30 november 2011

En dag på jobbet, typ...

En hektisk dag är till ända. Planeringsmöte inför kommande landstingsstyrelse, veckogenomgång med Alliansens landstingsråd och politiska sekreterare, samtal med partivänner och väljare, paneldebatt på medicinska riksstämman och som avrundning på kvällen ytterligare en paneldebatt om pendlingen i länet och regionen. Mellan allt detta mail, telefonsamtal, mediekontakter och en givande lunch med en vän i näriongslivet.

Fullt så hektiska är kanske inte alla dagar - men väl så fyllda av glädje, även om det dyker upp en och annan lite beskare droppe ibland också.

Jag skriver dessa rader strax innan det är sags att gå till sängs för dagen, kanske mest för mig själv men också för dig eventuelle läsare som jag vill ge ett budskap om det politiska vardagen.

Att ha fått ett politiskt förtroende innebär givetvis också en hel del ansvar. För att komma till rätta med brister i den svenska vården, för att lösa människors problem, för att göra bra saker bättre och sist men inte minst ansvar för att göra verklighet av politiska idéer. Vissa dagar lyckas man inte åstadkomma så mycket, andra dagar är inte bara fyllda av aktiviteter (som idag) utan också av konkreta beslut som fattas för att ta ytterligare några steg i riktning mot de politiska visioner som vi bygger vårt arbete på.

Det är klart att det ibland kan vara frustrerande att det inte går fortare, men i grund och botten handlar det också om att det är fråga om komplicerade processer. Och trots allt har vi hunnit en hel del, som också gått i rätt riktning.

Politik, handlar - i alla fall i majoritetsställning - sällan eller aldrig om enkla lösnignar. Det är inte särskilt svårt att uttrycka enkla lösningar på svåra problem, men det går helt enkelt inte att prata bort de utmaningar som vi i vårt landsting står inför. Det är också ett skäl till varför det ofta gäller att ha respekt för de svårigheter som kan finnas med ett ärende, men det manar också till att arbeta vidare med det vi tror på. Då är det skön tatt ha framgångar och glädjeämnen att falla tillbaka på.

Ett sådant glädjeämne är primärvården. Sämst i landet för fem år sedan, i betydligt bättre skick idag. Köerna är kortare, ekonomin är bättre och personalen trivs. Det är faktorer som är värda att komma ihåg när när vi nu går vidare med att reformera andra delar av vården och verksamheten. Säkert kommer det att ta fem år även då, men det viktiga är färdriktnngen - inte takten. Det är viktigare att det blir bra än att det går fort.

Samtidigt kan jag inte låta bli att uttrycka min uppskattning, för att inte säga beundran, över mina kollegor i Alliansen. Arbetet flyter på med glada miner, optimism och en obändig vilja att lösa problem. Kanske ligger roten till en del av Alliansens framgångar också i just detta. Glatt humör och optimism räcker ofta längre än man tror.

Vi i Alliansen har ett och annat som vi kan vara både stolta och nöjda med. Det finns också mycket kvar att göra, men det betar vi av efter hand. Och du som medborgare i länet kan vara säker på att vi jobbar vidare med att utveckla vården och kollektivtrafiken. Varje dag, några steg i taget.

28 november 2011

Mycket är bra, men det kan bli bättre

Jag har ägnat en hel del av kvällen åt att läsa Socialstyrelsens och SKL:s "Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet" där vården i olika delar av landet presenteras och jämförs. Som vanligt, får man säga, är det både ris och ros. Vårt landsting kan vara stolt över en vård av hög kvalitet på en lång rad områden, men det finns också betydande möjlighet till förbättring i vissa fall.

Ett område där behovet av förbättring är påtagligt är allt som handlar om bemötande och upplevelse. Tyvärr anser många patienter att det finns brister, när det gälelr vilka möjligheter de har att välja och påverka sin vård, hur de blir mötta och hur länge de får vänta på vård. Detta är en viktig ideologisk fråga, där skillnaden mellan de politiska alternativen är tydlig. Vui möts ofta av direkt hånfulla kommentarer när vi pekar på vikten av att prioritera dessa frågor - trots att de så uppenbart är viktiga för patienterna.

Bemötandet och tillgängligheten är inte bara en viktig ideologisk fråga; det är också en fråga om jämlik och rättvis vård. Den som kan välja, kan alltid välja en vårdgivare som ger ett bra bemötande. Den som saknar valmöjlighet är helt beroende av den vårdgivare som råkar erbjudas. I vissa fall är det då kanske inte ens det enda avgörande om vården rent medicinskt håller en acceptabel kvalitet; annat är själva innehållet i vården har också en viktig del av tillfrisknandet.

Därför är detta vårt viktigaste förbättringsområde, även med hänsyn till den medicinska kvalitet som givetvis är viktig. Det finns, som sagt, områden där det i vårt landsting finns förutsättningar för ett ännu bättre rent medicinskt bemötande - men den viktigaste kvalitetshöjande frågan för vård läns invånare är uppenbart att sätta patienten i centrum.

