28 februari 2013

Allmänt intresse - och enskilda fall

En av mina viktigaste politiska grundsatser är att politik handlar om människor. Det vi gör i poliitken påverkar människors vardag, på många olika sätt och allotid på gott och ont. Politiska beslut skapar välfärd, men politiska beslut innebär ocks ingrepp i människors personiga frihet. Framför allt handlar politiska belsut alltid om att göra val, och därmed om att balansera mellan olika intressen Men människan ska alltid gå först, och politiken ska vara till för att underlätta människors tillvaro.

Det där låter säker bra i de flestas öron. Men hur kan då en person som är förtroendevald i ett parti som Alliansen försvara till exempel reformerna i sjukförsäkringen?

Svaret på den frågan handlar om att lyssna. men lyssna är något man måste göra väldigt mycket, och då räcker det inte heller med att lyssna på en röst. Eller på två. Eller ens på tre. framför allt kan man inte efter att ha lyssnat på en enda eller några få utsagor rusa iväg och oöverlagt göra saker som har så mycket större inverkan på många, många fler.

De så kallade "enskilda fall" som då och då dyker upp i media är faktiskt ganska bra exempel på vad det handlar om. Det finns ingen, inte i något parti, som tycker det är okej att en döende person ombeds uppge när han "beräknas dö". Eller hur det nu var, för i den historien - som ju verkligen är horribel - måste jag också vara uppriktig och skriva att jag inte vet vad det är som faktiskt har hänt. Jag vet bara det som jag läst i tidningar och sociala medier, och anser faktiskt att jag som politiker behöver veta mer innan jag har en åsikt i ett - som det alltså heter - enskilt fall.

Men, bara för att upprepa, varje enskilt fall ger anledning att fundera på vad som kan ha gått fel, och vad som kan göras bättre. Framför allt har vi alltid anledning att fundera över vad vi kan göra som medmänniskor för dem som hamnar i kläm på olika sätt. Inget system är perfekt, men vi människor kan alltid göra mer för att göra den mänskligare och bättre. Och vi kan framför allt ställa människan före systemet - inte minst som medmänniskor.

Innan sjukförsäkringen refomerades fanns det också enskilda fall. Närmare bestämt rörde sig de "enskilda fallen" om hundratusentals människor som med förtidspension försäkrades bort från den gemenskap som ett arbetsliv ininebär. Tiotusentals funktionshindrade dömdes ut i unga år och fick aldrig en möjlighet att ens komma in på en arbetsmarknad med daglig samvaro med andra människor. Tusentals människor hamnade även då i rena gränsfall mellan sjukskrivning och friskförklaring - men rättssäkerheten och de entudoga reglerna gjorde det svårare att rätta till felaktigheter. Det fanns, helt enkelt, enskilda fall även då. men de uppmärksammades inte på samma grunder, och framför allt inte på samma sätt.

Därför är en politik som sätter människor i centrum inte med automatik en politik som byggger på så kallade "enskilda fall". Det skulle nämligen, hur bakvänt det än låter, vara en politik som vore oändligt mycket mer kall och människofientlig. Det inser man inte minst, om man har sin politiska gärning i sjukvården.

Käre läsare, fundera gärna ett ögonblick på följande scenario. Tänk om vi hade en ordning som vi lyckligtvis inte har, där enskilda människor kunde vända sig till oss som är förtroendevalda politiker för att få sitt vårdbehov prövat. Vi skulle i så fall, grundat på vår dagsform, vårt godtycke eller - hemska tanke - något ännu värre som ekonomiska eller andra påtryckningar, kunna fatta beslut i enskilda fall.

Nu har vi lyckligtvis inte den ordningen. Politikens roll är inte att ta hand om "enskilda fall" (med ett viktigt undantag, nämligen i socialtjänsten, som just därför är mycket noga omgärdad med regler för hur det ska gå till) utan att forma spelregler och att se till så att regelverket följs och fungerar. det är inte vå roll att bedriva verksamhet vare sig inom skolan, sjukvården eller i socialtjänst eller omsorg. Vår roll är att finansiera verksamheten 8det gör vi med skattemedel), bestämma hur den ska organisera och vad det är den ska uppnå. Den politiker som i sin iver att, till exempel, lösa "enskilda fall" kanske kan få poäng i just det enskilda fallet. men svårigheterna att få helheten att fungera tornar i stället upp sig ganska snabbt.

