23 augusti 2015

Om man verkligen vill väl

Visst är det glädjande att den extrema fattigdomen i världen har mer än halverats och att fler än någonsin kan äta sig mätta, men det är också en utveckling som ger skäl att fundera över vilka mekanismer som skapar minskad fattigdom och ökat välstånd. Det ger skäl att göra jämförelser både globalt, mellan länder med likartade förhållanden och i vår egen närhet.

Grunden för den gynnsamma utveckling som gjort världen till en bättre plats att leva på är handel, rörlighet och utbyte. Överallt i världen där dessa marknadsekonomiska principer fått råda har människor efter hand fått det allt bättre. Europa var den första kontinenten som förstod att utveckla handel och utbyte - och därmed också exporterade och importerade både varor och idéer. På det sättet lärde vi oss att navigera och räkna (av araberna) att göra papper och krut (av kineserna) och att upprätta hållbara avtal (av varandra). Allt detta lade grunden till vårt europeiska välstånd.

I vårt eget land tror vi ofta att det svenska välståndet på något sätt skapades av sig själv med början på 30-talet. Inget kan vara mer fel. Visserligen blev vi världsmästare på att fördela välstånd under åren efter andra världskriget (och det ska vi vara stolta över) men grunden för att bli ett av världens rikaste länder lades redan under perioden 1842 till ungefär 1880. Då grundlades det svenska skolväsendet, skapades den svenska marknadsekonomin, byggdes de första järnvägarna och startades en rad framgångsrika industrier.

Men hela världen får inte lika del av den välståndsökning som pågår. Intressanta exempel på hur bra - och hur illa - det kan gå, det ser vi i Sydamerika.

Peru var för några år sedan ett av Latinamerikas fattigaste länder. Då startade en liberal revolution (som du kan läsa mer om här). Händelseutvecklingen lyfte snabbt den peruanska ekonomin och skapade bättre förhållanden för de allra flesta - och inte minst för de fattigaste.

Lika lovande är utvecklingen inte i Venezuela, ett land som för inte så länge sedan levde gott på inkomster av olja men som också hade en växande medelklass med ambitioner att utveckla samhället. Detta stoppades bryskt av en socialistisk valseger som under de första åren av Hugo Chavez presidentskap såg lovande ut - men som idag förbytts i den vanliga utvecklingen när socialister vinner makt. Idag lider Venezuela av hyperinflation, ofrihet, växande klyftor och isolering.

Listan på länder i tredje världen som på liknande sätt gjort olyckliga vägval kan göras längre. Zimbabwe var på 70-talet Afrikas kornbod. idag är landet på väg mot extrem fattigdom trots enorma naturresurser. I andra änden av skalan fiinns ett land som Botswana som klarat sig väl genom öppenhet, handel och liberala reformer. Visst har både diamantfyndigheter och bistånd hjälpt till, men det viktigaste har varit kloka satsningar och en ordnad marknadsekonomi.

På vår egen kontinent ser vi liknande exempel. Numera hör vi sällan nyheter från länder som Spanien, Portugal och Irland, tre länder som för bara några år sedan var nästan lika illa ute som Grekland. I dessa länder sjunker nu arbetslösheten, investeringarna ökar och människor får sitt hopp tillbaka. De har klarat krisen - genom sådana reformer som Grekland under Syriza gör allt för att undvika.

Visst har marknadsekonomin brister, men den skapar välstånd. Inget annat ekonomiskt system, allra minst socialistisk planekonomi, har gjort så mycket för att skapa bättre levnadsförhållanden för människor.  Omvänt har det system som prövats i Venezuela, Grekland och Zimbabwe skapat så mycket elände och umbäranden att det finns goda skäl att ställa sig en fråga.

Om man verkligen vill andra människor väl, är det då överhuvudtaget möjligt att vara socialist?

19 augusti 2015

Äntligen!

