27 november 2015

Systemkollapsen

Den rådande flyktingkrisen parat med en intressant artikel i senaste numret av Dagens Samhälle väcker intressanta funderingar.
Trycket av asylsökande kan ingen ha missat. Förmodligen har ingen heller missat den lite knepiga demografiska utvecklingen i vårt land. Det är den senare, eller i vart fall några av dess konsekvenser, som Dagens Samhälle skildrar.
Befolkningen minskar i stora delar av vårt avlånga land. En allt större del av oss som bor här bor i någon av de mest tätbefolkade regionerna: Mälardalen, Göteborg/Halland, Skåne och Östergötland. Därtill växer befolkningen i ett antal universitetsorter som Växjö, Umeå och Karlstad. I andra delar av landet minskar befolkningen.
Det är också i tillväxtregionerna som de som nu söker sig till vårt land vill bosätta sig, inte i skogslän med åldrande och krympande befolkning. Det beror knappast på att de inte gillar skogen och tystnaden - i så fall hade de nog inte sökt sig till vårt land - utan för att de vet hur svårt det kan vara att försörja sig i kommuner som Överkalix eller Laxå. Det är också därför som befolkningen sjunker i dessa och många andra kommuner.
Men det visar också att migration och tillväxt går hand i hand - och att integration och tillväxt gör det. Och medan problemen på både det ena och det andra området tornar upp sig, så tycks politiker i flera läger leva efter principen "om vi gör som vi gjort, så blir det säkert bra".
Men om man gör som man har gjort, så kommer det också att gå som det har gått.
Det behövs alltså reformer, men inte vilka reformer som helst.
I sitt berömda "Uppsalatal" 1980 sade Gösta Bohman bland annat följande:
Det får inte bli så, att vi i krisens tecken proklamerar reformstopp. Tvärtom måste vi mer intensivt än någonsin gå in för att reformera samhället. Reformer är inte liktydligt med socialdemokratisk politik. [...] De reformer som vi behöver i dagsläget är sådana som öppnar samhället, där det är alltför slutet, och frigör människor, där de är allt för bundna.
Det citatet är värt att tänka på även idag.

Avfolkning av glesbygden är inte ödesbundet. Men i det politiska sammanhang vi sedan länge befinner oss i vårt land, är den rådande utvecklingen knappast en slump. Så länge Sverige kombinerade en stor jord- och skogsbrukssektor med ett bruksorienterat industrisamhälle gick det alldeles utmärkt. Dagens tjänste- och kunskapssamhälle formar andra betingelser. Men samhällsbyggnadspolitiken är kvar i jordbruksbygderna och bruksorterna.

Därför behöver orter som Laxå och Överkalix inte mer av den politik som inte fungerar. De behöver något nytt. De behöver reformer. Sådana reformer skulle inte i första hand syfta till att tvinga människor att bo kvar med en konstlad arbetsmarknads- och bidragspolitik. Den borde i första hand locka driftiga människor att flytta dit, med en allt annat än konstlad skatte- och näringspolitik

24 november 2015

Att se framåt

Nej, kära vänner (och antagonister) i regeringspartierna. Det är ingen vid sina sinnens fulla bruk som tror att ni plötsligt blivit rasister för att regeringen hastigt infört stramare regler för migration. De flesta av oss som följer politiken och är intresserade av samhällsfrågor är klara över var ni står. Rätt många r rent av ganska klara över de skillnader i synsätt som finns både inom och mellan partierna i regeringen.

Samma förhållande råder inom - och mellan - de borgerliga partierna. Att det växer fram förslag om att skärpa lagar och regler inom migrationens område är kanske inte så konstigt när situationen förändras dramatiskt på kort tid.

Därmed finns sex partier som klart och tydligt förstår att en del av politikens villkor heter ansvarstagande, och att det ibland innebär att man snällt får förhålla sig till en verklighet som inte alltid låter sig anpassas till idéer och värderingar.

Utöver dessa sex partier med erfarenhet av regeringsansvarets mödor finns också ett parti, som nu jublar över resta murar och sänkta gränsbommar. Detta parti har aldrig haft något till övers för öppenhet och rörlighet och försöker nu självklart vinna poäng på den akuta situationen. Det ha de inget för. Vi ska minnas att Sverigedemokraterna hade exakt samma inställning när dagens flyktingström bara var en liten rännil i jämförelse. SD har helt enkelt aldrig gillat att människor söker skydd i andra länder. Och de har aldrig gillat fri rörlighet och öppna gränser.

Men aldrig någonsin har heller kampen för att riva murar, öppna gränser och bejaka rörlighet varit viktigare. Mitt parti, moderaterna, inledde kampen för Sverige i Europa redan på 50-talet, och många av oss är fortfarande besjälade av samma ideal. Vi har sett murar falla och gränser överskridas, och vi vet vad som händer med människor som kan röra sig fritt, Vi tror på denna fria rörlighet inte bara för människor, utan också för varor och tjänster, för idéer och ideal, för ordet och tanken lika väl som för människorna och frukterna av deras arbete.