Men vi gör ju ställningstaganden? Vi fattar ju beslut som drabbar människor? Hur kan vi då påstå att vi värnar allmänintresset? Någon kommer ju i kläm.

Ja, det är riktigt. Politik handlar som sagt om att prioritera. Det går inte att med politiska beslut ge allt till alla. Prioriteringar innebär dessutom att någon, och någons intresse, måste stå tillbaka. I själva verket är det en av de allra viktigaste delarna av den politiska demokratin. Det fiinns politiska system som bygger på att alla ska vara överens. men en annan beskrivning av sådana modeller är faktiskt att det då är den som vill minst som bestämmer. Politik måste också handla om att kunna vara handlingskraftig, givetvis efter noggrann prövning av de olika alternativ som finns, och efter dialog med alla berörda. men den modell vi sedan mer än hundra år är överens om, det är att om det inte går att bli överens så är det flertalet som bestämmer.

Sverige har nästan tio miljoner människor. Uppsala län har drygt 340.000. En politik för hela Sverige, eller hela vårt län, måste ta hänsyn till enskilda fall. Då är varenda en av dessa människor ett enskilt fall. Alla uppmärksammas inte av media, men jag lovar att jag varje dag och i allt politiskt arbete har allas bästa för ögonen. Varje dag, och i varje ärende som behöver hanteras.

26 februari 2013

Stabil ekonomi tryggar viktiga satsningar

I förra veckan presenterade vårt landsting det preliminära bokslutet för år 2012, med ett positivt resultat på 183 miljoner kronor. Även om en betydande del av överskotet beror på en engångsbetalning, så är det grundläggande orsaken att kostnaderna för landstingets totala verksamhet ökar långsammare än summan av intäkter. Det ger ett överskott i ekonomin, som är helt nödvändigt att ha i beredskap för de stora utmaningar som vårt landsting står inför.

Idag invigs Psykiatrins Hus. Det är en av de största satsningar som gjorts i en enda byggnad, och den totala kostnaden för huset är 908 miljoner kronor.. Därmed får en av landstingets viktigaste verksamheter, psykiatrin, helt nya lokaler för att kunna bedriva en modern vård.

Landstingets stabila ekonomi lägger grunden för att fortsätta utvecklingen av Akademiska sjukhuset. Psykiatrins Hus är ett viktigt steg på vägen. Redan idag ser vi att Akademiska sjukhuset har en ledande roll som universitetssjukhus och rankas högt i nationella jämförelser. Samtidigt driver vi i Alliansen arbetet vidare med viktiga aktörer för att stärka Uppsalas position.

Nära samverkan med kringliggande landsting är också en viktig del i strategin för framtidens Akademiska. Nuvarande och kommande rikssjukvårdsuppdrag, täta band med Skandionkliniken och utveckling av profilområden som luftburen ambulanssjukvård och cancerdiagnostik är andra viktiga åtgärder som bidrar till att flytta fram sjukhusets ställning.

Akademiska sjukhuset har idag ett av landets svåraste uppdrag. Det är ett ledande universitetssjukhus i nära samarbete med ett av landets mest framstående lärosäten. Det är också ett länssjukhus i ett stort och växande län. Ingen annanstans i landet förenas dessa två uppdrag så tätt tillsammans som just på Akademiska sjukhuset. I många avseenden är detta en styrka, men det skapar också problem som måste tas på allvar och bemästras. All vård som idag ges länets invånare på Akademiska sjukhuset behöver inte ges där.

De mest sjuka äldre kan med fördel vårdas på ett sätt som ger en bättre omvårdnad och mer trygghet utan att kräva alla de resurser som finns på ett universitetssjukhus. Vissa operationer har redan lagts på lasarettet i Enköping, och fler möjligheter att lägga vård utanför sjukhuset prövas. En stor del av sjukhusets verksamhet idag består av besök i öppen vård (som inte kräver inläggning), och skulle med fördel kunna utföras på andra sjukhus eller på större vårdcentraler.