Gläds idag över beskedet att det ska byggas cykelväg mellan Uppsala och Knivsta längs väg 255. Det är ett besked som många väntat länge på. Väg 255 är mycket hårt belastad med många olika trafikslag. Här passerar pendlare från södra Uppsala mot Arlanda och Stockholm. Många använder vägen när de ska vidare med pendeltåg och väljer att kliva på i Knivsta. Tung trafik nyttjar vägen - och vi som bor längs vägen gör vårt bästa för att finna oss i att vår lokalväg samtidigt är en viktig genomfartsled.

För mig personligen har vägen varit en svårknäckt politisk nöt samtidigt som den säger något om politikens villkor. Jag har länge velat se cykelvägen bli verklighet - samtidigt som jag haft politiska förtroendeuppdrag som inneburit att jag behövt se prioriteringar även i andra delar av länet. Så medan stora satsningar (faktiskt!!!) har gjorts på upprustning av järnvägen mellan Stockholm och Uppsala, ny pendeltågstrafik har startat både till Stockholm och till Sala och Heby, upprustning pågår av väg 288 till Östhammar och många andra trafikprojekt har kommit igång - så har den lilla, lilla trafiksatsning som direkt berör min, min familjs och mina grannars situation hela tiden ha fått stå tillbaka. Visst ska vi som har politiska förtroendeuppdrag kunna driva egna hjärtefrågor - men ansvaret för det gemensamma bästa måste alltid gå före. Det är politikens uppdrag och villkor.

Jag ser fram emot att kunna cykla längs 255:an. Jag ser fram emot tryggare hundpromenader och hälsar alla uppsalabor välkommen till den fantastiska naturen och kulturmiljöerna i Lunsen, Morga och herrgårdslandskapet längs Mälaren. Äntligen!

18 augusti 2015

Att tro på det man tycker

Det finns ett talesätt som är bra att minnas i dagens upphetsade debattklimat:

Undersök inte fakta i ljuset av argument, utan argument i ljuset av fakta

Med det menas att man ska akta sig för att låta faktauppgifter bli till åsikter. I stället ska man klart och tydligt formulera en ståndpunkt, och sedan söka stöd för ståndpunkten i fakta. På det sättet blir argumentationen för en viss ståndpunkt tydligare; säg vad du tycker och gör det med stöd av fakta. Påstå inte att det du kallar för fakta i själva verket är åsikter.

Det senare sättet att argumentera har dessvärre på senare tid blivit allt vanligare. Det gäller skattepolitik, migration och integration, skolpolitik, brott och straff och rader av andra frågor. Men om man inte har en ståndpunkt som är grundad i klara och genomtänkta idéer så går det - ibland med lite letande - att finna stöd i fakta och statistik för nästan vad som helst.

Det är kanske bekvämt att försöka hitta en ståndpunkt i olika frågor som grundar sig i statistik. men det är inte särskilt hederligt. Och vad gör man om statistiken visar sig vara helt fel? Byter man bara ståndpunkt då?

Jag tillåter mig att tvivla. De som argumenterar för ett minskat välkomnande av människor som flyr för sitt liv över Medelhavet i gummibåtar med påståendet att de som kommer till vårt land är kriminella, de byter knappast åsikt i frågan ens om de överbevisas om att brottsligheten bland dessa flyktingar skulle vara lägre. Och de som anger omsorg om statsfinanserna och finansieringen av välfärden byter uppenbarligen inte åsikt även om ett sänkt skattetryck ändå leder till att statens och kommunernas skatteintäkter blir högre. För de som argumenterar för minskat flyktingmottagande gör det för att de inte gillar att människor från andra länder kommer hit. Och de som gillar högre skatter gör det för att de tycker att politiska beslut i högre grad ska styra människors tillvaro. Politiska beslut finansieras med skattepengar, nämligen.

