31 oktober 2015

Ett Sverige som håller samman

Vi som bor i Sverige har förmånen att leva i ett världens mest jämställda länder. Sverige hamnar i toppskiktet i alla tänkbara undersökningar när det handlar om inkomstfördelning, välstånd, öppenhet och likartade levnadsvillkor.

Vi har dessutom ett skattetryck som hör till världens högsta. Ungefär varannan krona som svensken tjänar passerar genom politikers händer. Om detta råder inte heller himmelsvid skillnad. Under åtta år med Alliansen som ansvariga för landets välmåga sjönk visserligen skattetrycket. Men det handlade inte, som man skulle kunna tro av debatten, om en halvering eller ens om några tiotals procent. Sveriges skattetryck var som högst 1990 (49,9 procent) och sjönk mellan 2006 och 2014 från 46 till knappt 43 procent. Till det ska läggas att skatteinkomsterna steg under samma tid. Lägre skatter ökade mängden utfört, och därmed beskattningsbart arbete. Viljan att betala skatt ökade.

Sverige är dessutom ett av världens absolut mest sammanhållna länder. Tilliten är hög, både mellan människor och till olika institutioner. Sverige är helt enkelt ett land som består av människor som trivs tillsammans och har en gemensam uppfattning om denna gemenskap.

Detta är en av de viktigaste orsakerna till framgångssagan Sverige.

Det är inte samma sak som att alla har det exakt likadant. Människor finner sig i olika levnadsförhållanden, för man vet att de bygger på rättvisa och jämlikhet. Vi har tillsammans lyckats bygga ett samhälle för alla, i ordets bästa mening. Alla har det bra, men det finns också utrymme att forma en egen tillvaro.

Mycket talar för att de här faktorerna hör ihop. Jämlikheten, öppenheten och rörligheten skapar en total känsla hos människor av att frihet och rättvisa kombineras ovanligt väl. Om vi kan hålla ihop den ekvationen så kommer Sveriges framgång att fortsätta.

Men det är en framgång som hotas, och det från ett aningen oväntat håll. De politiska krafter som drivit fram ett skattetryck i världsklass är helt enkelt inte nöjda. Att det bidragit till ett ovanligt sammanhållet och öppet land räcker liksom inte. Dessa krafter vill driva utvecklingen ännu längre utan att fundera över konsekvenserna.

Aftonbladets Fredrik Virtanen hör till dem som inte är nöjda. I hans ögon finns det mer att göra med skattetrycket. Mycket mer. För att rättfärdiga sin ståndpunkt drar sig inte Virtanen för att beskriva världens mest jämställda land som ett brutalt klassamhälle där horder av fattiga dukar under för trycket av det oanständiga välståndet hos några få. Och lösningen är som vanligt enkel. Genom att beskatta några ansiktslösa miljardärer bara lite hårdare, så kan Sverige förvandlas från stenhårt klassträsk till egalitärt paradis.

Men Virtanen och hans åsiktsfränder till vänster (rätt långt till vänster, för den delen) bör besinna sig. För deras retorik känns igen även från annat håll.

I vänsterns retorik är det "miljardärerna" som kan demoniseras, och som med skenbart rättfärdig politik kan fås att "betala för" vad som beskrivs som ett bättre samhälle. Skattetrycket, redan i världstopp, beskrivs som en Quick-fix som löser det mesta.

I en annan retorik är det andra grupper som pekas ut, och som genom några snabba och enkla manövrer kan hanteras så att alla tänkbara samhällsproblem och orättvisor försvinner. Likheten mellan resonemangen är slående. Skillnaden är at de senare argumenten frodas på obskyra webbsajter, medan klappjakten på "rik överklass" pågår på Aftonbladets ledarsida.

Sverige ska vara ett land som håller samman. Sverige ska vara ett rikt och öppet land där alla har goda levnadsvillkor - men också möjlighet att förkovra sig. det kräver en saklig politisk debatt där vi låter bli att demonisera människor indelade i grupper. Alltid.

28 oktober 2015

Efter samordnarna: kommissioner

De senaste årens modefluga i politiken har varit Samordnarna. Hur många som nu finns har jag ingen aning om, men inrättandet av dem har brukat gå till på likartat sätt. Någon får syn på ett samhälls problem och reser krav på en politisk lösning. Och eftersom politiker, i dagens blixtsnabba medieklimat, aldrig kan stå handfallna - så har lösningen länge varit den samma: man tillsätter alltså en Samordnare.

