17 november 2014

Poltiska röksignaler

Två dagar kvar till sammanträde med landstingsfullmäktige, det möte som enligt kommunallagen ska fastställa budgeten och skattesatsen för kommande år i landstinget. Men redan nu är det rätt klart att fullmäktige inte kommer att klubba någon budget.

Den politiska majoritet som vann valet i september har nämligen ingen budget färdig. Vad man sysslat med under de två månader som har gått sedan valet blir allt mer oklart. Man har i alla fall inte gjort det som en ansvarstagande politisk majoritet borde göra.

Två månader är ganska gott om tid i politiken - om man från början tar uppgiften på allvar och har insikt om vad det innebär. Dessutom skadar det inte om man är någorlunda förberedd. Om den nu tillträdande politiska majoriteten hade tänkt på något av detta, så hade onsdagens landstingsfullmäktige kunnat bli en naturlig politisk start på de kommande fyra åren. Alliansens och de rödgröna partiernas politiska alternativ hade kunnat prövas emot varandra i en öppen debatt om landstingets vägval för framtiden.

Alliansens politik ligger nämligen klar sedan länge, även om den röstas ner på onsdag. Vi har ordning på politiken och verksamheten, är förberedda och vet vad vi vill.

Det vet inte, och är inte, den politiska majoriteten. I stället för att på ett seriöst sätt forma skarpa förslag ägnar man sig nu åt någon sorts diffusa politiska röksignaler med sikte på de politiska beslut som ska fattas om ett par, tre år. Allt mellan himmel och jord ska utredas och genomlysas, men väldigt lite är föremål för skarpa förslag. I själva verket vet man alltså inte ens hur man ska finansiera verksamheten efter nyårsafton.

Landstinget behöver styras. En politisk ledning måste vara på plats varje dag, och ta ansvar för alla de utmaningar som en politiskt styrd organisation alltid står inför.

Ett landsting är ingen politisk lekstuga. Politisk styrning kan inte utövas genom allmänna uttalanden om vad man har lust att göra i framtiden. Det som krävs är förmåga att ta politiskt ansvar varje dag, från första dagen till den sista. Den tillträdande politiska majoriteten har mycket att bevisa och har inte gjort det lättare för sig innan man ens har tillträtt.

12 november 2014

Mycket att vara stolt över

Idag skriver UNT om tunneln med dubbelspår under Gamla Uppsala. Bygget pågår för fullt och kommer att leda till bättre järnvägstrafik både norr och söder om Uppsala. Det kommer behövas för att komma till rätta med allt strul och alla förseningar.
Tunneln under Gamla Uppsala påbörjades i och med en överenskommelse mellan staten och fem landsting om gemensam satsning för att komma tillrätta med kapacitetsproblem i Mälardalen. Satsningar pågår också på flera andra håll - just för att få bort förseningar och inställda tåg.
Jag är stolt över den satsning som Alliansen (de rödgröna reserverade sig) inledde 2007. Det är satsningar som pendlare och andra resenärer kommer att ha glädje av i många år framåt. Men det är också satsningar som kommer att vara till glädje för tillväxten och utvecklingen i Mälardalen och därmed i hela Sverige.
Att tunneln kommer att invigas först efter att många av oss som var med och drog igång projektet är sådant som man får leva med i politiken. Det viktiga är att vara stolt över de goda beslut som fattades under åtta spännande år med Alliansen.

11 november 2014

Uppdrag granskning

Nu börjar verkligheten komma ikapp de partier som vunnit val. Mediernas granskning har kommit igång, och lika snabbt kommer förnekelsefasen. Det är ingen vacker krishantering vi ser.


Att ha politisk makt innebär att man måste tåla granskning. När man själv granskas, så tycker man kanske inte alltid att det man utsätts för är vare sig vackert eller rättvist. Men om man inte tål närgångna frågor eller tuffa tolkningar av det man faktiskt har sagt; då bör man nog fundera på om man överhuvudtaget ska söka de typer av uppdrag som det är fråga om.