Personligen gillar jag öppenhet och rörlighet, att människor får fatta egna beslut, att vi tar hand om varandra och visar varandra hänsyn och sist men inte minst att vi ser människor som individer snarare än som delar av ett kollektiv. Jag misslyckas kanske ibland med mina goda avsikter men jag försöker i alla fall leva som jag lär. Och jag lever efter en lärdom till:

Dagens fakta är morgondagens villfarelser

13 augusti 2015

Destabilisatörerna

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Även om det självklart finns problem i välfärden så kvarstår detta faktum. Sverige är ett rikt, tryggt, öppet och jämställt land. Det ska Sverige förbli.

Men just nu håller något på att hända i Sverige. Det finns krafter som har ett politiskt intresse av att forma en annan bild av Sverige, för att kunna exploatera en oro för att allt inte är som det ska vara.

Var och en av oss bör ha detta i åtanke när vi följer politisk debatt, men också när vi följer hur samhällsfenomen skildras och kommenteras i andra sammanhang. För destabilisatörerna är skickliga och angelägna om att forma en berättelse som passar deras syften.

Ett aktuellt exempel som berättar mycket om destablisatörerna och deras taktik handlar om våldsbrottslighet. Det är lätt att få intrycket att Sverige har blivit ett farligare land att leva i. De illdåd som emellanåt rapporteras och får uppmärksamhet kan tolkas som ett uttryck för normalitet - när det i själva verket är tvärtom. Statistik som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerar får nog anses vara ganska tillförlitlig.

Det är information som destabilisatörerna inte är betjänta av. Alltså ingår det i destablisatörernas arbetsätt att förvränga, misstänkliggöra eller helt enkelt negligera statistiken.

Förvrängandet sker genom att man antingen använder statistiken och processera den på olika sätt som skulle få varje professionell statistiker eller kriminolog att vrida sig i plågot. Man kan plocka ut delar av den, hävda att vissa underlag saknas, att mätperioder är fel eller i stort sett vad som helst. Bara den vedertagna statistiken kan förvrängas, så.

Misstänkliggörandet handlar ofta om vem som är källa till statistik eller fakta. Och eftersom det är "det etablerade samhället" som ska misstänkliggöras - så är det ju bara att hävda att statistiken är fel eftersom den kommer från myndigheter. och myndigheterna försvarar giiiivetvis den struktur där man ingår. Alltså är statistik från BRÅ en del av den stora världskonspirationen.

Negligera är förstås enklast men också försåtligast. Det kan också kombineras med ett snyggt cirkelresonemang: Statistiken kommer från våra motståndare. De vill oss illa. Alltså har de fel. Alltså har vi rätt.

Det finns dessutom kombinationer av de olika metoderna. De senaste dagarna har jag på Facebook, från vissa avsändare, sett floder av länkar till diverse våldsbrott som refererats i media. Att på det sättet länka samman helt skilda händelser kan givetvis skapa en illusion av att verkligheten ser annorlunda ut än statistiken. Därmed kan man med en mild förvrängning skapa ett misstänkliggörande som är nästan omöjligt att argumentera emot med sakargument. För då kommer motargumentet: "Men titta själv; det står ju massor varje dag om mord och elände i medierna".

När det gäller våldsbrott blir exemplet på vad destabilisatörerna vill - och inte vill - extra solklart.

De vill inte att Sverige ska framstå som ett tryggt samhälle där vi kan lita på samhällsinstitutioner. Alltså gäller det att misstänkliggöra samhällsinstitutioner - för att skapa en större otrygghet i samhället.

Det gynnar destabilisatörerna. Men det gynnar inte dig och mig.

12 augusti 2015

Om konservatism

På senare tid har konservatismen som ideologiskt begrepp fått ökat intresse. Dessvärre har det också inneburit att en hel del missuppfattningar fått stort utrymme. Nu är konservatismen spm ideologi till din karaktär sådan, att ingen kan "lägga beslag på" begreppet med en viss uppsättning åsikter. Några principer är ändå så pass grundläggande att de bör klarläggas innan missgreppen blir allt för graverande.