2006 dominerades berättelsen om Akademiska sjukhuset av hotbilder och farhågor. Sedan dess har rikssjukvårdsuppdrag, nationella satsningar och ett närmare samarbete med kringliggande landsting lett till att sjukhuset idag står starkare än på många år. En god ekonomi i landstinget lägger ytterligare grund för den goda utvecklingen. Den utvecklingen måste ges bästa möjliga förutsättningar att fortsätta.

25 februari 2013

Siffertrix och samhällsproblem

Politik handlar om att se verkliga samhällsproblem, ta tag i dem, och ge dem en lösning. Så tror jag också att de allra flesta människor vill se politiken - och ser den, när den fungerar som den ska. Men politik är inte alltid att lösa samhällsproblem, för i politiken finns också ett mått av list och ställningstaganden, som jag tror att människor i allmänhet är ganska trötta på. Jag tror rent av att det politiska spelet - som alltså är något annat än det tålmodiga arbetet med att se och lösa samhällsproblem - är något som faktiskt kan äventyra människors tilltro till politikens förmåga att ge samhällsproblemen en lösning.

Det är något jag tänker på just idag, efter en lång och intensiv dag med landstingsstyrelsen. För jag har också förstått att dagen både i lokala och i nationella media har ägnats åt en verklig pseudodebatt - som jag också ägnat kvällen åt att både följa och sätta mig in i.

Låt mig just därför börja med vad som är samhällsproblemet i frågan. Det är att alldeles för många tåg både avgår och kommer fram för sent. En tågtrafik som inte klarar att hålla tidtabellen blir snabbt en förlorare, när det gäller resenärernas trovärdighet. Och var och en av oss som använder tåg vet mycket väl att vi vill veta när tåget kommer fram - helst innan vi reser. Vi gillar inte att ringa till mötet vi ska gå på för att berätta att vi kommer en kvart för sent. Vi vet dessutom att teatern eller biofilmen vi tänkte gå på inte väntar på oss bara för att trafiken inte fungerade enligt tidtabell.

Det mesta i tillvaron går helt enkelt på tidtabell, och då borde även tågen göra det.

Vi är många i vårt land som sliter för att detta ska bli bättre. En del spott och spe får man räkna med, oavsett om man som förtroendevald i landstinget pysslar med den regionala trafiken eller om man som riksdagsledamot eller minister har de nationella transportfrågorna att pyssla med.

Och tåg är försenade, så är det bara. Alldeles för många tåg går alldeles för sent. Det är också något som den ansvariga myndigheten, Trafikverket, öppet redovisar på sin hemsida. Där kan man läsa hur många tåg som är sena, vilka typer av tåg som är det, vilka som är de vanligaste orsakerna och till och med vilka och hur många tåg som är inställda.

Allt detta är givetvis en tröst för tigerhjärtan. Varje försenat tåg är nämligen hundratals människor som kommer försent till möten, inte hinner hämta på dagis eller bommar den där teaterföreställningen som man fick biljetter till i födelesdagspresent. Det är samhällsproblemet, Trafikverket redovisar bara hur det liksom ligger till.

Att lösa problemen med alla försenade tåg är också vår infrastrukturministers viktigaste fråga. det är lika så en fråga som ordföranden i landstingets kollektivtrafiknämnd, Johan Örjes, jobbar hårt med. Det borde vara den prioriterade frågan för alla sdom verkligen vill se en bättre, punktligare och effektivare tågtrafik.

Men det är det inte. Nu har ett radioprogram, för licenspengar, ägnat sig åt att...tadaa...leta fram statistik som finns helt öppet på Trafikverkets hemsida inklusive uppgifter om när sättet att beräkna ändrades. Sättet att räkna - som sagt fullkomligt öppet redovisat - presenteras sedan ungefär som om det vore det största problemet järnvägen haft sedan nedläggningen av smalspåren i Mellersta Östergötland. I den öppna redovisningen framgår till och med när Trafikverket ändrade sitt sätt att redovisa.

