26 augusti 2016

Vem betalar vår gemensamma kaka?

Vi vet ju alla vad det är som finansierar vår gemensamma välfärd. Det är skatterna, och skatterna är det riksdag, landsting och kommuner som bestämmer om. Så det är politikerna i riksdag, landsting och kommuner som avgör hur mycket välfärd det blir.

Ett sådant resonemang är ganska enkelt för de flesta av oss att ställa upp på. Skatter beslutas politiskt, och skatter finansierar välfärden. Men är det verkligen så enkelt?

Jag har skrivit tidigare om det olyckliga motsatsförhållande som ofta målas upp mellan dem med höga inkomster, och hur de beskrivs som ointresserade av välfärden, och det offentligas behov av intäkter. I själva verket är en välfärdsmodell som den vi har i vårt land helt beroende av att det finns människor som är aktivt intresserade av att genom att tjäna pengar och betala skatt bidra till gemensamma åtaganden.

Samtidigt finns det nog ingen som, oavsett inkomstläge, är beredd att betala mer i skatt än vad man åläggs genom de politiska beslut som fattas. Sist men inte minst gäller det också att forma ett skattesystem, och föra en debatt om det skattesystemet, som gör att det uppfattas - och diskuteras - på ett som gör att alla, notera ordet alla, är villiga att vara med och bidra till det gemensamma.

För något håller på att hända i samhällsdebatten. Något som går att spåra till en ideologisk grundsyn på oss människor som samhällsvarelser.

Innan jag fortsätter vill jag betona en gång till att hela det följande resonemanget bygger på att människor respekterar och efterlever gällande lagstiftning. En rättsstat kräver att alla människor är lika inför lagen, och att staten lagför alla medborgare lika. Någon skillnad gäller förstås inte för skattelagstiftningen, även om den har en lite annan rättsprocess än många andra brott.

De allra flesta av oss tycker att det är sunt att vi alla delar på kakan både när det gäller inkomster och utgifter i samhällsmaskineriet. Den som jobbar får lön, och betalar skatt. Den som under sina aktiva år skjutit upp en del av löneutrymmet får tillbaka det i form av pension. Som för övrigt också beskattas vid uttaget.

Det är också, i alla fall för många av oss, självklart att det behövs företag som producerar varor och tjänster och genom sin verksamhet skapar en ekonomisk process som leder till att det där utrymmet skapas, som behövs för att det ska finnas något att fördela.

Men det är ungefär nu som det börjar bli krångligt. Det är, om man lyssnar till aktuell debatt, inte riktigt lika många som ser sambandet mellan att lönsamma företag producerar och går med vinst och ett samhälle som har råd med en gemensam välfärd.

Allt för ofta hör vi tvärtom i debatten att företag som är lönsamma beskrivs som en sorts parasiter, vars "profitjakt" skulle stå i motsats till den gemensamma välfärdens behov av resurser. Givetvis står det företrädare för vänstern fritt att argumentera på det sättet, men det är hög tid att vi som ser saken annorlunda verkligen bemöter den typen av argument.

Lönsamma företag behövs, och de behövs inom alla samhällssektorer inklusive den gemensamma välfärden. Lönsamma företag producerar varor och tjänster av god kvalitet (annars är det i alla fall över tiden svårt att ge med vinst), och det överskott som skapas (vinsten, alltså) beskatts för det gemensamma bästa. Men dessa företag behöver också skatteregler som gör att de kan spara en del av överskottet för att kunna återinvestera i verksamheten, vilket behövs för att lönsamheten ska vara uthållig.

Lönsamma företag betalar således skatt. Men inte nog med det. Lönsamma företag har råd att anställa, och att betala löner till anställda. Löner som beskattas, till nytta för den gemensamma välfärden. Som därigenom kan anställa fler lärare och sjuksköterskor.

Med andra ord: den som samtidigt talar sig varm för "ökade resurser till välfärden" och misskrediterar lönsamma företag oavsett bransch har en del att förklara när det gäller att få resonemanget att hålla ihop.

Lönsamma företag behövs. I alla branscher. För det är företags lönsamhet som avgör välfärdens storlek.