Exakt vad denna Samordnare sedan ska uträtta brukar inte vara lika kristallklart. I regel ges vederbörande ett lagom luddigt uppdrag, lagom lång tid för att utreda problemets åtgärdande, och sist men inte minst lagom mycket resurser och mandat för att vara intressant och spännande ett tag, men ofarlig när det kommer till konkreta resultat.

Med tiden har dessa Samordnares antal för övrigt vuxit till en numerär som gör det angeläget att ställa frågan om det inte vore dags att engagera en Särskild Samordnare för att samordna alla dessa Samordnare.

Nå, samordningsväsendet (som inte på något sätt ska förväxlas med det mer klassiska utredningsväsendet) har nu fått sin efterföljare. Eftersom Samordnarna tydligen inte levererar, i alla fall inte det som vore ändamålsenligt, så behövs något mer.

Det är därför vi har fått Kommissioner.

Det gäller först och främst att vara klar över skillnaden.

En Samordnare städslas av berörda politiker, till exempel en minister. Vederbörande ska utföra någon del av ministerns arbetsuppgifter som ministern inte vill ta i själv eller anser sig ha medarbetare på departementet som kan klara av saken.

Kommissioner, däremot, är något som engageras av dem som till slut tröttnar på att Samordnaren inte fixade den handlingskraft som vi i normalfallet kan vänta oss av berörd, förtroendevald politiker. Därför består Kommissioner sällan av människor från Politikens led, utan snarare av alla de där som brukar ha synpunkter på Politikernas värv - utan att för ett ögonblick ens tänka tanken att de själva skulle ge sig in i något så gudsförgätet och otacksamt som att själv ta på sig ett politiskt förtroendeuppdrag.
....
Samtidigt med denna utveckling ser vi att förtroendet för politiska företrädare sjunker. Regeringens popularitet minskar, och det utan att det rimliga alternativet, oppositionen, i motsvarande grad lyckas generera ökande stöd. Partiledarnas förtroende är i botten. Kan där finnas ett samband? Kan det vara så, att väljarna av sina valda företrädare väntar sig något som tycks vara en bristvara i dagens politiska landskap. Nämligen handlingskraft.
....
Med andra ord: förskona oss, och samhällsmaskineriet, från alla dessa samordnare och kommissioner. Men förskona oss också från förtroendevalda politiker som inte själva kan visa vägen och peka ut vad som ska göras för att lösa samhällsproblem, utan som ständigt gömmer sig bakom andra för att slippa något så obehagligt och farligt som att behöva ta ansvar för egna handlingar och beslut.

07 oktober 2015

Politikens svåraste stund

Det finns en organisation på vänsterkanten som kallar sig för "Allt åt alla". De driver idén om klassamhällets avskaffande och gör det genom att - på sitt sätt - sätta fingret på vad de upplever som "orättvist".

Problemet med ett sådant resonemang är att det inte finns något objektivt sätt att värdera vad som är rättvist. Även om vi ofta kan bli ganska överens om vad som är och inte är rättvist, så är begreppet till syvende och sist subjektivt. Det vet, om inte annat, var och en som har haft syskon.

För den som ger sig in i politiken blir detta snabbt uppenbart. Politik kan aldrig gå ut på att ge "allt till alla", även om det finns politiker som älskar att vara alla goda gåvors givare. Problemet med sådana politiker är att de glömmer en sak. Det är någon annan som betalar.

Politik handlar om att göra prioriteringar och att lösa målkonflikter. Politik innebär att begränsade resurser ska fördelas till nära nog oändliga behov. Men allt för många politiker saknar det civilkurage som krävs för att säga det som ibland är nödvändigt: "Nej. Pengarna räcker inte. Vi kan inte göra den prioriterimgen. Det finns annat som måste gå före".

Men höjda skatter kan ju finansiera ökad välfärd, invänder kanske någon. Och det stämmer, men ett ökat skatteuttag betyder inte bara att kommunen får lite mer resurser till gemensam välfärd. Det betyder också att de invånare som har lägst inkomst drabbas allra hårdast av ökad skattebörda. Med andra ord är det inte heller särskilt rättvist att alltid lösa resursproblem genom att höja skatten. Man måste prioritera.

