Jag hamnade i ett samtal med en person från ett annat land, för närvarande bosatt i Sverige. Som alltid är lyssnadet till andra människor ett bra sätt att utveckla sina egna tankar och idéer. personen jag talade med var nyfiken på den sjukvårdpolitik vi för i Alliansen, inte minst som jämförelse till motsvarande politik i det egna hemlandet.
Jag inledde, i vanlig ordning får man närmast säga, med att prisa de värderingar i sjukvårdspolitiken som det råder bred enighet om, det vill säga att vården finansieras med skatt och ges lika till alla efter behov.
- Men, sade då denna person, jag har förstått att man får vänta väldigt länge på vård i Sverige. Vad gör ni åt den saken?
Det gav mig tillfälle att berätta om hur mycket kortare väntetiderna i vårt landsting har blivit i primärvården, men också att vi nu behöver ta oss an även den specialiserade vården där problemen är mycket större och lösningarna minst lika mycket mer komplicerade. Och ganska precis vid den punkten i konversationen kom vi till den viktigaste fråhgan i sammanhanget, nämligen varför reformer som handlar om tillgänglighet, valfrihet, bemötande och delaktighet för patienter är så viktiga - allt från valfrihetsreformer till att, som exempel, ge patienten möjlighet att läsa sin egen journal.
- It is all a matter of empowerment, påpekade personen jag talade med - och så är det naturligtvis. Ordet "empowerment" är inte helt enkelt att översätta, men det handlar närmast om att ge människor makt över sin vardag, över beslut med stor personlig påverkan som idag ofta fattas vid politikens sammanträdesbord, men som skulle kunna tas hemma vid köksbordet.
På många andra områden i samhället har den här utvecklingen redan tagit jättekliv. Ofta har det skett under påfallande stort politiskt motstånd, vilket inte är så konstigt eftersom frågan är mer politisk än man kan tro. det finns verkligen en starkt ideologiskt betingad skiljelinje mellan att tro på människors förmåga att fatta egna beslut - och tron på att politiken kan hantera även sådant som i grunden handlar om enskilda människors vardag.
Själva ordet, eller dess svenska översättning "egenmakt", har dessvärre blivit solkat av diverse konstiga uttolkningar, både negativa och positiva sådana. ordet har också - i alla fall i mina egna öran - en stark klang av "politikerord"; jag kan inte påminna mig när jag senast i ett samtal med någon människa mötte någon utanför politiken som använde ordet egenmakt.
Men det är vad det faktiskt handlar om - och det är givetvis det som ska prägla vår politik, även om vi använder andra och mer vardagliga uttryck. På sjukvårdens område finns det oerhört mycket mer att göra även om vi under åren sedan 2006 har tagit jättekliv.
Men att öka människors makt över sin egen vardag ställer naturligtvis krav på oss som är politiskt förtroendevalda. Vi måste utnyttja det förtroende vi fått till att stärka människors möjligheter att fatta beslut som rör den egna tillvaron. Men vi måste också förstå de motkrafter som gör allt vad de kan för att flytta besluten tillbaka till sammanträdesborden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar