På senare tid har konservatismen
verkligen kommit i ropet. Som med många modetrender gäller det då
att verkligen kunna skilja kopiorna från originalet, och då skadar
det inte med lite produktkännedom. Det gäller även de
konkurrenter, som givetvis oroade av uppmärksamheten måste göra
sitt bästa för att misskreditera. När de enkla kopiorna och oron
för konkurrens till råga på allt gör gemensam sak blir det än
viktigare att klargöra ursprungsmärkningen.
Från konkurrenters håll finns en förtjusning i att beskriva konserkvatismen som en samling högst misshagliga ståndpunkter, och saken blir då inte bättre av att de som vill nyttja de lånta fjädrarna gärna intar just dessa. Låt oss därför bena ut varifrån konservatismen kommer, var den befinner sig idag, och vart vi kommer att ta vägen om vi anträder den väg konservatismen visar oss.
Först av allt: många tror att konservatism är lika med uppfattningen att det var bättre förr. Inget kan vara mer fel. Det är sant att konservatismen slår vakt om att antal tidlösa värden, som rättssäkerhet och individens okränkbarhet. Det vaktslåendet är viktigt just för att det rör sig om värden som är tidlösa, men det betyder inte att konservatismen för den skull sitter fast i tankegods som har blivit föråldrat. Verklig konservatism längtar inte tillbaka till det gamla, utan vill förnya och utveckla med erfarenheten och den förvärvade kunskapen som grund.
Av samma skäl kan ett annat vanligt missförstånd avfärdas, nämligen att konservativa idag skulle kunna beslås med tankar som konservativa tänkte i en annan tid. Som konservativ handlar tänkande om utveckling och om att i varje givet läge kunna förhålla sig till verkligheten som den ser ut idag, inte till hur den såg ut vid förra sekelskiftet eller under franska revolutionen.
För att kunna göra det utan att tappa fotfästet gäller det däremot att vara väl förankrad i fasta och noga genomtänkta grundläggande värderingar, där synen på människan som en okränkbar individ och på ett samhälle som bygger på fasta institutioner är de viktigaste. I själva verket är dessa två grundläggande principer så fasta, att andra principer ibland helt enkelt får backa. Det är uppenbart detta som både oroar och skrämmer företrädare för ideologier med en mer löslig och rörlig – men ändå förment dogmatisk – grund. Konservatismen har inget idealsamhälle som ska uppnås till varje pris, utan grundläggande värderingar som ska bevaras.
Av exakt samma skäl är det heller inte rimligt att kalla sig konservativ om man inte tror på människors lika värde eller för den delen tror att 1800-talets nationalism skulle kunna appliceras på den tid vi lever i idag. Samhället har förändrats, vilket självklart får konsekvenser för mellanstatliga och mellanfolkliga förbindelser. Men det får också konsekvenser för den moderna människans sätt att förhålla sig till umgänge med andra människor, familjebildning och livsval.
Från konkurrenters håll finns en förtjusning i att beskriva konserkvatismen som en samling högst misshagliga ståndpunkter, och saken blir då inte bättre av att de som vill nyttja de lånta fjädrarna gärna intar just dessa. Låt oss därför bena ut varifrån konservatismen kommer, var den befinner sig idag, och vart vi kommer att ta vägen om vi anträder den väg konservatismen visar oss.
Först av allt: många tror att konservatism är lika med uppfattningen att det var bättre förr. Inget kan vara mer fel. Det är sant att konservatismen slår vakt om att antal tidlösa värden, som rättssäkerhet och individens okränkbarhet. Det vaktslåendet är viktigt just för att det rör sig om värden som är tidlösa, men det betyder inte att konservatismen för den skull sitter fast i tankegods som har blivit föråldrat. Verklig konservatism längtar inte tillbaka till det gamla, utan vill förnya och utveckla med erfarenheten och den förvärvade kunskapen som grund.
Av samma skäl kan ett annat vanligt missförstånd avfärdas, nämligen att konservativa idag skulle kunna beslås med tankar som konservativa tänkte i en annan tid. Som konservativ handlar tänkande om utveckling och om att i varje givet läge kunna förhålla sig till verkligheten som den ser ut idag, inte till hur den såg ut vid förra sekelskiftet eller under franska revolutionen.
För att kunna göra det utan att tappa fotfästet gäller det däremot att vara väl förankrad i fasta och noga genomtänkta grundläggande värderingar, där synen på människan som en okränkbar individ och på ett samhälle som bygger på fasta institutioner är de viktigaste. I själva verket är dessa två grundläggande principer så fasta, att andra principer ibland helt enkelt får backa. Det är uppenbart detta som både oroar och skrämmer företrädare för ideologier med en mer löslig och rörlig – men ändå förment dogmatisk – grund. Konservatismen har inget idealsamhälle som ska uppnås till varje pris, utan grundläggande värderingar som ska bevaras.
Av exakt samma skäl är det heller inte rimligt att kalla sig konservativ om man inte tror på människors lika värde eller för den delen tror att 1800-talets nationalism skulle kunna appliceras på den tid vi lever i idag. Samhället har förändrats, vilket självklart får konsekvenser för mellanstatliga och mellanfolkliga förbindelser. Men det får också konsekvenser för den moderna människans sätt att förhålla sig till umgänge med andra människor, familjebildning och livsval.
Framför allt möter man som
konservativ som omgivning med värdighet. Man uttalar sig inte
rasistiskt, homofobt eller allmänt nedsättande om personer i sin
omgivning – vad än man än må tycka om dem.
Med andra ord: konservatismen är modern, framstegsvänlig och i takt med sin samtid. Den ägnar sig inte åt nostalgiskt tillbakablickande – men inte heller åt naiv tro på utopier. Den är nationell, men för den skull inte inskränkt och storvulet nationalistisk i en tid då den nationella särarten är beroende av impulser från och utbyte med andra länder och dess medborgare. Konservatismen är helt enkelt en ideologi i samklang med sin egen tid.
Med andra ord: konservatismen är modern, framstegsvänlig och i takt med sin samtid. Den ägnar sig inte åt nostalgiskt tillbakablickande – men inte heller åt naiv tro på utopier. Den är nationell, men för den skull inte inskränkt och storvulet nationalistisk i en tid då den nationella särarten är beroende av impulser från och utbyte med andra länder och dess medborgare. Konservatismen är helt enkelt en ideologi i samklang med sin egen tid.
