiv missnöjespolitik minskar även Sverigedemokraterna. Det ser bra ut på alla möjliga fronter.

13 februari 2010

Bra, Ola Alterå

Det är precis som vanligt med miljöpartiet. OM det är någonting som är bra så är de för och om det är något dåligt så är de emot. Det duger möjligen i opposition men det fungerar inte i majoritet. Så beskriver näringsminister Maud Olovssons statssekreterare Ola Alterå miljöpartiets kritik mot ett politiskt beslut som detta parti nu gör sitt bästa för att slingra sig ur. Att beslutet fattades under den tidigare socialdemokratiska regeringen, där miljöpartiet nu som då ingick i ett rödgrönt sammanhang, tycks inte bekomma miljöpartiet det minsta.

Men den som följer miljöpartiets göranden och låtanden på skilda politiska arenor kan inte vara det minsta förvånad. Milöjöpartiet är nämligen konsekvent för det som låter bra, är alltid "kritiska" till sådant som kan vara jobbigt att försvara, och sprider gärna sina populistiska ståndpunkter via media. Något större ansvar är man inte road av, däremot gärna att häckla andra som tar nödvändiga beslut i tuffa lägen och dessutom är bredda att försvara dem.

Ska det inte vara så då? frågar sig kanske vän av ordning. Mitt svar är att politiska partier givetvis får agera som miljöpartiet gör - men då har man också diskvalificerat sig för poster som faktiskt innebär konkret ansvarstagande, till exempel i form av att ingå i en politisk majoritet. Nu ska tilläggas, och det är givetvis viktigt, att det faktiskt finns miljöpartister som skiljer sig från den allmänna partimoralen genom att faktiskt utgöra en del av ansvarstagande majoriteter.

Men det är inte vad det i grunden är fråga om. Det handlar om att visa en förmåga att ta ansvar, att föra en konsekvent och i majoritetsställning fungerande politik och sist men inte minst att - med det parlamentariska läge som under alla omständigheter råder i vårt land - faktiskt vara beredd att ingå i en politiskt konsekvent majoritet.

Att föra en politik som låter bra i alla lägen är i regel inte särskilt svårt. Att agera både ansvarsfullt, konsekvent och samhällsutvecklande är desto svårare. I dessa tre grenar tar miljöpartiet mycket få poäng.

10 februari 2010

Krafttag mot tågkaos

Media uppmärksammade igår det brev som vi kommun- och landstingsstyrelseordföranden skrev tillsammans med landshövdingen och regionförbundets ordförande. Syftet med brevet, som du kan läsa här, är ganska enkelt. Folk är förbannade, och folk hör av sig till oss förtroendevalda politiker med sin ilska. Just därför att vi är förtroendevalda är det helt enkelt vårt uppdrag att föra denna ilska vidare till dem som är direkt ansvariga för kaoset.

Ilskan, som spännner över alla partigränser, har dock en intressant dimension. Den stämmer mycket väl in i tankarna bakom begreppet "föregångslandet Sverige". Sverige är ett bra land, och vi har mycket att vara stolta över. Men ett land, där tågtrafiken mellan några av de största städerna fungerar så illa som den gjort nu, är ett land där det behövs förbättringar.

Gårdagens initiativ visar att vi från kommuner och landsting tar situationen på allvar. Det gör förhoppningsvis också mottagarna av brevet. Ett län där mer än 30.000 människor dagligen pendlar över länsgränserna är beroende av att kommunikationerna fungerar, och vi som är politiskt förtroendevalda har ett ansvar för att driva på för att detta ska bli verklighet.

07 februari 2010

Tjuv och poli(S)

Det får bli ett inlägg till idag, detta efter kvällens Agenda med en som vanligt lysande justitieminister. Och en mindre lysande Tomas Bodström.

I Sjöwall & Wahlöös deckare om Martin Beck och hans kollegor (den riktige Martin Beck, inte de bleka kopiorna på film) finns också en intendent vid Rikspolisstyrelsen vid namn Stig Malm. Han beskrivs som ljuslockig, bildskön och fullkomligt okunnig i allt som rpör praktiskt polisarbete. Däremot är han förtjust i att ta aktiv del i operativ ledning av olika polisoperationer, alltid med de mest dråpliga följder.