Det trots allt kanske mest glädjande är den höga kvalitén på cancervården. Under det senaste året har många påståenden förekommit om att denna skulle ha tappat i kvalitet, vilket alltså inte stämmer. Visst finns det utrymme för förbättring även här, men i huvudsak kan vi vara stolta över vår cancervård.

Stolta kan vi förresten vara överhuvudtaget över den medicinska kvalitet som erbjuds i vårt landsting - och den kostnadsnivå som vården håller. Det är ett gott betyg till alla som dagligen arbetar med att ge dem som bor i vårt län och i kringliggande län en god vård. Det är också en tankeställare till dem som med obelagda påståenden om brister i kvalitén försöker ta billiga poäng i den politiska debatten.

27 november 2011

Det är kanske inte så dumt med lite mångfald

Om vi ska kunna bestämma oss för vart vi vill gå i framtiden så måste vi veta varifrån vi kommer. Så skriver Svenskt Näringsliv (fast jag har rättat svenskan...) på en webbsajt kallad ”Så var det 1980” som berättar om just hur det var 1980. Vi som var med då kan minnas så där lite nostalgiskt om en annan tid när åtskilligt kanske var enklare – men där möjligheterna att välja och att forma sitt liv också var betydligt mindre.

TV hade två kanaler, TV1 och TV2. Telefonen ägdes av Televerket (som Telia hette då) och det gick bara att ringa till fasta nummer. Politiska beslut styrde i betydligt högre grad än vi kanske erinrar oss, även över ganska vardagliga detaljer.
Att Svenskt Näringsliv, det vill säga hundratusentals små och stora företag, står bakom sajten, är varken hemligt eller konstigt. Det är ett uttryck för att vi har många samhällsdebattörer som vill vara med och påverka – även det ett rimligt uttryck för mångfald och möjlighet att välja mellan olika alternativ.

Aningen mer besynnerlig är då Aftonbladets totala och fullkomligt ideologiska nedsabling av webbsajten och det den uttrycker. Aftonbladet framhåller att det tidiga 80-talet var en tid då jämlikheten var som störst och det inte förekom avarter som ”champagnevaskning och weekendresor till New York”. Med detta menar Aftonbladet uppenbarligen att människor kan finna sig att inte välja teleoperatör, apotek eller välfärdstjänster – om bara den så kallade överklassen avhåller sig från de värsta excesserna.

Men till att börja med kan jag berätta för Aftonbladet att motsvarande excesser förekom även då, de tog sig bara andra uttryck (även ”överklassens” vanartigheter har givetvis en tidsstämpel över sig). Och liksom alla i ett visst inkomstskikt inte vaskar champagne eller kryssar jorden runt över långhelgen – de flesta gör det överhuvudtaget inte – så har det alltid funnit människor, i alla samhällsskikt, som betett sig allt annat än föredömligt. Och det är sannerligen inte något särskilt bra argument för att förmena det stora flertalet samhällsmedborgare möjligheten att göra egna val.

Det mer allvarliga är frågan om vilka möjligheter vi människor som samhällsmedborgare ska ha att göra egna val och styra våra egna liv. Och eftersom vi nyligen haft en lite konstig historiedebatt om den allmänna rösträtten, så kan det vara på plats att reda ut begreppen även här.
Jag tror att det är bra att människor kan, och får, välja. Vi ska kunna välja teleoperatör, vårdgivare, politiskt parti eller livsmedelsbutik. För mig är det ett ideologiskt ställningstagande, och det gäller alla dessa val – och åtskilliga andra. För oss som är politiskt verksamma måste en viktig uppgift då vara att se till så att dessa valmöjligheter blir så smidiga som möjligt, och att de ”valbara aktörerna” sköter sig.

Men, som upphovsmakarna bakom ”så var det 1980” faktiskt påpekar, så handlar det också om att alla vi människor, som samhällsmedborgare, funderar över vilket samhälle vi egentligen vill ha. Vill vill ”återreglera samhället” till 1980, eller vill vi fortsätta utvecklingen mot ett samhälle där människors egna val får vara det avgörande.

Alla valfrihetslösningar fungerar inte pefekt idag – det är jag den förste att skriva under på. Men att utifrån det kräva att utvecklingen rullas tillbaka är en farlig väg att gå. I stället är det viktigt att låta valfrihetslösnignarna mogna och steg för steg bli bättre. Det är som exempel intressant att se att kraven på återreglering alltid gäller de verksamheter som senast öppnats för större mångfald och ökade möjligheter att välja – medan ingen (nåja, nästan ingen...) idag ropar på återreglering av de områden där valfriheten och möjligheten att välja funnits längst.