Jag tänker inte räkna upp exempel på när Alliansens företrädare granskats på ett sätt som jag och många andra tycker är otillbörligt, för det är helt meningslöst. det ligger i sakens natur att vi uppfattar kritik emot oss själva och dem vi gillar som mer "orättvis" än den som andra - till exempel politiska motståndare - utsätts för.


Men det finns kanske också en intressant skillnad.


Den politiska ledning som nu tillträtt både i riksdagen och i många kommuner och landsting har tidigare varit i opposition. Det är inte lätt att veta om de under åren i granskande ställning själva hade väntat sig att de en dag själva skulle bli granskade - men nu har det blivit så. Om de nu tycker att den prövning de får gå igenom är i tuffaste laget, så bör de kanske stanna upp ett ögonblick och fundera över om det möjligen är så att de själva bäddat för den situation de befinner sig i.


Dagens Nyheter hade igår en intressant ledare om den självbild ett av regeringspartierna byggt upp under åren i opposition. den självbilden får nu företrädare för detta parti vackert leva med. Även Göteborgs-Postens Malin Lernfelt skriver en intressant ledarkrönika i samma ämne.


Vi som haft styrande förtroendeuppdrag har inte kunnat backa bandet när saker inte blivit exakt som vi tänkte under åren i majoritet. Men de förtroendevalda som växlat från opposition till ansvar (många, till exempel regeringen är ju inte ens i majoritet) kan inte heller göra de senaste åtta åren ogjorda. Kanske skulle mer än en rödgrön politiker tänkt tanken att man själv en dag kan komma att hamna i det granskande sökarljuset.


Nu är den stunden inne.

06 november 2014

Slopad LOV är en katastrof för patienterna

Lyckligtvis verkar regeringens försök att avskaffa en likartad lagstiftning om vårdval i primärvården stoppas. Det är bra, men faran är inte över. Den goda utveckling länets primärvård haft som följd av vårdvalsreformen borde få en fortsättning även i den öppna specialistvården.

Jag har pratat med företrädare för patientföreningar som är mycket oroade om möjligheten för privata specialistläkare att etablera sig stoppas. Jag kan förstå dem. Modellen med vårdval fungerar mycket bra även i öppen specialistvård, om den bara får möjlighet att verka.

Tidigare fanns en mer byråkratisk modell, grundad på en särskild lag om läkarvårdsersättning. Den har inte fungerat särskilt bra, inte minst om man jämför med vårdvalet och dess öppning för nya etableringar inom specialitetsområden där det råder brist. Exempel på områden som skulle kunna bli föremål för nya etableringar genom en fortstätting av vårdvalreformen är hudsjukdomar, ortopedi och reumatologi.

Fler etableringar ger fler tillfällem till patientbesök; konstigare än så är inte den största fördelen med vårdvalet. Med klokt utformade regler, till exempel krav på att rapportera till kvalitetsregister och tillhandahålla utbildningsplatser, kan en bra utformat vårdval till och med stärka forskningen och utvecklingen.

Vi får se vad de rödgröna hittar på med mångfalden och valfriheten i vården. Alliansen hade en klar och genomtänkt idé för hur vi skulle kunna ge möjlighet för fler specialister att etablera sig och erbjuda tjänster till invånarna i vårt län. Vi tror på vår politik, och står för den även om vi förlorade valet.