Ni behöver inte urskuldra er med texter på Facebook. Men ni kan visa att ni står för era ideal genom att agera för ett friare och öppnare samhälle även i morgon och i övermorgon. Och ni kan skapa förutsättningar för att fler kan söka sig till vårt land och finna en försörjning. Politik skapar möjligheter, nu mer än någonsin. Men det måste också vara rätt politik om möjligheterna ska komma på plats.

20 november 2015

Same but different

Än en gång har en statlig utredning satt tänderna i hur svensk sjukvård ska organiseras. Den här gången hette utredaren Måns Rosén, ett namn som är väl känt och mycket respekterat i svensk sjukvård. Rosén har gjort ett gediget arbete på kort tid och presenterat en intressant analys av läget i svensk sjukvård. Det är analysen mer än något annat som gör Roséns utredning läsvärd.

Men nu fungerar svensk sjukvård, och debatten om den, en gång för alla som den gör. Rosén, således statlig utredare, har givetvis en massa förslag om vad som kan förändras - i en sjukvårdsorganisation som består av självstyrande landsting. Visserligen föreslår Rosén att dagens 21 landsting ska bli färre (och det är han ju inte ensam om) men rollfördelningen mellan statlig och regional nivå ska bestå. I allt väsentligt, i alla fall. Om landstingens inre liv har Rosén dessvärre mycket lite att säga.

Det ska tilläggas att det inte är första gången som staten utreder sjukvården och liksom någonstans på vägen kommer på att sjukvården inte är statlig. Jag vill också betona att jag inte har någon kritik emot Rosén och hans utredning - de har gjort ett bra arbete. Däremot kan man fundera över vilka förutsättningar som ligger till grund för utredningen och dess slutsatser. Direktiven skrevs under förra mandatperioden, med Alliansen i regeringsställning.

Några riktiga, konkreta strukturgrepp innehåller utredningen nämligen inte - för det kan den inte göra. Den ger egentligen goda råd till dagens (21 landsting) och förmodligen morgondagens (sex regioner) sjukvårdshuvudmän. Flertalet av dessa goda råd är faktiskt inte raketvetenskap för oss som sysslar med sjukvårdsadministration och dito -politik.

I stark förkortning (utredningen är på drygt 250 sidor med bilagor) skriver Rosén och hans medarbetare följande:
  • Gör om dagens Rikssjukvårdsnämnd
  • Slå samman landsting
  • Nivåstrukturera sjukvården
  • Öka specialiseringen
  • Volym (t ex fler operationer) ger bättre kvalitet
Om detta finns en del att kommentera.

Rikssjukvårdsnämnden har fått kritik för sitt omständliga arbetssätt. Arbetsformerna har ständigt diskuterats under de åtta år nämnden funnits. Det Rosén nu i praktiken gör är att ändra en aning i dess instruktioner och sammansättning - vilket kanske visar både att den behövs och att uppgiften är svår.
Regionfrågan har diskuterats ännu längre än dagens modell för rikssjukvård. Att landstingen ännu inte slagits samman - och än mindre slagit samman sig själva frivilligt - kanske stämmer till någon eftertanke.
Nivåstrukturering är lättare att säga än att göra. Och det är ändå ett ganska krångligt ord.
Specialisering och volym är en närmast självklar väg till bättre kvalitet, medicinska resultat och effektivitet i sjukvården. Just därför vore det kanske på plats att fundera över varför mer inte händer.

Vad är då problemet?

Roséns utredning rör faktiskt vid det, men är uppenbarligen känsliga nog att inte gå rakt på sak. I ett resonemang kring sjukvårdens olika intressenter resonerar utredningen om patienter, medicinsk profession, medborgare och landstingspolitiker. Om de senare skriver Rosén och hans utredning att de "har i många fall valt att arbeta politiskt för att förbättra samhället". Min kommentar är att jag inte känner någon som engagerat sig politiskt som inte vill åstadkomma ett bättre samhälle. Däremot kan vi ha olika utgångspunkter för det arbetet - och olika bilder av hur ett bättre samhälle ser ut.

Det finns den bred enighet i svensk samhällsdebatt om att svensk sjukvård ska finansieras solidariskt via skatten och ges till alla invånare efter behov. Den enigheten behöver värnas. Om landstingspolitikers uppgift sedan vore att säkerställa just detta - solidarisk finansering av behovsstyrd vård - så vore många problem ur världen. Den sjukvårdspolitiska debatten skulle då också handla om mål, politiska prioriteringar och hantering av målkonflikter. Men det är inte vad en landstingspolitikers vardag handlar om.