Och den viktigaste, mest fundamentala och mest ideologiska frågan är alltså skiljelinjen mellan att låta människor välja eller inte. På teleoperatörer, politiska partier, mjölksorter eller vårdgivare. Jag står ideologiskt fast vill att jag vill låta människor välja.

PS. Och musiken tycker jag var bättre i början av 80-talet. Men då fanns inte Spotify. DS)

26 november 2011

Köpfria dagen?

Jag har kommit att förstå att det är någon sorts "köpfri dag" idag. Personligen har jag inte ens varit i närheten av någon affär, och sådana köpfria dagar har jag nog ganska många under ett normalt år. Men jag skänker också en tanke åt vad sådana symboliska - och förment vällovliga - aktiviteter egentligen symboliserar.
Dels sändr jag en tanke till de miljontals människor jorden runt som faktiskt inte kan konsumera. Det ter sig som något av ett lyxproblem att vi som är hyggligt stadda vid kassa helt enkelt kan avstå som symbolhandling. Mer om detta längre ned - men det känns lite grann som medeltidens avlatshandel i någon sorts bakvänd form att bete sig poå det viset.

Det är nämligen också en dag som lämpar sig att sända en mer glädjande tanke på alla dem som numera faktiskt kan konsumera - därför att de lever i länder som på kort tid kunnat lyfta sig från djupaste fattigdom till ett välstånd som snart passerar oss i vår del av världen. Om allt för många dagar varit "köpfria" så hade andelen människor som inte kunnat köpa sig ens det enklaste av livets nödtorft varit betydligt fler.

För det tredje så signalerar symbolaktiviteter som denna att handel skulle vara någon sorts överflödigt led i hur både ekonomin och samvaron mellan människor fungerar. Sanningen är ju att alla former av utbyte mellan människor är värda att uppmuntra. En sådan form för utbyte är att vi byter saker med varandra, för att öka varandras välstånd och därigenom också öka den gemensamma välfärden. Det äör så, som kulturer förts närmare varandra och förståelsen mellan människor ökat. Å andra sidan kan man också konstatera att det bästa sättet att öka avstånd mellan människor brukar vara det motsatta - nämligen att genom totalitära grepp hindra att människor möts.

Vad vi alla behöver är ett moment av reflektion då och då. Att bara stanna upp, lyssna till den egna inre rösten och fundera över hur vi vill att världen ska vara. Det är bra - och det sker onekligen enklare i en lugnare miljö än ett köpcentrum. En sådan dag har jag kunnat njuta idag.

Däremellan är det klokt att manifestera sina tankar genom sina ord och gärningar. det gör jag i vanliga fall, och då gör jag det gärna genom att främja utbyte mellan människor. Både av tankar, av varor och inte minst av tjänster. men det finns fortfarande många "handelshinder" att bekämpa, på alla tänkbara plan. Fast det är ju en dag i morgon också...

Om detta kan man läsa i bland annat SvD, Aftonbladet.

25 november 2011

Anklagelser utan belägg

Dagen började med att jag som vanligt lyssnade till Radio Uppland för att höra om de hade någora nyheter av intresse - och det hade de. Det socialdemokratiska oppositionsrådet i landstinget, Vivianne Macdisi, har gått ut och anklagat mig och den övriga landstingsledningen för att rigga en upphandling i syfte att ett visst namngivet företag skulle vinna den. Det kanske mest beklagliga är att en så ytterligt allvarlig anklagelse dessutom framförs utan några konkreta belägg. Macdisi svänger sig med att saker "tyder på" att ett företag skulle vara gynnat och att "särskilda detaljer i ärendets gång" på något sätt skulle peka mot att "man (den politiska ledningen, min anmärkning) redan på förhand har bestämt sig för var det här ska sluta".

Det är mycket allvarliga anklagelser, framför allt om man beaktar de faktiska omständigheterna. Upphandlingen är nämligen ännu inte påbörjad. En kravspecifikation ska presenteras på hälso- och sjukvårdsstyrelsens arbetsutskott på tisdag. Den kravspecifikationen är hemlig - vilket inte är något "politiskt fuffens" utan helt enligt konstens alla regler - eftersom ingen anbudsgivare ska få försteg framför de andra. En av dem som får tillgång till sådan skeretessbelagd information, och kan påverka den, är hälso- och sjukvårdsstyrelsens andre vice ordförande - oppositionsrådet Vivianne Macdisi.

Syftet med upphandlingen är att ge länets invänare kortare väntetider och därmed bättre vård. Processen har skett i stor politisk öppenhet, med möjlighet till full insyn för den politiska oppositionen. Att denna öppenhet lönas på detta sätt är naturligtvis inte roligt, framför allt som det inte har presenterats några klara fakta, utan - som synes ovan - ganska svepande påståenden. Sådana påståenden är som bekant svåra att besvara.