02 november 2014

En bättre tågordning

"Det går som tåget" är numera ett ganska missriktat talesätt. För tåget går för det mesta inte alls "som tåget". Alldeles för många tåg är försenade, och orsaken spelar mindre roll för den frustrerade resenär som missar ett möte eller kommer sent till jobbet.
I vår del av landet, med särdeles många tågpendlare, är problemet extra besvärande. Kanske är det också en av många orsaker till ett mindre gott valresultat. Men det kan också (har skrivit om det tidigare) vara bra att titta lite djupare på utvecklingen.
Svensk järnvägstrafik har nämligen varit en ganska tragisk historia i minst sjuttio år. Trafiken ökade, och betydde mycket för samhällsutvecklingen, ändra fram till strax efter andra världskriget. Sedan är den allmänna meningen att järnvägstrafiken helt enkelt konkurrerades ut av massbilismen.
Det är både sant och falskt. Massbilismen är bara en av flera komponenter i en samhällsutveckling där jordbruket minskade i betydelse och skogsbruket mekaniserades. Människor flyttade från landet, och från skogen, till växande industriorter som behövde mer arbetskraft. Givetvis fick det konsekvenser både för person- och för godstrafiken.
Men järnvägen hade så att säga också svårt att hitta sin identitet. Under massbilismens utveckling gjordes inte mycket för att skapa en fungerande spårtrafik som komplement till bilen. Undantaget var, paradoxalt nog, Stockholm. Där byggdes tunnelbanan ut som mest, just under massbilismens intensivaste utvecklingsskede. Samtidigt behölls faktiskt några förortsbanor som helt enkelt utgjorde nödvändiga komplement till motorleder till Nacka, Saltsjöbaden, Lidingö, Täby och andra orter.
Olönsamma järnvägslinjer lades ned, och i många fall lät man spåren ligga kvar enbart av militära beredskapsskäl.
Järnvägen ströps sakta men säkert, som en följd av en samhällsanalys gjord av de politiska krafter som då dominerade totalt. Vi pratar alltså om svensk inrikespolitik på 50- och 60-talet.
När vände då utvecklingen för järnvägen? Paradoxalt nog i och med det som kallats för den stora avregleringen - men aktörerna som vände utvecklingen var inte privata järnvägsbolag, utan offentligt styrda och finansierade trafikhuvudmän, som Upplands Lokaltrafik (UL) i Uppsala län. Genom att utnyttja avmonopoliseringen av SJ kunde passagerartrafiken utsträckas till nya linjer. Det har inneburit ett enormt uppsving för persontrafiken på järnväg. Självklart har utvecklingen gynnats av ökad urbanisering och ett mer specialiserat arbetsliv som ställt större krav på växande arbetsmarknader. Det har också lett till att mindre arbetsmarknadsregioner får allt svårare att hävda sig i förhållande till storstadsregionerna.
Beklagöigt nog har underhållet av spår, signalsystem och ledningar inte alls hängt med trafikutvecklingen. Alliansregeringen gjorde vad den kunde för att öka takten, men vi ser dagliga exempel på att det inte har räckt till. Nu står hoppet till en minst lika offensiv satsning under sittande regering.
Ett av problemen i det sammanhanget är att en liten del av järnvägsnätet bär en mycket stor del av trafiken. Här är också problemen som störst. Det riskerar att äventyra tillväxten i hela landet, och därför är en kraftfull satsning på bättre järnvägar inte bara en fråga om bekvämlighet för pendlare. Det är en fråga om tillväxt, och om resurser för hela samhällets utveckling.

01 november 2014

Om man inte är beredd.

Man kan vinna val på att svartmåla motståndaren. Det är ingen nyhet.

Däremot är det lärorikt att just nu se vad som händer om man vinner genom svartmålning i stället för att förbereda sig med en genomarbetad politik tillsammans med dem man vill regera med. 

I årets val fanns ett genomarbetat och väl förberett regeringsalternativ, Alliansen. Den tydliga politiken i förening med möjligheten att rikta kritik emot allt som kritiseras kunde under åtta år gav givetvis goda förutsättningar för svartmålning under valrörelsen. Därmed blev svartmålningen strategi i stället för ett tydligt och väl presenterat regeringsalternativ.

Därmed ser vi nu den logiska följden av de rödgrönas valda strategi.

Den regering som efter valet kunde bildas hade således inte, som Alliansen, satt samman ett konsekvent och genomarbetat alternativ. "Det tar vi sedan" var den eventuelle regeringsbildarens svar på alla frågor. Före valet.

Nu har vi svaren på frågorna om hur det skulle bli efter valet. Stefan Löfvén har bildat den regering som han inte ville berätta om för väljarna, och nu ser vi vad följden blir när man inte ger tydliga besked.

Det som nu händer i svensk inrikespolitik är en följd av det som Alliansen varnade för under valrörelsen. En oförberedd regering är en dålig regering som kommer att råka ut för det som blir följden av att vara oförberedd.

Med andra ord: regeringens bristande förberedelser är själva orsaken till det rådande kaoset i svensk inrikespolitik. Som man bäddar får man ligga.