För några år sedan sändes TV-serien Vita Huset. I ett avsnitt tvingades presidenten tillfälligt avgå, och ersattes av en lika tillfällig vicepresident. Efter några dagar med tuffa och krävande beslut frågar den tillfällige presidenten sina rådgivare: "when does the fun part begin?" Frågan är lätt att förstå - men politik bygger inte särskilt mycket på "The fun parts"; politik handlar om att prioritera.

Att prioritera är alltid svårt. Når det dessutom handlar om människors välfärd blir det extra svårt - men det måste göras. Då är den skickligaste politikern inte den som löser sina problem genom att med skenbart enkla och kortsiktiga lösningar skapa större svårigheter på sikt utan den som lyckas med att hålla ihop stridiga viljor och samla majoritet för tuffa men nyttiga beslut.

Politiken kan aldrig ge allt åt alla. Bra politiker lovar inte mer än de kan hålla - och har dessutom förmåga att stå för sina beslut även om det blåser snålt. De bästa politikerna vågar dessutom erkänna fel och brister, fokuserar framåt och ser till att skapa ett gott samhälle med plats för alla.

03 oktober 2015

Så kan krisen vändas

Larmrapporterna från Akademiska sjukhuset, och från länets sjukvård, duggar tätt. Köerna växer, ekonomin är i oordning och personalen räcker inte till. Det är lätt att förstå att många undrar vad som pågår. Situationen är visserligen inte ny, men under senare år har utvecklingen ändå gått åt rätt håll även om bristen på sjuksköterskor varit problematisk.

Många av de problem som Akademiska sjukhuset idag lider av är mer eller mindre ideologiskt betingade. Inte så att en privatisering av sjukhuset skulle hjälpa, men väl att sjukhuset har ett uppdrag som är så omfattande att det nära nog är omöjligt att klara av.

Akademiska sjukhuset är ett av landets fyra största universitetssjukhus med ungefär 1000 vårdplatser och drygt 8000 anställda. det är siffror som låter imponerande men som också är en del av sjukhusets öde. Till bilden av Akademiska ska också lägga att det ingalunda är ett sjukhus i djupaste kris. Tvärtom rankas Akademiska sjukhuset mycket högt i jämförelser mellan landets sju universitetssjukhus. Nya behandlingar utvecklas ständigt, och sjukhuset är ledande båre i Sverige och internationellt. Akademiska är ett universitetssjukhus i världsklass.

Men - och det är ett viktigt men - Akademiska sjukhuset är också ett av landets största länssjukhus. Med drygt 8000 anställda och cirka 1000 vårdplatser. I sin funktion som länssjukhus för Uppsala län är Akademiska sjukhuset lite drygt dubbelt så stort som sina motsvarigheter i exempelvis Västerås, Gävle eller Karlstad. Till någon del beror det på att Uppsala län växer snabbt (och idag är landets femte mest folkrika län), men ännu mer beror det på att Akademiska sjukhusets ansvar för att ge vård till länets invånare är större än i andra jämförbara län.

Alltså: Akademiska sjukhuset ska både vara ett stort universitetssjukhus med ansvar för högt specialiserad vård, utbildning och forskning. Samtidigt är det länssjukhus för ett stort och växande län. Inget annat sjukhus i Sverige förenar i samma utsträckning dessa svåra uppgifter. Det gör att vården som ges på sjukhuset är svårt att styra och svår att budgetera. Fråga mig; jag har prövat.

Nu är gränsen mellan den vanliga "bassjukvården" och den mer avancerade specialistvården inte enkel och glasklar. Ett universitetssjukhus behöver också en hel del grundläggande sjukvård; det ingår i uppdraget som forsknings- och undervisningssjukhus. men under lång tid - långt före Alliansens valseger 2006 - har grundregeln varit: in med så mycket som möjligt på Akademiska för att skapa en så stor bas som möjligt för utibldning och forskning. Det var en grundregel som säkert fungerade när Uppsala län av mycket mindre och den högspecialiserade vården något mindre högspecialiserad än idag. Utvecklingen har nu sprungit ifrån den grundregeln, och sjukhusets ägare landstinget behöver tänka nytt.

Det gjorde också Alliansen i den strategiska långsiktsplan som togs fram 2013. Tyvärr kastade den nya majoriteten denna plan in papperskorgen - och försatte Akademiska i den situation där sjukhuset nu befinner sig.

Vad behövs då för att hamna rätt?