Vi arbetar vidare med att utveckla vårt landsting, med att korta väntetiderna och ge patienter och invånare en bättre vård. Mot detta arbete finns ett motstånd, bedrivet av den politiska oppositionen. Jag kan bara beklaga att vårt fina landsting, med alla dess medarbetare, utsätts för kampanjer av detta slag.

23 november 2011

Människan, inte systemen, i centrum

Idag skriver vi fem landstingsråd för Alliansen om de beslut landstingsfullmäktige fattat under två dagars sammanträde. Det vi har kunnat se nder debatten är en grundläggande skillnad mellan oss i Alliansen och den politiska oppositionen, som vi också ville ge uttryck för i vår artikel.

Den skillnaden i grundsyn tas också upp av Lisbeth Gustavsson, biträdande rektor på studieförbundet Bilda, i radions tänkvärda "tankar för dagen" som jag lyssnar på medan jag gör mig klat för dagens arbete. Skillnaden handlar om att sätta människor, snarare än institutioner och system, i centrum.

En hel del av debatterna på landstingsfullmäktige handlade om just detta. Våra motståndare pratade om sjukhus, regelverk, system ch strukturer. Vi i Alliansen pratade om patienter, människor, väntetider och kvalitet i den verksamhet som finansieras av landstingsskatten.

Där ligger skillnaden mellan Alliansen och oppositionen. Det är inte så svårt att vara på rätt sida i en sådan debatt.

(Jag vill betona att jag på inget sätt har forskat i om Lisbeth Gustavsson delar mina värderingar, att hon inte är tillfrågad om detta och att hon inte ska kopplas till mig och moderaterna. Men jag delar de värderingar som hon ger uttryck för i programmet.)

22 november 2011

Popcornmaskinen igång igen

Dagens debatt i landstingsfullmäktige har kommit igång, och den socialdemokratiska popcornmaskinen har redan börjat poppa. Redan i sitt första inlägg går Börje Wennberg till ganska onödig, och ganska populistisk, attack.

Börje Wennberg "kräver besked" om frågor som Wennberg väl borde känna till att de inte är så enkla att lösa som Wennberg antyder. Det låter naturligtvis offensivt och bra, men i själva verket saknar (S) själva lösningar på dessa frågor och måste därför agera som man gör.

21 november 2011

En dag på jobbet

Ett heldagssammanträde med landstingsfullmäktige kan vara lite grann som Askungen beskriver en bal på slottet. det kan vara långtråkigt och stelt och ...långtråkigt och ... alldeles underbart!

Roligast och underbarast är alla fantastiska inlägg som gjordes av många, många duktiga talare från olika partier - det är ju svårt att komma ifrån att man gillar "den egna sidans" inlägg bäst. Men jag måste också passa på att berömma några bra inlägg från den andra sidan, från oppositionen.

Vänsterpartiets gruppledare Sören Bergqvist för en politik som står kilometer från den samhällssyn som de flesta av oss företräder, men han har en retorisk skicklighet som gör att han ändå är intressant att lyssna till, och debattera med. Miljöpartiets Pia Zetterberg höll ett intressant inlägg, och bland socialdemokrater nämner jag gärna Christina Lundh och Ann-Britt Litzner som två talare med kloka tankar i sina inlägg. Det förebyggande arbetet är viktigt, och både Christina och Ann-Britt kombinerar på ett fint sätt sin yrkeskunskap med klokskap även i det politiska värvet.

I Alliansens led fanns många duktiga talare, både nya och mer rutinerade sådana. Jag fäste mig inte minst vid debutanterna (vad jag kan minnas) Lisa Walén (KD), PeO Lisén (FP) och Aranka Ncomo (C). De häll alla bra och intressanta inlägg om viktiga frågor.

I mitt eget parti hittar jag flera att tacka för goda insatser, det bästa vore kanske att inte räkna upp dem alla med risk för att missa någon. Det som kanske kändes bäst var ändå bredden och styrkan i lagarbetet som visades upp i en partigrupp där inte mindre än tio personer tog tillfället att delta i debatten: Nina Lagh, Arne Sandemo, Markus Lagerquist, Marie-Louise Ekholm, Maria Petersson, Christina Sääf, Robin Kronvall, Gunnar Öjefors. Samt landstingsfullmäktiges eminente ordförande Lennart Hedquist och undertecknad.

Men nog om alla goda insatser i talarstolen; det bestående intrycket av dagen blir ändå den stora skillnaden mellan den politik som Alliansen för i majoritet och oppositionens ...tja, oppositionspolitik.

I en budgetdebatt är  det kanske viktigaste att de olika politiska alternativen ställs och kan prövas emot varandra. Men det kräver också att de tas fram på något så när likadant sätt. Givetvis är det svårare för oppositionen att formulera ett lika sammanhållet och detaljerat förslag som majoriteten, med den resurs som landstingets tjänstemän ändå utgör. Det som ändå är rimligt att begära även av en oppostion, det är att den politik man presenterar faktiskt hänger ihop. Det går till exempel inte att, som oppositionen gjort idag, först presentera ett förslag som inte innehåller några beräkningar över inkomster och utgifter, för att därefetr gå upp i talarstolen och presentera rena önskelistor.