Landstingspolitikens livsluft är nämligen själva vårdproduktionen, alltså det där som proffsen är bäst på. Svensk sjukvårdspolitik (tro mig, jag har prövat) består i hög grad av hur och betydligt mindre om vad. Det är det som gör att landstingspolitiker kan ägna månader åt att diskutera var en viss typ av operationer ska utföras - men knappt någon tid alls åt att resonera om vilken kvalitet som är rimlig att kräva. Här skulle den svenska sjukvårdspolitiken behöva ett strukturgrepp.

Skälet till detta är enkelt. Vi tar alla kvalitén på vår svenska sjukvård för given - och vi har högt förtroende för den. Men eftersom kvalitetsdata inte redovisas och används som de borde, så får vi ingen politisk diskussion om kvalitetsfrågor. Medborgarna, politikernas uppdragsgivare, som tar kvalitén för given, blir naturligtvis upprörda när vården koncentreras - om det innebär att deras lokala sjukvårdsinrättning försvinner. Varefter lokala landstingspolitiker bums ställs till svars. Inte för att de inte upprätthåller vårdkvalitet utan för att de prisger den lokala sjukvården.

Patienterna, om man med det menar de olika patientföreningar som brukar representera patientintresset, är väl medvetna om problemet. Den breda allmänheten är (enligt min erfarenhet) det inte, eftersom frågor om vårdens kvalitet diskuteras och blottläggs för lite. Medierna ägnar liten energi åt att beskriva och förklara förhållandet, och är i stället koncentrerade på enskilda händelser som tillåts sätta bilden. Det är då sällan den patient som efter en komplikationsfri vårdprocess skrivs ut frisk och tacksam som får komma till tals.

Det verkligt tråkiga är att Rosén i slutet av sin utredning närmast i förbigående närmar sig en riktigt intressant lösning, nämligen att använda kvalitetsdata i mycket högre grad än idag. Vi vet en hel del om kvalitén i svensk sjukvård - och med ganska enkla medel skulle det gå att veta ännu mer. Om vi lade mer kraft på att analysera resultat och utfall av sjukvården i stället, så skulle mycket av det Roséns utredning vill åstadkomma förmodligen falla ut av sig själv.

Ingen vill bli vårdad på ett sjukhus med dåliga medicinska resultat. Problemet är att dagens organisation och politiska styrning av svensk sjukvård mer eller mindre tvingar oss till det. Om landsting/regioner, oavsett antal, ska vara huvudmän för svensk sjukvård så måste landstingen också ta ansvar för nödvändiga strukturförändringar. Staten kan utreda och peka - men staten kan inte göra.

13 november 2015

Klass mot klass, och...

Det vari ju bra att Uppsalabor Mot Rasism (UMR) och dess ordförande Sara Maliki backat från sitt märkliga hanterande av manifestationen mot rasism. Att minnas Kristallnatten, eller Novemberpogromerna som de också kallas, utan att ha med judarnas situation är minst sagt besynnerligt. Vi får givetvis tro ordförande Mailiki både när hon ber om ursäkt och när hon hävdar att hon inte kände till innehållet i evenemangstexten - även om det verkar lite udda att en ordförande inte är orienterad om en så pass central text.

Sara Maliki har kanske också lämnat tiden i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, bakom sig. Där var hon tidigare höggradigt aktiv - och SUF är knappast en organisation som lägger fingrarna emellan när det handlar om konflikten mellan Israel och Palestina. SUF har genom åren tagit mycket tydlig ställning för palestiniernas sak. Om det påverkade förberedelserna inför måndagens aktiviteter är svårt att säga, men det är besvärande att UMR inte hade bättre koll på sina uttalanden.

Hela historien visar dessutom varför vänstern inte bedriver en trovärdig kamp emot rasism. Ända sedan Marx bygger ju vänsterns världsbild på motsättningar. Motbilden till kampen mellan klasser, kön, raser eller andra sociala konstruktioner är givetvis den liberala/konservativa bilden att vi människor är lika inför varandra och att det är motsättningarna som ska bekämpas, inte olikheterna.

Som Marx (eller var det Lenin?) uttryckte det: Det sista kapitalisten säljer är det rep, i vilket vi skall hänga honom.

06 november 2015

Flamma stolt

Idag är det allmän flaggdag till minne av Gustav II Adolf. Jag tycker det är självklart att hissa flaggan idag.

Jag gör det för att det känns viktigare än någonsin att manifestera gemensamma värden och att ge uttryck för nationalkänsla när den är som bäst. Gustav Adolfsdagen är, till att börja med, en bra dag att göra det på.

Många tror att Gustav II Adolf var en storvulen, chauvinistisk krigarkung, och visst förde han krig på det sätt man brukade på den tiden. Men han var också en stor omdanare vars insatser bär spår ända in i vår tid.