Nå, om detta kan man ha tusen synpunkter. Jag bryr mig till exempel inte ett dyft om ifall Trafikverket tycker att fem eller femton minuter är mera okej än det andra. Om jag kommer sent till ett möte så är det nämligen sent alldeles oavsett Trafikverkets redovisning. Jag känner häller ingen som ser just detta som ett samhällsproblem. Däremot känner jag många som tycker att sena tåg är bland det värsta som finns. Framför allt gäller det alla de tusentals som dagligen pendlar mellan Uppsala och Stockholm.

Jag är nu inte särskilt imponerad av Trafikverkets sätt att redovisa, och inte av deras förklaringar om varför de redovisar som de gör. Men jag ser det alltså inte som något särskilt avgörande för den totala utvecklingen av järnvägstrafiken. Och jag tror inte att särskilt många gör det - faktiskt.

Jo, förresten. Jag känner faktiskt till några personer som tycker att detta faktiskt är ett stort samhällsproblem. Det nämnda radioprogrammet, Kaliber heter det, har nämligen fått några av oppositionens politiker "på banan" som det brukar heta. Därför fiinns nu människor som med indignerad hetta anser att infrastrukturministern måste gripa in och ta tag i den konstiga redovisningen. Och, förmodar jag, att vi landstignspolitiker omedelbart måtte göra det samma.

Därför har jag en hälsning, eller mer korrekt flera stycken.

För det första får jag upprepa att varken jag, kollektivtrafiknämndens ordförande Johan Örjes eller infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd tycker att försenade tåg är okej. Inte alls. Inte det allra minsta och alldeles oavsett om det gäller fem eller femton minuter. Men jag tar mig också friheten att påpeka för oss alla tre (har inte talat med Catharina men tror hon håller med) att vi har en del annat att pyssla med.

Därtill behövs det inte så mycket för att analysera hur det står till med svensk tågtrafik. Det räcker bra med att kunna läsa, och varför inte då göra det på Trafikverkets hemsida. Där finns nämligen all statistik man kan önska sig. och när jag förresten tänker efter lite till så behöver man inte ens läsa. Det räcker med att ta första bästa tåg, inte minst mellan Uppsala och Stockholm.

Min slutsats av dagens debatt om infrastrukturen är ganska enkel. Vi har en jättebra arbetsfördelning mellan olika berörda politiker. Några av oss löser samhällsproblem, men den som hellre vill det har naturligtvis full frihet att med tidtagaruret i hand kolla upp hur många minuter sena tågen är idag. Eller skriva ett eller annat indignerat pressmeddelande.

Och för den som trots allt tycker att debatten om hur Trafikverket räknar är viktigare än skarpa åtgäder för att lösa järnvägens problem, så har jag ett filmtips.

24 februari 2013

Alliansen tar ansvar varje dag

Éfter att ha noterat dagens debattartikel av Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) i Svenska Dagbladet, så är det bara att konstatera att det finns flera avgörande skillnader mellan konstellationen S+MP och Alliansen.

En helt avgörande skillnad, som Andersson/Bolund givetvis bortser ifrån, det är att Alliansen varje dags mäts på den politik som förs. I stora delar av landet sker den mätningen dessutom inte bara när det gäller regeringen, utan i väl så hög grad också ansvarstagandet för den politik som förs i kommuner och landsting. Och även om det nu gått några år sedan socialdemokraterna ledde landet, vårt landsting och ett antal kommuner, så borde man väl ändå ha den skillnaden i minne. Politiskt ansvar tas inte genom att skriva debattartiklar, även om det förstås är viktigt att kommunicera sin politik med väljarna. Politiskt ansvar tar man genom att fatta politiska beslut, se till att besluten genomförs och sist men inte minst genom att följa upp den förda politiken.

Därmed kan vi lämna Andersson/Bolund därhän och konstatera vad detta ansvarstagande egentligen handlar om.