Politik handlar om att göra prioriteringar, även när sådana är obekväma och innebär tuffa ställningstaganden. Debatten idag har i långa stycken gått ut på att oppositionen i sina inlägg berättat vad man skulle vilja göra - utan en sekund av reflektion kring vad detta skulle kosta. Vi i Alliansen kan inte kosta på oss den lyxen, utan måste se till att varje ord som sägs från talarstolen också har täckning både i den budget vi lagt fram och i de prioriteringar vi då gjort.

Denna bristande förmåga att göra prioriteringar, som (S)-nestorn Östros så träffande beskrivit som "en popcornmaskin" är visserligen begriplig i det läge oppositionen i allmänhet och (S) i synnerhet befinner sig, men den är inte bra för det demokratiska samtalet. Det löeder till en svag opposition, och jag är inte övertygad om att det är det bästa för vårt landsting i alla lägen.

Men det är som det är. Vi i Alliansen tar vårt ansvar för landstingets ledning och styrning.

Popcornpolitik igen

Knappt hade jag tryckt på "publicera"-knappen innan det var dags igen.

Nu handlar det om akutmottagningarna i Tierp och Östhammar, som vi på inget sätt har några planer på att lägga ned. Men som folkpartiets föräldralediga landstingsråd Ludvig Larsson förtjänstfullt påpekade, så försöker socialdemokraterna insinuera att vi har den avsikten genom försåtliga formuleringar i sin budgetreservation.

Ställd inför detta faktum, så försöker socialdemokraternas gruppledare Börje Wennberg få det till att det är "tjänstemännen" som är upphov till det som (S) förmenas vara emot. Om det finns bara en sak att säga, och det är just att det är politiska beslut som styr vårt landsting - i alla fall när vi i Alliansen styr i vårt landsting.

Någon tydlig ursäkt för denna förlöpning av (S) har vi emellertid inte fått. Vi får se om någon sådan behagar dyka upp i Wennbergs månadsbrev - eller m det som vanligt kommer att beskrivas som att det i själva verket är vårt fel.

Popcornpolitik är det hur som helst. Hellre än att vara tydlig med vad man själv vill med akutvården, så insinuerar man om Alliansens göranden och låtanden. Det vore bättre med en tydlig egen politik.

Vet Macdisi inte vad hon själv tycker

Den så kallade popcornpolitiken (se tidigare inlägg) måste naturligtvis beskrivas och förklaras konkret. Om det dessutom kan ske i form av direktrapporter från landstingsfullmäktige så gör ju det inte saken sämre.

Den 9 november skrev det socialdemokratiska landstingsrådet Vivanne Macdisi ett blogginlägg där hon tar heder och ära av möjligheten för nya vårdgivare att etablera sig enligt landstingets riktlinjer. Macdisi talar visserligen i sitt inlägg om "fri etablering"; det är visserligen lite oklart vad hon menar med det, men jag utgår ifrån att hon talar om det förslag som Hälso - och sjukvårdsstyrelsen har att behandla i ärendet (som inte alls tillåter "fri etablering" utan anger tydliga regler för vad som gäller för den som vill etablera sig). Hennes text på bloggen kan inte gärna tolkas som något annat än ett motstånd mot nyetablering.

Så lät det inte i fullmäktiges talarstol. För en stund sedan försökte Macidisi tvärtom låta som om hon tycker det är bra med nya fristående aktörer, men både på bloggen och i det politiska arbetet agerar hon alltså annorlunda.

Det är precis vad "popcornpolitiken" går ut på. Ena dagen för, andra dagen emot. Så kan man fladdra fram och tillbaka mellan olika ståndpunkter och alltid låta bra. I alla fall för den som lyssnar för stunden. Men den som följer lite närmare vad (S) företrädare säger i olika sammanhang kan notera att det låter lite olika - i olika sammanhang...

Popcornpolitik

Vi var många som intresserat lyssnade till förra ministern och partidistriktsordföranden (S) Thomas Östros när han beskrev den centrala socialdemokratiska politiken som "en popcornmaskin". Nya, ogenomtänkta förslag av helt skilda slag poppar upp ungefär som nypoppade popcorn, och tas sedan lika raskt tillbaka när man tänkt till lite mer - eller fört den interna debatten färdigt.

På samma sätt fungerar den socialdemokratiska landstingspolitiken. Det är ganska mycket "dagsnotering" över vad socialdemokraterna vill - och föreslår. Det förefaller snarare som om det är den dagsaktuella debatten som präglar det socialdemokratiska agerandet, och det gör att politiken blir därefter.