Gustav II Adolf gjorde Sverige mångkulturellt. I hans arméer stred holländare, skottar, tyskar, finnar, italienare (fast Italien som land fanns inte då) och fransmän. Hans fälttåg ledde till att Sverige införlivade ingrer, liver, polacker och tyskar, vilket gjorde att Sverige under stormaktstiden var ett land där många kulturer levde tillsammans och många språk talades. Han öppnade Sverige för arbrtskraftsinvandring från Vallonien och Holland, vilket ledde till ekonomiskt uppsving.

Han tryggade dessutom Uppsala universitets ekonomiska ställning för lång tid framåt och bidrag därmed till vårt lands kulturella utveckling. Och han gjorde mycket annat som inte ryms att nämnas här.

Han är, med andra ord, en konung värd att hylla. Vi som ska hylla honom är alla vi som tror på ett mångkulturellt och tolerant Sverige där alla får tycka och tänka vad de vill, men där det också finns plats för andra än vi som är födda inom landets gränser. Därmed är vi många som har skäl att hylla Gustav Adolf den Store.

Det är som sagt viktigare än någonsin, för gemensamma värden är hotade - och det från flera håll. Hoten kommer från dem som i namn av någon sorts missriktad "svenskhet" vill använda påhittade hotbilder och falska rykten för att stoppa den fria rörligheten. Människor med dessa värderingar bygger inte sin berättelse på det som är gemensamma svenska värden. Tvärtom.

Men hoten kommer också från dem som vill formulera om den gemensamma berättelsen om fri rörlighet och öppenhet parat med respekt för lagar och gemensamma värderingar. Sverige ska vara ett land där lagar och regler gäller lika för alla, och där samhället markerar emot dem som bryter emot dessa gemensamma lagar. Idag är det lika viktigt att markera emot det ena som emot det andra.

Jag är stolt över att vara svensk. Jag är stolt över vår tradition av öppenhet och humanism, och jag vänder mig emot alla krafter som från olika extrema vinklar vill förstöra våra gemensamma värderingar, normer och traditioner. Därför flaggar jag när det är allmän flaggdag. För att jag är stolt över att leva i ett av världens bästa länder, och för att jag vill markera emot värderingar jag inte delar.

04 november 2015

I klaveret igen

Jag älskar public service.
I själva verket älskar jag public service så mycket, så att jag vill att de ska göra sitt jobb. De ska vara en kritiskt granskande röst som klarar av att hålla en rågång mellan opinionsjournalistik och förmedling av fakta. Dessvärre händer det att detta avgiftsfinansierade mediekonglomerat trampar fel.

Nu har de gjort det igen. En sakuppgift som hade tagit trettio sekunder att kolla missades. Det är alltså svårt att hitta ursäkter för klavertrampet. Det inträffade dessutom i en situation så laddad av samhällsdebatt och svåra avvägningar, att alla varningsklockor borde ha börjat ringa på en gång.

Maria Persdotter är forskare i urbana studier vid Malmö Högskola. Men inte nog med det. Persdotter heter också en styrelseledamot för Vänsterpartiet i Malmö, som av en händelse också är politiskt drivande i urbana frågor. På partiets lokala hemsida uttalar hon sig också mycket tydligt som just vänsterpartist - och drivande i fråga om stöd för bosättarnas sak.

Det står givetvis Persdotter fritt att göra och säga vad hon vill. Det är inte det jag kritiserar. Men att de journalister inte gör en bättre kontroll av vem det är de intervjuar sänker givetvis trovärdigheten för berörda medier, i detta fall SVT.

Får man verkligen vara så slarvig? Borde inte den Maria Persdotter som intervjuas kollas i alla fall en aning närmare, till exempel genom en snabb googling?

Svaret på den frågan finns i de etiska reglerna för press, radio och TV. Inte minst punkt två. Där ges följande uppmaning till den som vill kalla sig professionell journalist: "Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer".

Just det. Om en person ställer sig framför en TV-kamera med vidhängande reporter för att uttala sig i en av de mest brännande frågorna just nu, så är det minsta man kan begära av en professionell journalist att vederbörande i alla fall kollat källan lite, lite närmare.

Den fråga som SVT nu borde svara på är om orsaken är slarv (det vill säga bristande professionalism) eller om det fanns andra motiv för att presentera Persdotter som forskare. Tilläggas kan att bortförklaringar av typen "hon uttalade sig som..." går bort totalt. Persdotter finns rikligt representerad exempelvis på öppna sidor på Facebook, och frågan är på tok för politiskt infekterad för att slätas över med bortförklaringar.

En ursäkt och en rättelse vore med andra ord på plats. Men jag tillåter mig att tvivla och hoppas jag har fel.