Jag tror att både ekonomin och sjukvården skulle må bra av ett lite smalare men vassare uppdrag för Akademiska. Det som kan göras någon annanstans kan flyttas ut från sjukhuset, och det som behövs för att vara ett ledande universitetssjukhus ska vara kvar och få bästa möjliga förutsättningar, till exempel moderna lokaler och bra utrustning.

Några konkreta åtgärder:
  • Andra utförare kan ta hand om sådan vård som avlastar den mest specialiserade vården.
  • Det kan vara privata specialister inom exempelvis ögon- och öronsjukvård, ortopedi eller enklare kirurgi.
  • Det kan också vara landstingets egna verksamheter, till exempel lasarettet i Enköping och Vårdcentrum i Tierp och Östhammar. Dit kan inte minst den så kallade närsjukvården för dem med störst medicinska behov lokaliseras.
  • Sist men inte minst kan länssjukvården i kringliggande län användas för att erbjuda vård till invånare i Uppsala län. genom att riva länsgränser blir samarbetet bättre. Den som bor i Skutskär kan exempelvis erbjudas sjukhusvård i Gävle.
  • Stäng absolut inte Närakuten på Samariterhemmet! Överväg i stället ytterligare två närakuter, exempelvis i Gränby och/eller Flogsta.
Dessa, och andra, åtgärder skulle leda till att Akademiska sjukhusets uppdrag blev tydligare och mer överskådligt, och dessutom kunna bidra till att uppdraget inom utbildning och forskning stärks. Universitetssjukhuset kan bli ett nav i en "universitetssjukvård" som sträcker sig utanför sjukhusets nuvarande tomtyta.

Det skulle dessutom spara en hel del pengar om det gjordes rätt. Vi vet idag att vården på ett universitetssjukhus är ungefär tio procent dyrare än när samma vård ges på andra kliniker. En utlokalisering av ungefär en femtedel av verksamheten skulle därmed spara ungefär två procent av de totala vårdkostnaderna - vilket händelsevis är ungefär den nivå på underskotten som Akademiska brukar drabbas av.

Den utlokaliserade femtedelen skulle däremot inte alls hota sjukhusets existens som universitetssjukhus; tvärtom! Det motsvarar grovt sett det ökade uppdrag för länssjukvård som följt av Uppsala läns befolkningsutveckling bara sedan millennieskiftet! Den minskade volymen - som man alltså idag har svårt att ens klara av - skulle dessutom kunna bytas emot ett närmare samarbete kring utbildning, forskning och utveckling med de aktörer som skulle vara berörda. Alla skulle vinna på en sådan utveckling.

Situationen för universitetssjukvården är alltså inte så nattsvart som man kan tro. men om man fortsätter att göra som man gjort, så kommer det också att gå som det har gått. Spilld mjölk ska man inte gråta över, men att gå i från den strategiska plan som togs fram förra mandatperioden var ett misstag. det misstaget ger nu avtryck i ekonomi, i väntetider till vården och i en allt tyngre arbetssituation för vårdens anställda. Det är hög tid att byta riktning.

Den verkliga skadan

Nej, jag tror inte som kulturnämndens förra ordförande i Uppsala Eva Edwardsson att någon tänker förstöra Erik Krikortz konstverk i Carolinabacken. Däremot är det helt uppenbart att ett politiskt inlägg om samtidskonst, som ofta är just politisk, är ytterst provocerande för kulturlivets makthavare. och som före detta makthavare vet jag när man blir provocerad. Det är när man i en diskussion har brist på argument.

Alltså: jag har själv inga planer på att gå lös på något konstverk. Det strider emot min grundläggande samhällssyn. Ingen jag känner umgås med sådana planer. Jag tvivlar dessutom starkt på att mitt inlägg på Facebook skulle ha en sådan påverkan utanför min egen vänkrets att det skulle vara grund för någon sorts säkerhetshot. Alltså kan vi nog avfärda att inlägget skulle vara i någon mening säkerhetshotande. Å andra sidan är inlägget uppenbart konstpolitiskt provocerande - vilket givetvis var syftet.

Det leder fram till det verkliga hotet, för allmän och enskild egendom är hotad. Hotet kommer från konstnärliga uttryck som inte drar sig för att, i konstens namn, begå kriminella handlingar.

För några år sedan producerade gatukonstnären Magnus Gustavsson, känd som pseudonymen NUG, sitt verk "Territorial Pissing". Det är en några minuter lång film som skildrar en grundlig skadegörelse av en tunnelbanevagn. Verket var ett examensarbete på en av våra mest respekterade konstskolor, visades på konstmässor och såldes senare för sexsiffriga belopp. Att slå sönder allmän egendom betraktas alltså som ett fullt legitimt konstnärligt uttryck.