Ett bra exempel finns både i och inför den debatt om landstingsplan och budget som förs i landstingsfullmäktige idag. Förutom att partierna i oppositionen har helt olika idéer om vad som ska göras, så presenteras ständigt nya förslag och inspel. Så kan man givetvis göra när man befinner sig i opposition, men det fungerar inte om man har en seriös önskan om att faktiskt ta ansvar för att leda och styra ett stort landsting med omfattande verksamhet på skilda områden.

Socialdemokraterna har, på alla nivåer, gjort denna "popcornpolitik" till skön konst. Det låter både spännande och intressant, men det håller som sagt inte för att leda och styra ett landsting. För att klara det behövs både konsekvens, tydlig inriktning och bestämda prioriteringar. Det krävs, helt enkelt, en förmåga att ta ansvar. Det är på den punkten den viktigaste skillnaden mellan Alliansen och den politiska oppositionen syns.

15 november 2011

En kväll med givande samtal

I kväll var det dags igen. Jag har besökt Alunda mellan Östhammar och Uppsala för att knacka på dörrar och prata med människor. Jag har både gjort och bloggat om det tidigare, och det är lika trevligt varje gång. Samtal en helt vanlig vardagskväll med människor som för inte allt för länge sedan kommit hem från jobbet (eller människor med skiftarbete som är på väg till sitt arbete), och som trots mixande mned livspusslet sätter av en kvart för att prata - det är kvalitetstid i en politikers vardag.
De människor vi pratat med i kväll och tidigare kvällar denna höst har en helt annan historia att berätta jämört med den "verklighet" som för oss som är djupt involverade i politiken oftafyller dagarna. Det får mig att fundera mycket över vilka som är viktigast att tala med, varifrån vi får vår energi och var vi kan hitta inspirationen och idéerna för att utveckla den moderata politiken och göra Sverige till ett bättre land att leva i. För alla.

Den politiska debatten blir sä lätt en debatt om just politik. De frågor som engagerar människor i vardagen är ibland långt ifrån desamma som de sopm debatteras politiskt. Att kvalitén i välfärden engagerar människor råder det inget tvivel om; det må vara äldrevård, busstrafik eller skolan. De som betalar skatt och röstar i val ställer högst berättigade krav på den välfärd som är politikens mest centrala uppgift. Därför känns det också bra att kunna berätta om vårt arbete just för att förbättra välfärden.

Vad är det då människor inte är så intresserade att prata om? Tja, vad sägs om följande lilla lista: vem som skickat SMS till vem, vad moderaterna gjorde för hundra år sedan, ideologiska motiv för att ta heder och ära av statsministern och vems fel det möjligen kan vara att det ändå finns brister i samhället och i välfärden. De människor jag träffat i kväll och andra kvällar är mer intresserade av att få veta vad vi tänker göra för att förbättra än av vem som möjligen är orsaken.

Här ligger kanske den viktigaste uppgiften för oss i nya Moderaterna. Vårt politiska arbete måste börja med att lyssna, lära av människors vardag och att dra slutsatser - politiska slutsatser - av det vi hör och ser. Föreställningen att vi kan utveckla politiken genom att bara prata politiker emellan är kanske den viktigaste orsaken till att engagemanget och intresset för partipolitiskt arbete har minskat så drastiskt på senare år.

Vår politik tar sin utgångspunkt i människors vardag, inte i högtravande politiska program eller motståndares hånfullheter över den politik vi för. Jag vet inte om det är just därför det är så roligt att arbeta med politik i vardagen - och så oerhört givande att samtala med människor om den vardag vi formar tillsammans.

12 november 2011

Kvalitet ska vara självklart

Just nu avlöser skandalreportagen varandra, och det är framför allt äldreomsorgen som står i centrum. Men det kunde lika gärna handla om skolan, om vårdcentraler eller om någon annan verksamhet i välfärden som bedrivs med skattemedel. Den här gången är det ett privat företag som är i blåsväder, men vi ska inte för ett ögonblick glömma att brister i kvalitén förekommer också i verksamhet som det offentliga bedriver i egen regi.

På något sätt är denna svartvita syn på offentligt och privat också en intressant spegling av den politiska synen på frågan. Vissa debattörer som tidigare inte lyft ett finger i frågan ställer sig nu upp och dömer ut alla former av verksamhet som finansieras offentlligt men bedrivs av externa aktörer. Andra debattörer har tidigare tagit upp tråden och anser sig nu ha fått vatten på sin kvarn oavsett vad som sagts tidigare - och alldeles oavsett de vårdskandaler som förekommer även i egen regi.

Låt oss i stället titta på saken en aning mindre polariserat, för då blir saken också en aning enklare inte minst för den som inte ger sig in i debatten förblindad av ideologiskt förutfattade meningar.
Verksamhet som bedrivs med skattemedel ska hålla god kvalitet. Punkt slut. Om vi politiker i stället för att diskutera driftformer koncentrerar oss på att skapa effektiva verktyg för uppföljning av den verksamhet som vi finansierar, så kommer vi snart att kunna slippa dessa evinnerliga så kallade vårdskandaler. Men inte nog med det! Om fokus läggs på en bra uppföljning, så kommer all verksamhet som finansieras med skattemedel att bli bättre.

