07 mars 2016

Samhällsintresse

"Allt det här är ett tecken på att vi kanske inte längre kan vända oss till det allmänna när vi behöver en bostad". Så beskriver bostadsforskaren Helen Ekstam konsekvenserna av att allt fler bor inneboende eller har hyreskontrakt i andra hand. Det är en intressant beskrivning, som säger mer om samhällsklimatet än om bostadsmarknaden.

Visst har det allmänna ett ansvar på en fungerande bostadsmarknad; ett mycket viktigt ansvar, till och med. Det ansvaret handlar om att, i kraft av ett planmonopol, se till så att det är möjligt att bygga de bostäder som behövs i lägen där människor vill och behöver bo för att kunna forma sina liv. Själva byggandet av bostäder sköts bäst av byggföretag, och att sedan fylla bostäderna med människor som vill bo i dem - det klarar vi kloka och självständiga människor i regel av själva.

Men i breda kretsar finns verkligen uppfattningen att "det allmänna" borde "ordna bostäder" åt alla dem som idag är utan ett förstahandskontrakt. Att politiska beslut skulle vara lösningen på bostadsmarknadens problem är dock ganska naivt. Snarare ligger politiska beslut till grund för rätt många av de problem som ropar på en lösning.

Hur klarar då "det allmänna" den uppgift man faktiskt har för att klara behovet av bostäder?

Tja, det kunde nog i många fall vara bättre. I Stockholmstrakten kan vi läsa om hur kommuner bråkar om samma mark, och om hur allt fler byggbara områden görs till naturreservat just för att hindra bebyggelse. Miljö- och naturvård är viktigt, men det måste också ske med balanserad hänsyn. Andra exempel på hur samnhällsintresset sviktar är e mycket generösa reglerna för strandskydd, som dessutom hämmar möjligheter till utveckling i glesbygd. Listan kan göras lång, för när samhällsintresset bostadsbyggande ska vägas mot andra intressen, så finns det alltid en möjlighet att något annat går före.

Så; nästa gång du hör en politiker påstå att bostadsförsörjning är ett "samhällsansvar", fråga då den politikern vad vederbörande gjort för att underlätta för att fler bostäder ska kunna byggas. Det är politikens uppgift som regelmakare och domare. Själva byggandet, och att människor kan bo, flytta och röra på sig, det finns det andra krafter som klarar bättre.


06 mars 2016

Den gemensamma sektorn

Säkert har du någon gång hört uttrycket "marknaden är en god tjänare men en usel herre". Det används ofta av människor med politisk hemvist till vänster för att motivera varför marknadens sätt att fungera inte ska ges för stort utrymme i samhällslivet. I regel ställs då "marknaden" som motsats till politisk styrning, med den underförstådda inställningen att politiken skulle vara mer, och marknaden mindre, demokratisk.

Så kan man förstås tycka, om man tror att politiska beslut (som ju oftast men inte alltid bygger på demokratiska principer) alltid är rätt väg till gemensamma beslut för det gemensamma bästa. Det man då bortser ifrån är att marknaden är den mest gemensamma och inkluderande samhällssektor vi har.

Låt mig först av allt konstatera det som egentligen är självklart: "marknaden" är inte ett antal gubbar i mörka kostymer som bollar dina och mina pengar i slutna rum utan kontroll. Marknaden är alla vi som genom stora och små personliga beslut bidrar till alla möjliga rörelser i samhället. Marknaden är affären där vi handlar men också tjänsten och gentjänsten vi byter med vår granne, e-postmeddelandet vi skickar till en kollega eller uppdateringen på sociala medier med en kompis. Allt detta, och mycket mer, bidrar till interaktion och utbyte mellan oss människor. Mycket av denna interaktion har en direkt ekonomisk koppling - men mycket annat har det inte.

Marknaden är helt enkelt alla vi människor tillsammans, alla de enskilda och gemensamma beslut vi fattar och all den inverkan allt detta har på oss själva och varandra. Därför kan marknaden inte styras genom någons alldeles egna beslut. Marknaden innebär alltid en interaktion mellan människor, för marknaden består inte av något annat än människor.

Sedan är det en annan sak att marknaden helt självklart behöver spelregler. Vi människor kan inte bete oss hur som helst emot varandra, och någonstans måste det bestämmas hur dessa spelregler ska se ut. Detta är politikens grundläggande uppgift. Därmed fyller politiken ungefär samma uppgift som domaren i en fotbollsmatch. Spelet fungerar bäst om domaren dömer och gör det efter regelboken. Det brukar bli mindre bra om domaren också vill vara med och sparka på bollen. Där, exakt där, finns den viktiga skillnaden - och rollfördelningen - mellan alla oss människor, alltså marknaden, och det politiska inslaget i samhällsmaskineriet.

Med andra ord: politiken är en bra domare, men en usel spelare. Därför bör politiken ägna sig åt sin helt nödvändiga uppgift: att forma spelreglerna så att den gemensamma sektorn, eller marknaden, kan fungera så bra som möjligt.