I veckan som kommer invigs Psykiatrins Hus. det är ett byggprojekt som kostat drygt 900 miljoner och innebär att vården för kroppen och för själen förs närmare samman. Det innebär också en bättre arbetsmiljö för det tusental personer som ska arbeta i och kring huset och sist men inte minst en möjlighet för landstinget att dra fördel av det markinnehav i Ulleråker som frigörs. Psykiatrins Hus är ett av de största offentliga byggprojekten någonsin i Uppsala - och det går i mål till en kostnad som är något lägre än den från början budgeterade.

På onsdag ska landstingets bokslut förberedas för kommande behandling i landstingsstyrelse och sedan i landstingsfuillmäktige. Det är ett bokslut med överskott i landstingets finanser, vilket i sin tur är en följd av att konstnaderna kunnat hållas i schack. Att klara en verksamhet som landstingets kräver givetvis ett dagligt arbete med att just ta ansvar för stora och små beslut inom kollektivtrafik och sjukvård - två viktiga delar av människors välfärd.

Vid sidan av detta pågår ett dagligt arbete i landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse under ledning av Anna-Karin Klomp (KD) och i den produktionsstyrelse som svarar för den sjukvård landstinget utför i egen regi, med folkpartiets Ludvig Larsson som ordförande. Därtill har landstinget sedan ett drygt år tillbaka ansvar för all kollektivtrafik i länet, med Johan Örjes (C) som ordförande i kollektivtrafiknämnden. Därutöver har landstignet också ansvar för de viktiga kulturfrågorna, för regional utveckling tillsammans med länets kommuner, för att samarbete väl med olika institutioner, för personalpolitiken för 11.000 anställda och mycket annat.

Allt detta pågår varje dag, och kräver självfallet ett stort mått av både deltagande, lyssnande och samtalande - men också av förmåga att fatta de beslut som krävs för att verkamheten ska fungera.

Det ansvaret tar Alliansen. Varje dag. Tillsammans. Och inte minst i en lika daglig och mycket konkret kontakt med medborgare, väljare, patienter, resenärer, anställda och många andra som har mycket påtagliga synpunkter på den verksamhet som landstinget har ansvar för.

I valet 2014 har vi tillfälle att berätta för väljarna vad vi vill göra under de fyra år som sedan väntar. Då kan väljarna också värdera hur vi har förvaltat det förtroende vi fick i det förra valet. Jag kan bara säga att jag ser fram emot att möta väljarna, men inte bara i valet 2014. Jag ser fram emot att möta våra väljare varje dag.

21 februari 2013

Att ta ansvar kräver eftertanke

En av de frågor som ofta är aktuell i vårt landsting handlar om förhållandet mellan landstinget och privata vårdgivare, och hur vi i den politiska ledningen ser på samarbete med dessa. Det finns både aktuella fall av olika slag, och mer långsiktiga och principiella frågor kring detta.

När det gäller aktuella frågor på området, och mer konkret företag som vänt sig till landstinget för att teckna avtal, så är jag försiktig med att uttala mig. Den enkla orsaken är att förhandlingar pågår och i sådana fall självklart inte ska föras via media eller på bloggar. Vi har i vårt landsting en etablerad ordning för hur sådana förhandlingar ska gå till.
 
Landstinget i Uppsala län är ett av de landsting som tagit störst steg för ökad mångfald av vårdgivare. Vi tror på en sjukvård som är öppen för flera olika aktörer, och vi tror att det är bra både för skattebetalarna, för patienterna och för den sjukvård som landstinget bedriver i egen regi. Men ansvaret för skattepengar kräver att landstinget är korrekt och formellt i förhållande till privata vårdgivare. Det innebär att man som vårdgivare faktiskt har regler att följa. Att landstinget svarar för reglerna är inte för att landstinget vill skydda sin egen verksamhet från konkurrens. Skälet för regelverket är landstingets ansvar för att förvalta skattemedel.