Dessutom ska vi, som sagt, komma ihåg alla de likartade skandaler som faktiskt handlat om ren vanvård även i verksamhet som bedrivs av det offentliga i egen regi. Det är tyvärr inte så enkelt som att "vanvården" försvinner av att ta bort vare sig privat drift eller ens vinstkrav.

Det är med andra ord på tiden att alla vi som arbetar politiskt med dessa frågor ägnar oss åt ett moment av gemensam självkritik. Sedan länge är uppföljningen av verksamheten inte direkt någon paradgren för någon politisk rörelse, och för den som möjligen minns debatten om SNS rapport om välfärdspolitiken så var det just det som var den viktigaste slutsatsen.

En sådan uppföljning måste vara systematisk, långsiktig, bygga på tydliga värden och framför allt utgå från att säkra kvalitén på den verksamhet som bedrivs. Först då kommer vi ifrån den tröttsamma och ohyggligt ideologiska debatten om olika driftformer. För i grund och botten är det ganska få medborgare som bryr sig om vad det står på skylten på dörren utanför förskolan eller äldreboendet. De flesta av dem som direkt påverkas av vår politik vill att verksamheten ska fungera, och fungera riktigt bra. Med en bättre uppföljning får vi bättre kvalitet, och därmed nöjdare medborgare.

Medier som skrivit om detta: DN, SvD, Aftonbladet, UNT.

11 november 2011

Att tågen går är ingen nyhet.

Ibland verkar det vara svårt att skruva till nyheterna. Som när Radio Uppland vill "göra något" på  de förändringar i tågtrafiken som väntar de närmaste åren. Som de flesta säker känner till, så pågår planeringen av pendeltågstrafik mellan Stockholm och Uppsala. Det kommer att leda till att tre tågsätt frigörs och kan användas för annat. En av dessa planer är tågtrafik till Sala och Heby. Men först måste en del flaskhalsar åtgädas på den tågsträckan. Det är knappast heller någon hemlighet. Den som har insikt i den regionala tågtrafiken vet dessutom, att det snarare är brist på tågsätt av den typ Upptåget körs med, så att hyra ut tågen lär inte bli något större problem.
Nyheten om att "UL kan får överskott på tåg" är således varken en nyhet eller en nyhet. Men det blev en nyhet idag i radion. Intressant.

08 november 2011

Ett akut problem söker långsiktig lösning

Idag rapporterar Radio Uppland - förtjänstfullt! - om en av de största utmaningar som vi i vårt landsting just nu står inför. Det är ett ökande antal patienter som söker akutvård, vilket leder till längre väntetider och större tryck på vården. Det är ett samhällsproblem som vi inte kan ignorera och måste hitta en lösning på.

Alliansens och de nya moderaternas politik är en politik för människor. Vi tar utgångpunkt i människors problem i vardagen, och upplevelser av brister och problem som finns i samhället. Så länge det finns samhällsproblem, så finns det också anledning för oss att bearbeta problemen.

När det gäller akutmottagningen på Akademiska sjukhuset så ligger problemen på flera plan. En viktgi utmaning är att göra vården som helhet mer tillgänglig och lättare att nå. Det gäller internet, telefon, primärvård, närakut och sist men inte minst akutmottagningen på Akademiska sjukhuset. det gäller också vården och omsrogen om de mest sjuka äldre; en grupp som ofta söker sig just till akuten på Akademiska. Genom ett bättre mottagande på alla nivåer kan en del av problemet lösas.

Som människa med vårdbehov ska det inte vara svårt att hitta rätt. Ofta kan en sökning på nätet eller ett telefonsamtal till sjukvårdsrådgivningen göra lika mycket nytta som ett besök på akuten - och man kan kanske använda de 380 kronor som ett besök kostar på något annat sätt.

Det behövs också lösningar inne på sjukhuset. Planeringen och "flödet" måste bli bättre så att människor inte behöver vänta i timtal på en röntgen eller en provtagning. Det jobbas mycket med detta - men det går att göra mer!

Det finns således inga "enkla lösningar" på de problem som radin rapporterar om. Däremot kommer du kanske att se en del sådana "enkla" förslag i debatten den närmaste tiden. Kom då ihåg, att de enkla lösningarna kan låta enkla och vid första anblicken kloka - men det finns också skäl till att de inte sätts i verket.

Jag vill också passa på att skriva att personalen på Akademiska sjukhusets akutmottagning gör ett fantastiskt jobb på en oerhört svår arbetsplats. Skyll inte på dem om du får vänta för länge!

Alliansen kommer att arbeta vidare med de utmaningar vi ställs inför. Människor ska inte behöva vänta onödigt länge på akuten. Den som väntar på vård, väntar alltid för länge.