Denne litterära förlaga tog i kväll gestalt i TV när advokaten och deckarförfattaren (ja, han extraknäcker som riksdagsledamot också) Bodström i mästrande ton skulle berätta för justitieministern hur praktiskt polisarbete bäst utförs. Bilden blev ganska förskräckande.

Vi som är politiskt förtroendevalda ska naturligtvis inte blanda oss i det dagliga arbetet i de verksamheter vi har politiskt ansvar för. Det gäller polisen såväl som sjukvården eller skolan. Det vi ska göra är att ge instruktioner och direktiv, avdela resurser samt tillsätta dem som ska sköta det viktiga jobbet. Men i socialdemokraternas värld fungerar det inte riktigt så.

Nu har vi emellertid erfarenhet av just detta -även om många av oss precis var på väg att glömma. När Bodström kröver att justitieministern ska agera som han föreslår, så är det inte bara den litterära figuren Stig Malm som kliver ur skuggorna. Inget ont om de döda, och inte heller om tidigare justitieministrar (S) som tvingats bort från sin post - men det Bodström tycktes plädera för i kvällens Agenda var exakt det som Ebbe och Anna-Greta och allt vad de hette höll på med för tjugotalet år sedan.

Spåren förskräcker. Socialdemokrater har alltid haft svårt för att skilja på partiet och staten - och alltid funnit ett nöje i att själva rota även i sådant som ligger utanför politikens domäner. I afton var det Bodström - men sanna mina ord; de finns överallt.

Kanske är det - i alla fall delvis - som polisen ibland har svårt att haffa mördare. Och kanske är det därför det brister i funktionerna även i andra viktiga välfärdssektorer. Det socialdemokratiska intresset för att blanda sig i den dagliga driften får fullkomligt förödande konsekvenser för kvalitet och innehåll. Bara det är skäl nog att hålla dem borta från makten.

Föregångslandet Sverige

Aftonbladet skriver om hur Fredrik Reinfeldt skissar "föregångslandet Sverige" som tema för vår politik inför valet - och gör stor sak av att olika partimedlemmar gör olika, läs egna, tolkningar av begreppet. Men det är ju bara bra!

Det finns nämligen inte en enda beskrivning av de samhällsproblem som människor söker svar på, och följaktligen inte ett enda svar. Beroende på ålder, kön, yrke, bostadsort, bakgrund och rader av andra faktorer har vi ju alla funderingar över vilka utmaningar samhället står inför - och vilka lösningar olika politiska riktningar erbjuder.

Av just det skälet har jag min egen tolkning av begreppet, med utgångspunkt i de utmaningar jag möter i min roll som landstingsråd och ledare för utvecklingen och förnyelsen av den verksamhet som vårt landsting ytterst har politiskt ansvar för. Det gäller allt från hur köer och väntetider ska kortas till att skapa förutsättningar för en utbildning och klinisk forskning i världsklass. Det reser självklara frågor om hur akut- och intensivvården ska vara organiserad till hur buss- och tågtrafiken så effektivt som möjligt kan skapa en öppnare och rörligare arbetsmarknad långt utanför det egna länet.

Begreppet "föregångslandet Sverige" är alltså inte bara en så kallad "oneliner". Det är snarare utgångspunkten för ett tankearbete hos alla som är berörda för att svara på den fråga som ligger i statsministerns egen beskrivning av det vi alla står inför. Mycket i Sverige är bra. Det ska vi värna och utveckla. Men vi står också inför viktiga utmaningar inom många olika områden. De utmaningarna kräver många gånger nya idéer och nya sätt att angripa problem. Där måste vi som söker politiska förtroendeuppdrag ha dessa nya idéer. Annars riskerar Sverige att återigen halka efter.

Därmed har statsministern egentligen också pekar ut den viktigaste skillnaden mellan de båda politiska blocken, en skillnad som återkommer i snart sagt allt som bägge blocken står inför. Höstens val står mellan att söka lösningar på de utmaningar som Sverige står inför, eller ett regeringsalternativ helt utan lösningar och helt utan idéer om hur dessa lösningar kan hittas. Jag lovar att återkomma med exempel på just detta.