Landstingets uppgift är att, finansierat med skattemedel, ge invånarna i vårt län sjukvård. Det gör vi genom verksamhet i egen regi, och i samverkan med fristående vårdgivare. I offentlig verksamhet, som bedrivs med skattemedel, finns det grundläggande principer att hålla sig till. Det är också själva orsaken till att vi faktiskt inte kan betala för verksamhet om vi inte först har ett avtal som reglerar både hur vården ska gå till och hur betalningen ska ske.
 
Inte på något område, och framför allt inte i verksamhet som betalas med skatter, är det brukligt att det finns "fri dragningsrätt" på pengar. En bilverkstad som får in en bil på reparation kan inte på eget bevåg göra annat än det som man lovat kunden att reparera, och till det pris man kommit överens om. I sjukvården gäller samma sak. Vi använder oss väldigt gärna av andra vårdgivare än landstinget självt – men det måste ske efter att parterna har kommit överens om formerna för samarbetet.

I det fallet är landstinget, för att komplicera det lite till, inte "bara" en avtalspart. I landstingets skyldigheter ligger också att säkerställa att vårdgivaren har rätt kompetens, rätt utrustning och i övrigt rätt förutsättningar att utföra arbetet.
 
Våra erfarenheter är dessutom att misstag i vården faktiskt kan ske, även om vi inför avtalstecknande är ytterligt noga i granskningen. Och det är just för att undvika sådana misstag som vi arbetar både noggrant och planmässigt, även om det tar tid. Och när de trots allt sker, så måste det finnas rutiner för att kunna skilja en vårdgivare från sitt uppdrag.

Jag är stolt över den verksamhet som bedrivs i vårt landsting. Stoltheten inkluderar både den verksamhet vi bedriver i egen regi – allt ifrån vårdcentraler till sjukhus – men också den verksamhet som bedrivs av andra på landstingets uppdrag och finansierat med pengar från skattebetalarna i länet. Jag är också trygg med det regelverk vi har byggt upp för att andra vårdgivare ska kunna vara med och erbjuda länets invånare sina tjänster, men just därför är jag också mån om att det regelverket faktiskt används och tillämpas på ett korrekt sätt.

20 februari 2013

Stabil ekonomi

Idag har jag nöjet att för sjätte gången presentera ett bokslut för vårt landsting. Visserligen är det en så kallad kommuniké, det vill säga en föraning om hur det verkligen kommer att bli. Men om man ser till helheten så går det att säga en hel del redan nu, innan bokslutet är klubbat och klart.

Landstinget gör ett överskott även för 2012, med 183 miljoner kronor. Totalt har landstinget sedan 2007 nu samlat 731  miljoner kronor i överskott - att jämföra med 239 miljoner under de sex åren dessförinnan. Med andra ord är landstingets ekonomi idag starkare än på mycket, mycket länge. Det behövs, för under åren som kommer väntar stora utmaningar. Akademiska sjukhuset behöver moderniseras för att klara framtidens sjukvård. En modernisering behövs även av kollektivtrafiken, och vi har åtaganden till våra anställda när det gäller deras pensioner. Då räcker inte ett nollresultat, inte ens ett år då den globala ekonomin kärvar.

Det hade kunnat se annorlunda ut. Skälet till det trygga ekonomiska resultatet stavas låg kostnadsutveckling och grepp om landstingets utgifter. Trots att befolkningen ökat och antalet äldre blivit fler, och trots viktiga satsningar på vård och trafik, så har verksamhetens kostnader ökat mindre än intäkterna av skatter, avgifter och bidrag. Kvoten mellan kostnader och intäkter (skatt, avgifter och statsbidra mm) håller sig på ungefär 96,5 procent - klart lägre än de 98 procent som ekonomin kan anses tåla.

Att leda och styra ett landsting handlar nämligen väldigt mycket om att hålla i balansen mellan intäkter och kostnader. För höga kostnadsökningar ger inte bättre vård, men leder snabbt till att ekonomin går överstyr. Det är då de verkliga nedskärningarna måste göras - och det har vårt landsting faktiskt sluppit under Alliansens ledning. Håller man å andra sidan för hårt i pengarna, så sköter vi faktiskt inte heller det uppdrag vi har tagit på oss. Skattepengarna ska användas varsamt, men framför allt klokt. Vården ska hålla en god kvalitet och leda till en friskare befolkning, till en rimlig kostnad där varje krona används rätt.