Dit hör tron att konservatismen bygger på någon sorts fasta sakpolitiska grundsatser. Så är det verkligen inte. Konservatismen är paradoxalt nog i en mening den mest progressiva politiska filosofin, eftersom den har egenskapen att kunna förhålla sig till samhällsutvecklingen. Konservatismen är, om man så vill, alltid i tiden.

Man är således inte konservativ bara för att man tar på sig stärkkrage, gillar monarkin, sjunger fosterländska sånger och tyckte det var bättre förr. Det behövs mer än så.

I konservatismens människosyn är tron på människors lika värde djupt rotad. I den människosynen, grundad i kristendom och västerländsk humanism (som ingalunda är motsatser) uppfattningen att vi är individer i gemenskap med ansvar att värna om varandra. Med en sådan grundsyn är det svårt att tåla en nedsättande syn på medmänniskor - och helt omöjligt att fördra en politik som utestänger människor i nöd eller med behov av skydd och omtanke.

En central del av konservatismens samhällssyn handlar om den ordning och reda som följer av en fungerande rättsstat där lagar respekteras och följs - och den som misstänks bryta emot lagar prövas enligt vedertagna rättsprinciper. Därmed bör det för en sant konservativ person vara helt otänkbart att klandra hela grupper av människor baserat på lagbrott begånget av enskilda individer.

Sist men i inte minst förespråkar konservatismen moderation. Det betyder inte att den konservative främst präglas av snygga gångkläder och verserat språk. Det betyder framför allt, för att ta ett aktuellt exempel, att det är helt otänkbart för en sant konservativ person - och än mindre för en konservativ rörelse - att föra sin talan exempelvis genom att drapera en offentlig plats med provocerade budskap. Så gör man helt enkelt inte, om respekten inte bara gäller lagar och regler utan även goda seder.

Der leder till det sista och viktigaste. Konservativa har alltid, och kommer alltid, att vara det främsta bålverket emot rabulister, oavsett vilka syften dessa har. Och rabulister är de, människorna som tvingar fram en debatt om yttrandefrihet genom att tapetsera tunnelbanestationer med provocerade politiska budskap.

09 augusti 2015

Alla älskar inte Alice

På kort tid har Göteborgs-Postens ledarsida gått från att vara en lätt provinsiell och sådär lagom spännande till att diskuteras, citeras, älskas och avskys. Allt började med en ny chef, Alice Teodorescu. Innan hon ens publicerat en enda stavelse fick hon svidande kritik för vad människor väntade sig att hon skulle uträtta. Synpunkterna på hur Göteborgs-Postens ledarsida borde redigeras kom inte minst från vänster.

Det som sedan hänt är att Göteborgs-Postens ledarsida under Teodorescus ledning blivit en av landets viktigaste pressröster, alla kategorier. Teodorescu och hennes medarbetare skriver saker som är viktiga för svensk politisk debatt, och som borde läsas med respekt av alla. Eller, ska man kanske skriva, hade lästs med respekt av alla om det svenska politiska debattklimatet hade sett så ut. För det gör det inte.

När man studerar reaktioner från vänster på Alice Teodorescu och hennes gärning som samhällsdebattör, så blir två saker uppenbara.

Det ena är att det Teodorescu säger och skriver liksom inte passar vänsterns förutfattade mening och därför måste hånas, förminskas och misstänkliggöras snarare än bemötas med sakargument. Eftersom Teodorescu gjort något som inte passar vänstern (en klassresa) så måste hennes argumentation förintas med annat än motargument. Det sker också, exempelvis Viola Bao i Svenska Dagbladet och ETC. Eller Aftonbladets Anders Lindberg, som liknar GP:s ideologi under Teodorescu vid en bakfylla. Som "vänster" får man förstås inte klassificera Sveriges Radio - men både inslaget och de lama ursäkterna från ledningen som du hittar här gör att man kan fundera över vad Public Service håller på med.