04 mars 2016

För Sverige, nuförtiden

Torsdagen bjöd på två helt olika, mycket intressanta tidsmarkörer. Den ena, och helt rättmätigt mest uppmärksammade, var att en ny arvprins föddes kvällen före och på torsdagen fick namn, hertigtitel och alla andra hedersbetygelser som brukar höra till. Den andra tilldragelsen, som händelsevis hamnade lite i skymundan, var att socialdemokraterna presenterade årets första majtalare.

Bägge händelserna betraktas av många som exempel på anakronismer, alltså något som är ur tiden. Riktigt så enkelt är det nog ändå inte, för medan det ena lyckats verka och förändras i takt med tiden så blir et andra allt mer otidsenligt - för att inte säga patetiskt i ett modernt samhälle.

Det tidsenliga står kungahuset för. Man lyckas skickligt förena tradition och förnyelse på ett sätt som helt enkelt gör att det nya känns nytt men att det traditionella på en och samma gång känns nödvändigt. Födslar, dop, bröllop och allt vad det är ska helt enkelt vara lite särskilt när det handlar om våra kungligheter. Monarkin finns inte för sin egen skull, utan för att fungera som en länk mellan oss som lever i vår tid och de generationer - och deras värderingar - som har tagit oss dit där vi är idag: till ett av världens modernaste, mest framstegsvänliga och utvecklingspositiva länder. Dit har vi tagit oss tack vare en monarki i tiden, inte trots den.

Anakronismen finns i fladdrande röda fanor, tågande skaror och appeller från talarstolar som ärligt talat inte förändrats särskilt mycket under de drygt hundra år som "socialdemokratin", eller "arbetarrörelsen" har marscherat. den obehagliga sanningen, för den senare, är att den svenska monarkin under de senaste 150 åren har förändrats - läs utvecklats - oändligt mycket mer än den politiska rörelse som gärna berömmer sig själv av att vara progressiv och i takt med både tidsanda och människor.

Mitt eget parti, moderaterna, är ny inte så värst mycket modernare än vår huvudmotståndare. Men det finns en viktig symbolisk skillnad i den metamorfos vi tvingades gå igenom för drygt tio år sedan, efter "valstugeskandalen". När ett antal moderater med framträdande roller då beslogs med ytterst olämpliga uttalanden, så kördes de bort från sina poster och partiet som helhet genomgick en omfattande självprövning. När socialdemokratin (som alltså är mer än partiet, till exempel facklig-politisk samverkan med Kommunalarbetarförbundet) drabbas av samma sak, så sluter man leden, låtsas som det regnar och inväntar lugnet efter stormen. Ut på andra sidan kommer samma parti som förut, med röda fanor och allt.

Traditioner ska fungera som en länk mellan det förflutna, samtiden och framtiden. Vi kan inte be om ursäkt för det som gjort vårt land till vad det är - i alla fall inte om vi är stolta över det Sverige är idag. Därför ska vi inte skämmas över, utan tvärtom vårda, de symboler som länkar tillbaka till historien. Men det får heller inte bli löjligt. Därför har ingen svensk kung krönts sedan parlamentarismen genomfördes, och därför åker kungafamiljen bil till sommarnöjet på Öland. Att det skjuts salut, hissas blågula flaggor och sjungs högstämda sånger visar en stolthet över vårt förflutna. Men rollen i samhället har förnyats från att vara en på icke-legitima (med moderna mått mätt) grunder styrande funktion till en roll av sammanhållning och identifikation.

Det före detta statsbärande partiet har inte lyckats med samma metamorfos. Där har traditionerna och de klassiska attributen i stället blivit en kvarnsten, inte för att det är fel med talarstolar och fladdrande fanor - utan för att de till skillnad i fallet med monarkin snarare blir en symbol för att man är ur tiden och inte riktigt lyckas förnya sig. Och det ska vi som verkligen inte ser någon framtid i socialdemokratin kanske ändå vara ganska glada över. Ett socialdemokratiskt förstamajtåg påminner helt enkelt mer om förra sekelskiftet än om Sverige 2025, medan kungahuset har haft vett att sluta leda stadens brandförsvar till häst eller gå omkring på stan i hermelinsbrämad mantel. Där syns skillnaden mellan modernitet och anakronism.

:::::
Till sist, som en liten svans, har jag fått frågan om det då inte vore dags att stryka regeringsformens formulering om att statschefen och övriga i successionsordningen ska omfattas av den rena evangeliska läran. Jag tycker faktiskt inte det. Den potentiella tronföljare som inte vill vara kristen lutheran kan helt enkelt avsäga sig arvsrätten till kronan. Det är, om jag räknar rätt, fler som tackat nej till att kunna bli kung än det är som faktiskt blivit det sedan nuvarande successionsordning infördes. Och den är, som sagt, en påminnelse om varifrån vi kommer. Den påminnelsen är viktig för ett samhälle som vill hålla samman. Religion ska i mina ögon vara en privatsak, men rötterna till dagens moderna och framstegsvänliga samhälle delar vi alla. Det är vad successionsordningen handlar om.