Så; ekonomin håller ihop och vi får idag dessutom besked om att prognoserna visar att skatteintäkterna ökar kommande år. Betyder det då, att skattehöjningen 2013 var onödig? Svaret är dessvärre nej. Fortfarande måste vårt landsting vara noga med att hålla ögonen på både intäkter och kostnader, för att säkerställa att vi kan ge invånarna den vård och kollektivtrafik som krävs. Men vi kommer också att fortsätta att hålla hårt i landstingets pengar för att vara säkra på att varje skattekrona används rätt - och säkra på att skatten inte är högre än nödvändigt.

19 februari 2013

Makten över vardagen

Jag hamnade i ett samtal med en person från ett annat land, för närvarande bosatt i Sverige. Som alltid är lyssnadet till andra människor ett bra sätt att utveckla sina egna tankar och idéer. personen jag talade med var nyfiken på den sjukvårdpolitik vi för i Alliansen, inte minst som jämförelse till motsvarande politik i det egna hemlandet.

Jag inledde, i vanlig ordning får man närmast säga, med att prisa de  värderingar i sjukvårdspolitiken som det råder bred enighet om, det vill säga att vården finansieras med skatt och ges lika till alla efter behov.

- Men, sade då denna person, jag har förstått att man får vänta väldigt länge på vård i Sverige. Vad gör ni åt den saken?

Det gav mig tillfälle att berätta om hur mycket kortare väntetiderna i vårt landsting har blivit i primärvården, men också att vi nu behöver ta oss an även den specialiserade vården där problemen är mycket större och lösningarna minst lika mycket mer komplicerade. Och ganska precis vid den punkten i konversationen kom vi till den viktigaste fråhgan i sammanhanget, nämligen varför reformer som handlar om tillgänglighet, valfrihet, bemötande och delaktighet för patienter är så viktiga - allt från valfrihetsreformer till att, som exempel, ge patienten möjlighet att läsa sin egen journal.

- It is all a matter of empowerment, påpekade personen jag talade med - och så är det naturligtvis. Ordet "empowerment" är inte helt enkelt att översätta, men det handlar närmast om att ge människor makt över sin vardag, över beslut med stor personlig påverkan som idag ofta fattas vid politikens sammanträdesbord, men som skulle kunna tas hemma vid köksbordet.

På många andra områden i samhället har den här utvecklingen redan tagit jättekliv. Ofta har det skett under påfallande stort politiskt motstånd, vilket inte är så konstigt eftersom frågan är mer politisk än man kan tro. det finns verkligen en starkt ideologiskt betingad skiljelinje mellan att tro på människors förmåga att fatta egna beslut - och tron på att politiken kan hantera även sådant som i grunden handlar om enskilda människors vardag.

Själva ordet, eller dess svenska översättning "egenmakt", har dessvärre blivit solkat av diverse konstiga uttolkningar, både negativa och positiva sådana. ordet har också - i alla fall i mina egna öran - en stark klang av "politikerord"; jag kan inte påminna mig när jag senast i ett samtal med någon människa mötte någon utanför politiken som använde ordet egenmakt.

Men det är vad det faktiskt handlar om - och det är givetvis det som ska prägla vår politik, även om vi använder andra och mer vardagliga uttryck. På sjukvårdens område finns det oerhört mycket mer att göra även om vi under åren sedan 2006 har tagit jättekliv.

Men att öka människors makt över sin egen vardag ställer naturligtvis krav på oss som är politiskt förtroendevalda. Vi måste utnyttja det förtroende vi fått till att stärka människors möjligheter att fatta beslut som rör den egna tillvaron. Men vi måste också förstå de motkrafter som gör allt vad de kan för att flytta besluten tillbaka till sammanträdesborden.

17 februari 2013

En kollektivtrafik som hänger ihop

Det har förekommit uppgifter om att landstinget skulle ha fattat beslut i strid med gällande lagstiftning. Jag vill kraftfullt tillbakavisa detta och reda ut hur det ligger till.