Jag hoppas verkligen att Krikortz verk får stå i fred. Men jag hoppas också att all annan egendom kan se fram emot samma ljusa öde. Dessvärre vet vi att det inte blir så. även i framtiden kommer bussar, järnvägsvagnar, elskåp, bullerplank och många, många andra gemensamma ägodelar att vandaliseras i den fria konstens namn.

Mitt inlägg hade kunnat vara ett lysande tillfälle för Uppsalas makthavare i kulturlivet att markera att all form av skadegörelse, även om det sker i konstens namn, är fullkomligt oacceptabelt. Det gjorde man inte. I stället lät man sig provoceras. Krikortz verk klassades som hotat. Något motsvarande skydd har inte getts hundratals andra älskade konstverk i Uppsalas offentliga rum. Jag ska inte namnge något, av risk för att åter pekas ut som anstiftare till huligandåd.

Vad är det då som provocerar Edwardsson och kulturchefen Sten Bernhardsson? Min gissning är att det som provocerar är ifrågasättandet. Offentlig konst ska gärna vara så där lagom kittlande, och om den slår an politiskt korrekta strängar så är det bra. Att några moderater ropar "DDR-konst" piggar liksom bara upp. Men om någon på allvar ifrågasätter samtidskonstens grundvalar, då gäller det att ta till storsläggan. För tänk om ett provocerande inlägg leder till att folk börjar tänka till på allvar. Tänk om någon faktiskt undrar om det är OK att skattemedel på Konstfack används till att vandalisera tunnelbanevagnar. Eller, för att ta ett annat exempel, till att simulera allvarlig psykisk sjukdom.

Krikortz verk lär stå kvar länge. Det påverkas knappast av den aktuella debatten. Dessvärre lär vi däremot inte se något stopp för sådana konstnärliga uttryck som skadar allmän och enskild egendom. Samma politiker och byråkrater som släppt fram DDR-konsten är alldeles för rädda för att sätta ner någon fot. Att det inte sker är den verkliga skadan.

02 oktober 2015

Politiker som gör

Jag fick många kommentarer om min kritik av Kjell Bergqvist vid tisdagens flyktinggala. Nu blev Bergqvist måltavla på grund av sitt onyanserade yttrande, men kritiken hade gott kunnat gälla många andra så kallade kändisar, som använder sin lyskraft till ofta rätt onyanserade - för att inte säga populistiska - utsagor om det ena och det andra.

Men det är egentligen inte det värsta. Oskicket att prata snarare än att handla har spritt sig även till politiken. Jag vet inte om det är personvalskampanjer och provvalsprocedurer eller om det är något annat som ligger bakom. Kanske har sociala medier en del av skulden. Dessvärre är media dessutom allt sämre på att avslöja oskicket.

Som förtroendevald bör man rannsakas för vad man gör snarare än för vad man säger. Sitter man i ansvarig ställning så skadar det dessutom inte om detta rannsakande sker med utgångspunkt i resultatet - snarare än vad man i förväg påstår sig vilja uträtta.

Att i vackert målande ordalag beskriva ett samhällsproblem - det må vara vårdköer, flyktingmottagande eller guppiga vägar - kan vem som helst göra. Att säga sig vilja lösa ett samhällsproblem är inte heller så svårt. Men att ta tag i ett problem, hitta en lösning, och sedan se till att lösningen genomförs - det är desto svårare.

En del av problemet handlar helt enkelt om att prat aldrig behöver få konsekvenser. Möts man av kritik är det bara att prata vidare. Handling är desto svårare. För den vars handlingar får konsekvenser kan alltid få kritik - just det, av pratare. Som kan berätta hur man borde ha gjort i stället, att det minsann hade kunnat göras utan negativa effekter och att hade kunnat bli sååå bra - om man bara hade tänkt på det som ingen visste när agerandet skulle sättas i sjön.

Vilket ingen klandrar eller granskar - för dels är det svårt att granska effekterna av pratande utan handling, dels riskerar ju den som pekar finger aldrig att utsättas för kritik för annat än just för att peka finger. Och det kan man ju alltid prata sig ur.

Därför är min rekommendation att stötta politiker som gör. Politiker som snackar finns det alltid andra som gillar.