07 november 2011

Att granska är en av politikens viktigaste uppgifter

Det kan knappast råda något tvivel, för någon, om att det finns åtskilliga samhällsproblem som söker en lösning. Det handlar om både små och stora problem, och om sådana som söker lösningar på kort och på längre sikt. En del av dessa samhällsproblem har dykt upp helt nyligen - medan andra faktiskt rullat på utan att hitta en lösning i åratal och längre än så.
Ett område där det offentliga måste bli bättre - mycket bättre - är uppföljning av den verksamhet som bedrivs. Det kan vara på plats att påpeka att den uppföljningen måste ske både i verksamhet som bedrivs av kommuner och landsting i egen regi och av sådan verksamhet som drivs av andra, på det offentligas uppdrag. Brister, missförhållanden och problem av allehanda slag finns nämligen i alla typer av verksamheter, oavsett driftform. Problemet är nämligen att just uppföljningen allt för ofta sätts i andra hand.

Och det är just en bättre kontroll, och bättre verksamhetsuppföljning, som är en viktig del av att utveckla verksamheten. Att bara återgå till det gamla, och låta kommunen eller landstinget sköta all verksamhet själv, är faktiskt inte en lösning; det enda som då kommer att inträffa igen är det som många gånger har hänt förr, nämligen att nya missförhållanden inträffar och att nya rop på att förändra verksamheten dyker upp.

I vårt landsting hjar vi just därför börjat titta på hur vi kan utveckla uppföljningen och bli ännu bättre än vi hittills varit på att säkerställa att all verksamhet som finansieras med skattemedel verkligen är så bra som vi har anledning att kräva. Visserligen ligger ett nationellt ansvar sedan förra årsskiftet på Socialstyrelsen, men det räcker inte. Vi i kommuner och landsting måste själva ta vårt ansvar. Det är därför vi är valda, och det förtroendet är vi skyldiga att svara för.

Oavsett vem kommunerna eller landstingen väljer att delegera utföraransvaret till är det just kommunerna och landstingen som måste ta ansvar och följa upp och kontrollera upphandlade kontrakt. Uppföljning och kontroll är centralt för att uppnå en väl fungerade verksamhet med hög kvalitet. Det är kommuner och landsting, som upphandlare och avtalspart, som har de största möjligheterna att påverka kvaliteten i vården och omsorgen. Kommun- och landstingspolitiker har ett stort ansvar för att medborgarna får den hjälp och det stöd som de har rätt till. Men ansvaret handlar också om att de som utför verksamheten faktiskt sköter sitt uppdrag som de ska.

03 november 2011

Två i stället för en

Radio Uppland har idag en nyhets som möjligen kan ge ett lite märkligt intryck. Det handlar om en av de externa vårdgigare som på landstingets uppdrag diver en vårdcentral i Bålsta. Självklart har vi en organisation som ser till att detta företag, som alla andra landstinget har affärer med, sköter sina åtaganden. och om de inte gör det så finns det rutiner för att säkerställa att så sker. I detta fall är det precis vad som skett.

Den viktiga frågan i Bålsta - om man snarare har ett patientfokus på sitt politiska arbete - är att det nu finns två vårdentraler som patienterna kan välja emellan. Den vårdcentral som då inte arbetar på ett sätt som väcker patienternas förtroende kommer att få väldigt svårt att klara sitt uppdrag.

De båda vårdcentralerna i Bålsta har varit igång en väldigt kort tid, men vi har redan fått många positiva reaktioner både på den ökade valfriheten och på den förbättrade tillgängligheten.

För socialdemokraterna är det inte viktigt. Turerna kring Medpro clinic bekräftar snarare vad vi länge har misstänkt. Socialdemokraterna försvarar den gamla tidens ordning, med en enda landstingsdriven vårdcentral i Bålsta. För dem är det viktiga inte att patienterna kan välja och att fler vårdgivare leder till kortare väntetider.

01 november 2011

Så utvecklar vi kollektivtrafiken

Egentligen behövs inte så mycket mer än en länk till den utmärkta programförklaring som Alliansens fyra företrädare i kollektivtrafiknämnden skriver i dagens UNT. Den pekar nämligen på vad som behövs för att utvecklingen av kollektivtrafiken ska kunna fortsätta. Det är ökade satsnignar - men också en bra och ansvarsfull balans mellan kostnaden för den som reser och andelen som betalas med hjälp av landstingsskatten.

Som skribenterna påpekar, så är det inte i första hand de som går eller cyklar som ska förmås att åka kollektivt. Det är bilisterna som behöver lockas över till buss och bil - och det sker inte genom lägre biljettpriser eller sämre komfort. Det sker genom en klok och målmedveten satsning på en trygg, säker och effektiv kollektivtrafik. Den satsningen sker nu i Alliánsens Uppsala län, och jag är stolt över att leda en Allians som arbetar i just den riktningen.