I augusti 2012 gick vi noga igenom läget i kollektivtrafiken och vad som hänt sedan landstinget fick hela ansvaret. Vi såg då en obalans i ekonomin mellan kollektivtrafiknämnden, som beställare av trafiken, och Gamla Uppsala Buss AB som utförare. Landstingsstyrelsen uppmanade då Gamla Uppsala Buss att justera priset helt i enlighet med det avtal som föreligger mellan parterna. Att ge ett sådant uppdrag till Gamla Uppsala Buss ligger helt i linje med det uppdrag landstingsstyrelsen har.

Styrelsen för Gamla Uppsala Buss AB har dröjt med att verkställa beslutet, vilket gör att det inte längre är möjligt att göra den justering som landstingsstyrelsen Gav i uppdrag att göra. Följden är att kollektivtrafiknämnden kommer att redovisa underskott i sitt bokslut för 2012. Därmed försämras landstingets resultat med ungefär 20 miljoner kronor.

Gamla Uppsala Buss AB är ett fint bolag och en viktig del av den samlade kollektivtrafiken i Uppsala län. Landstinget är sedan ett drygt år tillbaka ägare av bolaget och ser det som en stor tillgång för att kunna ge länets invånare en bra busstrafik. Just därför är det viktigt att bolaget verkligen är en välfungerande del av landstingets totala uppdrag, och på det sättet stärker förtroendet för landstingets förmåga att bedriva kollektivtrafiken som helhet.

14 februari 2013

Rätt ska vara rätt

Idag lyfter Dagens Samhälle fram flera artiklar kring så kallade vårdskandaler. Jag skriver "så kallade", för artiklarna har ett gemensamt. De visar att det inte alltid är eld bakom röken.

Media har på senare år vid flera tillfällen och med stora rubriker lyft fram vad som påståtts vara flagranta exempel på vanvård. Anmärkningsvärt ofta har dessa anklagelser drabbat verksamhet som bedrivs i enskild regi - och i vissa fall har orsaken till och med påståtts vara driftformen.

Det Dagens Samhälle nu gör, det är att klarlägga att skandalerna i många fall är rejält uppblåsta och i flera fall - med den så kallade Carema-skandalen osm det mest flagranta exemplet - direkt felaktiga. Konsekvenserna av dessa överdrifter visar sig också får ganska dramatiska effekter, både politiskt/demokratiskt och när det gäller människors allmänna uppfattning om hur vård och omsorg faktiskt fungerar.

Det betyder inte att det inte finns brister, och absolut inte att sådan brister inte ska blottläggas och åtgärdas. Tvärtom. Det är bra att vården och omsrogen granskas, och att tydliga fakta kommer i dagen. det är aldrig acceptabelt att människor inte får en god vård och omsorg, oavsett i vilka former verksamheten bedrivs. men det är heller inte acceptabelt att väl fungerande verksamhet skandaliseras av mer eller mindre ideologiska eller politiska skäl. Och det gäller givetvis helt oberoende av vilken driftform som det handlar om.

I vårt landsting är vi (i alla fall om jag talar för den politiska majoriteten) stolta över den sjukvård vi driver i egen regi - och över det arbete som utföärs av andra vårdgivare som arbetar på landstingets uppdrag. Vi ställer också tydliga kvalitetskrav och gör uppföljningar, oberoende av driftform och huvudmannaskap. Vårt uppdrag på området är nämligen att ge länets invånare en bra sjukvård.

Svensk sjukvård och äldreomsorg håller generellt bra kvalitet, men bra kan alltid bli bättre. Arbetet med kvalitetsutveckling har varit centralt från första dagen för oss i Alliansen, och det ska vi arbeta vidare med. men det är också viktigt att både det arbetet, och det arbete som utförs på skilda håll i vården, skildras både korrekt och sakligt. Dagens Samhälles artiklar idag vidare att kvalitetsutveckling är möjligt inom andra sektorer än vården och omsorgen.