Det andra följer av det första; vänstern gillar helt enkelt inte Teodorescus åsikter. Drför måste de ifrågasättas och etiketteras med attribut som passar vänstern. För vänstern gillar inte andra svar än de egna på samhällsproblem som man säger sig vara intresserade av att lösa. Klassklyftor, främlingsfientlighet eller andra orättvisor kan i vänsterns ögon inte lösas på något annat sätt än genom socialism. Att en ledarskribent kan visa andra lösningar måste därför avfärdas.

Det görs inte med sakargument utan med slängiga påståenden om "dåligt underbyggda" texter som "hetsar".

Slutsatsen kan bara bli en. Alla som säger sig "gilla olika" gör inte det. För när det gäller åsikter kan man helt enkelt inte tänka sig att det kan finnas andra lösningar än de egna vänsterlösningarna. Vänstern gillar bara olika när det passar egna syften.

04 augusti 2015

Den enkla vägen

Politik är att vilja, lär någon klok person ha sagt. Därmed är politisk också att välja, att våga prioritera och att sedan står för de prioriteringar man gör. Just detta är något som på senare tid verkar ha blivit svårare.


Att stå för enkla lösningar är sällan särskilt svårt, och alltid lockar det några. Det ger klick, gillningar och plus i opinionen. Om det sedan är konstruktivt kan vara en helt annan historia. Desto svårare kan det vara att hantera målkonflikter, våga ta ställning för det skenbart obekväma och våga visa en väg som leder i en riktning man tror är rätt - även om det råkar ligga en del vassa stenar på vägen.


De senaste dagarna har det dykt upp en del intressanta exempel på hur viktigt det kan vara att våga prioritera. Och hur viktigt det är att våga stå för sina prioriteringar.


För några dagar sedan kunde vi läsa i Norrbottens-Kuriren om ett sällskap som ringde polisen och bad att få bli hämtade med helikopter. De befann sig inte i fara, utan hade blivit försenade i förhållande till sin färdplan på grund av kraftig vårflod. Sådana samtal har förekommit i alla tider till olika larminstanser, men rapporter berättar att de har blivit vanligare.


Akutmottagningarna på våra sjukhus dignar under bördan av besökare. Flertalet är verkligen akut sjuka - men personalen vittnar också om människor som söker sig till akuten även för ganska enkla åkommor.


Varför? Kanske för att allt fler lever med uppfattningen "allt åt alla" när det gäller offentligt finansierad verksamhet. Har man betalat skatt, så har man minsann rätt att ta del av det offentligas tjänster. På sina egna villkor. Det är ju alltid enklare att hoppas på att "någon annan" kan ta beslutet eller står för kostnaderna.


En offentlig verksamhet som drabbas av detta är polisen, för vem vill ställa sig upp och säga att ett brott som drabbat någon är mindre viktigt än något annat? Följaktligen har vårt hårt utsatta polisväsende med tiden fått direktiv som innebär att precis allting är viktigt. Som ett brev på posten dröjer det inte länge innan kritiken går ett helt varv runt - och polisen får kritik för att göra det som de  fått direktiv att göra. Som när polisen i Halland ingriper emot olaga dans på ett mindre hak i Falkenberg. Helt korrekt eftersom de har i uppdrag att stävja krogvåldet. Eftersom någon förfasat sig och det därefter utgått direktiv.


Som politiker blir man inte alltid populär om man säger nej. Alltid är det någon som drabbas, kan dra igång en proteststorm eller få utrymme i media. Och det är ju alltid enklare att sjunga med änglarna.


Vi behöver fler politiskt valda som vågar ta ställning även om det är obekvämt. Det ger inte lika många "gilla" på Facebook. Men det ger kanske ett bättre samhälle ändå.